Demokratins svaghet/Solzjenitsyn (2)

Demokratin har blivit en oantastlig överideologi, en självklarhet som inte får ifrågasättas. Den som ändå gör det får räkna med att själv bli ifrågasatt och marginaliserad i samhällsdebatten, utföst bland stollarna längst ut på höger- eller vänsterkanten.

Allt detta fick den ryske författaren och nobelpristagaren Aleksandr Solzjenitsyn vara med om. Han kritiserade på 1970-talet inte bara västerlandets sk avspänningspolitik gentemot det kommunistiska Sovjetunionen (se förra artikeln); han riktade sin vassa penna även mot västs allra heligaste, den självgoda föreställningen om demokratin som högsta sanning och rättvisa.

Ja, vad är det egentligen för rättvisa med ett system där en regering med stöd av 51 procent av de röstande år efter år kan strunta i de 49 procenten? Är det verkligen folkets vilja som kommer till uttryck när några få röster i parlamentet, ibland en enda, kan tippa över majoriteten och avgöra stora frågor med djupgående konsekvenser för generationer?

Sådana perioder har funnits både i Storbritannien, Tyskland och Sverige. Solzjenitsyn hade inga höga tankar om den sortens demokrati.

Han påminde också om att demokratins legitimitet bygger på aktiva väljare. Ingen nation tjänas ”när halva väljarkåren är så desillusionerad att den stannar hemma från vallokalerna”, skrev han i boken Västerlandets misstag (sv. 1981). I länder med dåligt valdeltagande, t ex USA, kan en president bli vald trots att han bara har aktivt stöd av 20-25 procent av de röstberättigade medborgarna. Folkets vilja?

På några punkter klingar Solzjenitsyns kritik från 1970-talet häpnadsväckande aktuell: ”Jag kan inte till demokratins dygder räkna dess oförmåga gentemot terrorister, dess oförmåga att hindra tillväxten av organiserad brottslighet, eller att kontrollera obegränsat kapitalistiskt profiterande på den allmänna moralens bekostnad.”

Den gången handlade det inte om militanta islamister utan om simpel vänsterterror i form av t ex Röda Armé-fraktionen i Västtyskland och Italien. Men demokratins fumliga handlag med hoten mot dess egna fundament känner man lätt igen.

Solzjenitsyn tyckte sig se att demokratierna hade en tendens att i naiv välvilja vika sig för diktaturer och sälja ut sina grundläggande värden i omoraliska kompromisser. Västdemokratierna valde t ex att efter andra världskriget överlämna mängder av ryska soldater, som utan att vara nazister hade stridit mot sovjetdiktaturen på tysk sida, till Stalin. ”Så offrades hundratusentals av dessa ryssar och kosacker, tatarer och folk från Kaukasus; de tilläts inte ens kapitulera inför amerikanerna utan överlämnades till Sovjetunionen, för att där möta hämnd och avrättning”, skrev han bittert anklagande.

Dessa händelser hamnade i väst mycket snart i skymundan och glömdes bort av de självrättfärdiga ”demokratiska” segrarmakterna.

Svaga demokratier hade dessutom fyra gånger i historien givit upphov till totalitära system, påpekade Solzjenitsyn. Det tydligaste exemplet var förstås den tyska Weimarrepubliken som banade vägen för nazidiktaturen. Men förhållandet var detsamma med den italienska republiken som ledde till fascismen samt med Chiang Kai-sheks Kina som föll samman inför Mao Zedongs kommunister.

Solzjenitsyns främsta exempel är den egna, ryska februarirevolutionen, som efter tsarens fall i mars 1917 ledde till den kortlivade ”demokratiska” regimen under Alexandr Karenskij. Det var Karenskijs svaghet som gjorde det möjligt för kommunisterna att genomföra sin oktoberkupp 1917, menade Solzjenitsyn.

Demokrati är alltså inte någon garanti mot totalitarism.

Därmed var demokratin för Solzjenitsyn inte heller något självklart alternativ för Ryssland, i varje fall inte på länge. Ryssland borde i stället välja ”den långsamma och mjuka vägen via ett auktoritärt system” och inte hoppa från ”totalitarismens isiga klippa” direkt in i demokratin.

Skälet för denna omväg var enkelt: det oförberedda ryska folket skulle inte klara ett så radikalt brott med det förflutna, det skulle bara ”krossas till anarkistiskt mos”. Att nå en sann demokrati i Ryssland skulle ta 150 till 200 år av ”yttre fred och tålmodig koncentration på inre problem”, förutspådde han.

Under denna tid av nationell inre läkning borde Ryssland tillåta de folk som så önskade att lämna unionen. Det var ett förslag som idag, 30 år senare, med bittra konflikter och krig i Kaukasus, har fått en ny, ödesdiger innebörd.

Solzjenitsyn var ingen demokrat. Ändå har hans resonemang tydliga poänger som understryker vår nutida ovana att alls tala om demokratins svaga sidor. Och det är i sig en av demokratins verkligt svaga sidor.

Källor och litteratur: Alexandr Solzjenitsyn, Västerlandets misstag, sv. Stockholm 1981; Alexandr Solzjenitsyn, Warning to the West, New York 1975.

Fakta om Solzjenitsyns liv: se förra artikeln Västerlandets svaghet/Solzjenitsyn
Se även: Gulag och glömskan/Solzjenitsyn (3)