De sjuka idealen/krisen (3)

Det är nu många år sedan Marcus Wallenberg (1899-1982) gick omkring med en lapp i fickan där han noterade soliditetstalen för varje enskilt företag i familjens innehav. Det var en attityd av försiktighet som sedan dess har ersatts med allt djärvare risktagande.

Dopade av ständigt nya strömmar av billiga pengar har banker, företag och hushåll tillåtit skuldsättningen i västvärlden att mångfaldigas. När problem hotade ”löste” man dem med nya lån. Till slut höll det inte längre. Och när skuldberget nu måste avvecklas står vi inför den djupaste ekonomiska krisen sedan 30-talet.

Det som gjorde denna galna utveckling möjlig var en uppsättning sjuka ideal som präglade tiden utan att vi märkte det. De kom från världens bisarrt överdimensionerade finanssektor. I USA stod finansindustrin 2007 för 30 procent av landets samlade företagsvinster! Finansindustrin alltså, en bransch som egentligen inte förmår leverera något eget förädlingsvärde alls.

När finanstransaktioner blir mer lönsamma än industriproduktion borde varningsklockorna ringa för fullt. I stället förklarade toppbankmän som Josef Ackermann, chef för Tysklands största bank Deutsche Bank, att avkastningen på finansinvesteringar borde vara 20-25 procent för att vara intressanta. Det skall jämföras med en tillväxt i den samlade ekonomin på ett par procent. Sjukdomsinsikten var noll.

En investering med hög förväntat avkastning var alltså alltid bättre än en med lägre avkastning. Det låter förföriskt självklart. Vem vill avstå från högre avkastning på sina pengar? Men man glömde bort att den högre avkastningen egentligen var en ersättning för högre risk. Den som är beredd att bli av med sina investerade pengar måste ju få mer betalt än den som vill vara säker på att ha pengarna kvar. Den högre avkastningen skall alltså i en sund ekonomi ses som ett slags försäkringspremie.

När denna enkla grundregel sköts åt sidan föddes det sjuka idealet vars sanna innebörd var att det alltid är bra att investera i finanspapper med hög risk. Ja, ju högre risk desto bättre!

Denna perverterade värdering fick än större genomslagskraft av föreställningen att man kunde minska riskerna genom att sprida dem. I själva verket har den gamla goda regeln om riskspridning i en globaliserad värld inte längre samma innebörd som tidigare. Samtidigt som en bank säljer av risk köper samma bank nämligen på sig andra bankers risker. Resultatet blir att riskvolymen i hela banksystemet ökar explosionsartat.

En av startpunkterna för den nu punkterade finansbubblan var just när de amerikanska bankerna fick tillåtelse att sprida sina allt större risker från fastighetsmarknaden ut över världen. På det sättet ökade avsättningsmöjligheterna för nya risker och utlåningen kunde fortsätta.

En del av de ansvarsförbindelser som bankerna påtog sig var dessutom svåra att värdera. Därför redovisades de ”under strecket”, dvs utanför balansräkningarna. Bankerna undgick därmed också att behöva reservera eget kapital för dessa risker. Det är en riskhantering som bankinspektionerna världen över försökt komma tillrätta med sedan 1980-talet. Förgäves! Varje försök till reglering har bara lett till nya kringmanövrer.

När risktagande blev en dygd var det fritt fram för nya perversioner. Bonussystem premierade kortsiktiga och personliga vinstintressen. I Carnegie gick halva vinsten till de anställda; år 2000 blev det 1,5 miljarder i bonus att dela på mellan 800 anställda. Årets vinst blev därmed de anställdas övergripande mål. Konsekvenserna för banken på längre sikt var det ingen som brydde sig om. Den som i Marcus Wallenbergs anda bekymrade sig för soliditeten betraktades som en trist nejsägare utan entreprenörsanda.

Förskräckande är det faktum att även stora kreditvärderingsföretag som Moody´s eller Standard & Poor´s har svepts med i den sjuka kreditkulturen och inte kunnat varna i tid. De har dessutom ägts och betalts av den finansindustri vars kreditvärdighet de skulle värdera. Idag är kreditvärderingsföretagens anseende kört i botten och en av förklaringarna till att kreditflödena fortfarande inte har kommit igång.

Inte heller de myndigheter som skulle bevaka finansbranschen har klarat sin uppgift. Men den har varit hopplös. Dels har bankvärlden ägnat stor kreativitet åt att hitta kryphål och skapa dimridåer (Carnegie igen!). Dels har många av myndigheternas mest kvalificerade befattningshavare lockats över till bankerna med högre löner och utsikt till karriär.

Det sägs att det svenska banksystemet skulle vara mera hälsosamt än andra länders. Man får hoppas att det är så. Men det som hänt i Carnegie tyder på något helt annat.

Artikeln är nummer 3 i en serie. De andra är:
Marknadens välkomna hämnd
Kapitulationen/krisen (2)
I kniptången/krisen (4)
Hotet från USA/Krisen (5)
Demaskeringen/Krisen (6)
Vägvalet/Krisen (7)
Den goda inflationen/Krisen (8)