Marknadens välkomna hämnd

Det är marknaden som nu tar hämnd på ansvarslösa finansmusketörer. I åratal har dessa lyckats inbilla naiva politiker och oss vanliga bankkunder och låntagare att vi har levat i en ny tid, en era av stabil tillväxt där gamla tiders cykler av ”boom and bust” plötsligt upphört att existera.

De hade fel. Igen.

Ändå är det meningslöst och felaktigt att bara hänga ut ett antal giriga bankdirektörer som syndabockar för dagens djupa ekonomiska kris (inte alls bara en ”finanskris” som media påstår). Girigheten har styrt även husköpare, aktiesparare och företagare ända ner till konsumföreståndare och systembolagschefer. Skall det letas syndabockar finns det många att peka ut.

Åtskilliga av oss har anledning att ångerfullt dunka näven mot pannan och utbrista ”mea culpa!” – min skuld! För visst har varje enskild person ansvar för sina ekonomiska beslut! Varför tog jag huslån till 100 procent av fastighetens marknadsvärde i en tid när huspriserna rusat upp i himlen under mer än ett decennium? Varför investerade jag alla mina pengar i Rysslandsfonder trots att alla visste att dessa var extremt riskfyllda? Vanligt bondförnuft kunde ha talat om för oss att ”what goes up will come down”.

Men vi spelade med i casinot, vi lyssnade på finansmusketörernas förföriska locktoner – inte på vår egen nedärvda skepsis och försiktighet. Det är faktiskt inte bara musketörernas fel!

Det är märkligt att nu höra krav på att kunderna skall gå skadeslösa ur eventuella bankfallissemang. I Sverige har staten garanterat sparkontobehållningar upp till 250 000 kronor. Därutöver får bankspararna snällt ställa sig i kön av fordringsägare i ett eventuellt konkursbo. Och huslåntagare som inte kan klara sina räntor och därför måste sälja huset till reapris får stå sitt kast. Det är tufft och beklagligt men inte mer än rätt.

För vad skulle hända om staten garanterade allt vad en sparare satte in på banken? Eller om man kunde låna hur mycket som helst utan hänsyn till plötsliga räntehöjningar? Det skulle frånta bankkunderna allt ansvar; de skulle inte längre bry sig om att ens försöka bedöma finansinstitutets seriositet eller sin egen betalningsförmåga. Och bankerna skulle förstås genast vara beredda att ta större risker med kundernas pengar.

I själva verket är en viktig förklaring till den nu utblommande ekonomiska krisen att bankerna under flera decennier vant sig vid att tro att de hade statens skyddande hand i ryggen. Det har varit en oskriven lag att storbankerna inte fått lov att gå i konkurs – konsekvenserna för den vanliga ekonomin skulle bli alldeles för omfattande.

Med denna ”kunskap” i bakhuvudet har bankledningarna spelat ett fult spel som på ekonomspråk kallas ”moral hazard”, dvs ett omoraliskt risktagande som de aldrig skulle ha gett sig in på om de trott att de skulle få stå för konsekvenserna själva. Alltså om marknaden fått fungera fullt ut!

Men marknaden har inte tillåtits fungera. Politikerna har visserligen ”avreglerat” och privatiserat finansmarknaderna men märkligt nog bara när det gällt vinsterna. De stora förlusterna, katastroferna, har de varit beredda att låta skattebetalarna stå för.

Därför är det fel att nu tala om att dagens kris skulle innebära ett underbetyg för den fria marknaden. Krisen är snarare en följd av att marknaden aldrig varit så fri att den kunnat fungera fullt ut med sitt hämnande Damoklessvärd av felslagna spekulationer.

Men nu har svärdet fått falla. Det är ett gott tecken att Lehman Brothers, en av de stora bankerna som finansmusketörerna trodde var skyddade, tilläts gå i konkurs. Det var den händelsen som spred den förlamande rädslan i finansvärlden; rädslan som nu gör att bankerna inte längre litar på varandra. Ändå tycker de att kunderna skall lita på dem och inte ta ut sina pengar!

Lite ödmjukhet vore klädsamt.

Naturligtvis skall bankkunderna inte ta ut sina pengar från banksystemet. Det skulle framkalla katastrofen. Men de kan mycket väl flytta dem till konton i andra banker så att bankgarantin täcker deras tillgångar. Och finansmusketörerna skall upplysas om att alla misstag inte är ursäktliga. De skall löpa en verklig risk att få ta smällarna själva. Att vissa banker går under är sunt och rätt.

PS: Sedan detta skrevs har statens garanti för sparkonton höjts till 500 000 kronor per person och bank.

Att begrunda: SvD:s läsarfrågor om krisen.
Även Bo Rothsteins artikel på SvD:s Brännpunkt: Nyliberalerna tysta så det dånar.

Artikeln är nummer 1 i en serie. De andra är:
Kapitulationen/krisen (2)
De sjuka idealen/krisen (3)
I kniptången/krisen (4)
Hotet från USA/Krisen (5)
Demaskeringen/Krisen (6)
Vägvalet/Krisen (7)
Den goda inflationen (8)