Demaskeringen/Krisen (6)

Den Europeiska Centralbanken, ECB, har genom en exempellös undantagsåtgärd kastat masken och visat att räddningsaktionen för Grekland egentligen handlar om att förhindra en ny bankkatastrof. Det är till och med viktigare än att rädda euron!

Om Grekland måste ställa in betalningarna och skriva ner värdet på sina utlandsskulder, skulle banker och försäkringsbolag, som investerat tungt i högavkastande grekiska statsobligationer, drabbas hårt. Upp till 70 procent av värdet skulle försvinna, enligt kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor´s. I synnerhet gäller det grekiska banker, men också t ex tyska och franska.

Enbart de tyska bankerna har 34 miljarder euro i grekiska statspapper. Än större är deras innehav av portugisiska och spanska papper, som mycket väl kan smittas av oron kring Grekland. En sådan smäll skulle flera tyska banker inte klara. De skulle mycket väl kunna bli nya Lehman Brothers med oöverskådliga konsekvenser.

Regeringen Merkel i Tyskland kalkylerar helt enkelt med att det blir billigare att rädda Grekland än att i en akut kris tvingas rädda de tyska bankerna. Rena rama egenintresset alltså.

Vad är det då den Europeiska Centralbanken, ECB, har gjort som är så avslöjande? Jo, i skuggan av det uppmärksammade beslutet om jättekreditstödet till Grekland från EU och Internationella Valutafonden, IMF, meddelade banken den 3 maj att man tills vidare accepterar grekiska statsobligationer som säkerhet för kortfristiga lån i banken.

Det låter ju inte så märkvärdigt – om det inte vore för att kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor´s hissat pestflagg för grekiska statsobligationer. Genom att sänka kreditbetyget så att obligationerna betraktas som ”skräp”, har institutet varnat investerare: håll fingrarna borta från dessa papper, de kan bli näst intill värdelösa!

Normalt lyssnar ECB till kreditvärderingsinstitutens omdömen. Men nu har banken upphävt sina egna minimikrav för kreditvärdighet just för grekiska statspapper. Frankfurter Allgemeine Zeitung kallar detta ”en exempellös undantagsåtgärd”.

Vad innebär nu detta? I första hand är det ett sätt att försöka förhindra att grekerna i panik tar ut sina pengar från sina egna banker, en ”run on the banks”, som skulle utlösa en nationell bankkris. Grekiska banker kan nu skaffa mer kontanter genom att låna i ECB med grekiska statspapper som säkerhet. Att ECB på detta sätt särbehandlar Grekland är häpnadsväckande och en total helomvändning från de likabehandlingsprinciper som banken hittills tillämpat.

Men ECB:s beslut innebär rimligen också att andra banker som tycker att grekiska statspapper börjar brännas i bankvalven, kortfristigt kan lasta över dem på Europeiska Centralbanken – inklusive risken för att de plötsligt skrivs ner i värde. Bankerna räddas – och EU:s egen bank tar den eventuella smällen med skattebetalarna som sista garanter.

Den amerikanske ekonomiprofessorn Barry Eichengreen, som på 90-talet var rådgivare åt IMF, har till och med föreslagit (FAZ, 3 maj 2010) att ECB systematiskt skall köpa upp grekiska, portugisiska, spanska och italienska statspapper på marknaden. Eichengreen ser köpen som ett sätt att hålla uppe kursen på dessa utsatta statspapper. Att ECB samtidigt tar över risken är en självklar följd.

Hela ”räddningspaketet” på 110 miljarder euro handlar om förflyttning av risk. Så länge Grekland inte har tillgång till de vanliga privata kreditmarknaderna, kommer EU och IMF att få hoppa in och betala när grekiska statspapper förfaller. Det blir en gigantisk penningtvätt där tvivelaktiga grekiska fordringar byter skepnad till snabba, trygga cash i bankerna – och skattebetalarna i euroområdet tar över Svarte Petter, dvs risken för att Grekland trots allt går i putten.

Och risken för en grekisk statsbankrutt är fortfarande påtaglig. För hur skall grekerna kunna betala sina gigantiska skulder när landet nu tvingas till drastiska besparingar som kommer att skapa lågkonjunktur och arbetslöshet?

Även efter räddningspaketet beräknas Greklands statsskuld, varav 75 procent ligger i utlandet, att öka från omkring 120 procent av BNP till 140-150 procent och ”stabiliseras” på den nivån. Det skall jämföras med att EU:s regler har ett tak för statsskulder på 60 procent av BNP (en regel som många brutit mot).

Eftersom Grekland är medlem av eurozonen kan man inte devalvera sig ur krisen. Euron som en gång gav grekerna möjlighet att låna till låga räntor, har nu förvandlats till en tvångströja som tvingar fram nedskärningar i ett läge när tillväxt är livsnödvändig.

Jag är inte mycket för konspirationsteorier men jag har svårt att värja mig för intrycket att EU och IMF kallt (och i hemlighet) räknar med en grekisk statsbankrutt, inklusive en nedskrivning av statsskulden. Men man försöker just nu se till att det är skattebetalarna – och inte banker, försäkringsbolag, pensionsfonder etc – som skall ta smällen.

Referenser: ECB announces change in eligibility of debt instruments issued or garanteed by the Greek government, Pressrelease från European Central Bank, 3.5.2010; ECB extends lifeline to Greece, Financial Times, 3.5.2010; Ausnahmeregelung für griechische Anleihen, Frankfurter Allgemeine Zeitung, 3.5.2010; Die Griechen sind eure Lehman Brothers, intervju med Barry Eichengreen, Frankfurter Allgemeine Zeitung, 3.5.2010.

Artikeln är nummer 6 i en serie. De andra är:

Marknadens välkomna hämnd
Kapitulationen/Krisen (2)
De sjuka idealen/Krisen (3)
I kniptången/Krisen (4)
Hotet från USA/Krisen (5)
Vägvalet/Krisen (7)
Den goda inflationen/Krisen (8)