På besök i helvetet/Speer (5)

Albert Speer hävdade till sin död att han aldrig fick kännedom om förintelsen. Men den 10 december 1943 besökte han den underjordiska industrianläggningen Dora i Harz, som drevs av SS med hjälp av koncentrationslägerfångar. Det borde ha varit sanningens ögonblick.

I det 15 kilometer långa tunnelsystemet arbetade 10 500 fångar. Dödligheten bland dem var 70 procent. I Tredje riket inifrån berättar Speer själv om besöket: ”De förhållanden dessa fångar levde och arbetade i var verkligen barbariska. - - - Fångarna bodde vid sina arbetsplatser i fuktiga grottor, och dödligheten bland dem var därför utomordentligt stor.”

Inför journalisten Gitta Sereny tillade han:
”Jag var helt oförberedd; det var det värsta jag någonsin sett.- - - Jag såg döda män… de kunde inte dölja sanningen. Och de som levde var bara skelett.”

Han hade aldrig blivit så upprörd i hela sitt liv, sade han. Och han gav genast order om att ett barackläger skulle uppföras i närheten.

Gitta Sereny beskriver detta besök som en vändpunkt för Speer; här skall han ha fått upp ögonen för Hitlers och nazismens sanna karaktär, ja, här skall till och med ett slags medlidande med dess offer ha fötts.

Det ledde, enligt Sereny, till att Speer blev sjuk. Han försökte fly från sina minnesbilder genom att inte fira julen 1943 med familjen i Obersalzberg, där han riskerade att sammanträffa med Hitler, utan med de tyska trupperna långt borta i norra Finland. Men när han kom tillbaka kollapsade han och lades in på sjukhus ”överansträngd, deprimerad och med ett inflammerat knä”.

Alla är dock inte lika övertygade om Speers omvändelse. Det finns inga bevis för att Speer verkligen utfärdade order om barackbyggen, säger Jens-Christian Wagner, som skrivit standardverket om Mittelbau-Dora. Det fanns däremot goda produktionstekniska skäl att bygga baracker eftersom outbildade kroppsarbetare successivt ersattes med fackarbetare som behövde leva längre. För övrigt var barackbyggena redan igång före Speers besök.

En vecka senare skrev Speer dessutom till chefen för Mittelbau-Dora, Hans Kammler, och tackade honom för att han lyckats skapa denna underjordiska industri på två månader. Den kunde mäta sig även med amerikansk effektivitet, tyckte han. ”Jag passar därför på att uttrycka min största erkänsla för detta enastående verk”, skrev Speer utan att framföra minsta kritik.

Och Speer har faktiskt själv bidragit till tvivlet på sin egen omvändelse. I Tredje riket inifrån skrev han: ”Jag inser att anblicken av lidande människor endast påverkade mina känslor men inte mitt handlande. På känsloplanet blev det bara fråga om sentimentalitet. Men när det skulle till beslut härskade tills vidare principen om ändamålsenligheten.”

De första fångarna kom upp ur tunnlarna först i maj 1944 och baracklägret var inte helt klart förrän på sensommaren. En del av fångarna hade då fått leva utan dagsljus och frisk luft i nio månader.

Att Speer var sjuk av överansträngning och kanske t.o.m. deprimerad ända fram till sommaren 1944 verkar dock vara väldokumenterat. Om det nu inte berodde på att han chockats av sitt möte med den nazistiska verkligheten, vad kan då ha legat bakom denna personliga kris?

Naturligtvis var hans arbetsbörda oerhörd och i sig säkert tillräcklig för att göra honom utmattad. Men omgivningen noterade att det var fråga om något utöver det vanliga. En av dem var Speers privatsekreterare Annemarie Kempf. Hon tror inte att besöket i Dora spelade någon avgörande roll. I stället pekar hon på de intriger som pågick i ministerierna ”och alla dessa människor som försökte sabotera hans förhållande till Hitler”.

Ty det nära förhållandet till Hitler var själva drivkraften i Speers liv alltsedan det djupt symboliska mötet mellan de båda hösten 1933 (se artikel 1). Hitler hade från första början fått Speer att tro på sig själv.

Nu var han trängd av SS-chefen Heinrich Himmler som med Hitlers stöd lyckats nästla sig in på Speers område. Även Göring, Bormann och Robert Ley försökte vända Hitler emot Speer. Ley konkurrerade öppet om hans jobb. I januari 1944 hade Hitler offentligt skällt ut sin rustningsminister. Många fick intrycket att Speer höll på att förlora Führerns stöd. Det underblåste maktkampen.

Speer noterade själv med bitterhet att Hitler inte upprätthöll de nära kontakterna som förr. När fadersfiguren inte längre bekräftade sin ”son” måste dennes självförtroende ha vacklat.

Var det nog för att utlösa Speers sjukdom och personliga kris? Var relationen med Hitler viktigare än nazismens miljontals offer? Gitta Sereny frågade Speer vad han hade gjort om han hade förstått vad som hände. Speer svarade: ”Jag skulle i alla fall ha fortsatt att försöka hjälpa denne man att vinna kriget.”

Källor och litteratur: Speer, Albert, Tredje riket inifrån, sv. 1971; Sereny, Gitta, Albert Speer och sanningen, sv. 1997; Wagner, Jens-Christian, Produktion des Todes, Das KZ Mittelbau-Dora, Göttingen 2001; Fest, Joachim, Speer, Eine Biographie, Berlin 1999.

Bilder: 1. Ingången till Dora-grottorna strax norr om Nordhausen i Harz som den ser ut i dag. Efter kriget sprängde ryssarna ingångarna men 1988 öppnades en liten del av tunnelsystemet för allmänheten. 2. Rester av en V1-raket i sovtunnel 45. De tidigare sovtunnlarna nummer 43-46 togs från maj 1944 i bruk för produktionen. Obs att både V1 och V2 periodvis producerades i Dora.

Artikeln är nummer fem i en serie. De andra är:
Fäder och söner/Albert Speer
Germania och judarna/Speer (2)
Teglet från Sachsenhausen/Speer (3)
Vedergällningsvapnet/Speer (4)
Uppror/Speer (6)
Avsked/Speer (7)
Slutet för Mittelbau-Dora/Speer (8)