April månad 1945 var i Tyskland en tid av spöklik apokalyps, full av groteska motsatser i en skymningsvärld som gick mot en oundviklig katastrof.
Albert Speer hade till allas häpnad återvunnit Hitlers förtroende (se förra artikeln) och skulle nu verkställa hans order om total förstörelse av det tyska folkets sista försörjningsmedel. Han kastade sig hektiskt in i arbetet med att göra - motsatsen.
Han skyndar till Hamburg och lyckas förhindra sprängningen av hamnen och broarna över Elbe. I Oldenburg övertalar han rikskommissarien för Nederländerna Arthur Seyss-Inquart att inte sätta landet under vatten. I Berlin lyckas han få militärledningen att avstå från att spränga över 200 broar. Från det kringrända Ruhrområdet nås han av ett radiomeddelande: ”Vi tar farväl. Allt går programenligt. Ruhr kommer alltid att tacka er.”
Rapporter om Speers verksamhet ingick till högkvarteret i bunkern – men chefen för SS:s säkerhetstjänst valde att inte föra dem vidare till Hitler. Führern ägnade sig i stället åt att under alltmer verklighetsfrämmande lägesöverläggningar kommendera flygeskadrar, pansardivisioner och hela armékårer som inte längre existerade.
Under lugna stunder hände det att Hitler kallade till sig Speer – utan frågor eller förebråelser. I tystnad studerade de tillsammans sina gamla skisser för världshuvudstaden Germania.
Den 20 april fyllde Hitler 56 år. Speer var med bland de nervösa gratulanterna. Så snart uppvaktningen var över skyndade de bort i långa kolonner av bilar ut från ett Berlin som snabbt var på väg att inneslutas av sovjetiska trupper.
Även Speer kom iväg hals över huvud och utan att säga adjö. Men efter ett par dagar bestämde han sig plötsligt för att återvända till Berlin. Varför? Inför domarna i Nürnberg sade han: ”Jag behövde på något sätt få ordning på mina känslor för och mitt förhållande till honom.” I fängelset i Spandau skrev han: ”Det fanns något djupt inom mig som drog mig till rikskansliet.”
Först försökte han med bil, men vägarna var igenproppade av transporter i motsatt riktning. Då begav han sig till testflygplatsen i Rechlin i Mecklenburg där ett jaktplan tog honom vidare till flygplatsen Gatow utanför Berlin. Därifrån flög han med en Storch, ett enmotorigt, lätt spaningsplan, som lyckades landa på paradgatan nära Brandenburger Tor, inte långt från rikskansliet och bunkern. Utan tvivel en resa med livet som insats.
Hitler mottog honom lågmält och till synes utan sinnesrörelse. ”Jag fick åter känslan av att han var tom, utbränd, utan liv”, skrev Speer senare i sina memoarer. Hitler talade om sitt förestående självmord. Han tänkte inte kämpa, risken att hamna levande i ryssarnas händer var för stor. Eva Braun skulle lämna livet tillsammans med honom. ”Tro mig, Speer, det blir inte svårt för mig att göra slut på mitt liv.”
I detta ögonblick tappade Speer på något sätt kontrollen över sig själv. Han har själv beskrivit det just så. Med låg röst erkände han till sin egen överraskning att han inte hade genomfört någon förstörelse utan tvärt om hindrat den. Sedan januari 1945 hade han gjort ett 60-tal överträdelser av givna order tillsammans med ett 100-tal invigda medhjälpare. Han hade gjort det ”för att skona fäderneslandet”.
Hitler lyssnade frånvarande. Ett ögonblick fylldes hans ögon med tårar. Han bröt en blyertspenna mot skrivbordsskivan. Men inget raseriutbrott, inget avskedande, ingen arrestering.
Varifrån kom detta Speers behov av att bekänna? Det undrade han själv resten av livet. ”På något sätt var det förtvivlat viktigt för mig att få en glimt av mänsklig kontakt med Hitler.”
När Speer tvekande erbjöd sig att stanna med honom i Berlin stirrade Hitler frånvarande på honom – och teg. Ännu en gång skildes de utan att skaka hand.
Det allra sista mötet mellan dem ägde rum vid tretiden på natten till den 24 april 1945. Speer hade låtit hälsa att han ville ta farväl. ”Darrande stod gamlingen för sista gången framför mig. Honom hade jag för tolv år sedan tillägnat mitt liv. Jag var på en gång rörd och förvirrad. Han däremot visade, när vi stod där mitt emot varandra, ingen sinnesrörelse.”
”Hans ord var lika kalla som hans hand: ´Ni far alltså? Gott. På återseende!´ Ingen hälsning till min familj, ingen välgångsönskan, inget tack.”
I dagböckerna från fängelset i Spandau skrev Speer långt senare att han ibland kunde bli ”förtvivlad över att Hitler - - - tog emot bekännelsen om min ohörsamhet med rörelse i stället för med en order om arkebusering. Mitt liv hade fått en bättre avslutning.”
Bättre? Ja, visst! En arkebusering hade varit en bekräftelse på att åtminstone sveket betydde något. En mänsklig kontakt.
Källor och litteratur: Fest, Joachim. Speer. Eine Biographie , Berlin, 1999, 4:e upplagan 2005; Sereny, Gitta, Albert Speer och sanningen, sv. 1997; Speer, Albert, Memoarer, sv. 2003.
Anm. Journalisten Gitta Sereny anser i sin bok Albert Speer och sanningen att Speer inte kom med någon bekännelse inför Hitler i bunkern. Hon stöder detta på vad Speer skrev i det första utkastet till sina memoarer, det sk Spandau-utkastet från 1953. En fransk journalist hade skildrat Hitlers och Speers sista möte inklusive ”bekännelsen”. Men Speer vände sig mot beskrivningen: ”Det handlade absolut inte om någon rörande scen, än mindre om en bekännelse av det slag som fransmannen beskriver.” Trots att Speer både tidigare och senare i en rad andra sammanhang, och även inför Sereny själv, har berättat om sin bekännelse, tycker hon att formuleringen i Spandau-utkastet är trovärdigt. Den tyske historikern och Speer-biografen Joachim Fest har en annan uppfattning. Han har själv fått uppgifter om bekännelsen från Speer. Dessutom berättade Speer redan 1945 inför den brittiske historikern Hugh R. Trevor-Roper om mötet med Hitler. Och Trevor-Roper fick ett entydigt intryck av att Speer varit mycket öppen mot Hitler och även kommit med en bekännelse. Till Fest skrev Trevor-Roper: ”Hitler, Speer says, was deeply moved by his candour.” Jag har valt Joachim Fests linje.
Artikeln är nummer 7 i en serie. De andra är:
Fäder och söner/Albert Speer
Germania och judarna/Speer (2)
Teglet från Sachsenhausen/Speer (3)
Vedergällningsvapnet/Speer (4)
På besök i helvetet/Speer (5)
Uppror/Speer (6)
Slutet för Mittelbau-Dora/Speer (8)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Speer är en fascinerande figur. Har läst en del om honom och blev djupt imponerad av Gitta Serenys bok. Hon ansåg väl att Speer egentligen skulle ha blivit hängd i Nürnberg om alla fakta kommit fram.
Och i ärlighetens och faktans namn så borde nog Speer ha gått ovanstående öde till mötes. För mig framgår det tämligen klart att Speer manipulerat och konstruerat stora delar av sina berättelser för att just undgå dödsstraff. Domen som föll mot honom var ju egentligen mildare enkom tack vara att han egentligen var en av de enda att erkänna sina "misstag".
Speer fick 20 års fängelse framförallt för sitt deltagande i tvångsarbetsprogrammet. Domstolen framhöll som förmildrande omständighet att han i krigets slutskede var en av de få som vågade tala om för Hitler att kriget var förlorat och att han bidrog till att förhindra den vettlösa förstörelsen såväl i de ockuperade områdena som i Tyskland. Domstolen ansåg också att det var bevisat att han med risk för eget liv hade saboterat Hitlers order. Så domstolen hänvisade inte i första hand till att han hade bekänt sina "misstag".
Men beslutet satt långt inne. De sovjetiska domarna och den amerikanske domaren Francis Biddle krävde från början att även Speer skulle dömas till döden.
Detta framgår av Joachim Fests biografi.
Naturligtvis är det rimligt att tänka sig att Speer försökte framstå i så god dager som möjligt och därför försökte "manipulera" och "konstruera" sin berättelse. Men det har uppenbarligen varit svårt både för domstolen och efterkommande historiker att peka på konkreta punkter där hans uppgifter är felaktiga.
Skicka en kommentar