Estland, Lettland och Litauen hade utropat sin självständighet 1918 i det kaos som uppstod vid första världskrigets slut. Tyska trupper ockuperade fortfarande Baltikum. I öster hotade den ryska, revolutionära Röda armén. Självständigheten var i högsta grad bräcklig och utsatt.
Inhemska baltiska kommunister, främst i Estland och Lettland, vädrade morgonluft. Tillsammans med Röda armén gick de till angrepp mot sina egna nybildade nationella regeringar. Dessa tvangs att ta hjälp av tyska frikårer och ryska antikommunister. Även 20 000 polska soldater hjälpte till att driva Röda armén tillbaka till Sovjet.
Med de retirerande sovjetiska trupperna följde många besvikna baltiska kommunister som ingenting högre önskade än att en dag kunna komma tillbaka till sina hemländer för att hämnas.
I Litauen var situationen delvis en annan. Den nya, nationella regeringen hade kommit till med den tyska ockupationsmaktens goda minne. Någon inhemsk försvarsmakt av betydelse hade inte skapats. Litauen var därför helt oförberett när Röda armén plötsligt angrep landet i januari 1919 och utan vidare ockuperade huvudstaden Vilnius.
Tre månader senare gick även Polen till militärt angrepp, tog Vilnius från ryssarna och ockuperade en tredjedel av landet. Polackerna ansåg att de därmed bara försökte återskapa ett historiskt Polen.
Vems var då egentligen Vilnius? Ja, sedan 1795 hade staden i varje fall varit en del av Ryssland. Dessförinnan var den huvudstad i det litauiska storfurstendömet, som i sin tur var en del av den polsk-litauiska unionen, bildad 1569. Historien kunde som vanligt användas för att bevisa lite vad som helst.
För att befria Vilnius från polsk kontroll valde litauerna i juli 1919 att sluta förbund med – Sovjetunionen! Till tonerna av den litauiska nationalhymnen och den kommunistiska Internationalen kunde Röda armén snart på nytt tåga in i Vilnius. Sovjetunionen erkände också Litauens självständighet och överlämnade Vilnius till litauerna. En seger för Litauens nationella strävanden.
Men framgången blev inte långvarig. I oktober 1920 angrep polackerna igen och återtog Vilnius. Den här gången blev erövringen bestående i 20 år. Och Sovjetunionen svek sitt förbund med litauerna, slöt i stället fred med Polen 1921 och erkände då polackernas slutliga erövring av Vilnius!
Besvikelse över Sovjetunionen och djup fiendskap gentemot Polen kom att prägla Litauen för lång tid. Detta fick avgörande betydelse när de baltiska länderna under mellankrigstiden försökte skapa en försvarsunion. Estland, Lettland och Litauen skulle tillsammans med Finland och Polen garantera varandras säkerhet.
Men litauerna ville inte ha med polackerna att göra. Projektet sprack, försvarsunionen kom aldrig till stånd. Baltikum låg därmed utan effektivt försvar när Sovjetunionen på sommaren 1940 än en gång lät Röda armén marschera in över gränserna.
De dramatiska händelserna från seklets första två decennier fyllde dessutom de olika befolkningsgrupperna med rädsla och hat. De nationalistiska grupperingarna hade tvingats till kontroversiella allianser med tyska frikårer och ryska antikommunister, som egentligen inte alls ville ha några självständiga baltiska stater. I Estland och Lettland hatade de inhemska bönderna sina balttyska storgodsägare, som bott i och rent av dominerat länderna i generationer. I Litauen riktades böndernas hat mot den polska, jordägande adeln, som också bott i landet under århundraden.
Utvecklingen av de balttyska och polska storjordbruken hade dessutom skapat ett omfattande lantproletariat, dvs lantarbetare som förlorat sin mark eller aldrig haft någon. Dessa kände sympati för kommunisterna i Sovjetunionen, som ville genomföra radikala jordreformer och konfiskera storgodsens jord.
I alla de tre baltiska länderna fanns det stora nationella minoriteter, främst ryssar, tyskar, polacker och judar. Även om de flesta av dessa lojalt ställde upp för sina nya, självständiga, nationella stater, var det bara alltför lätt att i politisk propaganda ifrågasätta deras patriotiska pålitlighet.
Mest utsatta för sådant förtal var utan tvivel judarna. De flesta fanns i Litauen och särskilt i Vilnius, som vid 1900-talets början kallades Nordens Jerusalem. De hade redan under tsartiden utsatts för terror och massmord. I hatets landskap fanns det nu många som på nytt sökte en befolkningsgrupp att rikta sin frustration mot.
Referenser: Alexander V. Prusin, The Lands Between, Conflict in the East European Borderlands, 1870-1992, Oxford University Press, 2010; Andrejs Plakans, A Concise History of the Baltic States, Cambridge University Press, 2011; Zigmantas Kiaupa, Ain Mäesalu, Ago Pajur, Gvido Straube, Geschichte des Baltikums, Tallinn, 2002.
Bilder: 1. Mitt i Vilnius reser sig på en kulle Gediminas slottstorn med den litauiska flaggan. Tornet är en symbol för Litauens självständighet. Gediminas var storhertig i Litauen i början på 1300-talet. Bild 2. Den katolska domkyrkan i Vilnius. Litauen är övervägande ett katolskt land till skillnad från Estland och Lettland som är övervägande protestantiska.
Anm.1: Litauen var grundmurat fientligt gentemot Polen till följd av händelserna 1920. I Lettland var inställningen mer positiv sedan polackerna hjälpt till att driva ut de kommunistiska angriparna ur landet 1919.
Anm.2: Hade en baltisk försvarsunion kunna innebära ett verkligt skydd mot det sovjetiska angreppet 1940? Ja, anser Professor Alexander V. Prusin (se referenser). Med tanke på det hårda motstånd som Finland lyckades bjuda Sovjetunionen i Vinterkriget 1939-1940, så ”borde en kombinerad ansträngning av de baltiska republikerna, och särskilt i samarbete med Polen, på allvar ha kunnat hejda sovjetisk aggression”, skriver han.
Artikeln är nummer 2 i en serie. De andra är:
Två folkmord?/Litauen (1)
I Stalins våld/Litauen (3)
Massmord/Litauen (4)
Kommunisternas återkomst/Litauen (5)
Folkmord och ansvar/Litauen (6)
1 kommentar:
Det är skickligt, att i en relativt kort artikel så mångsidigt belysa förhållandena i vårt grannland, där så mycket är "anders"
Skicka en kommentar