Det fanns en aktuell och sårig förklaring. Den sovjetkommunistiska diktaturen hade på ett år inte bara gjort Litauen till Sovjetrepublik, den hade också genom arresteringar, mord och massdeportationer terroriserat, förödmjukat och demoraliserat befolkningen. Bara en vecka innan tyskarna kom hade 18 000 människor sänts iväg i boskapsvagnar till Sibirien. Nu hoppades många att tyskarna skulle återupprätta Litauen som en självständig stat.
Först ville litauerna ha hämnd. Tusentals deltog som partisaner i ett folkligt uppror mot de retirerande sovjetkommunisterna. Vreden vändes även mot inhemska kollaboratörer, i synnerhet mot judarna, som ansågs vara särskilt skyldiga. Många judar försökte nu fly tillsammans med de sovjetiska trupperna. Partisanerna jagade dem.
De litauiska nationalisterna publicerade ett upprop till befolkningen där de pekade ut judarna som landsförrädare. ”I det nya Litauen skall inte en enda jude ha rätt till medborgarskap eller möjligheter att tjäna sitt uppehälle”, hette det.
En provisorisk litauisk regering med tydligt antisemitiskt program utropades den 23 juni. Två dagar därefter började pogromerna. Genom landets näst största stad, Kaunas, drog skaror av människor med partisanernas vita armbindel, plundrande judiska hus och lägenheter. Bönder kom med hästdragna kärror som de lastade med stulet judiskt bohag. Ett tjugotal judar slogs ihjäl med järnstänger och klubbor framför ögonen på nyfikna åskådare.
Tyskarna utnyttjade genast de hämndlystna stämningarna. I propagandan krävde de att ”den judiska bolsjevismen” skulle förintas. Judar och kommunister utmålades som en enda, oupplösligt förenad, ond kraft.
Partisanförband omvandlades nu till kompanier av hjälppoliser med eget, litauiskt, befäl men under tysk övervakning. De samlade ihop tusentals judar i hastigt uppförda koncentrationsläger. De första dagarna av juli sköts omkring 3 000 judar i ett av dessa läger i Kaunas.
Den 24 juni intog tyskarna huvudstaden Vilnius. Arresteringarna av judar och kommunister började genast. Omkring 500 per dag fördes av litauiska hjälppoliser till Paneriai, en tallskog sju kilometer utanför staden. Där hade ryssarna grävt ett antal stora gropar som var tänkta att bli drivmedelslager. Nu blev de i stället judarnas och kommunisternas gravar. Avrättningarna började den 11 juli 1941. Inom kort hade över 100 000 människor mördats i Paneriai-skogen.
De litauiska nationalisterna hade med stort engagemang ställt upp på tyskarnas sida. Men de blev snart besvikna. Ockupanterna visade sig nämligen helt ointresserade av att återupprätta Litauens självständighet. Den provisoriska regeringen upplöstes av Hitler efter sex veckor och Litauen inlemmades utan pardon med de andra baltiska länderna och Vitryssland i militärdistriktet Ostland.
Tyskarna svek också sina egna löften. De hade t ex lovat att de företag och annan privat egendom som hade ”nationaliserats” av kommunisterna skulle återgå till sina rättmätiga ägare. Så blev det inte. När studenter opponerade sig stängdes universiteten i Vilnius och Kaunas och ett 50-tal aktivister sändes till koncentrationsläger i Polen.
Den litauiska besvikelsen tilltog. När tyskarna försökte sätta upp baltiska SS-divisioner, som skulle kämpa tillsammans med Wehrmacht vid fronten, ville litauerna inte vara med. Däremot fortsatte samarbetet mellan lokalbefolkningen och den tyska ockupationsmakten när det gällde förintelsen av judarna. Det föreföll rent av som om den mordiska antisemitismen var den minsta gemensamma nämnaren för nazisterna och de litauiska nationalisterna.
Enligt modern forskning deltog omkring 16 000 litauer frivilligt som hjälppoliser i massmorden på sina egna landsmän och grannar. På landsbygden var dessa hjälppoliser, som till stor del själva var bönder, ofta den enda representanten för ockupationsmakten. De agerade i hög grad självständigt, körde från by till by, samlade ihop ortens judar och sköt dem – i tusental.
Varför? En del var förstås ideologiskt övertygade antisemiter och antikommunister. Andra deltog för att kunna lägga beslag på offrens ägodelar eller för att göra social karriär. Alexander V. Prusin skriver: ”Känslan av auktoritet och makt, särskilt för dem som tidigare stått lågt i den sociala hierarkin, kombinerad med materiella fördelar, var bara alltför attraktiv för att kunna motstås.”
Redan i december 1941, alltså efter sex månader av tysk ockupation, hade nära 200 000 av Litauens 220 000 judar mördats. När gettot i Vilnius stängdes och förstördes i september 1943, sändes de sista 5 000 judarna till gaskamrarna i Majdanek, Polen. Därmed var de litauiska judarna praktiskt taget utrotade.
Referenser: Andrejs Plakans, A Concise History of the Baltic States, Cambridge University Press, 2011; Alexander V. Prusin, The Lands Between, Conflict in the East European Borderlands 1870-1992, Oxford University Press, 2010; Joseph Levinson (red.), The Shoa (Holocaust) in Lithuania, Vilnius, 2006; Arunas Bubnys, The Holocaust in Lithuania between 1941 and 1944, Genocide and Resistance Research Centre of Lithuania, Vilnius, 2008.
Bilder: Bild 1. Här vid Straŝuno 6 låg det judiska kulturcentret i Vilnius getto. Idag heter gatan Žemaitijos. De ca 50 000 judarna i Vilnius föstes samman i gettot den 6 september 1941. De dödades sedan successivt fram till gettots likvidering den 23 september 1943. Mellan 2 000 och 3 000 av Vilnius judar överlevde kriget. Bild 2. Vilnius synagoga med adress Pylimo 39 byggdes 1903. Den låg strax utanför gettot och undgick därför att förstöras av tyskarna. Under kommunisttiden användes den som lagerlokal och kunde 1997 återlämnas till den lilla judiska församlingen. Bild 3. Skulptur till minnet av doktor Tsemakh Shabad (1864-1935) som var en populär läkare i Vilnius getto. Han kallades för ”Doktor Dolittle”.
Anm.1: Det råder stor osäkerhet om hur många judar som egentligen dödades i Litauen. Historikerna anger allt från 165 000 till 254 000. Förklaringen är bland annat att ingen egentligen vet hur många judar som fanns i Litauen på sommaren 1941. Sedan tyskarna ockuperat västra Polen 1939 hade ca 200 000 judar flytt därifrån österut. En del av dessa hade sökt sig till Litauen utan att registreras. Forskaren Arunas Bybnus, som publicerat sina resultat i det statliga forskningscentrets regi, anser att det fanns 208 000 judar i Litauen 1 januari 1941 (6,86 procent av Litauens befolkning). Ca 8 500 av dem flydde med de retirerande Sovjetkommunisterna. Ett par tusen lyckades fly under nazitiden och kanske 3 000 överlevde. Därmed skulle ca 195 000 judar ha dödats (94 procent). Till denna siffra kommer flera tusen (det finns uppgifter på 10 000) som fördes till Litauen från Polen, Tyskland, Österrike och Frankrike för att dödas. Den siffra jag använt, ca 200 000 dödade av 220 000 (91 procent), är hämtad från Vilnius judiska museum.
Anm.2: Litauerna bildade alltså inte någon SS-division. Det gjorde däremot både esterna och letterna. 1943 skapades den 20:e estniska Waffen-SS divisionen med ca 5 000 soldater, den sk estniska legionen. I Lettland sattes två divisioner upp, den 15:e och 19:e lettiska Waffen-SS divisionen, med över 100 000 soldater, som kallades den lettiska legionen. Andrejs Plakans (se referenser) anser emellertid att bara 15-20 procent av den lettiska legionens soldater deltog frivilligt.
Artikeln är nummer 4 i en serie. De andra är:
Två folkmord?/Litauen (1)
Landskap av hat/Litauen (2)
I Stalins våld/Litauen (3)
Kommunisternas återkomst/Litauen (5)
Folkmord och ansvar/Litauen (6)
Se också:
När Sverige svek Baltikum
Riksbanken och baltguldet 1940
Mordet på Beila Bella Veide
1 kommentar:
Intressant läsning.
Ett litet tillägg bara.
Du skriver att Paneriai/Ponary blev judarnas och kommunisternas gravar.
I Ponary/Paneriai mördades ca 80 000 judar och 20 000 polacker (av dessa polacker var långt ifrån alla kommunister. De mördades för att de var just polacker.
Och Majdanek var ett nazityskt koncentrations- och förintelseläger på ockuperad polsk mark. När det gäller Förintelsen kan man inte vara nog övertydlig.
Skicka en kommentar