Kommunisternas återkomst/Litauen (5)

Sommaren 1944 nådde den sovjetiska krigsmakten Baltikum. Vilnius föll den 13 juli. Mer än 60 000 litauer flydde västerut till Tyskland, Polen och Sverige. Tre år tidigare hade sovjetkommunisterna kastats ut ur Baltikum av tyskarna. Nu var de på väg tillbaka. Vid krigsslutet i maj 1945 hade de på nytt etablerat sin makt i Litauen.

De kallade sig befriare, men de visste att de inte var välkomna. Den litauiska befolkningen hade i stor utsträckning sympatiserat med tyskarna och deltagit i deras förföljelse av kommunister och judar. Nu var det kommunisternas tur att hämnas.

Redan under de första tolv månaderna arresterades 36 000 människor och 12 000 avrättades, och detta i ett land med mindre än 3 miljoner invånare. Sovjetiseringen av samhället genomfördes brutalt och systematiskt på alla områden: förvaltning, kultur, näringsliv, press, domstolar, skola etc. Det största projektet var att kollektivisera jordbruket. De inhemska kommunisterna räckte inte till för alla dessa uppgifter. Tusentals funktionärer tillsattes direkt från Sovjetunionen. De talade i regel bara ryska.

Men litauerna gjorde motstånd. Människor som hade kämpat tillsammans med tyskarna drog sig ut i skogarna och bildade små gerillagrupper. Där förenades de med andra som vägrat göra militärtjänst i den kommunistiska ockupationsmakten. Tillsammans blev de omkring 40 000 personer, beväpnade huvudsakligen med kvarlämnade tyska vapen. De utförde sabotage, t ex mot telefonnätet och järnvägen, men angrep också soldater och poliser. Inom ett par år hade dessa s k skogsbröder dödat omkring 6 000 funktionärer.

För Sovjetmakten var skogsbröderna bara simpla kriminella. Och det fanns en folkrättslig grund för detta synsätt. Det är nämligen bara mot en ockupationsmakt som civilbefolkningen har rätt att göra väpnat motstånd. Men Sovjetunionen hade ju redan 1940 annekterat Litauen. Därmed hade befolkningen egentligen inte längre någon juridisk rätt att göra motstånd.

Det är förstås en uppfattning som litauerna tar häftigt avstånd från. För dem handlade det i stället om ett legitimt försvar mot en brottslig ockupation. De stödde sig på den s k Atlantdeklarationen från augusti 1941. I den garanterade Churchill och Roosevelt att alla länder som under kriget förlorade sin självständighet skulle återfå den. Detta dokument gav hopp åt de baltiska motståndsrörelserna, som t o m räknade med att västmakterna inom kort skulle gå i krig mot Sovjetunionen för att befria Baltikum.

Kommunisterna satte in stora styrkor för att slå ned motståndsrörelsen. 1946 samverkade 12 000 säkerhetsagenter och bortåt 50 000 soldater, många av dem inhemskt rekryterade.

Men gerillasoldaterna hade stöd bland de självägande bönderna, som gav dem skydd, mat, viktig information och förnödenheter. För kommunisterna blev därmed kampen mot dessa bönder särskilt viktig: kunde de utplånas, skulle gerillans motstånd brytas samtidigt.

Det var genom kollektivisering av jordbruket som målet skulle nås. Bönder som ägde mer än 5 hektar jord stämplades som ”kulaker”. Det var en hatisk beteckning som kommunisterna hade använt redan på 1930-talet vid den blodiga kollektiviseringen av det sovjetiska jordbruket. Att nu använda den i Litauen var en tydlig och skrämmande signal om vad som stundade.

De självägande bönderna fick sina levnadsvillkor kraftigt försämrade. De tvangs att leverera stora delar av sin produktion direkt till staten. Samtidigt chockhöjdes beskattningen av gårdarna. Politiken ledde till en drastisk minskning av jordbruksproduktionen, eftersom ingen ville producera mer än man själv behövde när man inte fick sälja överskotten till rimligt pris. Allt fler ville sälja sina gårdar, men myndigheterna, som var de enda tänkbara köparna, ville inte betala. Jordbruken började förfalla.

Det stora kommunistiska projektet att förvandla Litauens självägande bönder till statliga lantarbetare riskerade att haverera. Ännu i början av år 1949 hade bara 4 procent av bondehushållen kollektiviserats.

Det är i detta läge som beslutet tas i Moskva: de motsträviga skall deporteras till Sibirien! Det var ett beslut som gällde alla de tre baltiska länderna. I Litauen ägde de mest omfattande deportationerna rum den 22 och 23 maj 1948. Då arresterades 41 000 personer, i regel hela familjer. De kördes med lastbil till närmaste station, där boskapsvagnarna väntade. I februari 1949 följde en ny våg av massdeportationer.

Hälften av de arresterade ansågs ha kontakter med gerillan. För resten räckte det med att de tillhörde den självägande bondeklassen, att de var kulaker. Under åren 1945-1953 deporterades totalt 130 000 människor från Litauen.

Deportationerna gav resultat. Skrämda skyndade bönderna att villkorslöst ansluta sig till kollektivjordbruken. Redan vid årets slut 1949 hade 62 procent av gårdarna kollektiviserats. Gerillan led stora förluster. Av de 40 000 motståndsmännen dödades 22 000. Skjutna gerillasoldaters kroppar lades ut till allmän beskådan på torgen. År 1953 upphörde det väpnade motståndet.

Referenser: Andrejs Plakans, A Concise History of the Baltic States, Cambridge University Press, 2011; Alexander V. Prusin, The Lands Between, Conflict in the East European Borderlands 1870-1992, Oxford University Press, 2010; Zigmantas Kiaupa, Ain Mäesalu, Ago Pajur, Gvido Straube, Geschichte des Baltikums, Tallinn, 2002; Dalia Kuodyté, Rokas Tracevskis (red.), Siberia. Mass deportations from Lithuania to the USSR, utgiven av Genocide and resistance research centre of Lithuania, Vilnius, utgivningsår saknas.

Artikeln är nummer 5 i en serie. De andra är:
Två folkmord?/Litauen (1)
Landskap av hat/Litauen (2)
I Stalins våld/Litauen (3)
Massmord/Litauen (4)
Folkmord och ansvar/Litauen (6)

Till diskussionen om folkrätt, ockupation och annektering se:
En lektion i ockupation/A. Björnsson

I närliggande ämnen:
När Sverige svek Baltikum
Riksbanken och baltguldet 1940