Folkmord och ansvar/Litauen (6)

Den här artikelserien utgick från frågan om huruvida Litauen har utsatts för två folkmord: nazisternas på judarna under åren 1941-1944 och kommunisternas på vanliga litauer 1940-1941 med fortsättning efter kriget 1945-1990 (se artikel 1). Ett svar kräver en definition av vad folkmord egentligen är.

Begreppet folkmord definierades av FN:s generalförsamling den 9 december 1948. Det kom till för att brännmärka Förintelsen som ett brott mot folkrätten och förhindra att något liknande skulle kunna hända igen.

Konventionens artikel 2 definierar folkmord som gärningar begångna med uppsåt ”att förgöra helt eller delvis en nationell, etnisk, raslig eller religiös grupp”. Som sådana gärningar pekas särskilt ut:

* att döda medlemmar av gruppen
* att förorsaka allvarlig kroppslig eller mental skada på medlemmar av gruppen
* att avsiktligt skapa sådana levnadsförhållanden för gruppen som förmodas åstadkomma dess fysiska utrotning i sin helhet eller i delar.

Även att planlägga, uppmuntra eller delta i sådana gärningar betecknar konventionen som folkmord.

Man kan emellertid genast notera att antalet mord egentligen inte spelar någon roll, inte heller andelen av folkgruppen som förgörs. Det handlar i stället om uppsåtet att förgöra gruppen ”helt eller delvis”.

Dessutom kom definitionen alltså till först 1948. Rent juridiskt omfattar den därmed inte Förintelsen – om man inte accepterar retroaktiv lagstiftning. De nazistiska krigsförbrytarna som dömdes i Nürnberg kunde följaktligen inte anklagas för folkmord.

Däremot höll Sovjetkommunisterna just på som värst med sina massmord och deportationer i Litauen (och resten av Baltikum) under åren 1948 och 1949. Och de var väl medvetna om vad de gjorde. Därför var det särskilt viktigt just för dem att få en definition av begreppet folkmord som inte skulle kunna användas på deras egna handlingar.

Det ledde till en konflikt i FN:s förberedande arbete på konventionen. I det ursprungliga utkastet till en definition ingick nämligen även politiska mord, dvs mord på grupper med särskilda politiska åsikter eller grupper från särskilda sociala skikt.

Det var förstås en känslig punkt för Sovjetunionen som ville kunna föra sin brutala klasskamp mot nationalister och kulaker, dvs just det som pågick i Baltikum, utan inblandning av FN eller folkrättsjurister. Följaktligen krävde Sovjetunionen att mord med politiska syften skulle undantas från begreppet folkmord. Och FN:s generalförsamling föll till föga och accepterade begränsningen.

Dessutom dröjde det ända till den 12 januari 1951 innan den nya konventionen kunde träda i kraft. Då var det värsta redan över i Baltikum. Massmorden och de stora deportationerna hade genomförts och balternas väpnade motstånd mot Sovjetkommunismen var på väg att kämpas ner.

Men även om juridiken alltså inte har kunnat användas på vare sig nazisternas eller kommunisternas illdåd, kvarstår en moralisk och politisk dom över båda. Historikerna har också sedan länge accepterat att beskriva Förintelsen som ett folkmord. Här stämmer alla definitionens punkter med verkligheten. Även en del av den litauiska befolkningen kan betraktas som skyldig genom medhjälp.

På kommunisternas massmord stämmer emellertid definitionen bara under förutsättning att man kan se våldet som riktat mot litauer i allmänhet, alltså mot en nationell grupp. Så hävdar t ex Dalia Kuodyté och Rokas Tracevskis (se referenser) att deportationerna 1940-1941 syftade till ”halshuggning av den litauiska nationen genom förintelse av dess kulturella och politiska elit”. De understryker också att ”man behövde bara vara en hederlig litauisk medborgare för att bli deporterad”.

Som stöd för denna uppfattning har också anförts ett ofta citerat men inte säkert belagt yttrande av den sovjetiske politbyråmedlemmen och chefsideologen Michail Suslov: ”Litauen kommer att existera, men utan litauer.” Det tyder onekligen på att Sovjetunionen planerade ett folkmord. Och även om detta inte lyckades, trots att man hade fem decennier på sig att genomföra det, så skall ju även planer på folkmord bedömas som ett sådant.

Den kvarstående och helt avgörande frågan är emellertid: Varför skall vi finna oss i en definition av begreppet folkmord som Sovjetunionen drev igenom i FN för att dölja sina egna brott? Om politiska och sociala befolkningsgrupper hade ingått i definitionen vid sidan om etniska, rasliga, nationella och religiösa, hade Sovjetkommunisternas illdåd i Litauen - och resten av Baltikum - inte kunnat kallas något annat än just folkmord.

Och ansvar skulle ha kunnat utkrävas.

Referenser: Dalia Kuodyté, Rokas Tracevskis (red.), Siberia. Mass deportations from Lithuania to the USSR, utgiven av Genocide and resistance research centre of Lithuania, Vilnius, utgivningsår saknas; Joseph Levinson (red.), The Shoa (Holocaust) in Lithuania, Vilnius, 2006

Artikeln är nummer 6 i en serie. De andra är:
Två folkmord?/Litauen (1)
Landskap av hat/Litauen (2)
I Stalins våld/Litauen (3)
Massmord/Litauen (4)
Kommunisternas återkomst/Litauen (5)