Nationaldagen solkades av diverse extremister – igen. Nazister marscherade genom Stockholms gator skyddade av polis. Diverse vänstergrupper försökte förhindra marschen med våld. Kalabalik och polisingripanden blev följden. Skall vi ha det så här?
Till att börja med skulle jag vilja notera två detaljer. Nazidemonstrationen hade polisens tillstånd. Motdemonstranterna hade det inte.
Nazisterna marscherade enhetligt klädda i något som bra mycket påminde om uniformer: svarta kängor, bruna byxor, svarta skjortor och kepsar. Det är anmärkningsvärt och stötande men eftersom förbudet för politiska uniformer upphävdes 2002 så är det tydligen så här det skall vara. Det gamla förbudet infördes 1933 och riktade sig mot såväl nazister som kommunister. Man kan gott diskutera om inte förbudet borde återinföras.
Många av vänsterdemonstranterna var ännu tydligare våldsinriktade och dessutom var åtskilliga av dem maskerade. De gick också till handling. Deras våldsamma angrepp ledde till så stor fara för människor och egendom att polisen ingrep. Flera hundra våldsverkare transporterades med buss ut från centrala staden.
Det är tydligt att vissa vänsterfigurer inte respekterar den grundlagsskyddade rätten för alla att uttrycka sin politiska övertygelse genom ordnade demonstrationer. Att med våld ge sig på en laglig demonstration är simpelt och odemokratiskt. Och ett brott.
Ändå var det nazidemonstrationen som väckte mest ilska - åtminstone i medierna. Sådana demonstrationer borde inte tillåtas, hette det. Många ropade slagordet ”Inga nazister på våra gator!”.
Man kan undra: varför hör man aldrig ”Inga kommunister på våra gator!”? Varför ropar ingen ”Stoppa vänstervåldet och förstörelsen!”? Toleransnivån verkar vara betydligt högre för det olagliga vänstervåldet än för de lagliga nazimarscherna.
Det tål att påminnas om att tolerans är till för det som vi inte tycker om. Det vill säga för ÅSIKTER som vi inte tycker om. T. ex. nazistiska och rasistiska idéer. Avskyvärt och svårt att tolerera, men menar vi något med vår tolerans är det här vi kan öva oss.
Att med våld försöka förhindra människor att ge uttryck för sådana politiska övertygelser kan däremot inte tolereras. Som Nationalencyklopedin så väl uttrycker det: ”Toleransens gränser sätts därvid naturligt av toleransprincipen själv: man bör inte tolerera handlingar som orättmätigt inskränker andras tanke- och handlingsfrihet.”
Alltså: så länge det handlar om ÅSIKTER måste vi tillåta såväl högerextrema sådana som vänsterextrema. Dessa åsikter måste också få uttryckas i lagliga demonstrationer. Polisen måste skydda dem – hur obehagligt det än kan vara för oss som avskyr båda falangerna. Ger vi efter och börjar förfölja oliktänkande med polis, har vi faktiskt tillgripit våra motståndares smutsiga vapen.
Men när det kommer till HANDLINGAR, till våld och tvång och skadegörelse, då finns det ingen anledning att visa tolerans.
Vänstern har efter nationaldagen på denna punkt en svår hemläxa att göra. Man kan förstå att de inte vill ha hemläxor.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Håller fullständigt med Johan om att man måste ha en skarp skiljelinje mellan ord och handling. Så länge det bara är ord skall en demokrati kunna stå ut med mycket, men så fort det handlar om andra människors fysiska hälsa och inte att förringa, deras egendom (vilket jag tycker det är för lite fokus på i Sverige), så måste demokratin kunna slå tillbaks hårt och effektivt, utan betänkligheter!
Uppenbarligen har nazisterna och den övriga extremhögern i Sverige lärt sig hur man använder sig av det demokratiska systemet, och egentligen vet jag inte om det är övervägande bra eller dåligt. Bra, därför att våld, fysisk konfrontation och skadegörelse alltid är ett dåligt alternativ. Dåligt, därför att det sannolikt kommer locka fler "vanliga" människor till de nazistiska organisationerna som NSF, Info-14, Blood & Honour, Nationaldemokraterna m fl. Det ligger ju säkerligen ett visst mått av taktiskt tänkande bakom, att hela tiden sträva efter att söka demonstationstillstånd, få demonstrationen att framstå som lugn och välorganiserad och att inte söka konfrontation med vänsterpöbeln.
Samtidigt har jag svårt att tro att dessa organisationer på allvar skulle kunna få något reellt politiskt inflytande i Sverige, men det är klart, det trodde man inte om nazisterna i Tyskland heller i början av 20-talet!
Det var visserligen ett trettiotal av de tusen "nazister" som demonstrerade som bar "uniform". Du får det att låta som att majoriteten, eller varför inte alla, gjorde det.
Tack för kommentarerna, signaturen Martin respektive Dan Eriksson!
Nej Martin, inte heller jag tror att naziorganisationerna har någon framtid i Sverige. I dag har vi ju facit i hand när det gäller vart den sortens rörelser leder. Men även som små, välorganiserade grupper kan de få ett visst indirekt inflytande. Framförallt, tror jag, genom att ge vänsterextremisterna en förevändning för sitt våld och sin skadegörelse. Jag misstänker också att existensen av naziorganisationer gör ett parti som Sverigedemokraterna mera rumsrent i folks ögon. "Det finns ju värre därute på högerkanten..." kan vissa människor resonera.
Och Dan Eriksson, Du har säkert rätt i att det var ett trettiotal uniformerade nazidemonstranter. Illa nog, tycker jag. Tycker Du att det borde vara fler eller färre?
Dan! Jag har varit inne på din blogg och har förstått att du kallar dig för "oberoende nationalsocialist". Du kanske också ingår i någon av de organisationer som jag rapade upp i mitt inlägg? Med risk för att låta fördomsfull måste jag säga att du verkar väldigt vältalig och förhållandevis öppen för diskussion för att vara nazist och det är väl därför som jag bemödar mig med att skriva den här kommentaren.
Nu är det faktiskt så att jag själv betecknar mig som "nationellt förankrad" och "Sverigevän". Jag håller också med dig till viss del i den kritik som du och dina likar framför mot det s k mångkulturella samhället, vilket ju har visat sig medföra enorma problem i form av kriminalitet, segregation, religiös extremism, för att inte tala om de monetära kostnaderna, som framöver sannolikt kommer att hota hela den svenska välfärdsmodellen!
Men, där upphör också likheterna! Jag har nämligen väldigt svårt att förstå hur man som lösningen på problemen som Sverige har idag, kan förespråka något så destruktivt som nationalsocialism!? Det känns som om det är någonting i slutet av er samhällsanalys som skevar lite, när man kopplar ihop kärleken till Sverige, omtanken om det svenska folket och vår natur, men en ideologi som bygger på judehat och våld... Berätta gärna hur du tänker? Jag har haft en del med judar att göra och min uppfattning är att av alla de olika folkslag, kulturer och religioner som vi har i Sverige idag, så hör judarna till dem som bäst har lyckats integrera sig i det svenska samhället! Dessutom uppfattar jag dem som mycket företagsamma och driftiga människor överlag och det bekräftas också, tycker jag, av deras inflytande som ägare och företagsledare i framgångsrika svenska företag.
Jag är djupt troende i ett avseende, och det gäller tron på demokratin! En politisk eller samhällelig förändring som har sitt ursprung i våld och rädsla kommer aldrig att kunna bli grundstenen i något hållbart samhällsbygge och det tycker jag också att historien har visat. Jag är helt övertygad om att de som idag är kritiska till de senaste decenniernas förda invandringspolitik har alla undersökningar och ekonomiska kalkyler på sin sida, så varför inte använda dessa för att på ett fredligt och demokratiskt sätt verka för en sundare invandringspolitik!? Det är ett hästjobb, visst, och man kommer att springa in i många stängda dörrar och "tysta rum" på färden, men min absoluta övertygelse är att den som har verkligheten och förnuftet på sin sida och kan visa det, kommer till slut också att stå som segrare! Nationalsocialismen är för mig en historisk relikt, fascinerande och skrämmande på 70-års avstånd, men att tro att den skulle vara lösningen på några problem som vi har i Sverige idag, ja, då har man varken verkligheten eller förnuftet på sin sida!
Skicka en kommentar