Göran Persson i TV:s valutfrågning den 27.8 var en häpnadsväckande longör. Vart hade den slagkraftige demagogen Persson tagit vägen? Kontrasten mot Göran Hägglunds vitala framträdande i torsdags (24.8) var påfallande. Jag tror att man måste medge detta oberoende av vilken politisk uppfattning man har.
Persson har hittills utstrålat en slags farbroderlig överlägsenhet och spelat högt på en förment självklarhet i socialdemokraternas politiska lösningar. Detta har gått hem hos vårt auktoritetstroende folk, som gärna nickat instämmande i sofforna.
Men plötsligt var han långt från denna invanda roll. Till detta bidrog att han redan från första seriösa frågan tvangs visa upp en sida som definitivt inte går hem i stugorna: han försvarade de höga elpriserna. Sverige kommer aldrig mer att bli ett land med låga elpriser för vanliga elkonsumenter – bara för storindustrin.
Där satt den! Det var ju sant, det han sa. Elpriserna måste förbli höga (även för industrin!) för att det alls skall bli möjligt att åstadkomma den minskade elkonsumtion som är ofrånkomligen nödvändig för en omställning av energisystemet. Men det var en rak marknadshöger från socialdemokratins överstepräst. Och det var förödande för Perssons framtoning bland de egna regleringsivrarna.
När han dessutom klart och tydligt meddelade att han inte vill ha bort fastighetsskatten, fick villafolket en snyting till. Och villafolket är ju, det påminde Pär Nuder om bara för några dagar sedan, fortfarande ”vårt folk”, som på Strängs tid.
Därefter var Persson groggy av sina egna uppercuts. Men Göran Hägglund fick prata om sina hjärtefrågor. Se, det är skillnad!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar