En annan syn på Dag Hammarskjöld

Förra året var det hundra år sedan Dag Hammarskjöld föddes. Landet översvämmades av panegyriker över denne svenske ämbetsman som ledde FN 1953 till 1961. I höst skall en ny generalsekreterare utses efter Kofi Annan. Det kommer att skapa en ny flod av ensidiga hyllningar.

Detta kan vara skäl nog att påminna om, att Hammarskjöld inte överallt ses med samma vördnad som i Sverige. En av de bittraste uppgörelserna med honom finns i Paul Johnsons Moderna tider, (1983, sv. 1987). Om Johnson kan sägas, att han som mångårig redaktör för den socialistiska brittiska tidskriften New Statesman var vida uppskattad i Sverige. När han emellertid gjorde helt om och blev konservativ, förlorade han stora delar av sitt anseende här i landet, vilket inte gör hans analyser mindre intressanta. Moderna tider skrevs efter omvändelsen.

Johnson anser att man inte kan föreställa sig ett sämre val till FN:s generalsekreterare än Hammarskjöld. Denne kom från ett land där man var ”pinsamt medveten om att man nått ett oerhört välstånd genom att hålla sig utanför två världskrig”. Hammarskjöld var därmed ”det dåliga samvetet personifierat”.

Ur detta dåliga samvete spirade den relativa moraluppfattning som, enligt Johnson, kännetecknade och vägledde Dag Hammarskjöld. Johnson skriver: ”Hammarskjöld avsåg uppenbart att skära av den navelsträng som förband FN med den gamla västalliansen från kriget, och att inordna organisationen i vad han betraktade som den nya rättfärdighet som nu framträdde i världen: de ’alliansfria’ nationerna.”

Hammarskjöld framträder hos Paul Johnson som en representant för en tredje ståndpunkt, som varken ville liera sig med väst eller öst. Neutraliteten blev ett värde i sig. Att inte låta sig enrolleras på någondera sidan blev rent av en finare, mer moralisk hållning än den som leder till att man tar ställning och kämpar för en part. Det är något som lätt känns igen från svensk utrikespolitik, dvs från den officiella versionen. Vi vet ju nu att neutraliteten t ex under det kalla kriget mest var en hycklande fasad.

Kritiken för hyckleri drabbar, enligt Johnson, även Dag Hammarskjöld. Johnson skriver att Hammarskjöld ”såg sig själv som en hela världens statsman, driven av alliansfrihetens motor. Därför lade han hela sin tyngd bakom det afro-asiatiska lägret, även om han låtsades vara opartisk".

Låtsades – eftersom det s.k. alliansfria blocket med herrar som Nehru, Sukarno och Nkrumah knappast erbjöd någon upphöjd opartiskhet eller ens neutralitet.

Till exempel behandlade Hammarskjöld Israel, inte som en liten och sårbar stat, utan som ”imperialismens utpost”. I Suezkrisen 1956 stödde Hammarskjöld i konsekvens med sin ideologi den alliansfrie arabnationalisten Nasser mot kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike samt deras allierade Israel. Detta trots att Egypten ingick en militärpakt med Jordanien och Syrien. Israel hade till följd därav blivit lika inringat av fientliga arabstater som 1948. Men Hammarskjöld lät sig inte påverkas av detta faktum. Han ansåg att Storbritanniens, Frankrikes och Israels angrepp på Egypten var fullständigt oprovocerat och valde på så sätt att blunda för Nassers nationalisering av Suezkanalen och hans vägran att tillåta israeliska fartyg att gå genom kanalen.

De stora förlorarna i Suezkrisen var Storbritannien och Frankrike som förödmjukades – av FN. Så ser Paul Johnson saken. Hans slutsats är hård: Dag Hammarskjöld visade i Suezkrisen ”hur FN kunde begagnas för att samordna och uttrycka hatet mot väst”.

Det är ett omdöme som framstår som chockerande i Sverige. Men än värre blir det när Johnson analyserar Hammarskjölds insatser i Kongokrisen. Mer därom i en senare artikel.

Nästa artikel i serien:
FN:s kaos i Kongo/Hammarskjöld (2)

Se även:
En Hammarskjöld-kritiker i Undéns UD