Seger och nederlag/Hammarskjöld (4)

Suezkriget var över och den 22 december 1956 lämnade de sista brittisk-franska trupperna Egypten. FN-styrkan UNEF ersatte dem. Det var den första sk fredsbevarande styrka som FN satte upp och den kom till på Dag Hammarskjölds initiativ.

Två dagar senare, på julafton, skrev Hammarskjöld i sina Vägmärken: ”Din egen insats ’verkade det icke’, blott Gud — men gläd dig om Gud fann bruk för din insats i sitt verk.” På tyska skrev han i samma notering än tydligare: ”Ist, ohne jeden Nebenblick, Gott unser Ziel, fürwahr! so muss er der Täter unserer Taten sein.” (antagligen Mäster Eckhart). Dvs: om Gud verkligen, utan varje sidoblick, är vårt mål, så måste han vara våra gärningars gärningsman.

FN:s generalsekreterare upplevde sig som Guds segrande verktyg i ett krig som förödmjukade Storbritannien och Frankrike, stärkte arabnationalisten Nassers ställning i arabvärlden och därmed lade grunden för ett nytt krig elva år senare (sexdagarskriget). Med Storbritanniens uttåg från Mellanöstern öppnades också regionen för kampen mellan USA och Sovjetunionen, det kalla kriget.

Vilken roll Gud spelade i detta krig må var och en bedöma. Att det inte skapade någon bestående högre rättvisa är emellertid klart, må vara att detta är lättare att se i efterhand än det var för Hammarskjöld. Att han var mycket nöjd och måste kämpa med sin fåfänga, vittnar emellertid Vägmärken om. ”Fåfängan sticker upp sitt löjliga huvud…” skriver han. Från och med nu räknar han också med att Vägmärken en gång skall publiceras.

Vilken oerhörd skillnad är det inte mellan dessa noteringar och dem som följde under det olyckliga Kongokriget, där motgångarna för Hammarskjöld kom slag i slag ända fram till hans död. (Se artikeln FN:s kaos i Kongo/Hammarskjöld (2).)

Mycket tyder på att Hammarskjöld anade att Kongokriget skulle bli ett misslyckande. Och den här gången såg han sig själv som ett offer. Pingstdagen 1961 skrev han ”vägen för till en triumf som är undergång och till en undergång som är triumf”. Han ser att ”priset för livsinsatsen är försmädelse och förnedringens djup den upphöjelse som är människan möjlig”.

I en dikt som är daterad 7 juli 1960–våren 1961, alltså mitt under Kongokriget, ser han sig just som ett offer som träder ut på arenan, kämpar ”lugn i lustfylld kraft” tills han fångas i nätet. ”Jag har sett de andra. Nu är jag den valde som spänns fast på blocket för att offras.”

Den 6 juli 1961, dryg två månader före sin död, är han trött och ensam. Han uppmanar sig själv att inte svika men misslyckandet är tydligt och han skriver: ”Gråt, om du kan, gråt men klaga inte. Vägen valde dig – och du skall tacka.” Det är gripande ord och man kan inte läsa dem oberörd. Dock bör man lägga märke till att Hammarskjöld nu skriver att ”vägen” valde – inte Gud.

Den 19 juli är Gud långt borta och oförståelig. Tonen i dikten påminner om Jesu förtvivlan på korset, varför har du övergivit mig? ”Du som jag ej förstår men som vigt mig åt mitt öde. Du.”

Drygt en månad innan planet störtar i Kongos djungel skriver Hammarskjöld några rader, som lätt kan uppfattas som suicidala. ”Ingen såg när han en dag hoppade efter repets lian, snärjde in sig och kvävdes med bröstet sammansnört. Ingen såg – och vem hade någonsin förstått hans ansatser till glädje, hans ögonblick av förtroende, hans ständiga oro i längtan efter något han blott dunkelt mindes?”

Det är som om Hammarskjöld med dessa rader är tillbaka i en övergiven och misslyckad människas smärtfyllda tillbakablickande inför den slutliga undergången. Det är inte längre tal om att vara Guds redskap. Man undrar om Gud alls finns med längre. Kanske döljs han i raden ”i längtan efter något han blott dunkelt mindes”. Det som återstår är ensamheten.

Nästa artikel i serien:
Tingstens kritik/Hammarskjöld (5)

Se även:
En Hammarskjöld-kritiker i Undéns UD