FN:s kaos i Kongo/Hammarskjöld (2)

Paul Johnsons häftigaste kritik mot Dag Hammarskjöld avser dennes agerande under Kongokrisen 1960-1961. Detta var bakgrunden: Belgierna hade lämnat Kongo den 30 juni 1960 och överlämnat makten till Joseph Kasavubo som president och Patrice Lumumba som premiärminister. Redan den 5 juli började oroligheterna. Delar av den kongolesiska armén gjorde uppror mot sina vita officerare och en våg av plundringar och våld mot civilbefolkningen följde.

Den 10 juli skickade Belgien trupper tillbaka till Kongo för att återställa ordningen och skydda kvarvarande belgares liv och egendom. Dagen därpå förklarade sig den rika gruvprovinsen Katanga självständigt under ledning av Moise Tshombe. Det blev omedelbart inbördeskrig.

I detta kaos vände sig Lumumba till FN för att få hjälp mot belgarna och för att få tillbaka Katanga. Hammarskjöld fördömde den belgiska truppinsatsen och föreslog en FN-styrka. Säkerhetsrådet antog förslaget. Styrkan rekryterades i enlighet med Hammarskjölds alliansfria ideologi från afrikanska och neutrala länder, bl.a. Sverige. Men FN-trupperna hade inte rätt att bruka vapen annat än i självförsvar. Resultatet blev att de bara gjorde kaoset i landet ännu värre.

Paul Johnson kritiserar Hammarskjöld för att han inte lät belgarna återställa ordningen. Johnson anser att Hammarskjöld i stället utnyttjade tillfället för att ge FN ”en världsregerande position på en svällande våg av tredje världens känslor”.

I ett våldsamt utbrott anklagar han Hammarskjöld för ”ett typiskt FN-hyckleri: att det var en internationell angelägenhet och ett hot mot freden om vita dödade afrikaner (som i Sharpeville i Sydafrika den 21 mars 1960), men om afrikaner dödade afrikaner (eller afrikaner dödade vita eller asiater) var det en rent intern fråga som låg utanför FNs befogenheter”. Paul Johnson kallar detta för ”en inverterad rasism som skulle kosta en oräknelig mängd afrikaner livet under de kommande tjugo åren”.

Men FN-styrkorna i Kongo var alltså tandlösa och Lumumba var inte nöjd med deras insatser. Han vände sig därför till Sovjetunionen som skickade trupp och rådgivare. Kasavubu avskedade nu Lumumba och Lumumba svarade med att avsätta Kasavubu. I stället tog den kongolesiske stabschefen Mobutu (senare Zaires diktator) makten i en statskupp och begärde hjälp av USA och CIA. Lumumba greps och utlämnades till Katanga där han mördades.

Enligt Johnson var Hammarskjöld besatt av tanken att hämnas Lumumbas död, driva ut de vita från Katanga och återförena Kongo. I februari 1961 fick FN-trupperna till slut bemyndigande att använda våld mot Katanga. Under Hammarskjölds ledning blev FN en krigförande part i Kongo med angrepp mot postkontor, radiostationer och andra mål i Katanga. Men FN-trupperna betedde sig oprofessionellt och klarade inte av Tshombes legosoldater.

Stormakterna Storbritannien, Frankrike och USA protesterade mot FN:s krigföring men Hammarskjöld stod på sig: Det är bättre för FN att förlora USA:s stöd för att vi förblir trogna mot rätten och principerna än att ge upp, sade han. Så blev det också. När han till slut begärde amerikanskt flygstöd hade amerikanerna tröttnat. Stödet uteblev och Hammarskjöld måste snöpligen begära eldupphör hos Tshombe. Det var på denna Canossaresa som han omkom i en flygolycka i september 1961.

Paul Johnson menar att Hammarskjöld försökte använda politiska principer av västerländskt slag i ”en sjudande kittel av stamkonflikter och personlig politik”. Alltså ett hopplöst orealistiskt företag.

Johnson är aggressiv och onyanserad. Men han är långt ifrån ensam om sin kritik. Den brittiske samtidshistorikern Philip Bell påminner t.ex. i sitt översiktsverk Världen efter 1945 om att FN-stadgan förbjöd ingripanden i medlemsstaternas inrikes förhållanden. Ändå var det just det som FN-styrkorna sysslade med i Kongo. Och dessutom i sju månader med otillräckliga befogenheter att använda det nödvändiga våldet.

När den svenske professorn i idéhistoria i Lund, Svante Nordin, porträtterar Dag Hammarskjöld i boken Nittonhundratalet – en biografi, konstaterar han att ”FN-aktionen blev en ytterligare påspädning av det kaos som redan rådde i Kongo. De goda avsikterna var inte tillräckliga".

Resultatet blev katastrofalt även om Katanga till slut tvangs att ge upp i december 1962. FN:s anseende hos stormakterna urholkades. Och genom Sovjetunionens och USA:s engagemang kom det kalla kriget till Afrika. Detta var säkert långt ifrån Hammarskjölds avsikter. Misslyckandet skänker dock ett särskilt ljus över hans märkliga dagbok, Vägmärken. Därom i nästa artikel.

(Paul Johnson framför sin kritik i sin bok Moderna tider, 1983; sv. 1987. Övriga källor: Nordin, Svante, Nittonhundratalet. En biografi, Stockholm 2005. Bell, Philip, Världen efter 1945, 2001; sv. 2003)

Nästa artikel i serien:
På gudomlig order/Hammarskjöld (3)

Om Paul Johnson se förra artikeln:
En annan syn på Dag Hammarskjöld

Se även:
En Hammarskjöld-kritiker i Undéns UD