En obehaglig påminnelse

Så har det hänt igen: en ung man har på grund av sina politiska åsikter förlorat sitt jobb. Han är 25 år gammal och arbetade som ekonom på den svenska ambassaden i Tel Aviv. Ambassadören, Robert Rydberg, säger att beslutet var ”självklart” (SvD, 31 oktober 2006).

Den unge mannen är nämligen en aktiv medlem av Sverigedemokraterna, partiet som fick nästan tre procent av väljarnas röster i det senaste riksdagsvalet, 162 463 röster. I Landskrona röstade mer än var femte på detta parti.

När ambassadören tillfrågas närmare om sina skäl för uppsägningen, svarar han, att Sverigedemokraterna enligt alla partier i Sveriges riksdag är odemokratiskt och främlingsfientligt. I radions luncheko får han följdfrågan om han agerat annorlunda om Sverigedemokraterna hade suttit i riksdagen. Då undviker han att svara genom att kalla frågan för hypotetisk.

Den unge mannen har dessutom låtit bli att säga något om sin politiska verksamhet när han sökte jobbet på ambassaden. Vad är nu detta? Måste man i Sverige deklarera sina politiska åsikter när man söker jobb? Nej, svarar ambassadören. Men om man berättar om andra aktiviteter utan att nämna sitt politiska engagemang, är det ”ett avsiktligt beslut att dölja den delen”.

Jaha, än sedan då? Är det en grund för uppsägning? Om man inte måste deklarera sin politiska uppfattning när man söker jobb, hur kan man då få sparken om man håller inne med den saken? För mig klingar ambassadörens argumentation som en obehaglig påminnelse om den logik som genom historien tillämpats av diverse orättfärdiga polisstater: de personliga fri- och rättigheterna gäller bara så länge man inte använder dem.

Men är inte Sverigedemokraterna ett förskräckligt parti? Är det inte odemokratiskt och rasistiskt? Förskräckligt, ja! Jag skulle aldrig rösta på ett parti med den främlingsfientliga framtoningen. Men odemokratiskt? Partiet bekänner sig uttryckligen till demokratin. Dem som hävdar något annat bör man avkräva en förklaring. Och visserligen har Sverigedemokraterna en mörk historia med ursprung i det tydligt rasistiska BSS (Bevara Sverige Svenskt), men i dag kan man inte kalla partiet rasistiskt. Det har t ex professorn i statsvetenskap Marie Demker i Göteborg slagit fast (SvD 23.9.06).

Men egentligen spelar det i detta sammanhang ingen roll. Partiet är inte förbjudet, det deltar i demokratiska val, får partistöd som andra partier och dess representanter sitter i kommunala församlingar. Partiet är en icke obetydlig del av den demokratiskt uttryckta folkviljan. Därför måste vi – om vi själva vill respektera demokratin - tolerera Sverigedemokraterna. Nog har vi bättre argument mot dem än yrkesförbud och åsiktsregistrering? Det var ju metoder som vår generation utsattes för under 60- och 70-talen och som vi med rätta protesterade emot. Varför skulle vi nu använda dem mot den unga generationen, när de gör sina misstag och dumheter?

Kom ihåg: Tolerans är en konst! Den är till just för det som vi inte tycker om. Att bara tolerera det som vi egentligen inte har något emot är ingen konst. Självklart, inte sant, herr ambassadör?