Mordet på Beila Bella Veide

Den 22 juni 1941 rullade Hitlers tanks österut för att krossa Sovjetunionen. Sex dagar senare intog tyskarna Krustpils, en lettisk småstad vid floden Daugava (fd Düna), cirka 140 km sydöst om Riga. I Krustpils bodde Beila Bella Veide, 19 år, med sina föräldrar och fyra syskon. De var judar.

Familjen hade en trerummare som värmdes med kamin och upplystes med oljelampor. De hade inget rinnande vatten. Men lägenheten var av ganska normal standard för orten. Beila hade gått ut den judiska skolan i Krustpils och studerade 1941 på en handelsskola i Riga. När de tyska trupperna marscherade in där den 1 juli, begav hon sig hem till Krustpils. Men hennes familj hade då redan flytt österut tillsammans med andra judar.

Någon av de första dagarna i juli gav Krustpils lokale polischef tillsammans med borgmästaren order om att alla kvarvarande judar skulle samlas på torget. De skulle skickas iväg för att rensa sockerbetor. Men polisen och stadens lettiska självförsvarssoldater omringade torget. Judarna arresterades. Polischefen höll tal och anklagade dem för att ha förbrutit sig mot det lettiska folket genom att samarbeta med de sovjetiska myndigheterna (som hade ockuperat landet 1940 men nu flytt inför de anstormande tyskarna). Judarna föstes iväg och spärrades först in i ortens slakthus, som gränsade till den judiska kyrkogården. De blev förödmjukade och slagna. En vecka senare flyttades de till en skola som gjordes om till getto. Där inhystes även Beila.

I slutet av juli räddades Beila från gettot. En äldre judisk kvinna bad en lettisk bonde, Peteris Zalitis, att ta flickan till sin gård Maksini, sex kilometer söder om Krustpils. Det var ett ”normalt” förfarande. Judar kunde lånas ut till traktens bönder som arbetskraft mot kvitto.

Beila kom till Maksini där hon hjälpte till med bärplockning och syltkokning för vintern. Ett par dagar senare kom fyra judiska tonårspojkar till gården. De hade flytt från en avrättning av judar i närliggande Livani och sökte skydd och arbete. Peteris Zalitis tog emot dem. Det var formellt en illegal handling.

Den 1 augusti dödades en stor del av judarna i Krustpils getto på en torvmosse utanför staden.

På eftermiddagen söndagen den 3 augusti inställde sig polisofficeren P. Gibiže hos Janis Krumniš, chef för Krustpils polisdistrikt i Jecabpils. Krumniš gav order till Gibiže och två andra lokala, lettiska polismän att bege sig till gården Maksini för att döda fem judar som man fått veta befann sig där.

De tre poliserna, varav två i uniform, begav sig iväg och två män från de lettiska självförsvarsstyrkorna anslöt sig. På vägen ut rekognoserade de en avrättningsplats. När solen gick ner kom de fram till gården. Polisofficer Gibiže frågade Peteris Zalitis varför han inte hade fört de fem judarna in till Krustpils för avrättning. Under tiden gömde sig de fyra pojkarna i ladan, men Beila, som ju var officiellt utsläppt från gettot mot kvitto, fanns i huset och hörde Gibižes ord.

Alla fem samlades ihop på gårdsplanen utan motstånd, men Beila grät. Några grannar kommenderades att hämta spadar och så marscherade gruppen iväg. I en skogsdunge ett par kilometer därifrån blev två av pojkarna tillsagda att lägga sig ner på marken. De två andra och Beila fick långsamt gå fram mot en grusgrop medan två av poliserna samt de båda självförsvarsmännen tog fram sina pistoler och sköt ungdomarna med flera skott bakifrån. Därefter var det de två kvarvarande pojkarnas tur. De vacklade fram, står det i vittnesmålen. Och skotten hördes ända till gården Maksini.

Det här är en detalj i den nästan fullständiga utplåningen av Lettlands judar 1941-1945. Omkring 70 000 dödades. Händelsen redovisas noga av Dzintars Ergils i A Few Episodes of the Holocaust in Krustpils, publicerad i den lettiska historiekommissionens 14:e band, The hidden and forbidden History of Latvia under Sovjet and Nazi occupations 1940-1991 (Riga, 2005).

Här finns inte en enda tysk närvarande och det är oklart om chefen för Krustpils polisdistrikt, Janis Krumniš, handlade på eget initiativ eller om han också fått order, kanske från tyskarna. Men forskaren Dzintars Ergils skriver om den lettiska polisen och självförsvarsstyrkorna ”regrettfully, they often tried to please the Nazi occupation authorities by doing more than they were expected to”.

Endast en av mördarna, en polis, dömdes för brottet. Han fick 15 års fängelse. P. Gibiže dömdes visserligen den 24 april 1947 av en sovjetisk domstol till döden för krigsbrott mot sovjetiska partisaner och avrättning av judar – men inte just för mordet på Beila och de fyra pojkarna. Hans dom omvandlades snart till 15 års fängelse och han frigavs den 5 april 1958. Polischefen Janis Krumniš flydde till USA efter kriget och ställdes aldrig inför rätta. De andra undgick straff.

Länk till den första artikeln om Lettland:
När historien skrivs om

Länk till nästa artikel om Lettland:
Till Riga för att dö