Ropet efter myten/Vikingen (2)

Det är lite rörande med dessa ängsliga ansträngningar att visa att vikingarna aldrig var ett homogent begrepp inom en bestämd tidsram, att de inte var unika, inte ett särskilt folkslag med en enhetlig religion, ja, att de egentligen aldrig existerade. (Se Vikingarna - fanns de?)

Ingen skugga över duktiga forskare - men deras arbete är inte enbart vetenskapligt betingat. Resultaten används också för att beröva en liten grupp extrema nationalister deras legitimitet och är följaktligen en politisk verksamhet. Dessutom en politisk verksamhet utan verkan, eftersom vikingen finns i våra huvuden och där lever han ett liv helt oberoende av vad vetenskapsmän, politiker och journalister säger och skriver.

Vikingen kommer inte att försvinna även om det skulle gå att bevisa att han aldrig funnits. Varför? Därför att han motsvarar ett behov av nationell identitet i en tillvaro där allt fler känner att denna identitet är hotad. Det gäller inte bara extremisterna utan mer eller mindre medvetet de flesta av oss.

Naturligtvis är föreställningen om vikingen bara en liten bit i pusslet som kan ge en nationell identitet. Där ingår även andra delar av svensk historia, t ex Gustav Vasa och riksgrundandet, Gustav II Adolf och stormaktstiden, "krigarkungen" Karl XII och så vidare. Alla dessa berättelser som efterhand mytologiseras och snart ingår i ett allmänt medvetande utan hämmande band till vetenskap och saklighet. Vi ser oss själva genom myten – inte genom vetenskapen! Myten om vikingen är emellertid något av en grundberättelse på vilken mycket annat bygger.

Myten, den stora berättelsen om oss själva, ger trygghet och självkänsla genom att avgränsa oss gentemot andra på gott och ont. Den ger oss en självklar plats i rum och tid när dagens omständigheter tycks förvägra oss bådadera.

Varför har då just myten om vikingen fått en sådan betydelse? Jag tror att det beror på att en annan, mera närliggande stor berättelse trängts undan av en alltför påfrestande vardagsverklighet. Det gäller myten om Sverige som ett unikt välfärdssamhälle med en homogen befolkning, ett land där beslut fattas i samförstånd av människor som är mycket lika varandra.

När denna stora berättelse i omställningens svåra tid inte längre kan upprätthållas, söker man sig en berättelse längre bort från den hotande vardagen. Där borde Svenska kyrkan finnas. Men kyrkan har sedan länge avstått från sina anspråk på sanning och storhet och retirerat till den allmänna välviljans ofarliga kaffebjudningar. Därför måste den nya storheten sökas i en ännu mera avlägsen värld. Den grå urtiden erbjuder all den nödvändiga mystiken och livskraften. Den kan bli grogrund för nästan vad som helst. Det vet vi av bitter erfarenhet.

Vad gör man då åt detta?

Jag tror att det är en mycket svensk frågeställning. Det finns i Sverige inga problem som inte kan lösas genom en statlig utredning eller ett saftigt forskningsanslag. Men våra djupaste behov undflyr utredningar och politiska beslut. Behovet av en myt kommer bara att försvinna när vi kan ersätta den med en annan myt. Själens törst efter mening kan bara stillas av en större berättelse än den om vikingen.

Och det borde verkligen inte vara omöjligt att hitta en sådan, en berättelse som kunde betyda mycket mer för många fler. Men vad är det för kraftfull berättelse? Och vem berättar den?

Arkeologen och förste antikvarien Fredrik Svanberg på Historiska museet kommenterar denna artikel:
Fredrik Svanberg om vikingamyten

På temat myt:
Rädsla för myten på Stockholmsoperan
Siegfried som barnteater
Vikingarna - fanns de?
Citatet: Psykoterapeuten Rollo May om definitionen av myterna som lögner