Broder Hitler

Broder Hitler – en provocerande titel, inte sant? Men den är faktiskt inte min, jag har lånat den av Thomas Mann (1875-1955), den tyske författaren och nobelpristagaren. År 1938 skrev han en essä med denna titel. Den väckte häftig kritik och Manns förläggare ville inte ha den. Den publicerades bara i två tidskrifter och den har sedan dess levt ett undanskymt liv i Thomas Manns samlade verk. Men det är en text med långtgående relevans in i vår tid.

Det som var så chockerande var att den store författaren identifierade sig med naziledaren; Thomas Mann kände igen sig själv. Han medgav motvilligt att Hitler fascinerade honom, ja, han kände en viss ”äcklad beundran”.

”En broder… En något obehaglig och generande broder; han går en på nerverna, det är ett riktigt pinsamt släktskap. Jag vill ändå inte blunda för det, ty än en gång: bättre, uppriktigare, klarare och mera produktivt än hatet är det att känna igen sig…”, skriver Mann.

Och vad är det han känner igen? Jo, konstnärskapet. Hitler var ju en misslyckad målare som två gånger avvisats som elev till Konstakademien i Wien. Han upplevde sig senare som den nya världens arkitekt. Och Thomas Mann frågar sig: ”Måste man inte, varesig man vill eller ej, i fenomenet [Hitler] känna igen en form av konstnärskap?”

Och han räknar upp en lång rad mindre hedersamma kännetecken på en konstnärsbana. Han pekar på ”lättjan och den tidiga karriärens miserabla odefinierbarhet, - - - detta att nästan enfaldigt hanka sig fram i djupaste sociala och själsliga bohemeri, det i grunden högmodiga avvisande av varje förnuftig och hedervärd sysselsättning. - - - Raseriet mot världen, den revolutionära instinkten, den omedvetna ansamlingen av explosiva kompensationsönskningar, det segt arbetande behovet att rättfärdiga sig”.

Uppräkningen är en vildsint och ironisk uppgörelse med Hitler, men texten har också ett tydligt drag av utlämnande självuppgörelse med egna karaktärsbrister och mindre ädla avsikter.

Även när det gäller konstnärens förhållande till sin publik finns det ett bråddjup i Manns kombinerade anklagelse och bekännelse. Så här beskriver han hur Hitler (och han själv?) manipulerar: ”Han gräver i folkets sår, rör det genom att förkunna hur det blivit smädat i sin storhet, bedövar det med löften och sålunda förvandlar [han] lidandet i nationens sinne till en hävstång för sin egen storhet.”

Thomas Manns biograf Hermann Kurzke förklarar kraften i texten. Han menar att eftersom den inte syftar till att hata utan till att förstå, är den mer betydelsefull än många antinazi-polemiker och välmenande demokratiska deklarationer. Kurzke slår fast: ”Var och en som vill förstå måste släppa in det hatade i sig själv.”

Att smaka på sin egen mörka sida. Det är nödvändigt för var och en som vill lära känna sig själv. Men att "släppa in det hatade i sig själv", att låna sig till djävulen, det är ett högt spel som många konstnärer spelar - och förlorar. Vi har sett dessa Faustfigurer hamna i generande sällskap med diverse diktatorer och totalitära idéer såväl till höger som till vänster, numera nästan alltid till vänster. Det är nära nog en konstnärstradition, ofta förklädd till opposition mot det etablerade och mot borgerskapet.

Någonstans går det emellertid en gräns där man måste säga nej. Och det kusligaste i Thomas Manns essä är när han tydligt visar att han är medveten om denna gräns, att han har klar kunskap om risken med att överträda gränser - och ändå är beredd att göra det. Det är viktigt att känna igen sig själv, säger han, ”även om det medför en moralisk fara att glömma bort att säga nej. Jag är inte rädd för det - och för övrigt är moral, såvitt den inskränker livets spontanitet och oskuld, inte utan vidare konstnärens sak.” (Min kursiv.)

Ett försvar för Hitler? Konstnären kan alltså, enligt Thomas Mann, stå över moralen. Men därmed blir även lagens gräns otydlig. Konstnärens hela roll blir tvetydig. Hans ambitioner att omfatta och förstå allt leder till övertramp som han själv knappt lägger märke till. Och när han anar att han gått för långt, försöker han att friskriva sig från ansvar genom att definiera sig som undantagsmänniska, en som kan ta sig friheter för att han tjänar ett högre mål än andra.

Självutnämnda undantagsmänniskor: konstnärer och diktatorer?

Thomas Manns essä finns i antologin "Bruder Hitler", Autoren des Exils und des Widerstands sehen den "Führer" des Dritten Reiches. Herausgegeben von Thomas Koebner. München 1989. Boken finns på Kungliga Biblioteket. Övrig litteratur: Kurzke, Hermann, Thomas Mann, Life as a work of art, (tysk titel: Das Leben als Kunstwerk), München 1999.