Zaremba, Hitler och demokratin

Man hör ibland att Hitler kom till makten genom demokratiska val. Det påstod t ex den mycket meriterade journalisten Maciej Zaremba i P1 den 6 mars. Han sade det som om det vore ett allmänt känt faktum och ingenting att diskutera.

Riktigt så enkelt var det nog inte.

Nationalsocialisterna gjorde i juli 1932 sitt mest framgångsrika fria val. De blev det största partiet och fick 37,4 procent av rösterna. Men starkare än så var nazisterna alltså aldrig under helt demokratiska förhållanden.

Hitler fick en chans att få del av makten till följd av sin valseger. Det var den 13 augusti 1932. Då erbjöds han av president Hindenburg att bli vice rikskansler under den konservative Franz von Papen. Men Hitler avvisade erbjudandet. Han ville ha allt eller intet.

Från detta ögonblick befann sig Tyskland i en icke-parlamentarisk situation där det tyska folket inte hade något direkt inflytande på hur en tysk regering skulle se ut, konstaterar den brittiske historieprofessorn Ian Kershaw i sin monumentala biografi Hitler (del 1, t ex s. 374, 379f, 381f, 404). Varken nazistpartiet eller Hitlers egna ansträngningar kunde ge honom makten. Han var i stället från och med nu helt beroende av ett antal inflytelserika personer i president Hindenburgs närhet för att kunna överta makten som rikskansler.

Det utlystes så småningom nyval som ägde rum den 6 november 1932. Det var det sista helt fria valet i Weimarrepubliken. Och det blev en katastrof för nazisterna som förlorade två miljoner väljare; röstandelen föll till 33,1 procent (från 37,4 i juli). Enligt Kershaw var Hitlers väljare besvikna på att han inte tagit chansen att träda in i regeringen. Medelklassen började lämna Hitler.

Två nya regeringskriser avlöste varandra utan någon lösning på statskrisen. Hitler krävde att bli utsedd till rikskansler och att få regera med undantagslagar och helt oberoende av riksdagen. Hindenburg vägrade. Men när det visade sig att Hitler kunde tänka sig att bli rikskansler med en regering där han bara skulle få två partikamrater med sig och alla de andra ministrarna skulle vara icke-nazister, gav Hindenburg slutligen med sig. Den 30 januari 1933 utsåg han ”den böhmiske korpralen”, som han nedlåtande hade kallat Hitler, till tysk rikskansler.

Riksdagen fick aldrig en chans att säga sin mening om den nya regeringen. Den upplöstes två dagar senare med Hindenburgs medgivande.

Hitler fick alltså makten som rikskansler till skänks av rikspresidenten Hindenburg. Eftersom det var presidentens beslut fanns det visserligen ett drag av legalitet i utnämningen. Men ingen fullt demokratiskt vald riksdag godkände någonsin Hitler som rikskansler.

Och hur var det egentligen med hans makt? Några undantagslagar fick Hitler inte av Hindenburg. I själva verket hade Hitler inte alls någon position att agera som diktator den 30 januari. Hans makt var starkt beskuren både i regeringen och t ex i förhållande till armén.

”Machtübernahm” var alltså inte ett övertagande av någon absolut makt och Hitler godkändes inte av den riksdag som föregick utnämningen. Redan en god grund för diskussion om huruvida Hitler ”kom till makten genom demokratiska val”.

Mer om Zarembas uttalande och om hur Hitler fick sin absoluta makt i nästa artikel:
Zaremba, Hitler... forts.

Källor och litteratur: Kershaw, Ian, Hitler 1889-1936 Hubris, (London 1998); Binder, Gerhart, Geschichte im Zeitalter der Weltkriege, teil I, 1870-1945, (Stuttgart 1977); Haffner, Sebastian, Von Bismarck zu Hitler, (München 1987).