Den mångårige DN-medarbetaren och en av Sveriges kunnigaste musikskribenter Hans Wolf har sänt mig nedanstående bidrag till artikelserien om Anton Webern. Det handlar inte minst om violinisten Louis Krasner, som jag skrev om i artiklarna Att förlora en vän/Webern (4) samt Vänskap eller förtal?/Webern (5).
En vårkväll 1976 dök violinisten Louis Krasner upp hos ljudteknikern Richard Burns i Syracuse, N Y, USA. De kände varandra sedan något årtionde tillbaka. Krasner hade med sig åtta 78-varvsskivor i en bärkasse: Alban Bergs violinkonsert där han själv spelade solostämman och Anton Webern dirigerade BBC:s symfoniorkester. Det var känt att framförandet hade spelats in men inga skivor kunde återfinnas i BBC:s grammofonarkiv. Nu hade Krasner plötsligt hittat skivorna på sin vind när han städade i samband med en flytt. De var inte i vidare god kondition och inspelningen hade gjorts med ganska låg volym så att brum och skrap hördes. Med modern digitalteknik gick det emellertid att så småningom restaurera den.
Den gavs ut av bolaget Continuum på cd (SBT 1004) och är den enda dokumentationen av Weberns på sin tid djupt beundrade dirigentkonst vid sidan av en av Schuberts tyska danser. Det har sagts att Webern som dirigent förenade en tematisk klarhet med ett inre liv och uttryck, egenskaper som inte minst måste värdesättas i Bergs violinkonsert men som också
lär ha präglat hans gestaltning av så vitt skild musik som Bachs verk och Mahlersymfonier.
Det kan i sammanhanget vara skäl att nämna ännu en cd med en nu bortglömd dirigent som mötte samma öde som Webern omedelbart efter krigsslutet: Leo Borchard, som sköts ned av en amerikansk ockupationssoldat i Berlin i augusti 1945. Borchard var på väg hem i en jeep med några vänner men var i motsats till Webern ute efter att utegångsförbudet hade trätt i kraft. Borchard var predestinerad att leda de nu bland Berlins ruiner ihopsamlade Berlinfilharmonikerna för lång tid framåt, i varje fall så länge den s k denazifieringsprocessen mot Wilhelm Furtwängler pågick. Den uppgiften gick nu i stället till exilrumänen Sergiu Celibidache.
Politiskt var Borchard ett idealiskt val: med tyska föräldrar men gamla ryska kontakter, han var född i Moskva 1899, överlevde han Hitlertiden i något av en inre exil, ungefär som
tonsättaren Karl Amadeus Hartmann. Han tillhörde motståndsgrupperna kring Kreisauerkretsen men överlevde med partiellt yrkesförbud. En cd på Tahra TAH 520 med
Berlinfilharmonikerna visar att han mycket väl var vuxen uppgiften som orkesterns chefsdirigent.
Av inspelningarna på skivan är Tjajkovskijs "Nötknäpparsvit" av äldre datum, redan från 1935, medan samma tonsättares overtyrfantasi "Romeo och Julia", Webers ouvertyr till "Oberon" och Glazunovs tondikt "Stenka Razin" (en inspelning som ibland felaktigt tillskrivits Furtwängler) samtliga är från hans sista sommar. De visar en betydande resning och är tillsammans med Celibidaches halvtannat år senare framförande av Sjostakovitjs "Leningradsymfoni" ett ofta försummat inslag i Berlinfilharmonikernas skivhistoria, saknas när den nyligen aktualiserades till orkesterns 125-årsjubileum.
Så långt alltså Hans Wolf. Stort tack för artikeln!
Läs hela artikelserien om Anton Webern genom att klicka på etiketten "Anton Webern" nedan!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hej Johan!
Alltid lika intressant att surfa in och läsa. Det hör numera till mina rutiner - liksom att kolla in vad Carl Bildt och Peter Englund har för sig.
Trevlig sommar!
Lennart Lundquist
Lennart!
Stort tack för din uppmuntrande hälsning och det hedrande surfsällskapet!
Jag önskar också dig och alla mina övriga läsare en fin sommar.
Till dem som jag brukar skicka regelbundna påminnelser om nya rubriker på Öga och Öra vill jag säga att jag medvetet håller ner antalet utskick över sommaren för att inte i onödan fylla sommarstinna brevlådor.
Påminnelserna kommer som vanligt igen cirka var 14:e dag från mitten av augusti.
Skicka en kommentar