Westerplattes försvarare kapitulerade för den tyska övermakten den 7 september 1939 (se förra artikeln). För de överlevande följde en lång krigsfångenskap. Andra fångar marscherade in för att röja upp efter striderna. De kom från det nyöppnade tyska koncentrationslägret Stutthof, cirka 30 kilometer öster om Danzig, och bestod huvudsakligen av polska nazimotståndare. Röjningsarbetet pågick till slutet av 1940.
I mars 1945 intog Röda armén Danzig och Westerplatte efter förödande strider med de retirerande tyskarna. Kasernen förvandlades till den ruin som den är idag och vittnar alltså mera om dessa strider än om dem som ägde rum 1939.
År 1946 skapade man en symbolisk kyrkogård på den plats där en av bunkrarna blev förstörd av tyska störtbombare. Symbolisk – för till en början var ingen av de stupade begravd där.
Efter Stalins död och politiska lättnader i Polen blev det 1957 möjligt för överlevande att samlas på Westerplatte till årliga minnesceremonier. Men när regimen 1962 ville använda den symbolladdade platsen för ett stort ungdomsmöte, ersatte man kyrkogårdens kors med en T-34:a, den berömda sovjetiska stridsvagnen. Den hade inte ett dugg med striderna på Westerplatte 1939 att göra – men en hel del med den kommunistiska regimens avsikter gentemot ungdomen.
”Minnesmärket för Westerplattes hjältar” invigdes 1966 och består av 236 granitblock hopfogade till en hiskelig totempåle (för helbild se den första artikeln). Den bär namnen på några av de krigsskådeplatser där polska soldater medverkade under kriget, t ex Narvik, Murmansk och Atlanten. Platsen utnyttjas alltså som allmän patriotisk symbol för den polska krigsinsatsen på de allierades sida (de icke så få polacker som kämpade med tyskarna har inget minnesmärke).Först 1971 kom en av dem som stred på Westerplatte att begravas på den symboliska kyrkogården. Det var befälhavaren major Henryk Sucharski, d v s den man som hemlighöll för sina soldater att de aldrig skulle kunna bli undsatta (se förra artikeln). Han dog på ett sjukhus i Neapel 1946 och begravdes där. I augusti 1971 grävdes hans jordiska kvarlevor upp och transporterades med militär eskort till Westerplatte.
Senare har även en av hans soldater fått sin grav här. Men under de andra 13 korsen på kyrkogården är det fortfarande tomt.
Bunkern som i dag är museum (bild se förra artikeln) har flyttats från sin ursprungliga plats och dess läge är alltså militärhistoriskt sett helt tokigt och obegripligt mitt inne på halvön.
Även de dramatiska händelserna på 1980-talet, när Solidaritetsrörelsen lyckades bryta den kommunistiska diktaturens makthegemoni, har satt sina spår på Westerplatte. På ettårsdagen av den historiska överenskommelsen i Gdansk den 31 augusti 1980 invigdes nämligen på Solidaritets initiativ ett nytt kors på kyrkogården; T34:an flyttades undan några hundra meter. Samma dag sammanträdde Lech Wałęsa med kommunistpartiets ledning för att få Solidaritet legaliserat. Den symboliska dramatiken kunde knappast ha varit mer laddad.
Religionen återvände verkligen till Westerplatte. Den 12 juni 1987 firade den polske påven Johannes Paulus II nattvardsmässa på platsen nedanför stenmonumentet. Även han använde Westerplatte som manande ideal för ungdomen. Han sade: ”Var och en av er, mina unga vänner, finner i livet också er egen Westerplatte. Ett antal uppgifter som föreläggs er och som ni måste ta itu med och lösa. […] Desertera kan man inte.” Denna gång var Westerplattes udd riktad rakt mot den kommunistiska regimen.
Hjältemod och politik, krig och religion – en salig blandning med skiftande förankringar i verkligheten. Men numera finns i alla fall det mesta av Westerplattes historia att tillgå i en tryckt skrift från Historiska museet i Gdansk.
Källor och litteratur: Frank Fischer, Danzig. Die zerbrochene Stadt (Berlin 2006); Mirosław Glinski, Westerplatte (Gdansk1998); Peter Johnsson, Polen i Europa (Stockholm 2005).
Tidigare artiklar om Westerplatte:
1. Danzig, Westerplatte och kriget
2. De bedragna på Westerplatte
Om Stutthof, se även artikeln "Bort med polackerna!"/Stutthof
17 kommentarer:
"de icke så få polacker som kämpade med tyskarna har inget minnesmärke"
Värt att lägga till här är kanske det faktum att dessa polacker (inga från generalguvernementet) som stred i Wehrmacht hade statusen som folktyskar - vilken de fått antingen frivilligt eller påtvingats - och kom därför automatiskt under tysk värnpliktslagstiftning. Vilket osökt leder till frågan: varför skulle dessa polacker få ett minnesmärke?
På samma sätt kan man ju fråga sig om inte de cirka 150 000 tyska soldater av judisk härkomst i Wehrmacht också borde få ett minnesmärke, inte sant.
Jag har inte föreslagit att polacker som kämpade på tyskarnas sida skulle få ett minnesmärke, bara konstaterat att de förstås inte har fått det, eftersom det är segrarna som skriver historien och bestämmer vilka som var hjältar. I striderna på Westerplatte betraktar jag både tyskar och polacker som bedragna av sina respektive militära ledare.
Att en hel del polacker slöt upp på tyskarnas sida av övertygelse (en del hade ju blivit Volksdeutsche frivilligt, som du själv påpekar)är emellertid klarlagt.
För övrigt är jag, vilket nog framgår av mina artiklar, ytterst tveksam till krigiska minnesmärken överhuvudtaget.
Hej
Tack för en mycket bra , koncis och upplysande artikel. Jag har läst en del om Westerplatte men fick ändå några aha-upplevelser. Dock stinger det till även i mitt polska hjärta vid den lite lättsinniga formuleringen ”de icke så få polacker som kämpade med tyskarna har inget minnesmärke".
Som alltid finns det inget överskådligt och lättfattligt med de händelser som drabbat Polen de senaste 300 åren.
Inte heller utvecklingen i Polen under andra världskriget var överskådlig och enkel.
Ett av skälen var tex att Hitler lämnade väldigt fria händer åt sina Gauleiters (ledare i olika partidistrikten) i de olika distrikten. I Polen fanns det tre stycken distrikt.
I den administrativa regionen Reichsgau Wartheland pågick en stram germaniseringspolitik med fördrivningar och förintelse mot polsk befolkning. De ersattes med 400 000 Baltyskar och tyskar från andra tyska minoritetsenklaver i öst.
860 000 polacker deporterades med endast vad de kunde bära till distriktet Generalguvernementet där sådana förföljelser och extrema situationer skapades av nazisterna att det ej finns utrymme att gå in på detta här. Kort uttryckt var målet att beståndet av polacker och judar i Generalguvernementet skulle minimeras till det minsta möjliga med alla tillbuds stående metoder.
I partidistriktet Reichsgau Danzig-Westpreußen däremot var förföljelserna något mildare och det var betydligt lättare att få komma med på den så kallade Volksliste som gjorde att man slapp deporteras till det beryktade distriktet Generalguvernementet. I och med detta var man fullvärdig tysk medborgare som givetvis hade skyldighet att fullgöra värnplikten. Detta var en otänkbar procedur för polacker i de övriga distrikten. Drygt 100 000 polacker hamnar på detta vis i Wehrmacht (Samtliga försök att skapa polska SS-förband slutade i fiasko – betänk då att i princip samtliga europeiska nationer (även svenskar) var representerade inom SS!).
Likväl var förhållandena mycket svåra för polacker med Nazityskt medborgarskap. Det kan ju förklara varför 89 000(!) av de 100 000 mer eller mindre tvångsrekryterade polackerna slutar kriget på de allierades sida under de fria polska styrkornas fanor… (deserteringar, passivt motstånd, välvilja att låta sig tillfångatas av de allierade etc). Därför känns ”de icke så få polacker som kämpade med tyskarna har inget minnesmärke" både som malplacerat och lite skymfande.
Tack för mig
Christoffer Wadecki
Pölacker som sympatiserade med tyskar var flertal, ca 25 %
I Polen fanns det stort missnöje mot
judiska befolkningen, d v s polackerna tyckte lika mycket judar som tyskarna gjorde. Många polacker har aktivt hjälp tyskar genom att ange judars gömställen.
För all del, har även MÅNGA polacker riskerat sina liv genom att gömma judar. Jag förstår att polacker är stolta över sina insatser i kriget men det är bättre att dem låter bli att rota
i historien, det finns inte mycket
att vara stolt över där, möjligen tidigare för flera hundra år sen.
Pilen hade ingen bra geografi (platt som fottbollsplan) samt ingen större vapenarsenal och ingen
välutbildad disciplinerad militär.
Därav ska dem ha minnesmärken för
dem som kämpat på tyska sidan.
Detta speglar historisk sanning.Det borde även VI I SVERIGE också ha, då många svenskar kämpade på tyskarnas sida. På 30,40 talet var det väldigt populärt med Tyskland och nazismen, nästan lika mycket som USAi dag är "inne"
Hej "Anonym" som inte ens kan sätta ett namn under sina "uttalanden".
Vilken planet kommer Du ifrån egentligen?
Vad har Du för grunder för Dina svepande, bittra, oakademiska och tämligen lösa och okunniga uttalanden?
De polska insatserna under WW II är betydligt större än vad som är känt i både Väst och Östeuropa beroende främst på KOMMUNISTREGIMEN i öst som misskrediterade allt polskt som hänt innan 1947. Väst hade heller ingen lust att sjunga öst-europeernas lov då man 1945 skamligt förrått dem till Sovjeterna.
Polackernas insatser under kriget inom underrättelseverksamhet, spionage, framtagande av ny eller förbättrande av gammal militärteknisk utrustning samt faktiskt deltagande och blodspillan på samtliga fronter under HELA kriget (tom mot japanerna)är kanske inget att vara stolt över. Men det ska heller inte förringas av bittra okunniga personer. Den polska väpnade insatsen var de facto den 4:e största på de Allierades sida (efter Sovjet, USA och UK).
Vid anfallet på Polen orsakade dessutom polackerna på egen hand tyskarna större förluster än vad engelsmän och fransmän gjorde tillsammans under tyskarnas anfall mot Frankrike. Och detta TROTS att den "platta polska fotbollsplanen" anfölls från samtliga väderstreck (Tyskland från väst och norrifrån genom Preussen samt från Slovakien i söder och Sovjet från öst). Fransmän och engelsmän attackerades bara från en riktning, hade bättre terräng mer tanks och folk, och slogs bara en vecka längre...
Tack och lov börjar dessa FAKTA (inte känslomässiga åsikter)uppmärksammas av både polska, brittiska och amerikanska historiker. Men för att känna till dessa ting krävs det att man läser böcker och tidningar lilla gubben...
Christoffer,
Stort tack för två mycket givande och seriösa kommentarer. Ledsen att jag inte svarat tidigare! Jag har ingen anledning att betvivla dina uppgifter men det vore intressant att veta var jag kan läsa om de 100 000 polacker som kämpade med tyskarna men varav 89 000 tydligen slutade kriget på allierad sida. Jag trodde att de flesta av dem inte slutade kriget som kämpande på allierad sida utan som krigsfångar. Men det stämmer alltså inte?
Tyvärr kan jag inte läsa polska, men tyska och engelska går förstås bra.
Sedan är det väl ganska knepigt att avgöra graden av eventuellt tvång för dessa som valde att bli Volksdeutsche. Jag har fått uppfattningen att det var vanligt att polacker ville slåss mot sovjetkommunisterna och det gjorde man ju tillsammans med tyskarna. Det betydde ju inte att man nödvändigtvis sympatiserade med tyskarna på andra sätt.
Vore också intressant att höra din uppfattning om det polska upproret i det tyskockuperade Warszawa sensommaren 1944. Jag har skrivit en artikelserie om det. Du kan hitta den första artikeln på den här länken:
http://johanselander.blogspot.com/2007/10/kampen-om-minnetwarszawa-1.html
Sedan en fråga i marginalen. Du skriver om ditt polska hjärta. Är det ett vanligt polskt uttryck? Jag har en polsk bekant som ofta hänvisar till sitt "lilla polska hjärta".
Allt gott!
Johan
Hej Johan
Här följer förhoppningsvis hjälpligt goda svar i ungefär den ordning du tar upp frågorna.
For starters tycker jag Du kan kolla länken nedan:
En alldeles utmärkt ”Polish contribution to World War II for dummies”-introduktion. Den summerar upp det mesta av vikt i ämnet på ett överskådligt och uppdaterat sätt. Den har även en mycket bra referenslista över engelskspråkig litteratur i ämnet samt flera fördjupningslänkar.
Jag rekommenderar följande böcker för att de är bra och lätta att få tag på (tex på Amazon.co.uk ) :
Steven J. Zaloga: Poland 1939: The Birth of Blitzkrieg, Osprey Publishing, 2004, ISBN 1841764086.
Steven J. Zaloga: The Polish Army 1939-1945, Osprey Publishing, 1982, ISBN 0850454174
Norman Davies, God's Playground, Oxford University Press, 1981
Robert Forczyk Warsaw 1944 - Poland’s bid for freedom, Osprey Publishing, 2009, ISBN 978-1-84603-352-0
Den sistnämnda titeln är inte med (ännu) på sagda referenslista men är en av de mest koncisa och överskådliga böckerna jag läst i ämnet W-wa upproret. Den fokuserar på de militära insatserna, håller huvudet kallt, blir inte känslosam samt gör inte för mycket politik av ämnet. Rekommenderas varmt.
Till frågan om krigsfångar. Polackerna hade ganska god koll på förekomsten av polacker i de tyska leden dels genom ett välutvecklat underrättelsenät i det ockuperade Polen och Tyska riket men även av konkreta erfarenheter från Nordafrika där polska desertörer från Afrika Korps (invånare i Reichsgau Danzig-Westpreußen) efter förhör och hjälpligt kollande av uppgifter ansågs pålitliga nog att införlivas med de polska trupperna där. Vid landstigningen i Normandie förvånades britterna över den myckna persedel- och uniformsdetaljen de polska trupperna förde med sig. Gott och väl mer än de polska trupperna i Normandie skulle behöva. Förklaringen var att polackerna redan var förberedda att ta emot desertörer och krigsfångar av polskt ursprung i sina led. Givetvis kom dessa inte i en klump till de Fria Polska styrkorna och förhören och säkerhetkollen tog sin tid, men fram till krigsslutet 1945 hade de polska styrkorna i väst på detta sätt ökat med 89.000 man (till 250.000 man) som hjälpte till att ockupera de olika tilldelade brittiska zonerna i Västtyskland.
Forts ->
Om Volksdeutsche. Kom ihåg att västra Polen bara 20 år tidigare var en del av Tyskland. Den tyska minoriteten var stor. De flesta hade invandrat under slutet av 1700-talet och under 1800-talet efter Polens delningar. Det har alltid funnits en tysk minoritet i Polen men det är talande att de traditionellt tyskbebodda, tysk/polskspråkiga områdena var mindre nazi- och Volksdeutsch anstrukna – tex Poznan-trakten dit bambergarna invandrat på 1400-talet, de hade behållit sin tyska kultur men nobbade i överväldigande antal Volksdeutschlistan. Det är inte konstigt att människor som bara levt i en generation eller två på forna tyska ex-polska områden inte kände någon lojalitet med majoritetsbefolkningen som kommit till självständighet bara 20 år tidigare. Självklart betyder det, som Du skriver, inte nödvändigtvis att alla Volsdeutsche sympatiserade med nazityskarna. Många Volksdeutsche kämpade från insidan och infiltrerade ockupantmakten. Men majoriteten var utan tvekan tyskar som inte hunnit/ville naturaliseras/förpolskas och som såg de 20 polska åren 1918-1939 som en ockupation. I synnerhet som denna grupp i slutet av 1800-talet fram till 1914 var en del av Bismarcks germaniserande Kulturkampf (exproprieringar mot polsk ursprungsbefolkning, förbud för polacker att ärva jord, förbud mot polskt språk i tal och skrift etc etc) i syfte att stärka tysk närvaro i forna Polen. Många skrev ju på Volksdeutschlistan helt enkelt för personlig vinnings skull (bättre bostäder – fördrivna judars och polackers - , bättre jobb, större personlig frihet etc etc).
Men när allt summeras upp: det överväldigande antalet som skrev på var individer utan någon större samhörighet med polsk etnicitet, kultur och språk. De behövde inte tvingas…
Undantaget var som sagt invånarna i Reichsgau Danzig-Westpreußen som så att säga närmast kollektivanslöts till tyska riket. Anledningen var att man där sedan 1000 år tillbaka bott i blandade communities och helt enkelt inte såg polackerna som ett främmande element (förutom i det nazi-anstrukna Gdansk).
Fortd ->
När Du skriver att det var ”vanligt att polacker ville slåss mot sovjetkommunisterna och det gjorde man ju tillsammans med tyskarna” förmodar jag att Du menar att både polacker och tyskar hyste fientliga känslor mot sovjeterna. För tillsammans slogs man ju inte med tyskarna mot sovjeterna. Kom ihåg att ENDAST Polen INTE hade en Quissling i det Naziockuperade Europa. Jag kan bara hänvisa till mitt inlägg om Volksdeutsche.
Min uppfattning om Warszawaupproret 1944. Hm... Mycket känslosam. Jag är född 18 år efter upproret men växte upp i dess skugga. Warszawa höll fortfarande på att byggas upp – andra världskrigets mest förstörda stad.
Min släkt på både min mors och fars sida deltog i Resningen med allt vad det förde med sig. Upproret var fruktansvärt tragiskt och kostnaden i människoliv och medel gigantisk (44 miljarder dollar enligt beräkningar från 90-talet).
Samtidigt var det nära på omöjligt att förutse att det tyska svaret skulle bli SÅ bestialiskt.
Å andra sidan var kravet på en väpnad respons omöjlig att hålla tillbaka i de egna leden. Dessutom, det polska kynnet med sin ibland vansinniga stolthet , envishet och romantik bäddade för en enorm offervilja. Man måste förstå att när ett folk, deras språk och kultur och rent av deras biologiska fortlevnad hotas av förintelse och utrotning (kolla denna länk : http://www.holocaustforgotten.com/lukas.htm 9 ) blir svaret desperat. Det var dessutom inte första gången i polsk historia – det var bara första gången detta hot tog industriella proportioner. Denna förtvivlade ”desperado-kamikadze-tradition” odlas som du mycket riktigt observerat i Warszawaupprorets museum för att skola kommande generationer. Vad ska jag säga? Polen har inte haft fred i 196 år som vissa andra… Den polska erfarenheten är en annan. Sveriges tradition har varit neutralitet och avskräckning genom god beredskap. Den polska traditionen är att grannstaterna VET att polackerna alltid kommer att hårdnackat slåss för sin frihet och självständighet. Jag vågar påstå att ingen annan nation i Europa har en liknande upprorstradition, allt sedan faktiskt svenskarnas härjningar 1655-60 (det var ju faktiskt de polska böndernas förtjänst att svenskarna drevs ut).
Den här traditionen som medvetet odlas är ett slags lås som värnar om Polen som väsen. Föregående generationers offer får inte ha varit förgäves. Man lärs att känna stolthet och en viss skuld till förfäderna.
På så sätt anser jag trots allt att Resningen -44 fyller sin funktion – både som inre konsolidering och som signal utåt. Polen ligger ju fortfarande där det ligger…
Forts->
Vad angår oss Polens affärer eller väsen? Vi har ju globalisering, internationalism, EU etc etc . Ja, säg det ? Helt enkelt för att min far uppfostrades i den andan. Och hans far. Och dennes far före honom.. Och generationer polacker dessförinnan. ”Kom ni bara. Ni kommer att krossa oss. Men det kommer att kosta..” Det kommer ta flera generationer innan polacker- även ryssar för den delen – blir lika västeuropéerna i detta sammanhang. På gott och ont. Det kommer kräva många generationers fred.
Polackerna befinner sig sedan inträdet i NATO och EU i ett intellektuellt och känslomässigt systemskifte. Landet har inte haft en sådan stabil ekonomisk, politisk och militär situation sedan slutet av 1600-talet. Den underdog-känsla som regerat i så många generationer börjar nu sakta, sakta omvärderas och förändras i folkdjupet. Detta är orsaken till att polackerna ännu fortfarande kan uppvisa en patriotism som leder tankarna till 1800-talet.
Men man har äntligen uppnått Frihet , Självständighet och Fred . I den ordningen. Jag minns hur jag under 70- och 80-talet störde mig på olika svenska demonstrationers och manifestationers slagord där ordningen nära nog alltid var ”Fred och Frihet!”
Hur kan man ha fred utan frihet? Fred till priset av frihet? Aldrig i Polen. Jag tycker det är en ganska talande och väsentlig skillnad i den polska inställningen. ”Frihet mäts i gravstenar” är ett polskt uttryck.
Slutligen: det polska hjärtat. Uttrycket är väl inte helt vanligt i vardagstal numer, men förekommer både i bildliga och bokstavliga sammanhang , främst i diasporan där vi är mellan 15-20 miljoner idag. Frederic Chopin lät tex begrava sin kropp i sitt nya hemland Frankrike där han slutade sina dagar, men hjärtat lät han balsamera och begrava i Polen. Detta fenomen är kanske väl extremt, men Chopin var inte den ende ur den stora politiska emigrationen under 1800-talet som utförde denna gest.
Det blev mycket det här.
Hoppas det tillförde nånting.
Tack för mig
/Christoffer
LÄNKEN!!!
Sorry, jag vet inte hur jag missade att få med länken om de polska andra världskrigsinsatserna i början av mitt långinlägg. Men här kommer den.
http://en.allexperts.com/e/p/po/polish_contribution_to_world_war_ii.htm
/Christoffer
Christoffer,
Hur många polacker var det egentligen som kämpade med tyskarna? Jag har försiktigtvis skrivit att de var "icke så få". Jag tycker nog att det kan vara en motiverad formulering även om man accepterar din uppgift om att de från början var 100 000.
I Peter Johnssons bok "Polen i Europa" från 2005, anges att det vid krigets slut fanns minst 400 000 polacker i tysk uniform.
Johnsson säger också att det saknas historiska undersökningar om polska medborgare i tysk krigstjänst. Ämet har varit tabu både i den kommunistiska och i den anti-kommunistiska historieskrivningen. Med denna stora osäkerhetsmarginal ter sig min formulering som än mer motiverad - tycker jag.
Man kan tillägga (också med hänvisning till Johnsson) att Polens befolkning 1939 uppgick till 35 miljoner människor. Av dem var 65 procent etniska polacker, 15 procent ukrainare, 9 procent judar, 5 procent vitryssar och 3 procent tyskar. Dvs det fanns ca 1 miljon etniska tyskar som polska medborgare i Polen.
I de områden i väster som inkorporerades med Tyskland skrev nästan 2 miljoner människor in sig som Volksdeutsche. "En betydande del av dessa människor kom att kämpa i tysk militäruniform," skriver Johnsson.
Sedan är det förstås svårt att veta hur motiverade eller frivilliga de var. Det är ännu ett skäl att använda försiktiga formuleringar om antalet som kämpade med tyskarna.
För att få ytterligare proportioner på dessa siffror kan nämnas att den polska armé som rekryterades av general Anders i Sovjetunionen och som tilläts lämna Sovjet och förena sig med britterna, uppgick till 78 000 man. General Sikorskis polska armé i Frankrike uppgick 1940 till 84 000 man, varav färre än 20 000 lyckades ta sig över till England efter Frankrikes fall.
Bästa hälsningar
Johan
Hej Johan
Jag måste medge att jag blev paff att 400.000 'polacker' slutade kriget i tysk uniform.
Jag har dock grävt lite. Det visade sig att hittills totalt 375.000 bekräftade 'polacker' tjänade under svastikan. Emellertid utgör 40%, eller 150 000 man, polacker tillhörande den polska minoriteten i Tyskland (jo, det fanns och finns en sån också) som alltså var tyska medborgare redan innan WWII. Resterande 225.000 var däremot polska medborgare innan WWII. Detta var nytt för mig. Åtminstone 90.000 fler än jag känt till. Likväl måste man enligt det jag läst räkna bort 89.600 man då dessa innan krigsslutet åren 1942-45 hamnar i de fria polska styrkorna i väst. 3000 hamnar i de två polska arméerna som kämpar vid sovjeternas sida. Så antalet faktiska polska medborgare i tysk uniform vid krigsslutet, om man därtill räknar bort de stupade, hamnar på drygt 100.000 man och inte 400.000. Detta för att jag som den ordmärkande pedant jag är hängde upp mig på uttrycket ”att det VID KRIGETS SLUT fanns minst 400.000 polacker i tysk uniform”. Möjligtvis 400.000 polskspråkiga totalt under hela kriget, men knappast så många polska medborgare under kriget och ännu mindre så vid krigets slut. Slarvigt formulerat helt enkelt.
Angående de 2 miljonerna polska medborgare som skrev in sig på Volksdeutsche-listan : med risk för att bli tjatig så var den främsta orsaken till det myckna antalet polska medborgare på listan helt enkelt att förföljelserna var något mildare i partidistriktet Reichsgau Danzig-Westpreußen varför det var betydligt lättare att få komma med på den så kallade Volksliste. Därmed eliminerades ju även risken att deporteras till det beryktade Generalguvernatet (se mitt första inlägg på denna sida).
Hm. Apropå proportioner så bör det väl ändå även nämnas att sovjeterna på de av dem ockuperade östra polska territorierna 1940-41 tvångsrekryterade 150.000 polska medborgare till Röda Armén, varav en hel del stupade först i striderna i Finland 1940 och därpå vid Tysklands anfall på Sovjet i juni 1941. Utöver detta tvångsvärvades ytterligare närmare 100.000 polska medborgare ur årgångarna 1917-20 till de paramilitära s.k. arbetarbataljonerna (strojbat). Du skriver mycket riktigt om de 78.000 polska medborgare som TILLÄTS lämna Sovjet med Gen. Anders. Sovjeterna gjorde efterhand mycket för att hämma och strypa tillströmningen av polska medborgare till Anders' led för att istället fylla på de egna leden med polacker.
Det finns ju bara så mycket polacker. Med hänsyn till all denna tyska och sovjetiska rekrytering får man ju se det som en framgång att sovjeterna vid inträdet på de polska territorierna fram till maj 1945 lyckas stampa fram ytterligare 370.000 polska medborgare under vapen. Jag använder kanske som Du märker det något otympligare 'polska medborgare' mer än 'polacker'. Detta i synnerhet efter din korrekta uppräkning av de etniska grupperna i Polen. Det är nog tämligen vanskligt att tala om polacker i många av dessa fall. I annat fall får man det tex raskt till att 'polacker' tjänade i SS-regementet Galizien, när det egentligen handlar om nationalistiska, självständighetssträvande ukrainare med polskt medborgarskap.
Som jag tidigare skrivit; som alltid finns det inget överskådligt och lättfattligt med de händelser som drabbat Polen de senaste 300 åren.
Tack för mig /Christoffer
För att återföra samtalet till utgångspunkten: jag skrev alltså att "icke så få polacker" kämpade med tyskarna. Och jag tycker nog att vår diskussion ger mig anledning att stå fast vid den formuleringen.
Hälsningar
Johan
Intressant och klargörande diskussion! Tack för det!
Torsten Welin
Intressant och klargörande diskussion! Tack för det!
Torsten Welin
Tack Christoffer för din insats för ytterliga information om en period, som var mycket komplex, och drabbade min släkt, som flydde från Stettin till Oldenburg. Det finns många paralella sanningar.
Skicka en kommentar