De svenska försvararna/Munk (4)

Hjalmar Söderbergs och den svenska kulturradikalismens svepande fördömanden av Kaj Munk som nazist mötte motstånd. Främst var det litteraturvetarna Sven Stolpe och Gunnar Ollén samt tidningsmannen Sten Selander som ryckte ut till Munks försvar.

”Naturligtvis har Kaj Munk aldrig varit nazist”, utbrast den konservative och kristne debattören Sven Stolpe (1905−1996) med förtrytelse i sin biografi över den danske prästen och diktaren. Däremot, medgav han, hade Munk länge känt skepsis mot den danska demokratin och drömt om en stark folkets ledare, ensam ansvarig inför Gud. ”Men därför att man kritiserar demokratien, är man inte med nödvändighet nazist”, slog han fast.

Munks kritik av demokratin var aldrig nazistisk utan bara konsekvent kristen, hävdade Stolpe. ”Det var honom [Munk] fullständigt likgiltigt, i vilken form landet styrdes, bara det skedde i överensstämmelse med evangeliet.”

Och det var denna överensstämmelse med evangeliet som den danska demokratin inte hade klarat av. Genom sorglöshet, flykt från verkligheten, materialistisk jagdyrkan och inbördes split hade Danmark försvagats så att man inte lyckades stå det onda emot, dvs den tyska ockupationen. Stolpe erinrade om att Munk hade lyft fram finnarna som ideal, finnarna som i försvaret mot de sovjetiska angriparna 1939 ”tog alla offer och lidanden för att värna om den dyrbaraste gåva som de kände”. Så borde också danskarna ha försvarat sig, med våld!

Gunnar Ollén (f 1913) riktade sig i sin biografi över Kaj Munk (1944) direkt mot Hjalmar Söderbergs illvilliga kritik. Söderberg hade enligt Ollén ”varken förstått eller velat förstå någonting av sin danske diktarkollegas gärning”. Det betyder inte att Söderberg alltigenom hade fel. Men ”han blundar med ena ögat, när han betraktar Kaj Munk, och det öga han ser med är inflammerat av förhandsantipati”, skrev Ollén med en träffande formulering.

Det är just Munks kristna tro som han inte står ut med. Hjalmar Söderberg var en inbiten prästätare och kyrkoföraktare som hånfullt tyckte att kristendomen lämpade sig väl för ”tyrannvärlden”.

Det mest välformulerade försvaret av Kaj Munk stod emellertid Sten Selander för. I en artikel Under strecket i Svenska Dagbladet förde han redan den 7 januari 1944 ett nyanserat och insiktsfullt resonemang kring den kontroversielle dansken.

För Sten Selander (1891−1957) var Kaj Munk en stridens och förargelsens man − och kunde sina värderingar trogen inte vara något annat. ”Så länge det var demokratien och dess talesmän som i Danmark förkroppsligade vad Kristus kallade världen, var Kaj Munk antidemokrat.” Det hade Hjalmar Söderberg rätt i, medgav Selander. Men med sin irreligiösa läggning missuppfattade Söderberg vad som enligt Munk var motsatsen till den sjuka demokratin. Det var inte nazism utan ”Kristi diktatur”, eller med ett omodernt ord: teokratin.

Tolerans och kompromiss är demokratins livsluft, skrev Sten Selander, men båda orden var förhatliga för Kaj Munk. Skälet var enkelt: man kompromissar inte med djävulen. Därför var Kaj Munk en svuren motståndare till ”den ljumma, officiella, förvärldsligade vanekristendom”, som han tyckte sig möta inte minst inom kyrkan.

Selander pekar på huvudtemat i Munks dramatik, detta som kritikerna hela tiden tycktes missa, nämligen maktens vanmakt, övermänniskans oundvikliga nederlag. I pjäs efter pjäs visas dessa maktmänniskor upp som i idealistiskt nit går över lik för att nå ”stora” mål. De gör sig själva till gudar och utsätter sig därmed för ”självförtäring och självförintelse”. Detta är ett tema som självklart inte kan förenas med nazismens ledarideal. Därmed är alla påståenden om Munks nazism utan udd.

Det finns också ett slags ödets ironi över jämförelsen mellan Kaj Munks och Hjalmar Söderbergs personliga historia. Den aristokratiskt kylige observatören och flanören Hjalmar Söderberg sjönk efter den tyska ockupationen av Danmark och Norge ner i apati, depression, handlingsförlamning och (själv?)förakt. ”Efter 9 april 1940 ansåg sig köpenhamnaren Hjalmar Söderberg inte böra framträda offentligt”, säger hans son i efterskriften till Sista boken. Han tystnade. På våren 1941 gjorde han till och med ett självmordsförsök. Han skar sig med rakkniv i halsen och i ena handleden men det blev inga djupa sår och han överlevde. Den 14 oktober samma år dog han emellertid i sviterna av en hjärnblödning.

Kaj Munk fortsatte däremot högljutt sin trotsiga förkunnelse och mördades till slut av de nazister som Söderberg påstod var hans meningsfränder.


Bilden: I mitten Kaj Munks grav omgiven av hustruns, Lise (1910-1998) t.v. och äldste sonens, Helge (död 1986), t.h. Gravarna ligger bakom Vedersö kyrkas kor.

Källor och litteratur: Bure Holmbäck, Hjalmar Söderberg, Ett författarliv, Stockholm 1988; Gunnar Ollén, Kaj Munk, Stockholm 1944; Sven Stolpe, Kaj Munk, Stockholm 1944; Hjalmar Söderberg, Sista boken, Stockholm 1942. Dessutom Sten Selanders Under strecket i Svenska Dagbladet den 7 januari 1944 med rubriken Kaj Munk (Kungliga bibliotekets tidningsarkiv).

Anm.: Det kan noteras att Sven Stolpe när han försvarade Kaj Munk ännu inte hade konverterat till katolicismen. Det skedde inte förrän år 1947.

Artikeln är nummer 4 i en serie. De övriga är:
Martyr med brun skugga/Munk (1)
”Hitler handlade kristligt”/Munk (2)
Hjalmar Söderbergs angrepp/Munk (3)
Mördarna/Munk (5)