På 30-talet hyllade han Hitler som en räddare av Tyskland undan den sjuka demokratin, inflationen och arbetslösheten. Hitler ”lyfte upp ur rännstenen ett stort och starkt och samlat och strålande Tyskland”, deklarerade han. I det perspektivet bagatelliserade han till och med de tidiga judeförföljelserna.
Efter Hitlers blodiga uppgörelse med SA och mordet på dess chef Ernst Röhm 1934 sade Munk urskuldande: ”Han [Hitler] gjorde det för Tysklands skull. Han handlade starkt och klokt, han handlade kristligt och stort.” Munk menade att Hitler genom morden hade tagit på sig ett särskilt ansvar för landet, ett ansvar som vore okänt i svaga, parlamentariskt styrda länder.
Denna benägenhet att överse med diktatorernas våld uttryckte han impulsivt och inte utan aggressivitet: ”Herregud, har det inte gått upp för er ännu att de män som fört världen framåt och fått människohjärtan att slå för något större än lönepåslag, just har varit de som var mest hänsynslösa med människoliv!”
Bakom Kaj Munks svaghet för diktaturen som styrelseform låg en sedan ungdomsåren grundad heroisk dröm om en stark man som skulle rädda Europa. Demokratins svårigheter och misslyckanden under mellankrigstiden upplevde Munk med djupt förakt. Demokratin var i hans ögon rent av en brottslig styrelseform som ledde till omoralisk handlingsförlamning − enligt Munk en särdeles dansk åkomma. Han avskydde den försiktige socialdemokratiske statsministern Thorvald Stauning, som ledde den danska samlingsregeringen under ockupationen.
I Munks idealstat skulle eliten styra. Föredömen var Hannibal och Napoleon. Bara en diktator kunde, enligt Munk, bringa ordning i det kaos som första världskriget lämnade efter sig. Han var sannerligen inte ensam om den uppfattningen.
Det var de tilltagande judeförföljelserna och Hitlers inmarsch i Tjeckoslovakien som fick Kaj Munk att tänka om, åtminstone delvis. I januari 1938 skrev han sin uppgörelse med antisemitismen, pjäsen Han sitter vid smältdegeln, i vilken den (då) kontroversiella sanningen att Jesus var jude görs till huvudpoäng.
I november samma år, bara några dagar efter Kristallnatten, skrev han sedan ett öppet brev till Mussolini, som just beslutat införa antijudiska lagar även i Italien. Munk berättade hur han som ung hade beundrat den italienske diktatorn ”nästan intill kärlek”, bl a just för att denne ”mästare” varit ”för klok och mänsklig” för att ”misshandla ett element av sitt folk”. Och nu tänkte idolen plötsligt gå Tysklands väg, en väg som såg ut att leda till utrotning av det judiska folket! Kaj Munk vände sig direkt till Mussolini med ett märkligt motförslag: ”Ni är den ende sunde mannen i Europa som kan handla. Har ni plats för judarna i Abessinien […] så giv dem ett Gosen där!”
När Hitlers arméer samma år marscherade in i Tjeckoslovakien gav Kaj Munk i en tidningsartikel uttryck för sin besvikelse även över den tyske ledaren: ”Hans stora idé 'Tyskland åt tyskarna' har förråtts av detta erövringskrig. Segern över Tjeckoslovakien är smärtsam, en förfärlig olycka för Ledaren, för hans idé, för hans land.”
För nationalisten Kaj Munk var Hitlers expansion utanför de traditionellt tyska områdena helt enkelt ett brott mot nationalismens idé om varje folks rätt till självbestämmande. Därför var det också självklart för honom att motsätta sig den tyska ockupationen av Danmark.
Kaj Munk var nu en desillusionerad människa, anser Bjarne Nielsen Brovst, hans främste biograf. För Munk kunde jordiska ideologier inte längre ge någon frälsning. Bara Jesus Kristus återstod att hålla sig till om världen skulle kunna leva vidare i fred och tolerans.
Under både 30- och 40-talet var Kaj Munk mycket omtyckt i vida kretsar i Danmark. Men det förekom också hård kritik mot honom. I flera böcker som publicerats efter kriget har t ex hans vän (vänskapen utsattes för stora påfrestningar) och prästkollega A. Drewsen Christiansen kommit med många beska synpunkter. Han skrev bl a: ”om dansk nazism hade haft en ledare av verkligt format, så hade Kaj Munk varit en av hans ivrigaste anhängare, men sannolikt också en av de första som gjort uppror mot honom.”
Enligt Drewsen Christiansen har ingen i större utsträckning än Munk ”vattnat och gött den sympati för diktaturen som spirade fram i åtskilliga kretsar också här i Danmark. Ett tungt ansvar har han därmed lagt på sina skuldror.”
Hur såg man då på Kaj Munk i Sverige? Om detta i nästa artikel.
Bilden: Kaj Munks kyrka i Vedersø på Jyllands västkust.Källor och litteratur: Bjarne Nielsen Brovst, Kaj Munk, liv og død, Århus 1984; A. Drewsen Christensen, Kaj Munk paa tomandshaand, Köpenhamn 1947; Kaj Munk, Himmel och jord (sv. översättning, 1944); Gunnar Ollén, Kaj Munk, Stockholm 1944; Ulf Sundblad, Poeten som inte ville vara präst, Skellefteå, 1986.
Artikeln är nummer 2 i en serie. De andra är:
1. Martyr med brun skugga/Munk (1)
3. Hjalmar Söderbergs angrepp/Munk (3)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar