Munks bortgång ägnades ”en publicitet som knappast någon nordisk kulturpersonlighets efter Nathan Söderblom”, skrev radio- och teatermannen Gunnar Ollén i sin samma år (1944) utkomna biografi över den danske prästen och dramatikern.
I Svenska Dagbladet framtonade Munk som ”en kämpe och en diktare” som hela Norden sörjde. Han ”tjänade sanningens höghet och tankens frihet intill det yttersta, intill döden”, skrev tidningen på nyhetsplats. ”Ingen nutida predikare har talat djärvare än han om att kristendomen inte är ord och suckar och fredlighet utan handling och glädje och offervilja och strid mot ondskans alla makter”, hette det. Munk framställdes som en folkkär, kristen martyr. I nyhetsmaterialet fanns inte ett ord om hans avsky för demokratin och beundran av Hitler och Mussolini.
Men bland kulturskribenterna på tidningarnas insidor skymtade en annan värdering fram. I Dagens Nyheters minnesruna påpekade signaturen IH: ”I politiken var han från första början (och förblev) inte konservativ, utan reaktionär, våldsamt och hänsynslöst.” Och fortsättningen är tydlig nog: ”Det oinskränkta kungadömet var och förblev för honom den enda statsformen − men väl att märka ett kungadöme av Guds nåde.”
I radikalare kretsar i Sverige såg man Kaj Munk utan omsvep som nazist. Hjalmar Söderberg skriver rakt ut ”prästen, nazisten och dramatikern Kaj Munk”. Det var ett kompromisslöst fördömande som kom att bestämma tonen bland Sveriges kulturradikaler.
Söderberg hade formulerat sitt angrepp redan 1937 i en recension av Munks pjäs Segraren (finns i Sista boken från 1942). Egentligen är det inte fråga om någon recension utan snarare om en infam resumé av pjäsens handling, med tydlig avsikt att förlöjliga och skada dess författare. Artikeln är ”diabolisk”, tycker till och med Söderbergs biograf Bure Holmbäck.
Pjäsen var ett lätt maskerat inlägg i dagsdebatten och kunde ses som ett stöd för Mussolini och hans angrepp på Abessinien 1935. Diktatorn framställs som en idealist som griper efter Abessinien för att han behöver pengar för ett högre syfte: fosterlandet Italien. Det antyds att de fascistiska invasionsstyrkorna åstadkommer något positivt genom att befria abessinierna från svält, sjukdomar, feodalt förtryck och okunnighet. Och Munk gycklar med Frankrike och England som egentligen hade tänkt dela landet mellan sig men inte förmått gå till handling.
Segraren är emellertid inte enbart en lovsång till Kaj Munks hjälte Mussolini. I sista akten står diktatorn visserligen som segrare, men han är också en mycket ensam människa som drabbats av en rad personliga katastrofer, hans hustru har gått ifrån honom och hans son har invalidiserats i faderns krig. Diktatorn har helt enkelt vunnit sin ”seger” genom att visa hänsynslöshet både mot sig själv och andra. En maktmänniska i kamp mot ödet/Gud har förlorat sin själ.
Den poängen missade Hjalmar Söderberg fullständigt. Han skildrade händelseförloppet enbart som en bisarr och löjlig melodram utan vettigt innehåll. Pjäsen är enligt Söderberg helt enkelt inte värd någon analys. Hans slutomdöme utstrålar förakt: ”Någon kritik skall här icke spillas på denna gallimatias. Det är ju redan tillräckligt bekant att lusten att förbluffa är den allt överskuggande ledstjärnan i Kaj Munks författarskap.”
Men det fanns även svenska kulturpersonligheter som försvarade Kaj Munk. Om detta i nästa artikel.
Källor och litteratur: Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter från januari 1944, tidningsarkivet Kungliga Biblioteket, Stockholm; Bure Holmbäck, Hjalmar Söderberg, Ett författarliv, Stockholm 1988; Kaj Munk, Himmel och jord, (sv. översättning, Trollhättan 1944; Gunnar Ollén, Kaj Munk, Stockholm 1944; Ulf Sundblad, Poeten som inte ville vara präst, Skellefteå 1986; Hjalmar Söderberg, Sista boken, Stockholm 1942.
Anm.: Hjalmar Söderbergs kritik av Kaj Munk framgår av två artiklar i Sista boken från 1942. Den första är skriven 1936 och bär titeln En Oxfordskämtare. Därifrån är citatet om Munk som nazist hämtat. Den andra är den angivna "recensionen" av Sejren med titeln Mussolinis ansikte, från 1937. Hjalmar Söderberg dog emellertid redan 14 oktober 1941, alltså drygt två år före Munk.
Artikeln är nummer 3 i en serie. De andra är:
1. Martyr med brun skugga/Munk (1)
2. "Hitler handlade kristligt"/Munk (2)
4. De svenska försvararna/Munk (4)
Den som vill läsa ett par smakprov från Hjalmar Söderbergs "recension" kan klicka på Comments nedan.
1 kommentar:
Här två textexempel från Hjalmar Söderbergs "recension":
"Efter prefekten kommer en kardinal. I litteraturen bruka katolska präster vara fromma och vördnadsvärda ända upp till biskops rang, men när de bli kardinaler far hin onde in i dem. Kaj Munk, som inte alltid följer litterära traditioner, har inte velat bryta med denna. Diktatorn skildrar rikets nöd i hjärtskärande ord och anropar kardinalen om en kraftig finansiell handräckning av kyrkan. Kardinalen parerar med lekfull kvickhet det ogudaktiga angreppet mot den heliga stolens kassaskåp och föreslår diktatorn att i stället hjälpa upp statens finanser genom att erövra det rika och hedniska Etiopien. Diktatorn, som i hela sitt liv och all sin verksamhet har varit en varmhjärtad och vältalig pacifist, avvisar med harm en så djävulsk plan."
"I fjärde akten är diktatorn något dyster. Kriget drar ut på tiden och har redan kostat mycket, mycket mer än de där oljekällorna som Italiens liv hängde på kunnat värderas till. Fru Angelika är spårlöst försvunnen, och diktatorns hemliga polis har inte lyckats uppspåra hennes vistelseort. Diktatorn misstänker att hon har tagit sin tillflykt till Vatikanen och att hennes och den kobente påvens ungdomskärlek har blossat upp på nytt. Det vore ju inte första gången en älskarinna blivit gömd i Vatikanen! Han saknar henne bittert och anmodar en av sina finansministrar - densamme som ville mörda honom i första akten och som nu vill gå i döden för honom - att skaffa sig en vacker flicka för att för tillfället fylla den tomma platsen. Finansministern står naturligtvis genast till tjänst och skaffar honom sin egen unga dotter. (Kaj Munk vet tydligen att man alltid har tagit ytterst okonstlat på sådana saker i Italien, etc"
Söderberg är bitande elak och man kan inte förneka att det är roligt - om än orättvist. Men man kan invända: det är inte särskilt svårt att berätta intrigen i en pjäs så att den framstår som bisarr och löjlig. Ta Shakespeare som exempel! Försök berätta Hamlet så att det låter seriöst!
22.8.07
Skicka en kommentar