Den omöjliga gemenskapen

Det finns en oskarp filmsekvens med poeten Petter Bergman (1934-1986). Han skyndar fram mellan några hyreskaserner från 60-talet, antagligen i Hässelby, viker av uppför en trappa mellan höga cementväggar. Och försvinner.

Det är en fullständigt anspråkslös filmstump. Den gör intryck av att ha kommit till av en slump. Fyra, fem sekunder som ingick i ett TV-program om Petter Bergman för många år sedan. Resten av programmet minns jag ingenting av, inte hans röst, inte ett ord.

Nu är det mer än tjugo år sedan han dog, 52 år gammal. I min generation finns det nog fortfarande några som minns hans lågmälda reflektioner under rubriken Rader från Hässelby i Aftonbladet. För mig lever för evigt ett svalkande, melankoliskt stråk i hans poesi, rader som på ett hemlighetsfullt sätt samtalar just med de där tysta filmsekunderna.

Melankolin kommer från den hos Petter Bergman alltid närvarande motsättningen mellan kollektivet och individen, mellan drömmen om den goda gemenskapen och den ideligen upprepade bittra erfarenheten av ensamhetens ofrånkomlighet.

Litteraturvetaren Matts Rying har formulerat Bergmans balansgång (Poeter till svars, FIB:s lyrikklubb 1986): ”Han talar visserligen ofta i sina dikter om den nödvändiga gemenskapen, men människorna skymtar egentligen bara på skyggt avstånd, som anonyma och svåråtkomliga, hans gemenskap med dem verkar så att säga mer teoretiskt än praktiskt upplevd.”

I Petter Bergmans sista, postumt utgivna, diktsamling Tilltal från 1987, lyser detta tema från dikt efter dikt tillsammans med en allt större medvetenhet om att livet går mot sitt slut. I dikten Ballad skriver han:

Jag är ensam i sittbrunnen. Ingen står till rors.
Ingen kan stå till rors på detta sista fartyg
som jag seglar. Sjöarna gnistrar i solens spegel
och landkonturen ligger under horisonten.

Men jag kan minnas att det fanns en tid
då allt var annorlunda, då ’jag’ också var ’de’.

Hans uppmärksamhet riktas allt mer mot det egna jaget. Världens affärer, som en gång varit så viktiga för denne poet som kallade sig socialist, berör honom allt mindre. ”Världen snurrar, murar ruttnar/och faller ner och det berör mig/inte alls. Men detta: att sammanfogas/till en helhet skrämmer mig mer än/något annat”, säger han i Spegelvänt. Ångest alltså, ty nu vid livets slut är han äntligen på väg att möta sig själv.

Inför detta oundvikliga möte gör han upp med sina gamla ideal om kollektivet, eller ”samhället”, som man gärna sade på 70-talet. En dikt handlar om en soldat som skriver brev hem till sin mor inför det hämningslöst blodiga slaget vid Gettysburg sommaren 1863. Ortnamnet Gettysburg står för det kollektiva:

Men ändå måste vi betona individens roll:
för denne man skapade sina läsare. Utan honom
och de andra brevskrivarna skulle vi se
Gettysburg som en strategisk och politisk
händelse. Med honom blir den mänsklig.

I denna sista diktsamling talar Petter Bergman på ett mycket enkelt, direkt och lättbegripligt språk som står prosan nära och ändå är djupt poetiskt och uttrycksfullt, sinnrikt rytmiserat, fullt med inrim och harmoniserande vokaler. Man läser resultatet av många års kamp med både språk och innehåll. Mycket har skalats bort av språkliga utsmyckningar och innehållsmässiga utvikningar. Det viktiga som återstår kan nu bara uttryckas så här omedelbart och precist, i fullständiga meningar med stor bokstav och punkt. ”Så går i dikten skiftningar från det unika/till det allmänna och så tillbaks igen”, skriver han.

Och där, i det återfunna unika, är han tillbaka i bilden med den sista seglatsen, en underskön avskedssång:

Stjärnhimlens tecken återstår: det ljusnar.
Jag har lagt ut kompasskursen i hemlighet.
Vi lämnar skärgårdsscenen på vår färd mot öster.

Tiden och regnet växlar plats och röster
på väg från ingenting till intighet.
Dimmorna flyter in mot årets kuster.
Och ensamheten snuddar vid sin ensamhet.


Haiku till Petter Bergman, se Månadens haiku