Varför svek Stalin?/Warszawa (4)

Den polske regissören Andrzej Wajdas film Medan döden väntar hade premiär 1956 och några år senare visades den i Sverige. Det var en skakande berättelse om upproret i Warszawa på sensommaren 1944.

Scenen som etsade sig fast i allas minne visade hur en grupp besegrade unga polacker flyr genom kloakerna. När de till slut når öppningen ut mot floden upptäcker de att den är spärrad med ett galler. Sällan har ett sviket hopp skildrats mer gripande.

Filmen innehöll också förvirrande komplikationer. Polackerna var nationalister som kämpade för sitt land mot tyskarna. Men Sovjetarmén som fanns där på andra sidan floden, lik en vision av friheten, kom dem inte till undsättning! Det fanns en antydd men aldrig uttalad motsättning mellan polackernas nationalism och Sovjetideologin.

Förklaringen var förstås att Wajda i det kommunistiska Polen måste gå balansgång med censuren när det gällde kritik mot Sovjetunionen. I Polen gick budskapet ändå fram. I Sverige däremot, där den polska historien var okänd, blev det nästan obegripligt.

Idag vet vi lite mer. Stalin lät faktiskt Sovjetarmén stå stilla på bara några kilometers avstånd från Warszawa medan tyskarna kämpade ner upproret. Men det är inte säkert att det bara berodde på att han tyckte illa om polsk nationalism.

Under upprorets första vecka i augusti hade han goda skäl att ligga lågt. Han saknade tillförlitlig information om läget i och kring Warszawa. Trupperna var utmattade och behövde en vilopaus. Han måste också tänka igenom hur den fortsatta offensiven skulle se ut. Antingen kunde han fortsätta direkt mot Berlin eller svänga av söderut mot Balkan.

Det var därför ”inte oklokt” att hejda offensiven vid Wisła, anser professor em Norman Davies, University of London, som skrivit den mest inträngande boken om Warszawaupproret.

Tyskarna satte dessutom igång en stor motoffensiv på östra sidan om Wisła. Fyra pansardivisioner kastade på några dagar de sovjetiska styrkorna 100 km tillbaka. Stalin kunde därför vid denna tid helt enkelt inte komma till undsättning ens om han hade velat.

I mitten av augusti bestämde han sig sedan för att vända offensiven söderut mot Balkan. Framstöten mot Warszawa fick på nytt vänta.

Samtidigt kom oroande och fientliga signaler från Moskva. En officiell Tass-kommuniké tog för första gången tydligt avstånd från upproret och kallade det styrt av ”polska emigrantkretsar i London”. Dessutom fick de sovjetiska säkerhetstrupperna i Polen, NKVD, klara order om att alla upprorsmän som man träffade på skulle fängslas. Stalin ville uppenbarligen inte ha något med den polska hemarmén att göra. Möjligen hade han påverkats av de polska kommunisterna vars ledning, Lublinkommittén, bedrev en våldsam propaganda mot de demokratiskt sinnade i hemarmén.

Stalins fientliga inställning till upproret blev snart än mer tydlig. De västallierade ville upprätta en luftbro med förnödenheter till de upproriska. För att den skulle bli effektiv måste planen få landa på sovjetiska flygfält efter utförda uppdrag. Men Stalin sade nej.

Först den 10 september satte sig Sovjetarméns styrkor på nytt i rörelse. Tre dagar senare nådde de Wisłas östra strand. Tyskarna drog sig tillbaka och sprängde Warszawas sista broar över floden.

Enligt Norman Davies finns det från och med nu inga giltiga militära förklaringar till Stalins tvekan – bara politiska.

Natten mellan den 15 och 16 september gör visserligen en del av general Berlings polska armé, som ingick i Sovjetarmén, ett försök att undsätta staden. En begränsad truppstyrka går över floden men möts av ett häftigt tyskt motstånd och måste redan efter några dagar dra sig tillbaka. Davies anser att Berling fick alldeles för lite uppbackning, t ex med artilleri. Och någon allmän sovjetisk offensiv över floden blev det aldrig innan tyskarna hade krossat upproret.

Vad var då Stalins politiska skäl för att hålla tillbaka sina styrkor i september? Norman Davies ser flera tänkbara alternativ. Kanske hade han bestämt sig för att låta tyskarna krossa en politisk rörelse som han uppfattade som antisovjetisk. Kanske var han överraskad och desorienterad av Berlings motgångar. Kanske väntade han på något slags initiativ från de västallierade. Eftersom Polen var allierat med västmakterna tror Davies att Stalin rent av kan ha väntat på att dessa ”skulle ge sitt medgivande”. Bristen på dokument gör det omöjligt att ge ett entydigt svar.

Men det svikna hoppet brände sig djupt och mycket entydigt in i polackernas minne.

Källor och litteratur: Norman Davies, Slaget om Warszawa, London 2003, sv. 2005.

Artikeln är nummer 4 i en serie. De andra är:
Kampen om minnet/Warszawa (1)
Beslutet om uppror/Warszawa (2)
Bragd eller brott?/Warszawa (3)
Västmakternas ansvar/Warszawa (5)
Hjältarnas återkomst/Warszawa (6)