Västmakternas ansvar/Warszawa (5)

Egentligen hade polackerna ett gott skäl att inte förvänta sig någon hjälp från västmakterna till upproret i Warszawa 1944. Redan vid krigsutbrottet fem år tidigare hade britterna avstått från att ingripa militärt till Polens försvar. Detta trots att Polen och Storbritannien var allierade och hade lovat varandra ömsesidig hjälp.

Det var en bitter erfarenhet. Ändå hyste polackerna stora förväntningar på västmakterna inför upproret. De hoppades på alliansen med Storbritannien, även om britterna redan hade svikit den. De litade på löften som de hade fått, även om dessa snarare gällde landets självständighet och gränser efter kriget än direkta insatser vid ett uppror mot tyskarna.

Den polska ledningen förutsatte helt enkelt hjälp från väst på två punkter: tyska ställningar kring Warszawa skulle flygbombas och den polska fallskärmsbrigaden, som väntade i Storbritannien, skulle sättas in.

I verkligheten skedde ingetdera.

I stället försökte britter och amerikaner att pressa polackerna till försoning med Sovjetunionen. Churchill krävde sedan flera månader att de polska styrkorna i hemarmén, AK, skulle samverka med Sovjetarmén. Roosevelt, som hela tiden var mycket sval till ett uppror, gjorde så småningom all hjälp till Warszawa beroende av sovjetiskt samarbete. De västallierade klargjorde att deras stöd skulle bli begränsat.

Ändå begärde upprorsledaren general Bór-Komorowski redan på upprorets andra dag flygstöd från London och att fallskärmsbrigaden skulle landsättas. Brittiska flygvapnet, RAF, sände några plan som släppte ner ammunition och vapen med fallskärm på Krasińskitorget. Men mycket mer behövdes.

Tillsammans vände sig Churchill och Roosevelt den 12 augusti till Stalin. De ville att västallierade plan skulle få landa på sovjetiska krigsflygbaser efter fullgjorda uppdrag över Warszawa. På så sätt skulle en luftbro bli effektiv. Men Stalin vägrade. ”Sovjetunionen vill inte förknippas med äventyrligheterna i Warszawa”, svarade han.

Churchill blev rasande och ville skicka iväg planen ändå ”och se vad som händer”. Men Roosevelt ställde inte upp på fler påtryckningsförsök mot Stalin. I det läget bemyndigade Churchill på egen hand Royal Air Force att flyga materiel från Brindisi i Italien till den polska huvudstaden.

Det var ytterst riskabla flygningar på 1 300 km tur och retur utan mellanlandning. Delvis måste de äga rum i fullt dagsljus. Transportplanen angreps av både tyska och ryska jaktplan. Förlusterna var bland de högsta under hela kriget.

Vad hände då med den polska fallskärmsbrigaden? Den hade skapats i Storbritannien 1943 och soldaterna trodde att avsikten var att de en gång skulle befria Warszawa. Men så blev det aldrig. Enligt de brittiska myndigheterna fanns det inte flygplan tillräckligt för transporten.

I mitten av september fick brigaden veta att den i stället skulle sättas in i general Montgomerys försök att erövra en viktig bro över Rhen vid Arnhem. Upproret i Warszawa var på väg att krossas av tyskarna, men den polska brigaden skulle tvingas strida på en helt annan front! Myteriet var nära, men till slut förblev polackerna lojala och deltog i operationen. Den misslyckades och polackerna led svåra förluster.

De västallierade hade ett stort ansvar för katastrofen i Warszawa, anser den brittiske historieprofessorn Norman Davies. Men det gäller inte främst missförståndet vid upprorets början om vilken hjälp polackerna skulle kunna få. I stället handlar det om hur den stora alliansen mellan Storbritannien, USA och Sovjetunionen fungerade.

Detta blev tydligt vid en västallierad konferens i Quebec i mitten av september. Stalin var inbjuden men kom inte. Polackerna var inte ens inbjudna. Följaktligen talade man inte om Warszawa. Det handlade i stället om den stora strategin för en slutlig seger. I Europa väntades kriget vara slut redan i december. Men i Stilla havet kunde japanerna hålla ut ännu ett par år. I den krigsansträngningen behövde väst Sovjetunionen. Man hade helt enkelt inte råd att stöta sig med dess mäktige ledare.

Därför accepterade västmakterna i tysthet att Polen hamnade i Sovjetunionens inflytelsesfär. Där skulle väst inte lägga sig i vad som hände. ”Ingen riktade uppmärksamheten mot det uppenbara faktum att begreppet inflytelsesfär skulle kunna stå i strid med andra minst lika giltiga principer, som andra allierade makters suveränitet”, anmärker Davies.

Trots att upproret pågick i två månader försökte västmakterna alltså aldrig att komma överens med Stalin om Polens framtid. En sådan överenskommelse låg inom det möjligas gränser eftersom Stalins politik fortfarande var flytande – och den hade kunnat rädda Warszawa och dess befolkning. För denna underlåtelse bär västmakterna ansvaret, hävdar Norman Davies.

Anm.: Britterna såg förstås krigsutbrottet på ett annat sätt. De ansåg att de följde alliansen med Polen genom att förklara krig mot Tyskland. Att de sedan inte hade resurser att omedelbart utföra militära operationer till Polens försvar var en annan sak.

Källor och litteratur: Norman Davies, Slaget om Warszawa, London 2003, sv. 2005; Neal Ascherson, The Struggles for Poland, London 1987.

Artikeln är nummer 5 i en serie. De andra är:
Kampen om minnet/Warszawa (1)
Beslutet om uppror/Warszawa (2)
Bragd eller brott?/Warszawa (3)
Varför svek Stalin?/Warszawa (4)
Hjältarnas återkomst/Warszawa (6)