Beslutet om uppror/Warszawa (2)

Warszawaupproret 1944 blev ett tragiskt misslyckande som kostade bortåt en kvarts miljon människor livet. I efterhand är det lätt att säga att det aldrig borde ha startats. Men var det möjligen ändå ett försvarbart beslut? Det fanns starka argument både för och emot.

Politiken. Målet för upproret var att etablera en fungerande polsk civil och militär administration i Warszawa. Den skulle stå under ledning av exilregeringen i London och vara i funktion innan Sovjetarmén marscherade in. Därmed hoppades polackerna att Stalin skulle behandla dem som jämlikar och att Polen skulle få förbli en självständig, fri stat.

Polen kämpade ju mot samma fiende som Sovjetunionen och även om de båda länderna sedan april 1943 inte hade några diplomatiska relationer var Polen allierad med Sovjetunionens allierade, Storbritannien.

Och ett diplomatiskt närmande mellan Polen och Sovjetunionen var på väg. Just vid månadsskiftet juli-augusti reste den polske premiärministern Stanislaw Mikolajczyk till Moskva för att träffa Stalin. Upproret skulle fungera som ett stöd för hans diplomatiska ansträngningar, var det tänkt.

Argument för. Militärt fanns en rad faktorer som talade för ett uppror. Tyskarna var på reträtt; under sommaren 1944 lämnade de Warszawa nästan i panik. Den polska hemarmén, AK, var t o m numerärt överlägsen de kvarvarande tyska trupperna, 40 000 polacker mot 25 000 tyskar, även om polackerna var avsevärt sämre beväpnade.

Upprorsledarna trodde också att tyskarnas stridsvilja sviktade; de tolkade mordförsöket på Hitler den 20 juli som ett tydligt tecken på detta. Den egna stridsmoralen var däremot hög; soldater och officerare i hemarmén var efter fem år i underjordisk passivitet ivriga att få hämnas på tyskarna.

Enligt en spaningsrapport hade sovjetiska stridsvagnar siktats i Warszawas östra stadsdel Praga, på andra sidan floden Wisla. Upprorsledningen drog slutsatsen att det var den sovjetiska huvudstyrkan som nu stod i begrepp att sätta igång slaget om Warszawa. Den sovjetiska radion uppmanade polackerna att starta upproret.

Upprorsledningen räknade dessutom med att få stöd från väst, främst från Storbritannien som varit med om att bygga upp och underhålla den polska motståndsrörelsen och den därmed sammanhängande underjordiska polska statsapparaten. Upprorsgeneralen Bór-Komorowski räknade både med flygunderstöd och med att den polska fallskärmsbrigaden, som bestod av 10 000 välutrustade och tränade soldater, skulle sättas in. Polackerna trodde t o m att brigaden, som hade skapats i Storbritannien 1943, hade kommit till just för att en dag befria Warszawa.

Argument mot. Mot upproret talade att hemarmén, AK, var mycket dåligt beväpnad och hade ont om ammunition. Det fanns i själva verket vapen endast för var tredje AK-soldat och det var genomgående lättare handeldvapen. Man räknade med att kunna erövra vapen och ammunition från tyskarna och att få än mer luftlandsatt med hjälp av allierat flyg.

Under sommaren kom oroande rapporter om hur hemarmén bemöttes av de avancerande sovjetiska trupperna i östra Polen. I den sk operation Storm skulle de polska AK-enheterna angripa tyskarna i ryggen och samverka med Sovjetarmén. Så hade t ex Vilnius och Lwow (gamla Lemberg) befriats av Sovjettrupper och AK-enheter i samverkan. Men bara några dagar senare hade de polska officerarna gripits och trupperna avväpnats och delvis internerats. Ryssarna accepterade uppenbarligen inte någon annan militär verksamhet vid sidan om den egna. Men Bór-Komorowski förväntade sig att det skulle bli annorlunda i Warszawa.

Någon avtalad samordning med Sovjetarmén fanns emellertid inte. Och löftena om stöd från väst var mycket vaga.

Beslutet. Det var mot denna splittrade bakgrund som den politiska och militära upprorsledningen i Warszawa den 31 juli beslöt att sätta igång upproret dagen därpå klockan 17.00. På grund av utegångsförbudet nådde ordern inte de olika förbanden förrän på morgonen den 1 augusti. Det blev därmed inte tid för alla att inta sina utgångspositioner. Inte heller hann man återkalla de vapen som tidigare under sommaren hade förts ut ur Warszawa. Delvis gick också överraskningseffekten om intet då lokala strider bröt ut redan på kvällen den 31 juli.

Ändrade förutsättningar. Flera av upprorets förutsättningar förändrades dessutom mycket snabbt. Rapporten om sovjetiska stridsvagnar i Praga visade sig vara antingen felaktig eller överdriven. Möjligen hade den dramatiserats av sin upphovsman, general Chruściel, alias ”Monter”, som gjorde allt för att driva fram upproret.

Dessutom beslöt tyskarna den 28 juli att sätta in en stor del av sin pansarreserv utmed Wisla-fronten. Det visste upprorsledningen ingenting om. Fyra pansardivisioner drev snart tillbaka de sovjetiska styrkorna halvvägs till floden Bug.

Och värst av allt: tyskarna återvände till Warszawa, med en stor styrka och obruten kampvilja.

Källor och litteratur: Norman Davies, Slaget om Warszawa, London 2003, sv. 2005; Jan. M. Ciechanowski, The Warsaw Rising, Cambridge 1974; Jozef Garlinski, Poland in the Second World War, London 1985; J.K. Zawodny, Nothing but Honour, The Story of the Warsaw Uprising, 1944, London 1978.

Anm.: Alla som var organiserade i AK hade täcknamn. General Antoni Chruściel hette Monter, dvs elektrikern.

Artikeln är nummer 2 i en serie om Warszawaupproret 1944. De övriga är:
Kampen om minnet/Warszawa (1)
Bragd eller brott?/Warszawa (3)
Varför svek Stalin?/Warszawa (4)
Västmakternas ansvar/Warszawa (5)
Hjältarnas återkomst/Warszawa (6)