7 februari 2008

Borde Ezra Pound ha skjutits?

Den 2 maj 1945 gick Ezra Pound från sitt hem i Sant' Ambrogio nerför backen till Rapallo för att överlämna sig till de amerikanska ockupationstrupperna. Kriget var slut. För Pound, som beundrat Mussolini och stött Hitler, var det förlorat.

Den amerikanske poeten bodde i italienska Rapallo sedan 1925. Han var ryktbar för att tillsammans med T.S. Eliot ha skapat den lyriska modernismen. Men han hade också aktivt verkat för sin fascistiska övertygelse. Under kriget hade han i mer än hundra radiotal till de amerikanska trupperna hyllat den italienske fascistledaren och hånat den amerikanske presidenten Franklin D. Roosevelt, som han ansåg utövade sin makt i strid mot USA:s konstitution.

Och vad än värre var: han hade kryddat sina tal med ymniga och måttlösa antisemitiska påhopp. Bland annat hade han påstått att Roosevelt i konspiration med den internationella judendomen hade för avsikt att skapa ”ett nytt Jerusalem” i Panama.

Radiotalen ledde till att han redan 1943 åtalades för landsförräderi hemma i USA.

De amerikanska myndigheterna i Rapallo visste till en början inte vad de skulle göra med poeten; han frigavs. Först när Pound på nytt anmälde sig blev han formellt arresterad och förd till ett amerikanskt fångläger i närheten av Pisa.

Där blev villkoren plötsligt helt annorlunda. Den 60-årige Pound spärrades in i ett slags bur med betonggolv och stålnät ute i det fria. Han utsattes dygnet runt för vädrets makter och på nätterna riktades strålkastare mot honom. Efter två och en halv vecka bröt han samman med tydliga tecken på förvirring, ångest och utmattning.

Han flyttades till ett sjuktält. Där fick han tillgång till skrivmaskin och papper och började skissa på vad som skulle bli hans Pisan Cantos, sånger från Pisa. Det var de första dikterna han skrev efter kriget och de skulle komma att ingå i hans monumentala diktverk Cantos.

Pisan Cantos kan läsas som en sorgesång över ett förlorat Europa, men också över den krossade fascismen och de förhoppningar om en bättre värld som Pound hade knutit till denna rörelse. En av sångerna inleds med beklaganden över den avrättade Benito Mussolini och hans älskarinna Clara, vars döda kroppar förnedrande hängts upp i fötterna i Milano bara några veckor tidigare.

Men sångerna från fånglägret i Pisa innehåller också mycket personliga, hymnliknande avsnitt om trohet mot ideal, om högmod och underkastelse. De 41 sista raderna av Canto LXXXI har översatts av Lars Forssell och inleds:

Vad du troget älskar återstår,
resten är slagg.
Vad du troget älskar skall ej rövas från dig.
Vad du troget älskar är din sanna arvedel.

Läsaren anar den förödmjukande verkligheten från stålburen i fånglägret:

”Kuva dig själv, andra skola dig vörda.”
Slå ned din fåfänga
Du är en slagen hund under en hagelstorm,
En uppsvälld skata i ostadig sol…

Och i slutet av dikten klingar ett trotsigt hopp om att allt ändå inte skall ha varit förgäves:

Men att ha gjort – där icke göra vore möjligt
är ej fåfänglighet
Med ödmjukhet ha knackat på
Att en glömd må öppna
Att ur luften ha samlat en livfull tradition
och ur ett fint gammalt öga den obesegrade lågan
är ej fåfänglighet.

Ezra Pound skickade skisserna med post från fånglägret och bifogade ett brev till lägercensorn med försäkran att detta inte var något fascistiskt chiffer.

I november 1945 flögs Pound plötsligt och i hemlighet hem till USA, där åtalet för landsförräderi väntade. I februari året därpå ställdes han inför en jury som efter en dags förhör med honom fattade beslutet att han var ”of unsound mind”, dvs så psykiskt sjuk att han inte kunde klara en rättegång.

Så Ezra Pound fick aldrig sin sak juridiskt prövad. Möjligen slapp han på detta sätt att dömas till döden. I stället spärrades han utan någon dom in på St Elizabeth hospital för kriminella sinnessjuka i Washington D.C. Där tillbringade han de följande 12 åren.

År 1948 publicerades den första samlade utgåvan av Cantos och året därpå tilldelades Ezra Pound Bollingenpriset just för sina Pisan Cantos. Det ledde till en våldsam debatt om litteratur och politik. New York Times sammanfattade kritiken med rubriken: “Pound, in Mental Clinic, Wins Prize for Poetry Penned in Treason Cell.”

I somliga tidningar utmålades han som ett fascistiskt monster som borde skjutas. Men vad innebar Pounds fascism? Vad stod han för? Fortsättning följer.

Källor och litteratur: The Cambridge Companion to Ezra Pound, ed. Ira B. Nadel, Cambridge University Press, 1999, däri särskilt Ira B. Nadel, Understanding Pound; Tim Redman, Pound´s politics and economics; Wendy Flory, Pound and antisemitism; Samtal med Pound, Ezra Pound intervjuad av Donald Hall, sv. Stockholm 2003. Halls intervju gjordes 1960.

Artikeln är den första i en serie. Nästa artikel är:
Ezra Pounds fascistiska vision

3 kommentarer:

Anonym sa...

Intressant om Pound. Han var ju onekligen en stor poet (om än inte av Eliots kaliber, tror jag, som älskar The Waste Land). Men något stod inte rätt till. Jag ser fram emot fortsättningen!

Johan Selander sa...

Hej Eva!

Eliot har faktiskt mycket att tacka Pound för. Det var Pound som redigerade The Waste Land från över 1 000 rader ner till ungefär hälften. Litteraturvetarna brukar säga att det var Pound som gjorde The Waste Land till en succé. Utan Pound hade detta fantastiska diktverk kanske inte ens utgivits.

Hälsningar
Johan

Anonym sa...

Det är möjligt att det är så. Men det finns rader i The Waste Land som etsar sig fast. Dem har inte Pound producerat. Men hur är det nu man säger: äras den som äras bör.