När Breslau blev Wrocław

Det första som hände när de sovjetiska trupperna hade intagit Breslau den 7 maj 1945 var att förstörelsen av staden fortsatte.

Hela stadsdelar plundrades och sattes i brand av ryssarna. Universitetsbibliotekets böcker och museet vid Slottsplatsen brändes. Tvillingtornen på Maria Magdalenas kyrka raserades. Fabriker, kraftverk, kvarnar, gatubelysning etc demonterades och sändes iväg österut. Hus revs och teglet sändes som byggmaterial till Warszawa, som skulle återuppbyggas. Den brittiske historikern Norman Davies skriver att ”föreställningen att Breslau totalt förstördes av belägringen var ett efterkrigspåhitt”.

Den polska, kommunistiska 2:a armén hade deltagit i erövringen av staden, men strax före inmarschen kommenderades den iväg mot Berlin. Stalin ville inte ha polsk militär kontroll av Breslau, staden skulle lyda direkt under sovjetisk förvaltning.

Den ”polska” administration som inrättades var därför ryssarnas lydiga redskap. Den saknade stöd inte bara bland de kvarvarande tyskarna utan även bland polackerna. Den var dessutom olaglig eftersom den tillsattes tre månader innan de allierade ens hunnit diskutera saken.

De kvarvarande ca 190 000 tyskarna (aug. 1945) utsattes för ryssarnas och polackernas kollektiva vrede och hämnd. De sattes i tvångsarbete, de fick bara en bråkdel av polackernas matransoner, deras pengar gjordes värdelösa, de drevs bort från sina bostäder och trängdes samman i gettoliknande stadsdelar där varje lägenhet måste delas av flera familjer.

Tyfus och difteri härjade och drabbade i första hand barnen. En våg av självmord svepte fram bland de besegrade och förödmjukade. Svält och umbäranden tvang andra till tiggeri, prostitution och brottslighet. I Kletschkau-fängelset, som var byggt för 500 fångar, trängdes 8 000 människor.

Under en begränsad tid tvangs tyskarna att bära en vit armbindel med ett ”N” för niemiec, tysk. Men denna förnedring motverkade sitt syfte då armbindlarna blev så vanliga att stadens tyska karaktär blev övertydlig – tyskarna var fortfarande fem gånger så många som polackerna. När detta stod klart förbjöds armbindlarna.

Fördrivningen av tyskarna, som kom igång i stor skala på hösten 1945, skapade andra oförutsedda problem. Det blev brist på utbildad arbetskraft, vilket försenade arbetena med att reparera försörjningen med gas, el och vatten. Man blev tvungen att vänta med att deportera vissa yrkesgrupper tills utbildade polacker fanns att tillgå. Inom industri och bergsbruk måste tyska experter stanna kvar mot sin vilja.

Eftersom tyskarna tvangs att arbeta för svältlöner skapade det arbetslöshet bland polackerna, vars arbete blev relativt sett dyrare att köpa. För att motverka denna diskriminering blev myndigheterna tvungna att förbjuda tyskar i vissa branscher, t ex restauranger, affärer, frisersalonger och på teatrar. Det var en märklig parallell till utestängningen av judar från motsvarande arbeten före kriget.

Allt tyskt skulle försvinna. Ingenting fick påminna om den tyska ”ockupationen” under 700 år. Ryttarstatyer med tyska kejsare och krigshjältar förstördes. Bismarck-statyn på Königsplatz togs bort, men de flankerande skulpturerna ”Kampf” och ”Sieg” blev kvar på torget, som döptes om till Första-maj-torget. Kampen och segern kom därmed att få en helt ny innebörd av klasskamp.

Det utgick också påbud om att alla tyska gravstenar skulle krossas och att tyska kyrkogårdar skulle förvandlas till parker. Det är förklaringen till att staden än i dag har flera stora, centrala parkanläggningar.

Alla tyska skyltar och inskrifter skulle förstöras. En hetsjakt inleddes som t ex ledde till att inskrifter som ”erbaut im Jahre” (byggt år) knackades bort från husfasader. Små tyska hälsningar på krogväggar, i trapphus och affärer målades över; inskrifter i kyrkor togs bort. Tyska förpackningar rensades ut och reklamskyltar skrotades. Redan på våren 1946 hade nästan alla gator, platser och broar i Breslau polska namn.

I april 1948 kom en uttrycklig förordning om polnisering av staden. Den omfattade fyra punkter: 1/ bortträngning av tyska språket, 2/ borttagning av tyska inskrifter, 3/ polnisering av människors för- och efternamn samt 4/ bekämpning av ”germansk ideologi”.

Av de 190 000 tyskar som fanns kvar i Breslau i augusti 1945 återstod vid årsskiftet 1947/1948 bara 2 416. I stället anlände 200 000 polacker, också de fördrivna, främst från de gamla polska områdena öster om floden Bug, som Sovjetunionen lagt beslag på.

De flyttade in i övergivna tyska lägenheter där de hade svårigheter att finna sig tillrätta. Den polske författaren Stanisław Nowicki skrev om denna erfarenhet: ”Vi sov i tysk säng, såg på tyska tavlor, badade i tyskt badkar, åt på tyska tallrikar, skrev med tysk penna… och när jag tog min skjorta från klädhängaren såg jag namnet Steuernagel – namnet på läkaren som bott i min lägenhet. Ibland for det genom min hjärna: Jesus Maria! Vi bor mitt bland stulna saker!”

Bilder: 1/ Tyskt förkrigshus i Wrocław där man fortfarande kan se märken efter bortknackade tyska inskriptioner, t ex i dörröverstycket i nedre delen av bilden. 2/ Tidigare dold tysk reklamtext som frilagts nyligen i samband med en rivning av ett angränsande hus i norra Wrocław. 3/ Även om många tyska byggnader förstördes valde den nya, kommunistiska administrationen att behålla och reparera denna typiska nazibyggnad.

Källor och litteratur: Norman Davies/Roger Moorhouse, Microcosm, Portrait of a Central European City, London 2002; Gregor Thum, Die fremde Stadt, Breslau 1945, Berlin 2003.

Artikeln är nummer 3 i en serie. De andra är:
Till en förvandlad stad/Wrocław (1)
Hitlers trognaste stad (2)
Tyskhatets politiska anatomi (4)
En nobelpristagares sista dagar (5)
Gudsåkern i Breslau (6)

Se även:
Försoning för fördrivna?