Ezra Pounds fascistiska vision

Fascist – ordet blir lätt en stämpel, en slutpunkt där allt samtal upphör. Ändå finns det bakom varje ”fascist” en individ med en personlig historia, som borde vara en inbjudan till just samtal. Så är det i hög grad med den amerikanske poeten Ezra Pound (1885–1972).

Det råder ingen tvekan om att han lånade sig som propagandist till den fascistiska regimen i Italien. Han hade träffat Mussolini 1933 och blev genast dennes hängivne beundrare. Pound uppfattade fascistledaren som en reformator och fredskämpe och trots allt som sedan hände tog han aldrig avstånd från honom. Ändå passade Pounds fascistiska övertygelse dåligt in i mallen.

Ezra Pound var t ex febrigt verksam för att förhindra krigsutbrottet 1939. Han reste till USA för att försöka övertala Roosevelt att stoppa kriget, men presidenten hade inte tid med poeten. Pound återvände bittert besviken till Italien.

Hur uppkom detta engagemang för världsfreden? Som ung var Pound en estet och elitist som trodde på konsten för konstens egen skull och på trivialiteten i varje världslig sysselsättning, som Tim Redman, litteraturprofessor vid Texasuniversitetet i Dallas, uttrycker det.

För många av tidens konstnärer ledde avantgardismen till en social isolering som i sin tur skapade högmod och antidemokratiskt elittänkande. Pound var helt enkelt präglad av modernismens totalitära tendenser, i likhet med t ex Le Corbusier, Breton och Majakovskij.

Men det konstnärliga högmodet fick sig en knäck när en nära vän stupade under första världskriget. Pound började söka orsakerna till det brutala och till synes nyckfulla kriget. I amerikanska vänsterkretsar upptäckte han en numera bortglömd ekonom, Major C.H. Douglas, som hade en stor idé: bakom politisk makt ligger ekonomisk!

Douglas hävdade att överproduktion av varor i kombination med ojämlik fördelning av pengarna i samhället ledde till återkommande depressioner och massarbetslöshet. De osålda varorna tvingade företagen till bitter kamp om nya marknader och till slut – till krig.

Problemet kunde lösas om man tillät mängden pengar i samhället att öka. Och för att pengarna verkligen skulle ge ökad efterfrågan och inte bara större förmögenheter, måste staten stå för fördelningen. Douglas förordade en ”Social Credit Dividend”, det var ett slags socialbidrag som årligen skulle betalas ut till alla medborgare.

En reformering av det ekonomiska systemet var enligt Douglas – och Ezra Pound – det enda sättet att förhindra ett nytt krig. Centralt i denna reform var att det endast skulle vara de federala myndigheterna som fick öka penningmängden genom att ge kredit – bankernas kreditgivning såg Pound som ett brott mot den amerikanska konstitutionen. Kontrollen över pengarna skulle återföras till folket!

Det var ett budskap som förstås var omöjligt att sälja till etablissemanget i Washington 1939. Ändå hade just detta budskap djupa rötter i det amerikanska samhället. Angrepp mot bankerna och finanskapitalet var en hörnsten i den amerikanska populismen från slutet av 1800-talet. Då hade demokraten William Jennings Bryan med ideologiskt arv från The People´s party kämpat mot guldmyntfotens begränsningar av penningmängd och folklig köpkraft. Ja, kampen mellan låntagare och långivare var i amerikansk historia till och med mera framträdande än kampen mellan arbetstagare och arbetsgivare.

Den populistiska traditionen misstrodde möjligheterna att skapa ett rättvist samhälle med hjälp av liberalism och kapitalism. Populisterna var övertygade om att demokratin bara var en maskering av de härskande ekonomiska rövarbaronernas makt. Av detta följde också misstro mot pressfriheten – vem ägde de stora tidningarna? Och vad var mänskliga rättigheter i ett samhälle där bankerna hade struptag på varje småföretagare och bonde? Sammantaget blev det ett budskap som till stora delar överensstämde med fascismen och vars stämningar Pound hade upplevt redan som barn.

I sina Cantos fördömer han gång på gång penninghunger och vinstbegär, själviskhet och exploatering – det är alltså minst lika mycket ett eko från Amerika som en fascistisk trosbekännelse. Den amerikanska populismen är i själva verket den bästa förklaringen till Pounds fascism, anser Tim Redman.

Ändå stod Pound långt från många av de centrala fascistiska idealen om hänsynslös kamp för nationell självhävdelse och dyrkan av kriget. Pound gillade inte uniformer och var inte militarist. Tvärtom, han var pacifist, hatade våld och ansåg att krig var en följd av utsugning. Han kallade sig visserligen fascist men ville aldrig sprida fascismen till andra länder än Italien. Hans mål var en fredlig värld som skulle skapas genom ekonomiska reformer.

I samtalet med Donald Hall 1960 beskrev Ezra Pound sig själv som en amerikansk patriot. ”Jag menade att jag slogs för en konstitutionell rättighet. […] Det var rätt av mig att kämpa för individens rättigheter.”

Fascist, punkt?

Källor och litteratur: The Cambridge Companion to Ezra Pound, ed. Ira B. Nadel, Cambridge University Press 1999, särskilt Pound´s politics and economics av Tim Redman. Samtal med Pound, Ezra Pound intervjuad av Donald Hall, sv. 2003

Artikeln är nummer 2 i en serie. Den första är:
Borde Ezra Pound ha skjutits?

Andra artiklar med besläktat tema:
Var han nazist?/Anton Webern
Martyr med brun skugga/Kaj Munk
Broder Hitler/Thomas Mann