18 februari 2008

Ezra Pounds fascistiska vision

Fascist – ordet blir lätt en stämpel, en slutpunkt där allt samtal upphör. Ändå finns det bakom varje ”fascist” en individ med en personlig historia, som borde vara en inbjudan till just samtal. Så är det i hög grad med den amerikanske poeten Ezra Pound (1885–1972).

Det råder ingen tvekan om att han lånade sig som propagandist till den fascistiska regimen i Italien. Han hade träffat Mussolini 1933 och blev genast dennes hängivne beundrare. Pound uppfattade fascistledaren som en reformator och fredskämpe och trots allt som sedan hände tog han aldrig avstånd från honom. Ändå passade Pounds fascistiska övertygelse dåligt in i mallen.

Ezra Pound var t ex febrigt verksam för att förhindra krigsutbrottet 1939. Han reste till USA för att försöka övertala Roosevelt att stoppa kriget, men presidenten hade inte tid med poeten. Pound återvände bittert besviken till Italien.

Hur uppkom detta engagemang för världsfreden? Som ung var Pound en estet och elitist som trodde på konsten för konstens egen skull och på trivialiteten i varje världslig sysselsättning, som Tim Redman, litteraturprofessor vid Texasuniversitetet i Dallas, uttrycker det.

För många av tidens konstnärer ledde avantgardismen till en social isolering som i sin tur skapade högmod och antidemokratiskt elittänkande. Pound var helt enkelt präglad av modernismens totalitära tendenser, i likhet med t ex Le Corbusier, Breton och Majakovskij.

Men det konstnärliga högmodet fick sig en knäck när en nära vän stupade under första världskriget. Pound började söka orsakerna till det brutala och till synes nyckfulla kriget. I amerikanska vänsterkretsar upptäckte han en numera bortglömd ekonom, Major C.H. Douglas, som hade en stor idé: bakom politisk makt ligger ekonomisk!

Douglas hävdade att överproduktion av varor i kombination med ojämlik fördelning av pengarna i samhället ledde till återkommande depressioner och massarbetslöshet. De osålda varorna tvingade företagen till bitter kamp om nya marknader och till slut – till krig.

Problemet kunde lösas om man tillät mängden pengar i samhället att öka. Och för att pengarna verkligen skulle ge ökad efterfrågan och inte bara större förmögenheter, måste staten stå för fördelningen. Douglas förordade en ”Social Credit Dividend”, det var ett slags socialbidrag som årligen skulle betalas ut till alla medborgare.

En reformering av det ekonomiska systemet var enligt Douglas – och Ezra Pound – det enda sättet att förhindra ett nytt krig. Centralt i denna reform var att det endast skulle vara de federala myndigheterna som fick öka penningmängden genom att ge kredit – bankernas kreditgivning såg Pound som ett brott mot den amerikanska konstitutionen. Kontrollen över pengarna skulle återföras till folket!

Det var ett budskap som förstås var omöjligt att sälja till etablissemanget i Washington 1939. Ändå hade just detta budskap djupa rötter i det amerikanska samhället. Angrepp mot bankerna och finanskapitalet var en hörnsten i den amerikanska populismen från slutet av 1800-talet. Då hade demokraten William Jennings Bryan med ideologiskt arv från The People´s party kämpat mot guldmyntfotens begränsningar av penningmängd och folklig köpkraft. Ja, kampen mellan låntagare och långivare var i amerikansk historia till och med mera framträdande än kampen mellan arbetstagare och arbetsgivare.

Den populistiska traditionen misstrodde möjligheterna att skapa ett rättvist samhälle med hjälp av liberalism och kapitalism. Populisterna var övertygade om att demokratin bara var en maskering av de härskande ekonomiska rövarbaronernas makt. Av detta följde också misstro mot pressfriheten – vem ägde de stora tidningarna? Och vad var mänskliga rättigheter i ett samhälle där bankerna hade struptag på varje småföretagare och bonde? Sammantaget blev det ett budskap som till stora delar överensstämde med fascismen och vars stämningar Pound hade upplevt redan som barn.

I sina Cantos fördömer han gång på gång penninghunger och vinstbegär, själviskhet och exploatering – det är alltså minst lika mycket ett eko från Amerika som en fascistisk trosbekännelse. Den amerikanska populismen är i själva verket den bästa förklaringen till Pounds fascism, anser Tim Redman.

Ändå stod Pound långt från många av de centrala fascistiska idealen om hänsynslös kamp för nationell självhävdelse och dyrkan av kriget. Pound gillade inte uniformer och var inte militarist. Tvärtom, han var pacifist, hatade våld och ansåg att krig var en följd av utsugning. Han kallade sig visserligen fascist men ville aldrig sprida fascismen till andra länder än Italien. Hans mål var en fredlig värld som skulle skapas genom ekonomiska reformer.

I samtalet med Donald Hall 1960 beskrev Ezra Pound sig själv som en amerikansk patriot. ”Jag menade att jag slogs för en konstitutionell rättighet. […] Det var rätt av mig att kämpa för individens rättigheter.”

Fascist, punkt?

Källor och litteratur: The Cambridge Companion to Ezra Pound, ed. Ira B. Nadel, Cambridge University Press 1999, särskilt Pound´s politics and economics av Tim Redman. Samtal med Pound, Ezra Pound intervjuad av Donald Hall, sv. 2003

Artikeln är nummer 2 i en serie. Den första är:
Borde Ezra Pound ha skjutits?

Andra artiklar med besläktat tema:
Var han nazist?/Anton Webern
Martyr med brun skugga/Kaj Munk
Broder Hitler/Thomas Mann

8 kommentarer:

Eva Nygren sa...

Det här en svår sak: Läser vi författarens text eller texten? Som litteraturvetare fick jag ofta höra att jag var "närläsare", att jag fokuserade på texten som sådan och tolkade den. Det var något som låg för mig, att analysera språkligt och innehållsligt, intertextuellt, snarare än biografiskt (ja, Strindbergs sexuella osäkerhet märks tydligt i Fadren, etc). Men. Så kommer man till en sådan som Pound. Som berör mig illa eftersom han uttalade sympatier för förhatliga regimledare. Då blir det svårare. Jag vidhåller dock att verket är det vi läser, det vi ser, det vi hör, och inget annat. Man får jobba emot sina mer primitiva impulser ibland. Det är inte enkelt alltid.

Johan Selander sa...

Jag känner mig skeptisk mot en läsart som enbart ser en text, mot "närläsningen", om du vill kalla den så, Eva.

Det blir konstigt för mig när författarens avsikter med texten underkänns av läsaren, som om han/hon inte brydde sig om det som författaren vill uttrycka. Jag trodde att konst ändå i någon mening var strävan efter kommunikation. Är det inte så längre? Spelar författarens värld inte längre någon roll?

För mig har min upplevelse alltid berikats när jag tagit reda på ett litterärt verks tillkomsthistoria och författarens biografiska bakgrund. Exemplet med Pounds Pisan Cantos och Canto LXXXI (se första artikeln om Pound)tycker jag är typiskt. Visst blir vår upplevelse av dikten djupare när vi känner till Pounds tillvaro i stålburen i Pisa?

Och upplevelsen blir djupare delvis på grund av att vi också får kännedom om författarens förvirrade politiska övertygelse, tycker jag. Att vi inte delar hans idéer behöver väl inte omintetgöra en stark upplevelse/inlevelse?

Jag vet att en del författare och andra konstnärer hävdar att verket enbart uppstår i betraktarens öga, dvs att det inte spelar någon roll vad konstnären ville med sitt verk. Och visst uppstår verket i betraktarens öga men varför dogmatiskt utesluta möjligheten av kommunikation, av ömsesidig förståelse? Kunde det inte vara en stor lycka för en konstnär att plötsligt inse att han/hon är förstådd, sedd?

Du är ju själv verksam som bildkonstnär, Eva. Vore spännande att höra dig resonera kring "närläsning" av dina egna bilder.

Hälsningar
Johan

Eva Nygren sa...

Ha, touché! Ja du, Johan. Närläsning är en sorts analys av litteratur kallad close reading i dess uppkomstland, USA. Det kom som en reaktion på det mer biografiska läsandet. Jag är en språkintresserad litteraturvetare. Därför passar mig denna sorts närläsning.

Vad jag menar angående Pound är att om jag hade följt min känsla av avsky för Pounds fascistfascination så hade jag kanske aldrig läst honom alls. Men jag menar att jag måste kämpa emot den känslan för att fokusera på det som är viktigt, nämligen hans verk.

Jag har bott i Israel i fyra år. Där spelades inte Wagner på konserthuset när jag bodde där på 70-talet. Kan du tänka dig? Det är en extrem variant av att skaparen av verket tas med i hur vi ser på verket. Numera spelas han dock.

Jag tror att du missförstår mig eller att jag har uttryckt mig oklart om du tror att jag inte anser att konst är kommunikation. Det är just vad det är, min egen och andras! Men jag menar att författarens eller konstnärens, kompositörens värld uttrycks via verket, inte via den skapandes livvstil.

Närläsning av mina bilder: Ja, självklart är det så att om jag kan få berätta hur jag har tänkt kring en bild så blir jag sedd på ett annat sätt än om jag inte får chans att berätta. Men om någon köper min bild ändå eller gillar den utan den kontakten, så är det som jag känner det på något vis en större vinst. För då har jag lyckats BARA genom verket.

Jag hoppas att jag gör mig förstådd. Jag vet ju inte så mycket om dig men jag tänker mig (av någon underlig anledning!) att historia är något som engagerar dig mycket djupt. För mig är skapandet och det personliga uttrycket, att bli sedd genom verket, något som följer mig i mina upplevelser av sköntlitteratur som jag har ägnat mycket tid åt, i mitt skapande av bilder och i mitt betraktande av bilder. Kanske har vi lite olika infallsvinklar?

med vänliga hälsningar Eva

Johan Selander sa...

Jo, nog har vi lite olika infallsvinklar, Eva, men det är väl bara roligt och givande?

Du gav själv ett exempel som passar mitt resonemang utmärkt. Om du säljer en tavla utan att ha fått tillfälle att berätta om hur du tänkt kring bilden, tycker du att du har fått en större vinst eftersom du "lyckats BARA genom verket". Men lyckats med vad? Det kan du ju faktiskt inte veta. Tavelköparen köpte kanske tavlan för att den i färg och storlek passade bra till den nyköpta soffan eller för att motivet påminde henne/honom om barndomens lantgård på Tjörn. Knappast den kommunikation du avsåg.

När man inte kan spela Wagner i Israel (vilket jag på ett sätt har den största förståelse för) eller när du måste kämpa emot dina negativa impulser inför Ezra Pound, är ju egentligen även detta bevis för att man inte KAN skilja ut verket från konstnären. Hon/han lämnar (lyckligtvis) alltid sina spår i det skapade. Det finns antisemitism i Wagners operor och Pound dikter är späckade med politiska och ekonomiska anspelningar, t ex hyllningar till Mussolini.

Så i en analys av ett konstnärligt verk kommer alltid frågan om konstnären förr eller senare att dyka upp. Och detta just för att de flesta mottagare/åskådare/läsare så gärna VILL komma konstnären till mötes och förstå hans/hennes avsikter. Det är en underbar längtan hos mottagaren och själva grunden för att kommunikationen/förståelsen skall uppstå. Varför då dogmatiskt och förgäves försöka utesluta konstnären från trestegskommunikationen konstnär-verk-mottagare?

Inte är det väl så att du som konstnär tycker att det är lika kul om tavlan köptes för att den passade till soffan som om den köptes för att den känsla som du gav uttryck för fann genklang hos en annan människa?

Bästa hälsningar
Johan

Eva Nygren sa...

Vår kommunikation börjar bli användbar som exempel på retorik, vi argumenterar båda kring våra ståndpunkter (min försörjning, och också mycket av min glädje i livet, kommer i mitt yrke som svensklärare på gymnasiet. Retorik är en viktig del av ämnet, att förstå, genomskåda och också lära sig bruka retorik).

Jag skulle inte alls gilla tanken på att någon köpte min tavla för att den passade just till soffan på Tjörn. Men å andra sidan kanske den köps av någon som tycker att den är väldigt fin, helt enkelt, trots att personen i fråga inte träffar mig eller känner till mina tankar bakom verket. Alltså har en uppriktig konstnärlig uppskattning av den, utan att ha mött mig.

Den som i mötet med mig bestämmer sig för att handla kanske gör det för att hon/han tänker att "hon kommer nog att bli stor om några år, jag satsar på henne", eller "så häftigt att ha mött konstnären, det kan jag berätta när jag visar upp tavlan". Jag menar, vad vet jag om hur folk resonerar när de handlar? Och är det så viktigt?

Det vore som att underkänna vissa sorters läsning eller sätt att uppleva en film (teater kan jag inte referera til, jag kan för lite om den världen). Jo, visst kan man, jag, göra det. När någon talar om ett för mig kärt verk och det känns som att personen i fråga inte förstått den (för det har ju jag ... som är så klok). Också en impuls att jobba emot tycker jag.

Kultur är ett oerhört intressant område på många vis. Inte minst för att den ger upphov till den sorts diskussion vi håller på med. Vi förhåller oss till våra kulturupplevelser på ett mycket personligt sätt, de är så privata. Därför kan det väcka starka känslor när vi tänker olika kring detta. Tänker jag.

Absolut bra med olika infallsvinklar!

Eva

Johan Selander sa...

Hej igen Eva!

Uppskattar mycket vårt utbyte av åsikter. Säkert har retorikerna en hel del att utreda i vår argumentering. Jag noterar emellertid med tillfredsställelse att du inte är likgiltig till varför någon köper en tavla av dig. Det är inte lika kul om det i åskådarens öga har framtonat en pendang till soffan på Tjörn som om han/hon sett ett överraskande självporträtt med en psykologiskt laddad grön färg.

På samma sätt tror jag det är med all konst. Den skapas av och ger uttryck för ett jag - och detta jag kan inte kopplas bort från verket om åskådaren vill förstå det.

Sedan vill jag rekommendera alla mina läsare att gå in och ta del av Eva Nygrens blogg - inte minst av hennes spännande bilder! Här är adressen:

http://jahaja.blogsome.com/

Bästa hälsningar
Johan

Eva Nygren sa...

TACK snälle Johan! Oj, så glad jag blev! Och så har du varit inne och tittat på mitt självporträtt - och inte bara det, du har också insett hur jag försöker transponera färgsättning. Du måste komma på min vernissage i Dalby nästa lördag 8 mars! Det kan väl inte var mer än kanske fyra timmars resa mellan där du bor (förmodligen i storstadsområdet) och där jag bor. Jag menar, med ditt historieintresse så är väl ett besök till Skåne nästan jubileumskt så här i slutet av februari? Ta tåget över sedan till Roskilde!?

Johan Selander sa...

Jo, det hade varit kul att komma på vernissage, men det låter sig nog inte göras. Tack ändå för inbjudan! Och lycka till med utställningen!

Hälsningar
Johan