En lektion i ockupation/A.Björnsson

Den frie debattören och publicisten Anders Björnsson har sänt mig nedanstående artikel. Stort tack! Den som känner sig manad inbjudes att komma med synpunkter under Comments nedan.

I de baltiska staterna är det officiell politik att de 1991 befriade sig från sovjetisk ockupation, och till denna historiesyn anslöt sig våren 2005 även det svenska utrikesdepartementet. Det borde det inte ha gjort. Ty Sovjetunionen var, åtminstone där, inte någon ockupationsmakt.

Under 45 år tillhörde Estland, Lettland, Litauen som delrepubliker en internationellt erkänd stat. De annekterades av denna under andra världskriget, efter att ha kommit på fel sida under striderna, och införlivades av segraren med hans territorium.

Även andra stater vann eller förlorade territorium i samband med kriget. Finland berövades Karelen, som tömdes på närmare 400 000 flyktade finnar, men Karelen är för den skull inte något ockuperat område. 1956 avskaffades den karelska rådsrepubliken, tillkommen genom erövring, och gick upp i Ryssland proper.

Sovjetunionen som stat hade tvivelsutan sina skavanker, men inom unionen var de baltiska befolkningarna de mest välmående eller minst åsidosatta, hur man sedan värderar detta. Det betyder inte att det inte förekom ett nationellt förtryck. Detta var i första hand språkligt; dock drabbade förtrycket alla folkslag inom unionen, också etniska ryssar, som tillhörde den politiskt och demografiskt viktigaste av de många nationaliteterna. Och ryssar bodde inte bara i den ryska delrepubliken utan också i de övriga, men de var ingalunda ett ensamt dominerande element där de fanns, utan i normalfallet precis lika kuvade och exploaterade som titulärbefolkningarna: ukrainare, armenier, litauer, uzbeker m fl. Herrefolk var de ej. Republikernas egna eliter deltog i den förda politiken. Väpnat motstånd mot centralmakten förekom endast undantagsvis, men då inte utan heroism.

Annektering, införlivande, kan vara en betydligt hårdare lott än ockupation, för ockupation får inte pågå i all evighet och folkrätten uppsätter strikta regler för hur en ockupant måste bete sig gentemot en ockuperad befolkning.

Han får till exempel inte bortföra egendom från ockuperad mark eller skapa helt nya demografiska förhållanden där. De restriktionerna gäller inte den som har införlivat eller annekterat land. Honom tillkommer suveränitet. Han kan tillåta praktiskt taget vilka befolknings- eller kapitalrörelser som helst inom ramen för ett och samma legala och sociala system.

Den som hålls ockuperad har rätt att tillgripa väpnat motstånd för att göra slut på ockupationen. Politiskt våld för att bryta sig ur en existerande, legitim statsbildning – hur illa man än tycker om den – är däremot inte tillåtet. Inte hellre yttre våld för att åstadkomma regimbyte är det.

Efter andra världskrigets slut ockuperade Sovjetunionen delar av Tyskland, men också Frankrike, Förenta staterna och Storbritannien besatte var och en för sig övriga delar av Tyskland militärt. 1955 ansågs ockupationen av Västtyskland ha upphört, i samband med att förbundsrepubliken fick full suveränitet över sina stridskrafter och omedelbart anslöt dem till Natos.

Men alla världskrigets segrarmakter hade kvar soldater på tysk mark fram till DDR-statens anslutning till förbundsrepubliken 1990 och den då genomförda allierade truppreträtten, varför suveräniteten inte var fullständig.

När ockupationen är över har ockupanten att dra sig tillbaka. Det villkoret uppfylldes inte då de brittisk-amerikanska styrkorna stannade kvar i Irak sedan landet av Förenta nationerna förklarades fritt från ockupation våren 2005: fiktionen är att de har stationerats där på inbjudan av irakiska myndigheter.

Synen på Baltikum som utsatt för sovjetisk ockupation används av politiska krafter i dessa länder som ett argument för att diskriminera – språkligt och kulturellt – de etniska ryssar som har rotat sig där sedan andra världskriget. De anses vara en del av ockupationsmakten, om den också militärt har dragit sig tillbaka. Hade deras närvaro där setts som resultatet av en intern arbetskraftsmigration inom det gemensamma riket, kunde det argumentet inte ha samma framgång.

Det är svårt att se den baltiska frigörelseprocessen i samband med Sovjetunionens kollaps som ett huvudsakligen nationellt uppror, riktat mot främmande makt. Den var ett led i en social och politisk revolution för att få bort kommunismen som system och därmed också en del av en samtidigt pågående europeisk revolution. Den hade drag av anti-kolonial kamp, eftersom sovjetmakten upprättade ett slags imperium med det gamla kejsardömets territorium som kärnlandet och de på papperet självständiga marionettstaterna i Central- och Östeuropa som en buffertzon.

Israel är sedan länge en ockupationsmakt i Mellanöstern. Den har tillåtit illegala bosättningar på ockuperat palestinskt område. Bland israeler finns en latent opinion för att låta ockupationen övergå i annektion, såsom redan skett med östra Jerusalem och Golanhöjderna, som ingår statsrättligt i Israel. En sådan annektion skulle inte erkännas av världssamfundet. Sovjetunionens annektioner gjorde det. /© Anders Björnsson

Referenser: Tom Gullberg & Mikko Huhtamies, På vakt i öster. 3. Helsingfors, Schildts förlag 2004. Geoffrey Hosking, Rulers and Victims. The Russians in the Soviet Union. Cambridge, Mass, & London, England, The Belknap Press of Harvard University Press 2006.

Av Anders Björnsson på Öga och Öra även: Mångkultur och journalister

Recension av Anders Björnssons Meditationer i motlut: Björnssons branta backar

Se även artikelserierna När Sverige svek Baltikum samt En hedersskuld betalas och Riksbanken och baltguldet.