Om rätten att vända sig bort

I sin dikt Längre har jag inte hunnit skrev Werner Aspenström 1961: ”Den som söker en mening/finner två meningar.” Många känner säkert igen denna plågsamma erfarenhet. Samtidigt noterar man ordleken: den stora, undflyende MENINGEN bryts ner till två hanterliga meningar, kanske nedskrivna på ett papper, en del av en dikt. Den stora gåtan möter ett litet leende.

Tillvarons förlamande motsägelser var Werner Aspenströms lyriska utgångspunkt. Den jordnära, ironiska distansen var ett vapen han använde till självförsvar.

Men alltid lyckades han inte hålla ångesten borta. I Bondestudentens sista brev handlar det om naken förtvivlan. Studenten skriver hem till sin mor om den groteska värld han erfarit. Han har sett hur den barnlösa hustrun, ”som år efter år suttit böjd över en vagga fylld med tårar”, i doktorns väntrum möter ”kokotten, som glad i sin krokodilskinnsväska bär en styckad människoson”.

Sådan är världen, mor!
Gud mal de olyckliga mellan tänderna
som kiselstenar
övande sig i tystnadens vältalighet.

Aspenströms svar var emellertid inte barrikaderna, parollerna och fanorna. Tvärtom hänvisade han till mätarlarven som sträcker sig ut från sitt körsbärsblad ”och spanar mot evigheten”. Men evigheten är ”alldeles för blå och tusenmila”. Larven väljer att stanna på sitt körsbärsblad.

I dikten Ikaros och gossen Gråsten formulerade Aspenström sitt val som en ”hyllning till fotsulan, den nedåtvända själen, konsten att stanna och att äga tyngd”.

Det var ett kontroversiellt alternativ. Det uppfattades av den självrättfärdiga vänstern på 1960-talet som ett omoraliskt sätt att vägra ta ställning, att strunta i världens orättvisor och i stället odla sin idylliska trädgård. Kritiken framfördes ironiskt överlägset av t ex Göran Palm: ”… det kanske inte är s å svårt att vara ömsint om man får vara det ovanifrån, som Gud Faders sekreterare, om man slipper göra avkall på sin bortvändhet!”

Bortvänd! Det var det mest förödande domslut som man kunde råka ut för under en tid som prålade med motsatsen, sin förmenta tillvändhet.

Men Aspenström blev inte sina kritiker svaret skyldig. Han gjorde grundligt upp med tidens kollektiva frälsningsläror vars självklara entydighet påminde honom om 1930-talet. Vem var egentligen bortvänd? I Anteckningar före avmarschen lyfte han fram alla de människor som redan offrats för det avlägsna paradisiska målet. Han krävde uppståndelse för dem:

Ordet som glöms.
Frågan som bränns och som bordläggs
av de alltför medvetna [- - -]
Uppståndelse!
Texta det på baksidan av plakaten!
Kräv det i partiprogrammen!
Låt talkörerna öva in det
innan tåget sätter sig i rörelse!

Mot kollektivismen ställde Aspenström den enskilda, även ensamma, människans rätt att lyssna till sin egen, inre ton, att vägra inrätta sig efter tidsandans diktat och invanda tänkesätt.

Var inte rädd för de tongivande.
Följ tonen som tonar för dig. [- - -]
Vänta dig inget bättre
av de bättre vetande.
Livbojar av sand flyter inte.

Och han tvekade inte att på nytt visa mot ett helt annat, inåtvänt förhållningssätt till livet:

Var inte rädd för stillheten.
Böj dig inte för dem
som stormar mot stillheten.
Var inte rädd för suset i den inre skogen,
för halvtonerna, kvartstonerna,
bortdöendet,
som kan vara en begynnelse…

Werner Aspenström valde att lyssna till sin egen ton. Och det hade ett pris. I februari 1989 kom ayatolla Khomeinis dödshot mot författaren Salman Rushdie. PEN-klubben, Sveriges Författarförbund, Publicistklubben och nio andra organisationer protesterade mot hotet i ett offentligt uttalande till regeringen. Men Svenska Akademien vägrade att skriva på.

Aspenström, som motvilligt hade låtit sig väljas in i Akademien 1981, förklarade i Expressen den 28 februari: ”Min egen åsikt var att Akademien självfallet borde finnas med bland undertecknarna [- - -] Fördömandet av dödshotet mot Rushdie var inte bara befogat, det kunde till och med ha formulerats skarpare.”

Aspenström tog ställning. Han valde att lämna arbetet i Svenska Akademien. Han lämnade samtidigt även PEN-klubben och Sveriges Författarförbund. Innebörden var klar, skriver hans biograf Hans Isaksson: han ville inte vara representant eller talesman för någon organisation, han ville och kunde bara tala för sig själv.

Källor och litteratur: Hans Isaksson, Werner Aspenström, Stockholm 2003; Nina Burton, Mellan eld och skugga, Studier i den lyriska motsägelsen hos Werner Aspenström, Stockholm 1984; Bo Strömstedt, Löpsedeln och insidan, Stockholm 1994 (om 60-talskritiken och om konflikten med Svenska Akademien), Werner Aspenström, Motsägelser, Stockholm 1961; Aspenströms diktsamlingar Litania (1952), Dikter under träden (1956), Om dagen, om natten (1961), Inre (1969).

Anm.: Aspenströms Bondestudentens sista brev anspelar på Sten Selanders dikt En bondestudent. Det är en mycket idealistisk dikt där den prövade bondestudenten lär sig "att hålla förtvivlan tillbaka/med stålblanka romarcitat". Selanders dikt lästes förr i tiden i skolan, säkert även av torparstudenten Aspenström. Sten Selander levde 1891-1957.

Några data ur Werner Aspenströms liv: Född 1918 i Torrbo, Dalarna. 1936-1938: Studier vid Sigtuna folkhögskola. 1943: Debut med diktsamlingen Förberedelse. 1945: Fil. kand. i religionskunskap, kyrkohistoria, filosofi och litteraturhistoria. 1946: Gifter sig med bildkonstnären Signe Lund. 1949: Genombrott med diktsamlingen Snölegend. Aspenström räknas sedan till de litterära 40-talisterna. 1958: Barndomsskildringen Bäcken. Övralidpriset. 1959: Bellmanpriset. 1964: Diktsamlingen Trappan. 1968: De Nios stora pris. 1981: Invald i Svenska Akademien på stol nummer 12. 1989: lämnade arbetet i Svenska Akademien efter konflikt om stöd för Salman Rushdie. (Svenska Akademien kan man inte gå ur; man är invald på livstid. Men man kan upphöra att delta i Akademiens arbete, vilket även Kerstin Ekman och Lars Gyllensten gjorde). 1991: Pilotpriset. 1997: Död. Sista diktsamlingen Israpport publiceras postumt.

Länk till månadens haiku, tillägnad Werner Aspenström.

Om bortvändhet även:
Tolvton i Lidköping/Webern (2)
Spegeln vid vändpunkten
Den omöjliga gemenskapen
På gudomlig order/Hammarskjöld (3)