25 maj 2008

68-provokatör tillbaka på gatan

En gatstump i Berlin har fått nytt namn. Det låter kanske inte så märkvärdigt. Men det här namnbytet har föregåtts av fyra års stridigheter, två förhandlingar i domstol och en folkomröstning.

Det handlar om gamla Kochstrasse som öster om korsningen med Friedrichstrasse har döpts om till Rudi-Dutschke-Strasse. Och Rudi Dutschke är en person som ännu 29 år efter sin död upprör känslorna hos många Berlinbor.

Han var en av de centrala ledarna för de revolterande vänsterstudenterna 1968. Den 11 april det året blev han skjuten med tre skott av en högerradikal målare, Josef Bachmann. En av kulorna gick in i hjärnan, men Dutschke överlevde till 1979, då han dog i sviterna av attentatet.Vad Dutschke egentligen stod för politiskt är mycket oklart. För somliga var han ”en socialist i kristlig tradition” (vad nu det är), för andra ”ein Grüner” (dvs en som hör till den tyska miljörörelsen), åter andra beskriver honom som ”marxistisk sociolog” eller ”övertygad revolutionär marxist”.

Vad vi vet är att han tog avstånd från ”det individuella våldet” - vilket antyder att det fanns annat, kollektivt våld, som han fann smakligare. När terroristen och medlemmen av Baader-Meinhof-ligan, Holger Meins, 1974 dog av sin hungerstrejk i fängelset, var Dutschke med på begravningen och ropade: ”Holger, der Kampf geht weiter!” (”Holger, kampen går vidare!”)

Det var kanske inte så konstigt att folk blev upprörda när den röd-gröna majoriteten i stadsdelsförvaltningen i Kreuzberg-Friedrichshain beslöt att ge Rudi Dutschke en gata. Det kom in 27 överklaganden från människor som bodde utmed gatan och som inte ville förknippas med Dutschke.

En av de klagande var Axel Springer AG. Det var litet pikant eftersom den tyske storförläggaren Springer och studentledaren Dutschke var svurna fiender. Springers förlagsbyggnad var belägen intill Kochstrasse med adress Axel-Springer-Strasse.

Dutschkes och Springers gator skulle nu korsa varandra. Det må vara politiskt fyndigt men i Springer-koncernen uppfattade man det mera som en provokation.

Redan under det dramatiska året 1968 angrep studenterna Axel Springer och hans antikommunistiska tidningskoncern. De krävde att hans bolag och tillgångar skulle konfiskeras. Springer-koncernens flaggskepp Bild-Zeitung svarade med en hätsk kampanj mot studenterna och deras revolt och inte minst mot Dutschke personligen.

När Rudi Dutschke sköts vände studenterna sin vrede mot Springer. ”Bild schoss mit!” (”Bild-Zeitung var med och sköt!”) skanderade talkörerna i de våldsamma demonstrationerna som följde. Studenterna angrep handgripligen förlagshuset, vandaliserade det, stoppade tidningsbilarna och satte dem i brand.

Axel Springer var inte dålig på att provocera han heller. När han flyttade sitt förlagshus från Hamburg till Berlin, valde han en tomt för nybygget som låg bara några meter från muren, den minerade skiljelinjen mellan Öst- och Västberlin (stenläggningen i gatan markerar murens läge). Bild-Zeitungs skyskrapa kom därmed att bli synlig över stora delar av Östberlin, som en fyrbåk för friheten eller som en skamlös kapitalistisk provokation – hur man nu ville se den.

Striden om Kochstrasses nya namn hamnade alltså i Berlins förvaltningsdomstol. I två instanser behandlades frågan. De klagande anförde att namnbytet var diskriminerande. Men domstolen fann att klagomålen var ogrundade.

Frågan fördes till och med till en folkomröstning i stadsdelen. Den ägde rum i januari 2007 och utföll med 57 procent av rösterna för namnbytet och 42,9 procent emot.

I slutet av april i år var alla juridiska möjligheter att riva upp vänstermajoritetens beslut uttömda. De nya gatuskyltarna med Dutschkes namn kom på plats. På tyskt vis lät man temporärt de gamla skyltarna sitta kvar med ett rött snedstreck över namnet Kochstrasse. Folk måste ju hinna vänja sig vid den gamle studentrevoltörens återkomst i gatubilden.

I Axel Springers förlagshus är man artig men korthuggen när jag frågar vad man tycker om den nya gatan. ”Folkmajoriteten har bestämt”, konstaterar chefen för receptionen i skyskrapan. För säkerhets skull tillägger han: ”Men vår adress är fortfarande Axel-Springer-Strasse 65.”

Vänstertidningen taz, Tageszeitung, är däremot mycket nöjd. Den hade tidigare sin redaktion på Kochstrasse. Men sedan månadsskiftet stoltserar man nu med adressen Rudi-Dutschke-Strasse 23.

För övrigt var det just taz som 2004 kom med förslaget till namnbyte; ett förslag som man år efter år drev i en stor presskampanj fullt i stil med konkurrenten Springers gamla provokativa traditioner.

Bilderna: 1. Idag försöker vänsterpartiet Die Linke utnyttja Rudi Dutschke för sina egna syften. Die Linke organiserar bl a en rad av de gamla östtyska kommunisterna. 2. Den kontroversiella korsningen mellan Springers och Dutschkes gator. 3. Axel Springers koncernhus i Berlin, beläget några meter från den gamla muren mellan Öst- och Västberlin. Murens dragning markeras med stenläggningen i gatan.

Se även Citatet.
Om ett annat intressant namnbyte på en gata i Tyskland: Vid floden Oder.

3 kommentarer:

Eva Nygren sa...

Mycket intressant! Jag undrar om vi har liknande situationer här? De gatunamn jag kommer att tänka på här, representerar alla personer vars storhet det råder mer eller mindre konsensus kring, eller så är de från en svunnen tid.

Men vårt samhälle är inte så polariserat alls, eller hur? Vi söker just koncensus i hög grad.

Har själv också skrivit om namn, fast på annat sätt. Det finns enligt dem 1653 med ditt efternamn i Sverige. Tack och lov att man har sin unika personlighet!

Johan Selander sa...

Hej Eva!

Roligt att höra av dig igen! Jag tror du har alldeles rätt i att det tyska samhället är mycket mer polariserat än det svenska. Det har inte bara nackdelar (för tyskarna). I Tyskland har man gjort enormt mycket för att bearbeta sin 1900-talshistoria. Det har bidragit till polariseringen eller snarare kanske gjort den mera synlig. Därmed kan man också tala om motsättningarna. Det blir visserligen ibland hetsigt men sällan ohederligt.

Mitt intryck av Sverige är att vi söker konsensus för att vi är rädda för oenighet. Att hävda sin uppfattning är på något sätt osvenskt eller betraktas som obalanserat - i synnerhet om det är en uppfattning som går emot den etablerade "sanningen". Och i stället för att samtala (eller gräla) förtalar vi varandra bakom ryggen. Inget snyggt svenskt drag.

Hälsningar
Johan

Eva Nygren sa...

Jag håller helt med dig. Det finns en sorts folklig hämning som gör att det som borde ut undertrycks. Detta märker man faktiskt just i bloggosfären. Så fort någon skriver om något som det råder delade meningar om på djupet, jag menar konfliktfyllda frågor, så är det som att släppa fram ett odjur, då kan det komma fram fruktansvärt primitiva anonyma kommentarer. Jag tror att detta är ett uslag av den tendens vi har att inte tala ur skägget. Jag gör det själv (fast skägglöst!).