Så var det tänkt.
Albert Speer fick uppdraget direkt av Hitler sommaren 1936. Förebilden som det gällde att överträffa var Paris med sin 100 meter breda och två kilometer långa Champs-Élysées. I Germania skulle paradgatan bli fem kilometer lång och 120 meter bred och kantas av representationsbyggnader, ministerier, militära överkommandon, storföretagens huvudkontor men också av biograf för 6 000 människor, opera och teater.
Den skulle gå genom en 120 meter hög triumfbåge, mer än dubbelt så hög som den i Paris. Hitler hade själv skissat på hur den skulle se ut. Alla namnen på de 1,8 miljonerna stupade tyska soldaterna från första världskriget skulle mejslas in i triumfbågens granit. Nu överlämnade Führern sina blyertsskisser från 1920-talet i Speers händer.
I paradgatans norra ände skulle den nya kongresshallen ligga, flankerad av riksdagshuset och führerpalatset, nära den plats där dagens kanslersresidens ligger. Här finns i dag Schweiz ambassad (bilden). Hallen, Die große Halle, skulle med sin kopparklädda, gröna kupol fullständigt dominera stadens centrum.
Dimensionerna vittnar om den hejdlösa hybris som behärskade Hitler och hans arkitekt. Byggnadens totala höjd skulle bli 280 meter och kupolen skulle ha en diameter på 235 meter. Det kan jämföras med Globen i Stockholm, som idag är världens största sfäriska byggnad. Den är från marken 112,5 meter hög och kupolen är 110 meter i diameter. Globen rymmer 15 000 åskådare. Kongresshallen i Germania var tänkt för 150 000 stående personer och 30 000 sittande.
Albert Speer fick obegränsade fullmakter att förverkliga Hitlers dröm. Han flyttade in som ”generalbyggnadsinspektör”, förkortat GBI, i konstakademiens byggnad vid Pariser Platz. Dit var det lätt för Hitler att obemärkt bege sig från det nya rikskansliet. Och det gjorde han ofta.
För att genomföra Berlins omvandling måste över hundratusen lägenheter utrymmas och hela stadsdelar rivas. De som måste flytta erbjöds lägenheter som stod tomma efter judar som emigrerat. Många av dem hade lämnat sina hem till följd av kristallnatten i november 1938. Men dessa lägenheter räckte inte långt. Från januari 1941 började Gestapo systematiskt utrymma lägenheter där det bodde judar. De tvangs att flytta in hos vänner och släktingar.
Speer insåg emellertid att bostadsfrågan inte kunde lösas utan massdeportationer av Berlins judar. Han förankrade sina idéer hos säkerhetstjänstens chef Reinhard Heydrich och i mars 1941 fick han stöd även av Goebbels. Sedan förslaget fått Hitlers välsignelse började deportationerna i oktober 1941.
Det har beräknats att över 50 000 judiska Berlinmedborgare sändes iväg med tåg från sin hemstad. Under vintern 1941-1942 stoppade Gestapo tillfälligt deportationerna för att judarna behövdes som tvångsarbetare i rustningsindustrin. Men Speer kom på en lösning även av detta problem. Han var från februari 1942 även rustningsminister och som sådan beslöt han att finansiera utbyggnaden av krigsmaterielindustrierna kring Auschwitz. På så sätt kunde han visa Gestapo att inga judiska tvångsarbetare gick förlorade även om de flyttades från Berlin.
I juni 1942 började äldre judar att deporteras från Anhalter Bahnhof (bilden) mitt i staden. Tidigt på morgonen kom de marscherande, 50-100 personer i taget. I lugn och ordning. Varken deras kläder eller packning skilde dem från andra passagerare. Men de bar den gula judestjärnan och de bevakades av vakter.
Till det ordinarie tåget mot Dresden med avgångstid 6.07 brukade två extra tredjeklassvagnar vara kopplade. I dem föstes judarna in. Sedan gick färden mot Theresienstadt, som av myndigheterna beskrevs som ett getto för äldre. Många sändes vidare till Auschwitz.
Totalt registrerades 116 sådana transporter från Anhalter Bahnhof. De sista gick i mars 1945. Regelbundet gick transporter också från stationerna i Grunewald (bilden) och Moabit. Många människor kände till dem.
Även Albert Speer såg med egna ögon vad som hände. Under sina dagliga bilturer till arbetet såg han folksamlingar vid järnvägsstationen vid Nikolassee i närheten av Wannsee och förstod att det var Berlins judar som evakuerades. I sin bok Slavstaten skriver han, att han kände olust över vad han såg.
Om han visste vad som hände med judarna efter deportationen är fortfarande oklart. Han förnekade det inför sina domare i Nürnberg men till journalisten Gitta Sereny sade han rakt ut: ”Jag valde att sätta på mig skygglappar, men jag var inte en ignorant.” Det är så nära ett erkännande man kan komma.
Källor och litteratur: Albert Speer, Tredje riket inifrån, Triumfens tid 1933-1943, sv. 1971; Joachim Fest, Speer, Eine Biographie, 4. Auflage, Frankfurt am Main, 2005; Gitta Sereny, Albert Speer och sanningen, sv. 1997, samt noteringar från utställningen Mythos Germania i Berlin 2008.
Bilder (klicka gärna på dem så blir de större): 1. Här, där Schweiz ambassad idag ligger, söder om nya Hauptbahnhof, som syns i bakgrunden, skulle Die Große Halle ligga. 2. Av Anhalter Bahnhof finns bara den här delen av fasaden kvar. Härifrån deporterades ca 9 600 av Berlins judar. 3. Även från Grunewaldstationen, belägen i lummiga villakvarter i västra Berlin, gick transporterna. På den gamla perrongen vid spår 17 finns idag minnesplattor med datum, destination och antal människor för 183 avgångar.
Anm.: Även om sentida forskning, t ex redovisad i utställningen Mythos Germania, har knutit Albert Speer nära till deportationerna av Berlins judar, bör man erinra sig att det från 1941 även gick tågtransporter med judar från en lång rad andra tyska städer t ex Hannover, Hamburg, Stuttgart och Nürnberg. Det kan därför inte uteslutas att Speers aktiviteter i Berlin passade in i ett större skeende som han emellertid inte själv styrde. Gitta Sereny anser att han visste vad som skedde men inte nödvändigtvis själv tog initiativet. Speer var t ex inte närvarande vid mötet hos Goebbels i mars 1941 där ”evakueringen” beslutades.
Artikeln är nummer 2 i en serie. De andra är:
Fäder och söner/Albert Speer
Teglet från Sachsenhausen/Speer (3)
Vedergällningsvapnet/Speer (4)
På besök i helvetet/Speer (5)
Uppror/Speer (6)
Avsked/Speer (7)
Om deportationer av judar från tyska städer se även:
Till Riga för att dö
Gör en animerad resa i Germania på Youtube: Germania.
3 kommentarer:
Så intressant och välskrivet som vanligt. Och väldigt fina bilder!
Såg du den grekiska dokumentären igår om Amos Oz? Den skulle nog intressera dig.
Ja, jag såg dokumentären om Oz. Imponerande man och välgjort program. Dock är jag inte säker på att de moraliska gränser och val som han ritar upp alltid är så tydliga och lätta att tillämpa som han lät påskina. Han sade t ex att han var beredd att utkämpa krig som handlade om att försvara sina närmaste - men inte krig om mera land. Tja, handlade inte 6-dagarskriget om bådadera? Och hur skall man använda hans måttstock på Afghanistan eller Irak? Nej, jag tror inte han har löst den moraliska frågan genom sina välformulerade distinktioner. Men han bidrar till resonemanget och det är stort nog.
Hälsningar
Johan
Speer var, vad jag förstått, älsklingselev till Heinrich Tessenow - trädgårdstadens förgrundsfigur i Tyskland. Speer var, som ju arkitekter brukar, maktens lakej och som sådan inte unik på något vis. Om vi i Sverige skulle granska arkitekters beredvillighet att bygga upp något monstruöst (oavsett de vällovliga föresatsernas moraliska halt) är jag övertygad om att de skulle komma att tävla i att övertäffa varandra i uppfinningsrikedom och fiffighet...
Miljonprogrammet är kanske ett dåligt exempel men i sin konformitet ganska typiskt ändå för "kårens" konsensus vid just den tiden.
Speer var bara mycket skickligare än sina kolleger som yrkesman, också i att få total frihet av en total makthavare. Säkert en våt drömsits för mången av dagens "stjärnskott" på kreatörernas himmel.
Hade planerna på Germania uppstått i en annan politisk läras namn, säg en upplyst och människovänlig lyckolära skulle de antagligen kommit att betraktas som överlägsna kyrkans tusenåriga rike, vilket ju i och för sig Germania var ämnat att överglänsa.
Tänker jag...
Skicka en kommentar