6 februari 2007

Polsk hämnd

Efter Potsdamkonferensen sommaren 1945 var den fortsatta fördrivningen av 6-7 miljoner tyskar från Östeuropa att betrakta som laglig. Den var fullt i överensstämmelse inte bara med Sovjetunionens utan också med Storbritanniens och USA:s vilja. Men den skulle ske ordnat och humant. Så blev det inte alltid.

I Polen gick milisenheter till handling redan innan dokumenten från Potsdam var undertecknade. Tyskar greps på öppen gata eller hämtades i hemmen och drevs med piskor och slag av gevärskolvar samman på torgen för vidare marsch till järnvägsstationerna. Pommern och Schlesien tömdes på sin tyska urbefolkning.

Människorna kördes iväg i gods- och kreatursvagnar, utan mat eller dryck, mestadels åldringar, kvinnor och barn. På gränsstationerna, t ex i Stettin och Belgard, plundrades de på sina sista ägodelar, en del in på bara underkläderna.

Framför allt äldre, sjuka och barn dog under transporterna. Den brittiske filosofen Bertrand Russell skrev i en tidningsartikel i december 1945 att ”många når Berlin som döda”. En rådgivare till den amerikanska militärregeringen, Robert Murphy, rapporterade att på en tågstation i Berlin hade man dagligen tagit emot ett tiotal som dött till följd av utmattning, undernäring eller sjukdom. Hundratals fördes till sjukhus. Tyfus härjade.

Innan de fördrivna lämnade Polen måste de skriva på ett dokument där de försäkrade att de lämnade landet frivilligt, att de inte ställde några krav på den polska staten och att de lovade att aldrig mer återkomma.

Transportsystemet blev överbelastat och alla tyskar kunde inte kastas ut genast. En del tvangs ut på veckolånga marscher till fots. Andra blev internerade i läger. Dit fördes också en del av dem som tvangs lämna sina hem och gårdar för att ge plats åt de 1,5 miljonerna polacker som samtidigt fördrevs av ryssarna från Polens tidigare östprovinser. Fördrivna ersattes med fördrivna. En del tyskar, och även polacker, sattes i läger eller fängelser för att deras eventuella samverkan med den nazistiska ockupationsmakten skulle utredas.

Enligt experter i Koblenz Bundesarchiv omkom mellan 60 000 och 100 000 av lägerfångarna. När Röda korset i slutet av 1947 besökte lägret Jaworzno beskrevs fångarna där som ”terroriserade”. Det fanns liknande läger över hela Polen. Även tidigare naziläger som Auschwitz, Birkenau och Potulitz kom till användning.

Fördrivningen av tyskarna förklarades av generalsekreteraren i polska kommunistpartiet Wladyslaw Gomulka: ”Vi måste kasta ut tyskarna eftersom alla länder bygger på nationell grund – inte på multinationell.” Kommunisten Gomulka motiverade alltså den etniska rensningen men nationalistiska argument som klingar obehagligt bekanta.

Och det var inte bara den tyska befolkningen i de gamla tyska provinserna som drevs iväg. Även de tyskar som levt i Polen sedan före krigsutbrottet sattes under press. Den kommunistiska polska befrielsekommittén, PKWN, beslöt redan i november 1944 om straff för alla medborgare som hade beskrivit sig som tyskar under ockupationstiden eller som hade samarbetat med tyskarna. De sattes i arbetsläger på obestämd tid. De berövades alla medborgerliga rättigheter och allt vad de ägde konfiskerades. De kunde straffas för ”avfall från nationaliteten” med fängelse upp till tio år. Avsikten var klar: den som ville förbli tysk måste ge sig iväg.

Först den 20 juli 1950 upphävde den polska regeringen alla sanktioner och inskränkningar mot de egna medborgare som hade deklarerat sin tyska nationalitet. Kampanjen hade varit framgångsrik, skriver Helga Hirsch i sin bok Die Rache der Opfer (Offrens hämnd). De tyskar som inte kunde assimileras blev utvisade, de som fick stanna tvangs till anpassning. ”Den polska folkmakten hade förpolskat efter precis samma principer som Hitler hade förtyskat – bara med omvända förtecken.”

Källor och litteratur: Hirsch, Helga, Die Rache der Opfer, Deutsche in polnischen Lagern 1944-1950 (Hamburg 1999); Knopp, Guido, Die grosse Flucht, Das Schicksal der Vertriebenen (München 2001); Die Flucht der Deutschen (Spiegel Special 2/2002).

Detta är artikel nr 6 i en serie. De andra är:
1. Skuggan från Ostpreussen
2. Fördrivning, flyktingar och förakt
3. När kriget kom till Ostpreussen
4. Ostpreussens undergång
5. Den stora utförsäljningen
7. Sudettyskarna och katastrofen
8. "Död åt tyskarna!"
9. Brott och straffrihet
10. Försoning för fördrivna?

6 kommentarer:

Anonym sa...

Hej,
Jag skulle vilja fråga vad författaren menar med "urbefolkning" i sin mening om att "Pommern och Schlesien tömdes på sin tyska urbefolkning"? Urbefolkningen från vilken period?
MVH,
AMK

Johan Selander sa...

Svar: Den tyska befolkning som sedan generationer bott i och dominerat kulturen i Pommern och Schlesien och som då allmänt accepterades som ursprungsbefolkning. Det går naturligtvis inte att ange någon tydligt avgränsad period, men medeltiden anges av många historiker som det naturliga perspektivet.

Christoffer sa...

"Urbefolkning"?
Detta rimmar illa med hur annars noga Du är med att påpeka att tex slaverna inte nödvändigtvis ska ha varit "först" på plan än här eller där, vilket jag tycker är OK med tanke på att man faktiskt saknar konkret dokumentation i frågan. Men "urbefolkning" om en grupp man vet mycket om låter väldigt tvärsäkert tycker jag.
Den riktigt stora inflyttningen av tyskar på polska områden skedde ju under 1700 och 1800-talet. Möjligtvis kan man ju säga att tyskspråkig närvaro funnits i Polen sedan medeltiden men att kalla hela den tyska minoriteten för en "ursprungsbefolkning" är att göra en demografisk kullerbytta.
Värt att påpeka är att om Du byter plats på orden "tyskar" och "Polacker" i Din artikel så får man en ganska korrekt upptakt från 1939-40 till den polska oförsonligheten 1945. I denna historielösa tid tenderar fallna tabun och dess nyhetsbehag tyvärr ta bort fokus från helhetsbilden.

Johan Selander sa...

Jag menar förstås inte urbefolkning i betydelsen "först på plan", vilket jag betraktar som ett ohistoriskt sätt att se på saken. Däremot får vi nog allihop acceptera att både Pommern och Schlesien vid krigsslutet 1945 allmänt (alltså inte bara av tyskar) betraktades som tyska, med tyskt språk, tysk kultur, tysk teknik och industri, tysk utbildning etc och detta sedan generationer. I den meningen var den tyska befolkningen dominerande och ursprunglig. Det var inte särskilt kontroversiellt då. Det blev kontroversiellt när kraven på Polens västförskjutning restes.

Hälsningar
Johan

Anonym sa...

Jag är barn till en fördriven familj. Min släkt talade om detta dagligen hela livet. Traumat gick aldrig över. De hatad de politiker som hittade på detta folkmord. Många i min släkt misshandlade i samband med fördrivningen och bestals förstås på allt de ägde ink ytterkläder i november 1945.
Morfars gårs står kvar i Pommern i förfallet skick, före kriget var detta Tysklands kornbod. Byns tyska kyrkogård är däremot utplånad, på 70-talet låg några gravstensflisor kvar i diket. I Sverige undervisas nästan ingenting om detta i skolorna.
/M

Anonym sa...

Urbefolkning. Lås på om Belgards historia eller Breslaus dvs tyska sen medeltiden. Min tyska mormors gård var i samma släkt sen 1600 talet då den byggdes av hennes förfäder. De högsta ansvariga för fördrivningen var krigets segrare som ju alltid bestämmer vad som ska ske. Detta fortsätter idag i sndra länder där strider pågår eller har pågått/ M