Polsk hämnd

Efter Potsdamkonferensen sommaren 1945 var den fortsatta fördrivningen av 6-7 miljoner tyskar från Östeuropa att betrakta som laglig. Den var fullt i överensstämmelse inte bara med Sovjetunionens utan också med Storbritanniens och USA:s vilja. Men den skulle ske ordnat och humant. Så blev det inte alltid.

I Polen gick milisenheter till handling redan innan dokumenten från Potsdam var undertecknade. Tyskar greps på öppen gata eller hämtades i hemmen och drevs med piskor och slag av gevärskolvar samman på torgen för vidare marsch till järnvägsstationerna. Pommern och Schlesien tömdes på sin tyska urbefolkning.

Människorna kördes iväg i gods- och kreatursvagnar, utan mat eller dryck, mestadels åldringar, kvinnor och barn. På gränsstationerna, t ex i Stettin och Belgard, plundrades de på sina sista ägodelar, en del in på bara underkläderna.

Framför allt äldre, sjuka och barn dog under transporterna. Den brittiske filosofen Bertrand Russell skrev i en tidningsartikel i december 1945 att ”många når Berlin som döda”. En rådgivare till den amerikanska militärregeringen, Robert Murphy, rapporterade att på en tågstation i Berlin hade man dagligen tagit emot ett tiotal som dött till följd av utmattning, undernäring eller sjukdom. Hundratals fördes till sjukhus. Tyfus härjade.

Innan de fördrivna lämnade Polen måste de skriva på ett dokument där de försäkrade att de lämnade landet frivilligt, att de inte ställde några krav på den polska staten och att de lovade att aldrig mer återkomma.

Transportsystemet blev överbelastat och alla tyskar kunde inte kastas ut genast. En del tvangs ut på veckolånga marscher till fots. Andra blev internerade i läger. Dit fördes också en del av dem som tvangs lämna sina hem och gårdar för att ge plats åt de 1,5 miljonerna polacker som samtidigt fördrevs av ryssarna från Polens tidigare östprovinser. Fördrivna ersattes med fördrivna. En del tyskar, och även polacker, sattes i läger eller fängelser för att deras eventuella samverkan med den nazistiska ockupationsmakten skulle utredas.

Enligt experter i Koblenz Bundesarchiv omkom mellan 60 000 och 100 000 av lägerfångarna. När Röda korset i slutet av 1947 besökte lägret Jaworzno beskrevs fångarna där som ”terroriserade”. Det fanns liknande läger över hela Polen. Även tidigare naziläger som Auschwitz, Birkenau och Potulitz kom till användning.

Fördrivningen av tyskarna förklarades av generalsekreteraren i polska kommunistpartiet Wladyslaw Gomulka: ”Vi måste kasta ut tyskarna eftersom alla länder bygger på nationell grund – inte på multinationell.” Kommunisten Gomulka motiverade alltså den etniska rensningen men nationalistiska argument som klingar obehagligt bekanta.

Och det var inte bara den tyska befolkningen i de gamla tyska provinserna som drevs iväg. Även de tyskar som levt i Polen sedan före krigsutbrottet sattes under press. Den kommunistiska polska befrielsekommittén, PKWN, beslöt redan i november 1944 om straff för alla medborgare som hade beskrivit sig som tyskar under ockupationstiden eller som hade samarbetat med tyskarna. De sattes i arbetsläger på obestämd tid. De berövades alla medborgerliga rättigheter och allt vad de ägde konfiskerades. De kunde straffas för ”avfall från nationaliteten” med fängelse upp till tio år. Avsikten var klar: den som ville förbli tysk måste ge sig iväg.

Först den 20 juli 1950 upphävde den polska regeringen alla sanktioner och inskränkningar mot de egna medborgare som hade deklarerat sin tyska nationalitet. Kampanjen hade varit framgångsrik, skriver Helga Hirsch i sin bok Die Rache der Opfer (Offrens hämnd). De tyskar som inte kunde assimileras blev utvisade, de som fick stanna tvangs till anpassning. ”Den polska folkmakten hade förpolskat efter precis samma principer som Hitler hade förtyskat – bara med omvända förtecken.”

Källor och litteratur: Hirsch, Helga, Die Rache der Opfer, Deutsche in polnischen Lagern 1944-1950 (Hamburg 1999); Knopp, Guido, Die grosse Flucht, Das Schicksal der Vertriebenen (München 2001); Die Flucht der Deutschen (Spiegel Special 2/2002).

Detta är artikel nr 6 i en serie. De andra är:
1. Skuggan från Ostpreussen
2. Fördrivning, flyktingar och förakt
3. När kriget kom till Ostpreussen
4. Ostpreussens undergång
5. Den stora utförsäljningen
7. Sudettyskarna och katastrofen
8. "Död åt tyskarna!"
9. Brott och straffrihet
10. Försoning för fördrivna?