Hotet från USA/Krisen (5)

Den akuta finanskrisen må vara över - men på sikt finns ett större hot: det amerikanska skuldproblemet.

Det är ett problem med historia. Under hela efterkrigstiden har USA haft det unika privilegiet att kunna betala för sig överallt i världen med sin egen valuta, dollarn. Det har gjort det lätt för amerikanerna att leva över sina tillgångar. Överkonsumtion i USA, dvs stora underskott i USA:s utrikesaffärer, har beredvilligt finansierats av andra länder genom köp av amerikanska statsobligationer.

Idag sitter Kina, Japan, Ryssland och oljerika arabstater på en stor del av den amerikanska statsskulden, eller omvänt uttryckt: de har enorma fordringar på framtida amerikansk produktion.

Det fungerar så länge kreditgivarna litar på att amerikanerna skall kunna betala för sig. Systemet har lett till låga räntor och gott om pengar i USA och de köpglada amerikanska konsumenterna har varit en motor för hela världens ekonomi.

Obama-administrationen räknar nu med en brant ökning av USA:s utlandsskuld under de kommande tio åren. Bara räntebetalningarna riskerar att undergräva levnadsstandarden i USA. Om kreditgivarna börjar tvivla på USA:s långsiktiga betalningsförmåga och därför köper färre amerikanska statsobligationer kan det skapa en plötslig kris, ras för dollarn, höjda räntor och svåröverskådliga konsekvenser för världsekonomin.

Om kreditgivarna istället väljer att fortsätta finansiera USA:s statsskuld till låga räntor, finns det risk för en upprepning av finanskrisen. Det var ju i hög grad de låga räntorna som skapade krisen.

Så vad göra?

Enligt en mycket uppmärksammad artikel av C. Fred Bergsten (Foreign Affairs, nov/dec 2009) är det bara en balansering av USA:s statsbudget som hjälper. Bergsten har varit rådgivare till flera olika amerikanska regeringar (se Anm. 3).

Budgeten går med enormt underskott till följd av krisen och de federala stödmiljarderna. Enligt Bergsten är det detta som håller uppe den inhemska efterfrågan i USA – och som därmed bidrar till underskotten i de utrikes affärerna. Skär man i statens utgifter och i stället ökar intäkterna så minskar konsumenternas köpkraft och utrikesbalansen förbättras.

Visserligen har finanskrisen redan lett till att USA:s konsumenter och företagare har dragit åt svångremmen. Det har också förbättrat utrikesbalansen. Men Bergsten tror att detta bara är tillfälligt. Han ser budgetbalanseringen som långsiktigt nödvändig.

Hans recept för att balansera budgeten är i högsta grad kontroversiellt i Barack Obamas USA: sjukvårdskostnaderna får inte öka, pensionsåldern måste höjas och konsumtionen skall beskattas. Han föreslår en omsättningsskatt efter europeiskt mönster. Inte populärt i USA.

Om receptet genomförs förlorar de amerikanska konsumenterna sin roll som motor för världsekonomin. Europa, Kina och Japan kan då inte exportera sig ur sina problem, som de så gärna vill. I stället måste de lita till egen, inhemsk efterfrågan för att skapa tillväxt. Budgetdisciplin i USA skulle alltså kräva större statliga budgetunderskott t.ex. i EU.

För att stödja amerikansk export (och dämpa importen!) vill Bergsten också ha en ordnad nedvärdering av dollarn. USA bör därför motverka andra länders försök att hålla nere kursen på sina valutor. Den kinesiska renminbin är 20-40 procent undervärderad mot dollarn, anser han.

Även euron borde enligt detta synsätt stärkas mot dollarn. På den punkten tycker marknaden uppenbarligen helt annorlunda: euron har i år tvärtom försvagats med 5,7 procent mot dollarn, vilket gjort Bergstens recept än mer svårgenomförbart.

Naturligtvis kräver Bergsten inte någon omedelbar balansering av budgeten; det skulle bryta återhämtningen i den amerikanska ekonomin och leda till än högre arbetslöshet. Frågan är bara när ekonomin skall anses tillräckligt stark för den bergstenska dunderkuren.

Historien visar att skuldkriser brukar följas av 6-7 magra och plågsamma år då skuldbergen successivt minskas. Enda sättet att skynda på den processen är genom konkurser eller inflation. Om de alternativen inte kan accepteras, måste den inhemska efterfrågan under anpassningstiden hållas uppe med hjälp av statliga budgetunderskott. Det anser t.ex. Financial Times renommerade analytiker Martin Wolf. I så fall förloras en stor del av de tio år som USA kan ha på sig för att göra något åt budgetproblemen. Sedan kommer nämligen statsbudgeten att försämras igen på grund av ökade pensions- och sjukvårdskostnader för den åldrande befolkningen.

Bli därför inte förvånad om politikerna snart föreslår att inflationen skall få bli lite högre än idag, kanske 4 procent i stället för 2. Lite smygande inflation tar hand om skulder utan störande demonstrationer och förlorade val. Men om man därmed kan undvika en amerikansk skuldkris återstår att se.

Referenser: C. Fred Bergsten, The Next Financial Challenge, Foreign Affairs, nov/dec 2009; Congress must act on US fiscal policy, Financial Times 22.2.2010; Niall Ferguson, A Greek crisis is coming to America, Financial Times 10.2.2010; Martin Wolf, How to walk the fiscal tightrope that lies before us, Financial Times 16.2.2010; Moody´s warns US over credit rating fears, Financial Times 3.2.2010; The budget and the deficit, An opportunity wasted, Economist 6.2.2010; Sovereign-debt worries, Domino theory, Economist 20.2.2010.

Anm. 1: Redan har Internationella valutafondens chefekonom Olivier Blanchard föreslagit att det inflationsmål på 2 procent som tillämpas av många länder lyfts till 4 procent. En debatt har redan startat. Se t.ex. Financial Times 4.3.2010 under rubriken End this ´inflation fundamentalism´.

Anm. 2: Kreditvärderingsfirman Moody´s har varnat USA för skuldutvecklingen. Budgetunderskottet beräknas i år bli 10,6 procent av BNP (Grekland 12,7), det största sedan andra världskriget. Administrationen tror på 4 procent 2013, men det förutsätter god tillväxt i ekonomin. Skulden som procent av BNP stiger stadigt från 53 procent 2009 till 73 procent 2015 och 77 procent 2020. Moody´s anser att det är en underskattning. Om underskottet redovisas som är brukligt internationellt blir skuldandelen väl över 100 procent av BNP 2020. I eurosamarbetet tillåts endast 60 procent, men många länder bryter redan mot denna regel. Marknaderna ifrågasätter allt mer om det finns politisk vilja att reducera skulderna.

Anm. 3: C. Fred Bergsten (född 1941) direktör för Peterson Institute for International Economics sedan dess start 1981. Bergsten var ”assistant secretary” i finansdepartementet under president Jimmy Carter 1977-1981. Länk till presentation.

Anm. 4: Jag skriver att "den akuta finanskrisen må vara över". Detta innebär inte att jag tror att finanskrisen är över. Den grekiska situationen och den olösta frågan om eurons framtid får betraktas som en del av finanskrisen som mycket väl kan utvecklas till en ny, akut situation.

Artikeln är nummer 5 i en serie. De andra är:
Marknadens välkomna hämnd
Kapitulationen/Krisen (2)
De sjuka idealen/Krisen (3)
I kniptången/Krisen (4)
Demaskeringen/Krisen (6)
Vägvalet/Krisen (7)
Den goda inflationen/Krisen (8)

Om bakgrunden till dollarns ställning i världsekonomin se artikelserie:
Dollar, guld och Bretton Woods (1)
En dollar god som guld (2)
Den största dollarkuppen (3)
The Dollar Connection (4)