Delar av Estlands och Litauens
guldreserver var vid andra världskrigets utbrott deponerade i Sveriges
riksbank. Men den 15 juli 1940 valde Sverige att på begäran lämna ut guldet till Sovjetunionen. De
baltiska länderna var då sedan en månad ockuperade av sovjetiska trupper. Ockuperade länders guld lämnades ut till deras ockupanter!
Sverige befann sig visserligen i ett
trängt läge. Sovjetunionen och Nazityskland var allierade. Finland hade
förlorat vinterkriget, Danmark och Norge var ockuperade. Den svenska handeln
västerut var avskuren och folkförsörjningen hotades. Förhandlingar med
Sovjetunionen om ett handelsavtal pågick.
Men det fanns ytterligare
ett skäl att vara Sovjetunionen till lags. Det framgår av hittills förbisedda handlingar
i den svenska Moskvaambassadens arkiv: Sverige ville utnyttja det utlämnade
baltguldet för att få ersättning för svensk egendom som ryssarna hade lagt beslag på
i Baltikum.
Avsikten framgår av ett
chiffrerat telegram från UD till ambassadör Vilhelm Assarsson i Moskva redan samma
dag som beslutet att lämna ut guldet hade fattats (se Anm.1). Och i augusti skrev UD rakt
ut till Assarsson: ”För Molotov [Sovjets utrikesminister] kan också framhållas att
Sverige i motsats mot åtskilliga andra länder icke beslagtagit baltiska
staternas guld utan medgivit dess överförande till Sovjetbank.”
Den svenska generositeten
med andra länders guld gav resultat. Efter ett möte med Molotov den 19 augusti
1940 skrev kabinettssekreterare Erik Boheman till utrikesminister Christian Günther:
”M. visade påtaglig välvilja och förklarade två gånger att vi kunde vara
förvissade om att vi icke skulle komma ångra att vi icke beslagtagit baltiska
staternas guld.”
Den 7 september 1940
kunde Sverige och Sovjetunionen underteckna ett handelsavtal. Men sedan kärvade
det i förhandlingarna om den exproprierade svenska egendomen. Vi har inget
ansvar för den, sade ryssarna. Men om svenskarna ändå krävde ersättning så
kunde man tänka sig att betala 10-25 procent av värdet, beroende på hur många
år man fick skjuta på betalningen. Molotov underströk att det förutom Sverige
bara var deras allierade Tyskland som erbjudits ersättning överhuvudtaget.
I detta läge gjorde den
svenska regeringen ännu ett kontroversiellt utspel för att behaga ryssarna. Den
6 november 1940 erkände Sverige formellt och fullständigt de baltiska ländernas
anslutning till Sovjetunionen. Formuleringarna i noten är häpnadsväckande: ”De
estniska, lettiska och litauiska staterna hava frivilligt anslutit sig till De
Socialistiska Sovjetrepublikernas Union och Svenska Regeringen har också erkänt
de förändringar som sålunda ägt rum.” En frivillig anslutning! Sverige blundade
för de sovjetiska stridsvagnarnas närvaro i Baltikum.
Genom att erkänna Sovjets
annektering av Baltikum kunde Sverige emellertid hävda att Sovjet hade övertagit
ansvaret för den exproprierade svenska egendomen. Och svenskarna påminde igen
om att man inte hade ”lagt något hinder” mot överförandet av det baltiska guldet.
Nu gick ryssarna med på
verkliga förhandlingar. Det handlade om tillgångar i form av bl a aktier,
andelar i industri- och affärsföretag, fast egendom, kommersiella fordringar
och bankfordringar. De svenska fordringsägarna uppskattade värdet till 70-75
miljoner kronor (exkl. kommersiella krav) men nöjde sig med att kräva 35
miljoner.
Det baltiska guldet blev
nu en central fråga. Hur mycket var det egentligen värt? Ryssarna hävdade att
värdet låg under 20 miljoner kronor och att de svenska kraven därför var
alldeles för höga. I april 1941 medgav svenskarna att guldet var värt 19,8 miljoner.
Därmed tvangs man också att skruva ner kraven från 35 till 25 miljoner kronor.
Den 30 maj 1941 kunde
Sverige och Sovjetunionen underteckna en uppgörelse. Sovjetunionen gick med på
att betala 20 miljoner kronor i åtta kvartalsbetalningar. Och parterna var
överens om att det kunde ske i kronor, dollar eller – guld! Sverige var alltså
fullt berett att ta emot guld, kanske just det baltiska guld man mindre än ett
år tidigare hade lämnat ut till ryssarna, i betalning för exproprierad svensk
egendom i Baltikum! Den 3 juni gjorde Sovjetunionen den första delbetalningen,
i kontanter.
Svenskarna var mycket
nöjda. Ambassadör Assarsson besökte Molotov den 5 juni, tackade för ”det
tillmötesgående som visats från sovjetrysk sida” och försäkrade att avtalet var
”helt i överensstämmelse med andan i de svensk-ryska förbindelserna, vilka
karakteriserades av god vilja, förtroende och uppriktig vänskap”.
Molotov instämde nådigt
och tyckte att Assarssons ord ”motsvarade verkligheten” och att förbindelserna
mellan Sovjetunionen och Sverige utvecklades på ”den rätta vägen fram mot goda
resultat”.
Vad balterna tyckte
framgår inte av handlingarna i ärendet. De hade inte längre någon talan.
Fortsättning följer i
nästa artikel.
Källor: Moskvaambassadens
arkiv som finns i Riksarkivets filial Arninge. Volymerna F1c:218 och F1c:219 innehåller de dokument som den här artikeln bygger på.
Anm.1: Det centrala avsnittet i telegrammet från UD till ambassaden i Moskva den 15 juli 1940 lyder: "Sedan Estland Litauen överlåtit sina guldkassor utlandet sovjetryska statsbanken har sistnämnda nu anhållit estniska litauiska statsbankernas gulddepositioner hos svenska riksbanken uppgående ca. 14 respektive 6 miljoner kronor måtte hållas för Sovjets räkning. Framför ryska vederbörande, därest Ni anser att så lämpligen kan ske, Riksbanken i dag lämnat medgivande härtill efter hörande regeringen som härvid utgått från att Estland snarast och på tillfredsställande sätt reglerar expropriationsfrågan svenska oljekoncessionen samt att betryggande garantier övriga svenska investeringar Baltikum förbliva intakta kunna anses föreligga." Min kursivering.
Anm.2: Obs att det formella svenska erkännandet av de baltiska ländernas uppgående i Sovjetunionen genom noten den 6 november 1940 hölls hemligt. I praktiken hade dessutom Sverige redan under sommaren 1940 erkänt Sovjets överhöghet dels genom att överlämna Estlands och Litauens gulddepositioner den 15 juli, dels genom att medverka till att Sovjetunionen övertog de baltiska ländernas legationer i Stockholm. Det skedde den 16 augusti (Estland), 19 augusti (Lettland) och den 21 augusti (Litauen). De baltiska legationstjänstemännen överlämnade under protest legationernas nycklar till svenska UD-tjänstemän som sedan lämnade dem vidare till representanter för den sovjetiska ambassaden i Stockholm.
Artikeln är nummer 1 av 2. Den andra är:
Så vann ryssarna spelet om baltguldet
Se även följande artiklar:
