15 december 2009

På besök i helvetet/Speer (5)

Albert Speer hävdade till sin död att han aldrig fick kännedom om förintelsen. Men den 10 december 1943 besökte han den underjordiska industrianläggningen Dora i Harz, som drevs av SS med hjälp av koncentrationslägerfångar. Det borde ha varit sanningens ögonblick.

I det 15 kilometer långa tunnelsystemet arbetade 10 500 fångar. Dödligheten bland dem var 70 procent. I Tredje riket inifrån berättar Speer själv om besöket: ”De förhållanden dessa fångar levde och arbetade i var verkligen barbariska. - - - Fångarna bodde vid sina arbetsplatser i fuktiga grottor, och dödligheten bland dem var därför utomordentligt stor.”

Inför journalisten Gitta Sereny tillade han:
”Jag var helt oförberedd; det var det värsta jag någonsin sett.- - - Jag såg döda män… de kunde inte dölja sanningen. Och de som levde var bara skelett.”

Han hade aldrig blivit så upprörd i hela sitt liv, sade han. Och han gav genast order om att ett barackläger skulle uppföras i närheten.

Gitta Sereny beskriver detta besök som en vändpunkt för Speer; här skall han ha fått upp ögonen för Hitlers och nazismens sanna karaktär, ja, här skall till och med ett slags medlidande med dess offer ha fötts.

Det ledde, enligt Sereny, till att Speer blev sjuk. Han försökte fly från sina minnesbilder genom att inte fira julen 1943 med familjen i Obersalzberg, där han riskerade att sammanträffa med Hitler, utan med de tyska trupperna långt borta i norra Finland. Men när han kom tillbaka kollapsade han och lades in på sjukhus ”överansträngd, deprimerad och med ett inflammerat knä”.

Alla är dock inte lika övertygade om Speers omvändelse. Det finns inga bevis för att Speer verkligen utfärdade order om barackbyggen, säger Jens-Christian Wagner, som skrivit standardverket om Mittelbau-Dora. Det fanns däremot goda produktionstekniska skäl att bygga baracker eftersom outbildade kroppsarbetare successivt ersattes med fackarbetare som behövde leva längre. För övrigt var barackbyggena redan igång före Speers besök.

En vecka senare skrev Speer dessutom till chefen för Mittelbau-Dora, Hans Kammler, och tackade honom för att han lyckats skapa denna underjordiska industri på två månader. Den kunde mäta sig även med amerikansk effektivitet, tyckte han. ”Jag passar därför på att uttrycka min största erkänsla för detta enastående verk”, skrev Speer utan att framföra minsta kritik.

Och Speer har faktiskt själv bidragit till tvivlet på sin egen omvändelse. I Tredje riket inifrån skrev han: ”Jag inser att anblicken av lidande människor endast påverkade mina känslor men inte mitt handlande. På känsloplanet blev det bara fråga om sentimentalitet. Men när det skulle till beslut härskade tills vidare principen om ändamålsenligheten.”

De första fångarna kom upp ur tunnlarna först i maj 1944 och baracklägret var inte helt klart förrän på sensommaren. En del av fångarna hade då fått leva utan dagsljus och frisk luft i nio månader.

Att Speer var sjuk av överansträngning och kanske t.o.m. deprimerad ända fram till sommaren 1944 verkar dock vara väldokumenterat. Om det nu inte berodde på att han chockats av sitt möte med den nazistiska verkligheten, vad kan då ha legat bakom denna personliga kris?

Naturligtvis var hans arbetsbörda oerhörd och i sig säkert tillräcklig för att göra honom utmattad. Men omgivningen noterade att det var fråga om något utöver det vanliga. En av dem var Speers privatsekreterare Annemarie Kempf. Hon tror inte att besöket i Dora spelade någon avgörande roll. I stället pekar hon på de intriger som pågick i ministerierna ”och alla dessa människor som försökte sabotera hans förhållande till Hitler”.

Ty det nära förhållandet till Hitler var själva drivkraften i Speers liv alltsedan det djupt symboliska mötet mellan de båda hösten 1933 (se artikel 1). Hitler hade från första början fått Speer att tro på sig själv.

Nu var han trängd av SS-chefen Heinrich Himmler som med Hitlers stöd lyckats nästla sig in på Speers område. Även Göring, Bormann och Robert Ley försökte vända Hitler emot Speer. Ley konkurrerade öppet om hans jobb. I januari 1944 hade Hitler offentligt skällt ut sin rustningsminister. Många fick intrycket att Speer höll på att förlora Führerns stöd. Det underblåste maktkampen.

Speer noterade själv med bitterhet att Hitler inte upprätthöll de nära kontakterna som förr. När fadersfiguren inte längre bekräftade sin ”son” måste dennes självförtroende ha vacklat.

Var det nog för att utlösa Speers sjukdom och personliga kris? Var relationen med Hitler viktigare än nazismens miljontals offer? Gitta Sereny frågade Speer vad han hade gjort om han hade förstått vad som hände. Speer svarade: ”Jag skulle i alla fall ha fortsatt att försöka hjälpa denne man att vinna kriget.”

Källor och litteratur: Speer, Albert, Tredje riket inifrån, sv. 1971; Sereny, Gitta, Albert Speer och sanningen, sv. 1997; Wagner, Jens-Christian, Produktion des Todes, Das KZ Mittelbau-Dora, Göttingen 2001; Fest, Joachim, Speer, Eine Biographie, Berlin 1999.

Bilder: 1. Ingången till Dora-grottorna strax norr om Nordhausen i Harz som den ser ut i dag. Efter kriget sprängde ryssarna ingångarna men 1988 öppnades en liten del av tunnelsystemet för allmänheten. 2. Rester av en V1-raket i sovtunnel 45. De tidigare sovtunnlarna nummer 43-46 togs från maj 1944 i bruk för produktionen. Obs att både V1 och V2 periodvis producerades i Dora.

Artikeln är nummer fem i en serie. De andra är:
Fäder och söner/Albert Speer
Germania och judarna/Speer (2)
Teglet från Sachsenhausen/Speer (3)
Vedergällningsvapnet/Speer (4)
Uppror/Speer (6)
Avsked/Speer (7)
Slutet för Mittelbau-Dora/Speer (8)

6 december 2009

En homoromans?/Hadrianus (2)

Kärlek, homofili, pedofili – var i detta landskap med svårdefinierade poler befann sig egentligen Hadrianus? Han var gift, men allt tyder på att han föredrog att ha sex med män. Och framför allt pojkar.

I Marguerite Yourcenars roman Hadrianus minnen framställs hans förhållande med den unge Antinous som en stor passion och en tragisk kärlekssaga. ”Av alla våra lekar är kärleken den enda som har möjlighet att åstadkomma en omvälvning i vår själ”, säger Hadrianus enligt Yourcenar. Och när Antinous plötsligt dör 19 eller 20 år gammal, sörjer Hadrianus djupt och gråter ”som en kvinna” enligt samtida vittnesmål.

Kejsaren grundar städer till Antinous minne. Han låter sprida skulpturer av den döde över hela det romerska riket. Han förklarar Antinous för en gud och påbjuder att han skall tillbes. Tempel uppförs både i Italien, Egypten och Grekland.

Men redan bland de samtida fanns det en misstro mot kejsarens gossekärlek. Det uppstod snabbt rykten om att Antinous död inte var en olyckshändelse, som Hadrianus hävdade.

Den moderna vetenskapliga diskussionen i saken avslöjar mörka sidor av kejsarens kärleksliv och av romerska sexualseder i allmänhet.

Hadrianus mötte antagligen Antinous år 123 e.Kr. någonstans i dennes hemtrakter i Bithynien, ett landskap i nuvarande nordvästra Turkiet. Antinous var då sannolikt 12-13 år gammal och beskrevs som ett barn med runda kinder. Hadrianus var 47 och hade varit romersk kejsare i sex år. Det som nu började byggde på ojämlikhet i alla avseenden.

Enligt romerska regler fick inte ens en kejsare ha sex med en fri, romersk gosse; det var slavar eller utlänningar som kom i fråga. Antinous var inte slav och måste följaktligen ha varit utlänning, dvs. utan romerskt medborgarskap.

Sexuellt måste han dessutom ha varit den passiva parten, dvs. den som blev penetrerad. Därmed var han också, enligt romerska värderingar, föraktad och klassades som en ”pseudo-kvinna”. Den aktive mannens heder och manlighet ifrågasattes emellertid aldrig – så länge som rollerna inte växlade.

Det är visserligen sant att romarna inte hade några ord för ”homosexuell”, skriver Anthony Everitt (Hadrian and the Triumph of Rome, New York 2009), men de var ändå fullt kapabla att skilja hetero- från homosexuella. Och värderingarna var tydliga: det fanns föraktfulla uttryck för den passiva, feminina rollen, t.ex. cinaedus, som översätts med ”onaturlig vällusting” eller helt enkelt ”prostituerad man”.

Men Hadrianus hade grekiska ideal och kan ha betraktat Antinous mera som en ”eromenos”, dvs. en ung lärjunge som man visserligen hade sex med men ändå behandlade med viss respekt. Att förhållandet höll under sju år tyder på att kejsaren faktiskt hyste djupare känslor för sin älskare än vad som var brukligt.

För en sådan lärjunge inträffade sanningens ögonblick när han började bli man och fick skäggväxt och inte längre var lika sexuellt attraktiv för sin ”lärare”.

År 130 e.Kr. bör Antinous (bilden t.h.) ha varit 19-20 år. Kejsaren befann sig med sitt stora följe på resa i Egypten. Den 24 oktober skulle minnet av den egyptiske guden Osiris rituella död i Nilen högtidlighållas. Hadrianus var djupt engagerad i spådomar, mystiska riter och magi och väl medveten om att Osiris död var förbunden med offermystik och återfödelse.

Just då, kanske rent av på själva dagen för Osirisfesten, hittades Antinous död i Nilen. Var det en olycka, som Hadrianus hävdade? Eller begick Antinous självmord för att han visste att han inom kort skulle förlora Hadrianus kärlek och sin ställning vid det kejserliga hovet? Förkastade unga älskare hamnade ofta i glömska, fattigdom och misär.

Enligt Anthony R. Birley (Hadrian, the Restless Emperor, London 1997) är det sannolikt att Antinous hade en dödslängtan. Han kan ha insett att även om han kunde fortsätta att vara kejsarens älskare också som vuxen, skulle det vara skamligt och föraktligt.

Dessutom led Hadrianus sannolikt av en allvarlig sjukdom. Enligt egyptisk tro kunde ett djurs död förlänga sin ägares liv. Förutsättningen var att djuret dog utan motstånd. För att förlänga Hadrianus liv krävdes enligt egyptiska magiker en människa som frivilligt gick i döden för honom. Med sin dödslängtan har Antinous antagligen accepterat att göra det, menar Birley.

Att det just skedde i samband med Osirisfesten stöder den tolkningen. I vilken grad Hadrianus själv uppmuntrade, begärde eller rent av arrangerade detta offer är förstås omöjligt att utreda.

Eftersom romarna sedan länge hade gjort människooffer olagliga var illvilliga rykten emellertid snabbt i svang. Och Hadrianus offentliga sorg och måttlösa ärebetygelser för den döde förstärkte ryktena. Men själv kände han sig mystiskt återfödd. Så framställde han sig på ett mynt som han lät prägla.

Källor och litteratur: Everitt, Anthony, Hadrian and the Triumph of Rome, New York 2009; Birley, Anthony R., Hadrian, the Restless Emperor, London 1997; Yourcenar, Marguerite, Hadrianus minnen, Paris 1951, sv. 1953.

Bilder: 1. Hadrianus bibliotek och allra mest privata del av villaanläggningen i Tivoli, tre mil utanför Rom. Palatset är runt och ligger i en konstgjord sjö omgiven av kolonner. Hit förde en träbro som kunde dras in, en plats där Hadrianus och Antinous kunde vara ensamma. 2. Byst av Antinous från Patras, en stad på Peloponnesos. Finns i Athens arkeologiska museum.

Artikeln är nummer 2 i en serie. De andra är:
En god kejsare?/Hadrianus
Människan ensam/Hadrianus (3)

Om sex i romarriket, se även:
Sex och kyskhet i romarriket
Sex och kyskhet i romarriket (2)

1 december 2009

Haiku

Brolyktorna tänds
och pråmskepparen vinschar
sista bojstenen.