Den ortodoxa världen förhåller sig annorlunda till ord än den protestantiska. I östkyrkan ”hänvisar” ord, medan de i västkyrkan ”betecknar”. Det är lundaprofessorn Samuel Rubensons distinktion. Han är specialist på den tidiga kristna kyrkan. Jag hörde honom på kursen i Nya Valamo, Finland.
Distinktionen får följder. I den protestantiska västtraditionen blir bibeln lika med Uppenbarelsen. Luther talar om ”sola scriptura”, enbart skriften. I den ortodoxa östern ”är bibeln sann för att det som bibeln talar om är sant”. Det låter som en förklaring till varför västkyrkan ständigt riskerar att hamna i bokstavstrohet. Men vad riskerar de ortodoxa? De exakta orden tycks vid första påseende inte vara lika betydelsefulla för dem.
Kyrillos av Jerusalem sade t ex på 300-talet, att det inte är bibeltexten man skall förstå, utan sig själv och den verklighet man befinner sig i inför Gud. Och Origines, som haft stor betydelse i öst, talade hundra år tidigare om bibeltextens mångtydighet och dunkelhet. Den såg han som en naturlig följd av det mänskliga språkets begränsningar. Orden kan aldrig restlöst beskriva Gud. Gud är alltid större. Kanske var dunkelheterna till och med avsiktliga för att människorna inte skulle fastna i tron på texten, resonerade Origines.
Det låter som mumma för alla dem som i våra dagar försöker slingra sig ur diverse alltför tydliga formuleringar i bibeln. Vi kanske helt enkelt kan skjuta undan allt sådan som inte passar in i vår moderna, ”upplysta” tid med hänvisning till språkets begränsningar? En poetisk lösning?
Basileios den store av Caesarea ansåg på 300-talet, att det var meningslöst att slå varandra i huvudet med bibelcitat. Men det betydde inte, att han öppnade för allsköns tolkningar och privata trosläror. Vi måste i stället se till traditionen, ansåg Basileios. Först fanns kyrkan, sedan bibeltexterna. Det är alltså naturligt att söka stöd för trosföreställningar i urkyrkans skriftlösa tradition.
Med traditionen som utgångspunkt gav Basileios sålunda bestående form åt treenighetsläran, en central kristen trosföreställning. Men han erkände att treenigheten inte kan bevisas med hjälp av bibeltexten.
Så långt mina noteringar från Samuel Rubensons föreläsningar i Nya Valamo.
En näraliggande slutsats är, att de ortodoxas till synes mycket fria förhållningssätt till orden och bibeltexterna möter en kraftfull motvikt i traditionen. Utan den skulle östkyrkan riskera att hamna i samma nevrotiska och självdestruktiva "poetiska" förvirring som Svenska kyrkan.
Å andra sidan skulle man vilja fråga de ortodoxa om traditionen är oföränderlig. En tradition uppstår ju successivt, då kanske den också kan förändras successivt?
De tidigare artiklarna i denna serie:
Nya Valamo - Finlands andliga lunga
Provocerande andlighet/Nya Valamo (2)
Ett förlorat språk/Nya Valamo (3)
"Missbruk av det heliga"/Nya Valamo (4)
28 februari 2006
26 februari 2006
Rädsla för myten på Stockholmsoperan
Richard Wagner är fortfarande farlig. Så farlig att den myt han behandlar i de fyra stora operorna som ingår i Ringen måste tonas ner och ängsligt rundas, som ett minfält. Det framgår av nyuppsättningarna av de två första operorna i kvartetten, Rhenguldet och Valkyrian, som nu haft premiär på Stockholmsoperan.
På lördagskvällen (25 feb) var det dags för Valkyrian. En bejublad premiär, ingen tvekan om det. Katarina Dalayman sjöng Brünnhilde. Nina Stemme var Sieglinde. Terje Stensvold gestaltade den plågade överguden Wotan. Allt i regi av Staffan Valdemar Holm och med hustrun Bente Lykke Møllers scenografi och kostym.
Det är just i scenografin och kostymen som ängsligheten för myten syns tydligast. I Rhenguldet ledde det till katastrof. Urhistorien om guldets våldsdigra och självdestruktiva makt presenterades i en miljö av biedermeier, kälkborgerlighetens impotenta garderob och fisljumma inredning. Det luktade pekoral och Elsa Beskow lång väg. Rhendöttrarna såg ut som Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin.
Det var tydligt att regissör och scenograf inte vågade lita på myten. De desarmerade den till pinsam godnattsaga och det överlevde inte Wagner. Man fick blunda sig igenom föreställningen för att få något med sig hem.
Det gick bättre i Valkyrian. Tidsmässigt ligger scenografin lite senare, kring Valkyrians urpremiärår 1870. Kostymen är lite mer stiliserad. Närmast det pinsamma är valkyriornas svarta riddräkter, långa svarta kjolar och höga hattar med band. Man får förmoda att dessa krigiska damer är tänkta att rida i damsadel, något som man dock slipper se. Deras vapen är inte längre spjut utan ridspön. Eventuella associationer till sado-masochism är visserligen uppfriskande men sannolikt icke avsiktliga.
Så länge historien håller sig till det mänskliga eller halvmänskliga, dvs första akten, fungerar allt väl och publikens bifall var påfallande. Det är när gudarna uppträder på scenen som problemen börjar. En Wotan vid biljardbordet och med kö i handen i stället för spjut – det var ett tydligt tecken på att det är gudens mänsklighet som betonas. Han är den patriarkale familjefadern som, bunden av borgerliga konventioner, tvingas förskjuta sin älsklingsdotter Brünnhilde, sedan denna vägrat lyda hans order. Och den som verkligen har makt i familjen är Fricka, äktenskapets beskyddare, som håller på alla fasta borgerliga normer som Wotan själv gärna framhåller utåt men som han i sitt eget sexliv struntar i. Brünnhilde är hans utomäktenskapliga dotter. När Fricka tvingar Wotan att följa konventionen och därmed handla mot sina äkta känslor, blir hon ”en riktig satkärring”, som jag hörde en upprörd äldre herre säga i pausen.
Men Fricka är alltså en gud. Hon har goda skäl för sina argument. Avtal skall hållas. Äktenskapet är samhällets grundsten. Trohet är en förutsättning för allt socialt liv. Det är när gudarna tummar på sina egna regler som människorna börjar förakta dessa gudar. Och föraktade gudar förlorar sin makt. Till slut måste de gå under.
Hur har Wotan då hamnat i sitt dilemma? När den äktenskapliga kärleken bleknade för honom, grep han efter möjligheten till oinskränkt makt. Han berörde girigt Alberichs guldring (i Rhenguldet) och drabbades därmed av ringens förbannelse. Han sjunger: ”vad jag älskar måste jag offra, krossa vad högst jag älskar, trolös förråda trogen vän”. Det mänskliga berör den stora myten. Symboliskt återges det på scenen när människan Wotan griper efter sitt mytiska spjut för att döda Siegmund och sedan bestraffa Brünnhilde. Det är på gränsen till vad scenografin klarar utan att bli löjlig, men det går.
Minfälten som regissör och scenograf tassar omkring är mytens dunkla och farliga underströmmar. Svärdet som endast är till för ”den starkaste hjälten”. Det incestuösa "völsungablodet" i Sieglindes sköte (Siegfried) som överguden inte kan försvara. Den nödvändiga hämnden och hämndens rusiga lycka. Föreställningen om den oförfärade hjälten som måste tränga igenom elden för att nå sin tillkommande. Och farligast av allt: dödslängtan, driften mot en undergång i skönhet. Det är här man anar Tredje rikets avgrunder – som Holm/Lykke Møller är rädda för att visa.
Men hur får man med det mytiska våldet, blodshämnden och dödsruset? Tillbaka till kohornshjälmarna, de långa bruna särkarna, raderna av spjut och sköldar? Nej, det går ju inte heller. Sanningen är nog att vi saknar fungerande symboler för det riktigt farliga. I det utvecklade välfärdssamhället förnekas ondskan. Därför står vi också handfallna när den plötsligt möter oss.
Om nästa opera i Ringen:
Siegfried som barnteater
Om Ragnarök:
Stackars Wagner!
På lördagskvällen (25 feb) var det dags för Valkyrian. En bejublad premiär, ingen tvekan om det. Katarina Dalayman sjöng Brünnhilde. Nina Stemme var Sieglinde. Terje Stensvold gestaltade den plågade överguden Wotan. Allt i regi av Staffan Valdemar Holm och med hustrun Bente Lykke Møllers scenografi och kostym.
Det är just i scenografin och kostymen som ängsligheten för myten syns tydligast. I Rhenguldet ledde det till katastrof. Urhistorien om guldets våldsdigra och självdestruktiva makt presenterades i en miljö av biedermeier, kälkborgerlighetens impotenta garderob och fisljumma inredning. Det luktade pekoral och Elsa Beskow lång väg. Rhendöttrarna såg ut som Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin.
Det var tydligt att regissör och scenograf inte vågade lita på myten. De desarmerade den till pinsam godnattsaga och det överlevde inte Wagner. Man fick blunda sig igenom föreställningen för att få något med sig hem.
Det gick bättre i Valkyrian. Tidsmässigt ligger scenografin lite senare, kring Valkyrians urpremiärår 1870. Kostymen är lite mer stiliserad. Närmast det pinsamma är valkyriornas svarta riddräkter, långa svarta kjolar och höga hattar med band. Man får förmoda att dessa krigiska damer är tänkta att rida i damsadel, något som man dock slipper se. Deras vapen är inte längre spjut utan ridspön. Eventuella associationer till sado-masochism är visserligen uppfriskande men sannolikt icke avsiktliga.
Så länge historien håller sig till det mänskliga eller halvmänskliga, dvs första akten, fungerar allt väl och publikens bifall var påfallande. Det är när gudarna uppträder på scenen som problemen börjar. En Wotan vid biljardbordet och med kö i handen i stället för spjut – det var ett tydligt tecken på att det är gudens mänsklighet som betonas. Han är den patriarkale familjefadern som, bunden av borgerliga konventioner, tvingas förskjuta sin älsklingsdotter Brünnhilde, sedan denna vägrat lyda hans order. Och den som verkligen har makt i familjen är Fricka, äktenskapets beskyddare, som håller på alla fasta borgerliga normer som Wotan själv gärna framhåller utåt men som han i sitt eget sexliv struntar i. Brünnhilde är hans utomäktenskapliga dotter. När Fricka tvingar Wotan att följa konventionen och därmed handla mot sina äkta känslor, blir hon ”en riktig satkärring”, som jag hörde en upprörd äldre herre säga i pausen.
Men Fricka är alltså en gud. Hon har goda skäl för sina argument. Avtal skall hållas. Äktenskapet är samhällets grundsten. Trohet är en förutsättning för allt socialt liv. Det är när gudarna tummar på sina egna regler som människorna börjar förakta dessa gudar. Och föraktade gudar förlorar sin makt. Till slut måste de gå under.
Hur har Wotan då hamnat i sitt dilemma? När den äktenskapliga kärleken bleknade för honom, grep han efter möjligheten till oinskränkt makt. Han berörde girigt Alberichs guldring (i Rhenguldet) och drabbades därmed av ringens förbannelse. Han sjunger: ”vad jag älskar måste jag offra, krossa vad högst jag älskar, trolös förråda trogen vän”. Det mänskliga berör den stora myten. Symboliskt återges det på scenen när människan Wotan griper efter sitt mytiska spjut för att döda Siegmund och sedan bestraffa Brünnhilde. Det är på gränsen till vad scenografin klarar utan att bli löjlig, men det går.
Minfälten som regissör och scenograf tassar omkring är mytens dunkla och farliga underströmmar. Svärdet som endast är till för ”den starkaste hjälten”. Det incestuösa "völsungablodet" i Sieglindes sköte (Siegfried) som överguden inte kan försvara. Den nödvändiga hämnden och hämndens rusiga lycka. Föreställningen om den oförfärade hjälten som måste tränga igenom elden för att nå sin tillkommande. Och farligast av allt: dödslängtan, driften mot en undergång i skönhet. Det är här man anar Tredje rikets avgrunder – som Holm/Lykke Møller är rädda för att visa.
Men hur får man med det mytiska våldet, blodshämnden och dödsruset? Tillbaka till kohornshjälmarna, de långa bruna särkarna, raderna av spjut och sköldar? Nej, det går ju inte heller. Sanningen är nog att vi saknar fungerande symboler för det riktigt farliga. I det utvecklade välfärdssamhället förnekas ondskan. Därför står vi också handfallna när den plötsligt möter oss.
Om nästa opera i Ringen:
Siegfried som barnteater
Om Ragnarök:
Stackars Wagner!
23 februari 2006
Hammar isolerad om äktenskapet
Ärkebiskop K G Hammar har valt att inte underteckna det upprop för äktenskapet som publicerades i Svenska Dagbladet den 22 februari.
Hans pressekreterare Ewa Röllgårdh meddelar på en direkt fråga:"Han har tackat nej till att skriva under uppropet."
Uppropet vill bevara äktenskapet i sin hävdvunna form, d v s som en samlevnadsform mellan man och kvinna. Det är undertecknat av nio kyrkoledare i Sverige. De representerar katolska kyrkan, pingströrelsen, judiska församlingen, islamska samfundet, den evangeliska alliansen samt ortodoxa kyrkan. Två före detta svenska ärkebiskopar har också skrivit på. Det är Gunnar Weman och Bertil Werkström.
I meddelandet från ärkebiskopens pressekreterare heter det också, att K G Hammar visserligen bejakar "att begreppet äktenskap ska förbehållas man och kvinna, vilket han bl a klargjort i en hearing arrangerad av regeringens äktenskaps- och partnerskapsutredning. Däremot har han och uppropets initiativtagare olika utgångspunkter för sitt resonemang och han tycker inte att den process som Svenska kyrkan befinner sig i är betjänt av att han skriver under just det här uppropet just nu."
Hans pressekreterare Ewa Röllgårdh meddelar på en direkt fråga:"Han har tackat nej till att skriva under uppropet."
Uppropet vill bevara äktenskapet i sin hävdvunna form, d v s som en samlevnadsform mellan man och kvinna. Det är undertecknat av nio kyrkoledare i Sverige. De representerar katolska kyrkan, pingströrelsen, judiska församlingen, islamska samfundet, den evangeliska alliansen samt ortodoxa kyrkan. Två före detta svenska ärkebiskopar har också skrivit på. Det är Gunnar Weman och Bertil Werkström.
I meddelandet från ärkebiskopens pressekreterare heter det också, att K G Hammar visserligen bejakar "att begreppet äktenskap ska förbehållas man och kvinna, vilket han bl a klargjort i en hearing arrangerad av regeringens äktenskaps- och partnerskapsutredning. Däremot har han och uppropets initiativtagare olika utgångspunkter för sitt resonemang och han tycker inte att den process som Svenska kyrkan befinner sig i är betjänt av att han skriver under just det här uppropet just nu."
"Missbruk av det heliga"/Nya Valamo (4)
Allt sägs i en lugn och vänlig ton, som om man utbytte artigheter. Men i de tydliga formuleringarna ligger en syrlig kritik mot Svenska kyrkan. Det sker under ett avsnitt av kursen om ortodox andlighet i klostret Nya Valamo i Finland i januari i år.
Det handlade om ekumenik. Heikki Huttunen, präst från finska ortodoxa kyrkan med ansvar för ekumeniska frågor, skall inför de nordiska kursdeltagarna tala om andlighet i ekumeniken. Det första han säger i detta ämne är, att han inte vet om någon sådan finns.
Han konstaterar att den heliga synoden tidigare förbjudit ortodoxa att be tillsammans med icke-ortodoxa. ”Men numera har vi böner som vi delar”, berättar han utan att framställa det som något stort framsteg.
När kursdeltagarna ber om exempel på kvarvarande svårigheter mellan den ortodoxa och den svenska kyrkan, tar han upp ett känsligt ämne. ”Jag kan inte begripa protestanternas försök att använda nattvarden som demonstration.” Han har varit med om protestanter som propsat på att ta emot nattvard i en ortodox liturgi. Och när den ortodoxe prästen bett dem att inte gå fram, har han fått svaret: ”Men om jag bara kommer ändå…”
Metropoliten Johannes, som satt med vid föreläsningen, gav ännu ett exempel: ”Överblivet nattvardsvin hälls bara ut i vasken. Det är en brist på respekt för det heliga.” De närvarande protestanterna protesterade inte mot beskrivningarna, men efteråt bagatelliserade flera (miss)bruket och jag hörde formuleringen ”det sker i alla fall inte i alla kyrkor och inte gör alla präster så”. Vilken tröst evad som kommer på!
Heikki Huttunen sammanfattade stillsamt och lågmält de ortodoxas syn på protestanterna sålunda: ”Protestanterna har en bristande respekt för traditionen och för dem som gått före oss. De har också en bristande respekt för kroppens helighet och för nattvarden”.
När det gällde ”kroppens helighet” sades igenting klart ut, men budskapet fanns där underförstått, nämligen en kritik av Svenska kyrkans beslut att inrätta en välsignelseakt för samkönade förhållanden.
När jag själv senare samtalade med företrädare för den finska ortodoxa kyrkan, framgick det tydligt, att de inte kan se någon tydlig skillnad mellan en välsignelseakt och en vigselceremoni. Men en sådan skillnad försöker företrädarna för Svenska kyrkan med lama försäkringar att upprätthålla. Officiellt vill nämligen inte de heller ha någon vigsel av homosexuella. Sina verkliga avsikter, det är mitt intryck, vågar de emellertid inte säga klart ut. Att öppna äktenskapet för homosexuella skulle nämligen med stor sannolikhet möta ett kompakt motstånd bland vanliga kristna, dessa redan hårt prövade.
Att ärkebiskopen K G Hammar inte vill ställa sig bakom ett upprop för äktenskapet (SvD 22 feb 2006) är säkert en pusselbit i detta spel.
Så långt kritiken från de ortodoxa i Valamo. Ligger det något i den? Här en personlig erfarenhet.
För några år sedan samtalade jag med en präst i Svenska kyrkan i Stockholm. Hans absolut första personliga fråga till mig löd: ”Är du homo eller hetero?” En fråga som inte hade ett dugg med anledningen till mitt besök att göra. Men denne präst ansåg tydligen att sex var en viktig utgångspunkt för alla samtal. Det var första gången jag anade att intresset för folks sexuella läggning har blivit något av en fix idé i Svenska kyrkan.
Något senare förklarade samme präst att i Svenska kyrkan ”är det rätt att göra uppror”. Detta som stöd för föreställningen att det är fritt fram att tycka, tro, tänka och handla lite som man vill. Och så kom det en triumfatorisk berättelse om att han minsann förde sitt eget lilla uppror även i andra kyrkor. Han berättade brett leende hur han gått till nattvard i en katolsk kyrka. Den katolske prästen kände inte igen honom och frågade följaktligen om han var katolik. ”Ja, jag är västerländskt kristen”, svarade han. Och tog emot brödet.
Det var en arrogans och en brist på respekt för det heliga och för andra kristna samfund som fick mig att rygga tillbaka – från hela Svenska kyrkan.
Nästa artikel i serien:
När orden inte räcker/Nya Valamo (5)
Mer om mina personliga erfarenheter av Svenska kyrkan:
Arma svenska kyrka!
Det handlade om ekumenik. Heikki Huttunen, präst från finska ortodoxa kyrkan med ansvar för ekumeniska frågor, skall inför de nordiska kursdeltagarna tala om andlighet i ekumeniken. Det första han säger i detta ämne är, att han inte vet om någon sådan finns.
Han konstaterar att den heliga synoden tidigare förbjudit ortodoxa att be tillsammans med icke-ortodoxa. ”Men numera har vi böner som vi delar”, berättar han utan att framställa det som något stort framsteg.
När kursdeltagarna ber om exempel på kvarvarande svårigheter mellan den ortodoxa och den svenska kyrkan, tar han upp ett känsligt ämne. ”Jag kan inte begripa protestanternas försök att använda nattvarden som demonstration.” Han har varit med om protestanter som propsat på att ta emot nattvard i en ortodox liturgi. Och när den ortodoxe prästen bett dem att inte gå fram, har han fått svaret: ”Men om jag bara kommer ändå…”
Metropoliten Johannes, som satt med vid föreläsningen, gav ännu ett exempel: ”Överblivet nattvardsvin hälls bara ut i vasken. Det är en brist på respekt för det heliga.” De närvarande protestanterna protesterade inte mot beskrivningarna, men efteråt bagatelliserade flera (miss)bruket och jag hörde formuleringen ”det sker i alla fall inte i alla kyrkor och inte gör alla präster så”. Vilken tröst evad som kommer på!
Heikki Huttunen sammanfattade stillsamt och lågmält de ortodoxas syn på protestanterna sålunda: ”Protestanterna har en bristande respekt för traditionen och för dem som gått före oss. De har också en bristande respekt för kroppens helighet och för nattvarden”.
När det gällde ”kroppens helighet” sades igenting klart ut, men budskapet fanns där underförstått, nämligen en kritik av Svenska kyrkans beslut att inrätta en välsignelseakt för samkönade förhållanden.
När jag själv senare samtalade med företrädare för den finska ortodoxa kyrkan, framgick det tydligt, att de inte kan se någon tydlig skillnad mellan en välsignelseakt och en vigselceremoni. Men en sådan skillnad försöker företrädarna för Svenska kyrkan med lama försäkringar att upprätthålla. Officiellt vill nämligen inte de heller ha någon vigsel av homosexuella. Sina verkliga avsikter, det är mitt intryck, vågar de emellertid inte säga klart ut. Att öppna äktenskapet för homosexuella skulle nämligen med stor sannolikhet möta ett kompakt motstånd bland vanliga kristna, dessa redan hårt prövade.
Att ärkebiskopen K G Hammar inte vill ställa sig bakom ett upprop för äktenskapet (SvD 22 feb 2006) är säkert en pusselbit i detta spel.
Så långt kritiken från de ortodoxa i Valamo. Ligger det något i den? Här en personlig erfarenhet.
För några år sedan samtalade jag med en präst i Svenska kyrkan i Stockholm. Hans absolut första personliga fråga till mig löd: ”Är du homo eller hetero?” En fråga som inte hade ett dugg med anledningen till mitt besök att göra. Men denne präst ansåg tydligen att sex var en viktig utgångspunkt för alla samtal. Det var första gången jag anade att intresset för folks sexuella läggning har blivit något av en fix idé i Svenska kyrkan.
Något senare förklarade samme präst att i Svenska kyrkan ”är det rätt att göra uppror”. Detta som stöd för föreställningen att det är fritt fram att tycka, tro, tänka och handla lite som man vill. Och så kom det en triumfatorisk berättelse om att han minsann förde sitt eget lilla uppror även i andra kyrkor. Han berättade brett leende hur han gått till nattvard i en katolsk kyrka. Den katolske prästen kände inte igen honom och frågade följaktligen om han var katolik. ”Ja, jag är västerländskt kristen”, svarade han. Och tog emot brödet.
Det var en arrogans och en brist på respekt för det heliga och för andra kristna samfund som fick mig att rygga tillbaka – från hela Svenska kyrkan.
Nästa artikel i serien:
När orden inte räcker/Nya Valamo (5)
Mer om mina personliga erfarenheter av Svenska kyrkan:
Arma svenska kyrka!
20 februari 2006
Stryper rädslan tryckfriheten?
Har svenska medier blivit rädda för att publicera bilder och artiklar som inte behagar de radikala islamisterna? Håller rädslan helt enkelt på att inskränka vår yttrandefrihet?
Det var en central frågeställning när Publicistklubben på måndagskvällen (20 feb) debatterade Muhammed-krisen i Stockholm.
Svenska Dagbladet och Sydsvenska Dagbladet valde båda att inte publicera karikatyrerna av Muhammed, trots det uppenbart stora nyhetsvärdet och läsarnas behov av att kunna ta ställning själva. Tidningarnas företrädare vid debatten, redaktionschef Mats-Eric Nilsson respektive chefredaktör Peter Melin, försvarade sina ställningstaganden. Teckningarna var dåliga, många människor kunde kränkas och man ville inte spela med i Jyllands-Postens provokation. Dessutom fanns bilderna ändå lätt tillgängliga på nätet.
”Var det inte lite fegt mot era läsare?” undrade PK:s ordförande Stig Fredrikson. Men nej, det tyckte inte de båda herrarna. Och båda slog ifrån sig på frågan om de var rädda. Inte alls, här var det fråga om självständiga beslut av tidningarna. Peter Melin ansåg till och med att hans beslut fattades ”konsekvensneutralt”, d v s utan hänsyn till eventuella konsekvenser.
Kulturskribenten och muslimen Dirsa Demirbag-Sten på Expressen gav inte mycket för de bådas argumentering. Hon ansåg att bilderna borde publiceras som ”stöd för trängda kolleger” i Danmark och för tryckfriheten, som hotas av radikala islamister. Och hon tillade med hetta: ”Jag har respekt för om ni är rädda. Vi har en motpart som hotar med att spränga oss i luften. Men sluta låtsas! Spit it out! Ni vågar inte!”
Och hon fortsatte: ”Vem är det för övrigt som kränker vem? De radikala islamisterna vill ha sharialagar. Jag tror inte jag behöver påminna er om vad det skulle innebära för t ex kvinnor och homosexuella för att inte nämna yttrandefriheten.”
Flera talare påminde om den egendomliga obalans som tycks råda bland publicisterna. Ecce homo-bilderna upplevde många kristna som djupt kränkande, vilket mediefolket var fullt medvetna om. Ändå publicerades de. Lars Hillersbergs teckningar, som många upplever som antisemitiska och hets mot folkgrupp, har publicerats. I jakten på högerextremister publicerades för ett antal år sedan helsidor med namn och bilder på personer med förmenta nazisympatier. Men när det gäller muslimerna gäller tydligen andra normer?
PK-ordföranden Stig Fredrikson ställde frågan om inte yttrandefriheten sitter trängre i Sverige i dag än före publiceringen av Muhammed-karikatyrerna. Han erinrade om utrikesdepartementets ingripande mot Sverigedemokraternas nättidning. På den punkten verkade det råda stor enighet bland publicisterna. Det ingripandet var fel.
Stig Fredrikson ifrågasatte också om det överhuvudtaget är möjligt att nu publicera teckningarna med tanke på allt som hänt. Har yttrandefriheten redan skadats?
På detta fick han ett svar från den närvarande representanten för dansk press, Rolf Jonshöj, politisk reporter på Danmarks Radio. Han sade: ”Vi måste ställa oss frågan hur vi skall förhålla oss till yttrandefrihetens gränser. Skall vi vara snälla och alltid hålla oss tryggt innanför dem. Eller måste vi kanske ibland pröva dessa gränser med risk för att vi någon gång överskrider dem? Jag tror det är farligt när vi själva inskränker yttrandefriheten genom att bli mer och mer försiktiga.”
Det var en central frågeställning när Publicistklubben på måndagskvällen (20 feb) debatterade Muhammed-krisen i Stockholm.
Svenska Dagbladet och Sydsvenska Dagbladet valde båda att inte publicera karikatyrerna av Muhammed, trots det uppenbart stora nyhetsvärdet och läsarnas behov av att kunna ta ställning själva. Tidningarnas företrädare vid debatten, redaktionschef Mats-Eric Nilsson respektive chefredaktör Peter Melin, försvarade sina ställningstaganden. Teckningarna var dåliga, många människor kunde kränkas och man ville inte spela med i Jyllands-Postens provokation. Dessutom fanns bilderna ändå lätt tillgängliga på nätet.
”Var det inte lite fegt mot era läsare?” undrade PK:s ordförande Stig Fredrikson. Men nej, det tyckte inte de båda herrarna. Och båda slog ifrån sig på frågan om de var rädda. Inte alls, här var det fråga om självständiga beslut av tidningarna. Peter Melin ansåg till och med att hans beslut fattades ”konsekvensneutralt”, d v s utan hänsyn till eventuella konsekvenser.
Kulturskribenten och muslimen Dirsa Demirbag-Sten på Expressen gav inte mycket för de bådas argumentering. Hon ansåg att bilderna borde publiceras som ”stöd för trängda kolleger” i Danmark och för tryckfriheten, som hotas av radikala islamister. Och hon tillade med hetta: ”Jag har respekt för om ni är rädda. Vi har en motpart som hotar med att spränga oss i luften. Men sluta låtsas! Spit it out! Ni vågar inte!”
Och hon fortsatte: ”Vem är det för övrigt som kränker vem? De radikala islamisterna vill ha sharialagar. Jag tror inte jag behöver påminna er om vad det skulle innebära för t ex kvinnor och homosexuella för att inte nämna yttrandefriheten.”
Flera talare påminde om den egendomliga obalans som tycks råda bland publicisterna. Ecce homo-bilderna upplevde många kristna som djupt kränkande, vilket mediefolket var fullt medvetna om. Ändå publicerades de. Lars Hillersbergs teckningar, som många upplever som antisemitiska och hets mot folkgrupp, har publicerats. I jakten på högerextremister publicerades för ett antal år sedan helsidor med namn och bilder på personer med förmenta nazisympatier. Men när det gäller muslimerna gäller tydligen andra normer?
PK-ordföranden Stig Fredrikson ställde frågan om inte yttrandefriheten sitter trängre i Sverige i dag än före publiceringen av Muhammed-karikatyrerna. Han erinrade om utrikesdepartementets ingripande mot Sverigedemokraternas nättidning. På den punkten verkade det råda stor enighet bland publicisterna. Det ingripandet var fel.
Stig Fredrikson ifrågasatte också om det överhuvudtaget är möjligt att nu publicera teckningarna med tanke på allt som hänt. Har yttrandefriheten redan skadats?
På detta fick han ett svar från den närvarande representanten för dansk press, Rolf Jonshöj, politisk reporter på Danmarks Radio. Han sade: ”Vi måste ställa oss frågan hur vi skall förhålla oss till yttrandefrihetens gränser. Skall vi vara snälla och alltid hålla oss tryggt innanför dem. Eller måste vi kanske ibland pröva dessa gränser med risk för att vi någon gång överskrider dem? Jag tror det är farligt när vi själva inskränker yttrandefriheten genom att bli mer och mer försiktiga.”
18 februari 2006
Apropå...
Apropå nye ärkebiskopen
Hör att Wejryd ämnar jaga
dem som tänker fel med snuten!
Kyrkans folk må bittert klaga,
huka sig och oket taga.
Efter Hammars poesi och saga
gäller nu att hålla truten.
Var beredd på ekeluten!
(Sedan blivande ärkebiskopen Anders Wejryd sagt att kvinnoprästmotståndare bör polisanmälas.)
Apropå Crazy Horse
De fostrar de sina,
de röda små glina,
i maktens arrogans.
Se Perssons svans!
(SSU:s ordförande Anna Sjödin, åtalad för våld mot tjänsteman, våldsamt motstånd, egenmäktigt förfarande och förolämpning, ser ingen anledning att ångra sig och tror inte att hon belastar partiet. SvD 13 april 2006)
Apropå myndigheter
"Snuvig fågel? Ingen fara!
Allt kan vi förklara.
Fast mata sparvar, ve och fasa!
Det gör vi bara
i dräkt från NASA."
(Med anledning av de heltäckande skyddsdräkter som används i samband med fåfelinfluensan)
Apropå konstitutionsutskottet
Makten inför KU, vilket par!
Hon bara avklädda kraken.
Han i hopplöst försvar
för UD-saken.
Sankt Göran och Draken.
(Statsminister Göran Persson och utrikesminister Laila Freivalds utfrågas med anledning av UD:s hantering av flodvågskatastrofen)
Hör att Wejryd ämnar jaga
dem som tänker fel med snuten!
Kyrkans folk må bittert klaga,
huka sig och oket taga.
Efter Hammars poesi och saga
gäller nu att hålla truten.
Var beredd på ekeluten!
(Sedan blivande ärkebiskopen Anders Wejryd sagt att kvinnoprästmotståndare bör polisanmälas.)
Apropå Crazy Horse
De fostrar de sina,
de röda små glina,
i maktens arrogans.
Se Perssons svans!
(SSU:s ordförande Anna Sjödin, åtalad för våld mot tjänsteman, våldsamt motstånd, egenmäktigt förfarande och förolämpning, ser ingen anledning att ångra sig och tror inte att hon belastar partiet. SvD 13 april 2006)
Apropå myndigheter
"Snuvig fågel? Ingen fara!
Allt kan vi förklara.
Fast mata sparvar, ve och fasa!
Det gör vi bara
i dräkt från NASA."
(Med anledning av de heltäckande skyddsdräkter som används i samband med fåfelinfluensan)
Apropå konstitutionsutskottet
Makten inför KU, vilket par!
Hon bara avklädda kraken.
Han i hopplöst försvar
för UD-saken.
Sankt Göran och Draken.
(Statsminister Göran Persson och utrikesminister Laila Freivalds utfrågas med anledning av UD:s hantering av flodvågskatastrofen)
17 februari 2006
Ett förlorat språk/Nya Valamo (3)
När de kristna bildstormarna på 700-talet försökte förstöra all kyrklig bildkonst, var det Katarinaklostrets belägenhet i Sinai, mitt i den muslimska världen, som räddade dess samlingar av ikoner. Muslimer blev alltså beskyddare av kristen konst. Ikoner från 500-talet kom därmed att bevaras till våra dagar. En liten pusselbit i det stora spelet om bilden i religionen, detta spel som plötsligt fått en sådan dramatisk aktualitet.
Det var metropoliten Johannes (se artikel 2 i Valamo-serien) som nämnde detta under kursen i ortodox andlighet i Nya Valamo i januari. Men för övrigt var det den finländske ikonmålaren Alexander Wikström som stod för introduktionen till ikonernas värld. Han är en spenslig man med uttrycksfulla händer – som på en ikon – och en av fem yrkesmässiga ikonmålare i Finland.
Ikonen, säger han, kommer med ”en vind från urkyrkan” och ”vittnar om det oskapade, gudomliga ljuset”. Ikonen är ett fönster mot det himmelska. Därmed lyckas han ge ikonostasen i ortodoxa kyrkor, d v s den bildbehängda väggen mellan altarrummet och församlingen, en överraskande innebörd. I stället för att fjärma församlingen från det heligaste, som man i väst gärna uppfattar saken, blir bildväggen det som öppnar mot det hinsides och förenar hela kyrkan i gudstjänsten.
Ikonens bildspråk står i tydlig motsättning till västvärldens. Ikonerna är neutrala bilder som inte visar starka känslor som glädje eller sorg. Porträtten är andliga, inte fysiska. Perspektiv saknas och konstnären motverkar medvetet alla tendenser i den riktningen. Däremot skall bilden vara tydlig och läsbar, d v s symbolerna skall ha sitt klara religiösa budskap.
Så står den röda färgen för Guds kärlek och energi. Den blå däremot för det mänskliga. Genom att måla Kristus i rött och blått understryker man sålunda hans dubbla natur av att vara Gud och människa samtidigt. Ikonen är i regel rektangulär. Den fyrkantiga formen står för den begränsade tiden. Men den runda formen, t ex i gloriorna, vittnar om evigheten. Och, en liten svindlande detalj: glorian bryter ofta igenom den fyrkantiga ramen, evigheten bryter tiden!
Händer är viktiga. De visar vägen mot det gudomliga. Maria visar ofta med sin hand mot Jesusbarnet. Profeters och helgons händer formar genom sin fingerställning ofta Kristus-monogrammet, ICXC. De uppåtvända öppna handflatorna ”är öronens attribut”, säger Alexander Wikström. De berättar om det inre, andliga lyssnandet. På Marias dräkt finns ofta tre stjärnor som erinrar om ”evig jungfrulighet, före, vid och efter Kristi födelse”. Korta texter eller förkortningar är vanliga i ikonerna. Ofta är de på grekiska. Så t ex det centrala Ό ΩΝ som är Guds svar på frågan vem han är: jag är den som är.
Så här kan man hålla på och läsa ikonerna. Om man kan språket. Hur många kan det i dag? I vilken grad är denna kunskap en förutsättning för en kyrka som vill hålla kanalerna öppna till traditionen, som vill fortsätta att känna ”vinden från urkyrkan”?
Nästa artikel i serien:
"Missbruk av det heliga"/Nya Valamo (4)
Det var metropoliten Johannes (se artikel 2 i Valamo-serien) som nämnde detta under kursen i ortodox andlighet i Nya Valamo i januari. Men för övrigt var det den finländske ikonmålaren Alexander Wikström som stod för introduktionen till ikonernas värld. Han är en spenslig man med uttrycksfulla händer – som på en ikon – och en av fem yrkesmässiga ikonmålare i Finland.
Ikonen, säger han, kommer med ”en vind från urkyrkan” och ”vittnar om det oskapade, gudomliga ljuset”. Ikonen är ett fönster mot det himmelska. Därmed lyckas han ge ikonostasen i ortodoxa kyrkor, d v s den bildbehängda väggen mellan altarrummet och församlingen, en överraskande innebörd. I stället för att fjärma församlingen från det heligaste, som man i väst gärna uppfattar saken, blir bildväggen det som öppnar mot det hinsides och förenar hela kyrkan i gudstjänsten.
Ikonens bildspråk står i tydlig motsättning till västvärldens. Ikonerna är neutrala bilder som inte visar starka känslor som glädje eller sorg. Porträtten är andliga, inte fysiska. Perspektiv saknas och konstnären motverkar medvetet alla tendenser i den riktningen. Däremot skall bilden vara tydlig och läsbar, d v s symbolerna skall ha sitt klara religiösa budskap.
Så står den röda färgen för Guds kärlek och energi. Den blå däremot för det mänskliga. Genom att måla Kristus i rött och blått understryker man sålunda hans dubbla natur av att vara Gud och människa samtidigt. Ikonen är i regel rektangulär. Den fyrkantiga formen står för den begränsade tiden. Men den runda formen, t ex i gloriorna, vittnar om evigheten. Och, en liten svindlande detalj: glorian bryter ofta igenom den fyrkantiga ramen, evigheten bryter tiden!
Händer är viktiga. De visar vägen mot det gudomliga. Maria visar ofta med sin hand mot Jesusbarnet. Profeters och helgons händer formar genom sin fingerställning ofta Kristus-monogrammet, ICXC. De uppåtvända öppna handflatorna ”är öronens attribut”, säger Alexander Wikström. De berättar om det inre, andliga lyssnandet. På Marias dräkt finns ofta tre stjärnor som erinrar om ”evig jungfrulighet, före, vid och efter Kristi födelse”. Korta texter eller förkortningar är vanliga i ikonerna. Ofta är de på grekiska. Så t ex det centrala Ό ΩΝ som är Guds svar på frågan vem han är: jag är den som är.
Så här kan man hålla på och läsa ikonerna. Om man kan språket. Hur många kan det i dag? I vilken grad är denna kunskap en förutsättning för en kyrka som vill hålla kanalerna öppna till traditionen, som vill fortsätta att känna ”vinden från urkyrkan”?
Nästa artikel i serien:
"Missbruk av det heliga"/Nya Valamo (4)
15 februari 2006
Ett försök att utvidga tabuzonen?
En tysk tidning har råkat ut för massiva protester och hot sedan man publicerat en karikatyr som visade det iranska fotbollslandslaget som självmordsbombare. Det är den ansedda Berlin-tidningen Der Tagesspiegel som publicerat teckningen. Tecknaren har fått flera dödshot och av säkerhetsskäl tvingats lämna sin bostad. I Teheran har den tyska ambassaden utsatts för stenkastning.
Tidningen har bett om ursäkt för att man sårat iraniernas känslor – men inte för publiceringen, trots att den iranska ambassaden krävt en sådan ursäkt.
Det som gör situationen bisarr är att teckningen, enligt tidningen, inte alls riktade sig mot iranierna. Den var i stället avsedd som ett kritiskt inlägg i en intern tysk debatt om huruvida den tyska försvarsmakten, Bundeswehr, skall medverka vid det kommande fotbolls-VM.
Bilden visar tyska soldater uppställda som ett fotbollslag vid sidan om det iranska landslaget. Över de båda lagen står: ”Varför Bundeswehr absolut måste användas i fotbolls-VM”. Tecknaren vill alltså visa att det är den orimliga och falska föreställningen om t ex iranska fotbollsspelare som terrorister, som drivit fram den tokiga idén om att använda Bundeswehr.
Men i Iran har man helt missat ironin och därför totalt missförstått teckningen, enligt Tagesspiegels chefredaktör.
Man må tycka och tro vad man vill om tidningens avsikter med karikatyren. Men en sak är klar: den här gången handlar det inte om religion. I stället är det nationella känslor som sårats. Tidningen skriver själv: ”I går var det Muhammed, i dag är det Iran och fotboll. Vad blir det i morgon som inte går?” En obehaglig utvidgning av den tabuzon som dunkla politiska (och religiösa) krafter i Mellanöstern nu vill pressa på västvärlden kan vara på gång. Är det inte dags för demokratierna att sätta ner foten och försvara sin egen integritet? Men hur gör man det på ett konstruktivt sätt?
Tidningen har bett om ursäkt för att man sårat iraniernas känslor – men inte för publiceringen, trots att den iranska ambassaden krävt en sådan ursäkt.
Det som gör situationen bisarr är att teckningen, enligt tidningen, inte alls riktade sig mot iranierna. Den var i stället avsedd som ett kritiskt inlägg i en intern tysk debatt om huruvida den tyska försvarsmakten, Bundeswehr, skall medverka vid det kommande fotbolls-VM.
Bilden visar tyska soldater uppställda som ett fotbollslag vid sidan om det iranska landslaget. Över de båda lagen står: ”Varför Bundeswehr absolut måste användas i fotbolls-VM”. Tecknaren vill alltså visa att det är den orimliga och falska föreställningen om t ex iranska fotbollsspelare som terrorister, som drivit fram den tokiga idén om att använda Bundeswehr.
Men i Iran har man helt missat ironin och därför totalt missförstått teckningen, enligt Tagesspiegels chefredaktör.
Man må tycka och tro vad man vill om tidningens avsikter med karikatyren. Men en sak är klar: den här gången handlar det inte om religion. I stället är det nationella känslor som sårats. Tidningen skriver själv: ”I går var det Muhammed, i dag är det Iran och fotboll. Vad blir det i morgon som inte går?” En obehaglig utvidgning av den tabuzon som dunkla politiska (och religiösa) krafter i Mellanöstern nu vill pressa på västvärlden kan vara på gång. Är det inte dags för demokratierna att sätta ner foten och försvara sin egen integritet? Men hur gör man det på ett konstruktivt sätt?
13 februari 2006
Apropå karikatyrer
vi är guds avbild
men ter oss mest
som karikatyrer
av oss själva
(Återges med vänligt medgivande
av författaren, signaturen Barakha
på poeter.se. Länk till höger.)
men ter oss mest
som karikatyrer
av oss själva
(Återges med vänligt medgivande
av författaren, signaturen Barakha
på poeter.se. Länk till höger.)
Provocerande andlighet/Nya Valamo (2)
Tystnad och stillhet är de två begrepp som metropoliten Johannes nämner först, när han skall berätta om ortodox andlighet vid kursen i klostret Nya Valamo i mitten av januari.
Metropoliten är f d ärkebiskop i den finska ortodoxa kyrkan och lyder under patriarkatet i Konstantinopel. Han är alltså en av de främsta företrädarna för sin kyrka. Jag lyssnar, noterar och reflekterar.
”Analyserandet och systematiserandet är väsensfrämmade för tystnaden i ortodox mening”, säger han och jag anar redan ett visst avståndstagande från västliga, intellektuella förhållningssätt.
”Tystnad är att avhålla sig från tal och ljud”, säger han, ”till skillnad från stillhet som är en inre öppenhet mot Gud, hjärtats renhet”. Det låter på en gång självklart och mystiskt, men metropoliten, som är finlandssvensk och bor i Åbo, förklarar att vår nordiska terminologi fortfarande är under utveckling när det gäller dessa ting. Grekiska ord har hittills övertagits ordagrant till svenska ”och då låter det mycket mystiskt utan att vara det”. Han skrockar stillsamt.
Han betonar att tystnaden har en stor praktisk betydelse i den andliga utvecklingen. Praktisk? Ja, tystnaden ger helt enkelt mer tid att tänka. Och så kommer han med en formulering som låter som ett dråpslag mot hela vår västerländska mediekultur: ”Mångordigheten främjar inte goda tankar. Människor som genast säger vad de tänker är farliga.” Jag kan inte låta bli att för mitt inre öra höra våra politiker, företagsledare och även kyrkliga företrädare, som alltid och allestädes har ett svar färdigt på vilken fråga det vara månde. Något annat är otänkbart. Om de plötsligt vore tysta inför en fråga i TV, skulle det utlösa hånfulla kommentarer, gissar jag. Farliga alltså?
Och när metropoliten tillägger att lärjungen bör tiga gentemot sin lärare, blir jag övertygad om att klyftan mellan öst och väst är djupare än jag kunnat föreställa mig. Här är det inte ”rätt att göra uppror”, här är det tvärt om fråga om underkastelse under erfarenheten.
Denna tystnad och stillhet kräver också att man i viss mån försakar världen. Metropoliten exemplifierar genom att föreslå en viss begränsning av kontakterna med släktingar och vänner. ”Låt de döda begrava sina döda." Han erinrar om hesychasterna, en andlig riktning inom ortodoxin med centrum i munkrepubliken på Athos. Genom oavbruten bön kan man enligt dem nå en gudomlig stillhet, som gör det möjligt att se det oskapade ljuset. Jag noterar igen. Utan att förstå. Det låter onekligen mycket mystiskt och den här gången tror jag att det också är det.
Metropoliten Johannes från Åbo säger, att ren bön är bön utan att begära eller önska något. ”Den som inte längtar efter något kan börja längta efter Gud. Kärlek och tålamod är stillhetens frukter.” Möjligen kunde någon ha trott att tågordningen var den motsatta.
Mycket av vad som sägs vid denna kurs i ortodox andlighet i Savolaks skogar, inte särskilt långt från Sverige, är i själva verket mycket provocerande för en västerländsk vanetänkare. Fundera t ex på den verkliga innebörden av detta: ”Bara den som inte är beroende av människorna kan älska dem.”
Fler artiklar i ämnet kommer efterhand. Kommentera gärna.
Nästa artikel i serien:
Ett förlorat språk/Nya Valamo (3)
Metropoliten är f d ärkebiskop i den finska ortodoxa kyrkan och lyder under patriarkatet i Konstantinopel. Han är alltså en av de främsta företrädarna för sin kyrka. Jag lyssnar, noterar och reflekterar.
”Analyserandet och systematiserandet är väsensfrämmade för tystnaden i ortodox mening”, säger han och jag anar redan ett visst avståndstagande från västliga, intellektuella förhållningssätt.
”Tystnad är att avhålla sig från tal och ljud”, säger han, ”till skillnad från stillhet som är en inre öppenhet mot Gud, hjärtats renhet”. Det låter på en gång självklart och mystiskt, men metropoliten, som är finlandssvensk och bor i Åbo, förklarar att vår nordiska terminologi fortfarande är under utveckling när det gäller dessa ting. Grekiska ord har hittills övertagits ordagrant till svenska ”och då låter det mycket mystiskt utan att vara det”. Han skrockar stillsamt.
Han betonar att tystnaden har en stor praktisk betydelse i den andliga utvecklingen. Praktisk? Ja, tystnaden ger helt enkelt mer tid att tänka. Och så kommer han med en formulering som låter som ett dråpslag mot hela vår västerländska mediekultur: ”Mångordigheten främjar inte goda tankar. Människor som genast säger vad de tänker är farliga.” Jag kan inte låta bli att för mitt inre öra höra våra politiker, företagsledare och även kyrkliga företrädare, som alltid och allestädes har ett svar färdigt på vilken fråga det vara månde. Något annat är otänkbart. Om de plötsligt vore tysta inför en fråga i TV, skulle det utlösa hånfulla kommentarer, gissar jag. Farliga alltså?
Och när metropoliten tillägger att lärjungen bör tiga gentemot sin lärare, blir jag övertygad om att klyftan mellan öst och väst är djupare än jag kunnat föreställa mig. Här är det inte ”rätt att göra uppror”, här är det tvärt om fråga om underkastelse under erfarenheten.
Denna tystnad och stillhet kräver också att man i viss mån försakar världen. Metropoliten exemplifierar genom att föreslå en viss begränsning av kontakterna med släktingar och vänner. ”Låt de döda begrava sina döda." Han erinrar om hesychasterna, en andlig riktning inom ortodoxin med centrum i munkrepubliken på Athos. Genom oavbruten bön kan man enligt dem nå en gudomlig stillhet, som gör det möjligt att se det oskapade ljuset. Jag noterar igen. Utan att förstå. Det låter onekligen mycket mystiskt och den här gången tror jag att det också är det.
Metropoliten Johannes från Åbo säger, att ren bön är bön utan att begära eller önska något. ”Den som inte längtar efter något kan börja längta efter Gud. Kärlek och tålamod är stillhetens frukter.” Möjligen kunde någon ha trott att tågordningen var den motsatta.
Mycket av vad som sägs vid denna kurs i ortodox andlighet i Savolaks skogar, inte särskilt långt från Sverige, är i själva verket mycket provocerande för en västerländsk vanetänkare. Fundera t ex på den verkliga innebörden av detta: ”Bara den som inte är beroende av människorna kan älska dem.”
Fler artiklar i ämnet kommer efterhand. Kommentera gärna.
Nästa artikel i serien:
Ett förlorat språk/Nya Valamo (3)
10 februari 2006
Det kostar att vika sig för hot
Det som de radikala islamisterna inte lyckades med i Danmark har de nu enkelt åstadkommit i Sverige. Med ynkligt hot lyckades de få regeringen att ingripa mot den fria pressen. Utrikesminister Laila Freivalds vek sig för våldet och tog Säpo till hjälp för att tvinga Sverigedemokraterna att ta bort Muhammed-bilderna från sin hemsida.
Det är hårda ord. Men man kan tyvärr inte dra någon annan slutsats. Något liknande har inte inträffat i Sverige sedan transportförbudet för vissa tidningar och konfiskeringarna av Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning under andra världskriget. Den gången var regeringen rädd för Hitler.
I Sverige är det ansvarige utgivare som bestämmer om något skall tas bort från tidningen – inte utrikesdepartementet. Genom sitt ingripande har Sveriges utrikesminister signalerat till omvärlden att den svenska regeringen har ett ansvar för vad som skrivs och visas i medier. Precis vad de radikala islamisterna krävt! Nu kan vi vänta nya krav på att Sverige skall följa islamistiska påbud. I värsta fall har man öppnat för otäcka utpressningar.
Vilket självmål!
Dessutom har den socialdemokratiska regeringen lyckats göra ett tvivelaktigt populistparti till martyrer för pressfriheten. Det var väl mer än vad Sverigedemokraterna någonsin hade kunnat drömma om. Självmål igen!
Men medierna har också en del av ansvaret för den uppkomna situationen. När den olyckliga publiceringen av Muhammed-teckningarna i Jyllands-Posten var ett faktum, inträdde en helt ny situation. I den borde många tidningar världen runt ha slutit upp kring den danska tidningen och återpublicerat karikatyrerna. Inte som en provokation utan med en inbjudan till samtal och som ett tydligt budskap om att tryckfriheten är lika helig för västerlänningar som Muhammed för muslimerna. Då hade tyngden av de islamistiska hoten varit mindre på den enskilda tidningen och det enskilda landet. Möjligheterna att motstå påtryckningarna hade varit större och förhoppningsvis hade samtal mellan jämbördiga parter kunnat föras, t ex i EU: s regi. Nu har den svenska regeringen i stället böjt sig för hot och därmed visat islamisterna att just hot lönar sig.
Regeringen har också svikit de vanliga, hederliga muslimer som sökt sig till Sverige för att de är emot diktatur och ofrihet. Dessa muslimer, som ingenting högre önskar än att leva tryggt i ett demokratiskt land, var redan tidigare utsatta för hot från radikala islamister och har nu anledning att vara än mer oroliga. Det är mycket sorgligt eftersom de är våra potentiellt närmaste allierade i kampen för demokratin och mot den islamistiska ofriheten.
Hårda ord igen, men vad skall man annars säga?
Det är hårda ord. Men man kan tyvärr inte dra någon annan slutsats. Något liknande har inte inträffat i Sverige sedan transportförbudet för vissa tidningar och konfiskeringarna av Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning under andra världskriget. Den gången var regeringen rädd för Hitler.
I Sverige är det ansvarige utgivare som bestämmer om något skall tas bort från tidningen – inte utrikesdepartementet. Genom sitt ingripande har Sveriges utrikesminister signalerat till omvärlden att den svenska regeringen har ett ansvar för vad som skrivs och visas i medier. Precis vad de radikala islamisterna krävt! Nu kan vi vänta nya krav på att Sverige skall följa islamistiska påbud. I värsta fall har man öppnat för otäcka utpressningar.
Vilket självmål!
Dessutom har den socialdemokratiska regeringen lyckats göra ett tvivelaktigt populistparti till martyrer för pressfriheten. Det var väl mer än vad Sverigedemokraterna någonsin hade kunnat drömma om. Självmål igen!
Men medierna har också en del av ansvaret för den uppkomna situationen. När den olyckliga publiceringen av Muhammed-teckningarna i Jyllands-Posten var ett faktum, inträdde en helt ny situation. I den borde många tidningar världen runt ha slutit upp kring den danska tidningen och återpublicerat karikatyrerna. Inte som en provokation utan med en inbjudan till samtal och som ett tydligt budskap om att tryckfriheten är lika helig för västerlänningar som Muhammed för muslimerna. Då hade tyngden av de islamistiska hoten varit mindre på den enskilda tidningen och det enskilda landet. Möjligheterna att motstå påtryckningarna hade varit större och förhoppningsvis hade samtal mellan jämbördiga parter kunnat föras, t ex i EU: s regi. Nu har den svenska regeringen i stället böjt sig för hot och därmed visat islamisterna att just hot lönar sig.
Regeringen har också svikit de vanliga, hederliga muslimer som sökt sig till Sverige för att de är emot diktatur och ofrihet. Dessa muslimer, som ingenting högre önskar än att leva tryggt i ett demokratiskt land, var redan tidigare utsatta för hot från radikala islamister och har nu anledning att vara än mer oroliga. Det är mycket sorgligt eftersom de är våra potentiellt närmaste allierade i kampen för demokratin och mot den islamistiska ofriheten.
Hårda ord igen, men vad skall man annars säga?
9 februari 2006
Nya Valamo - Finlands andliga lunga
I samband med vinterkriget 1939-1940 måste munkarna i det ortodoxa klostret på ön Valamo i Ladoga fly över isen till det finska fastlandet. Med hjälp av finska armélastbilar evakuerades klostret på en enda dag för att undgå de framryckande ryssarna. Stora delar av klostrets samlingar av kultföremål blev kvar och gick förlorade.
De överlevande började genast söka efter en plats för ett nytt kloster. Man tittade bland annat närmare på en gård i Papinniemi i Savolaks skogar, en timmas bilkörning från Joensuu. På vinden till mangårdsbyggnaden fann bröderna en ikon, som föreställde helgonen Sergei och Herman. Just de båda hade en gång grundat Valamo. Fyndet togs som ett säkert tecken; här skulle Valamo återuppstå. Ett fähus gjordes om till kyrka. Där svinstallarna varit inrättades det allra heligaste. De två hundra ryska munkarna trängde ihop sig i en enkel enplanslänga. Livet i Nya Valamo började. Det var 1940.
I mitten av sjuttiotalet besökte jag en sommardag Nya Valamo. Då levde ännu flera av de gamla ryska munkarna. Men klostret kämpade i motvind. Det kom inga nya noviser. I början av 1980-talet dog de sista av de gamle.
När jag nu i januari hade förmånen att komma tillbaka till Nya Valamo på en kurs i ortodox andlighet, var mycket förändrat. En ny, mycket vacker kupolkyrka är nu centrum för gudstjänstlivet. I taket hänger den väldiga ljuskrona som en gång hängde i kyrkan i gamla Valamo. Det finns ett modernt hotell, ett kulturcentrum med verkstad för ikonrestaurering, bibliotek och en folkhögskola. Den gamla enkla bostadslängan har blivit vandrarhem. Jag fick ett rum i en av de tidigare munkcellerna. Och över sängen hängde en kopia av just den ikon som jag i över trettio år haft vid mitt arbetsbord i Sverige!
I Nya Valamo finns det idag tio munkar som avlagt löftena om kyskhet, fattigdom och lydnad. Numera är de alla finländare. De lever ett regelbundet böneliv med en och en halv timmes gudstjänster varje morgon klockan sex och vare kväll klockan 18. Däremellan har varje munk sina lydnadsarbetsuppgifter, t ex att arbeta i köket, i folkhögskolan eller med klostrets yttre förbindelser via dator.
Nya Valamo är ett finskt ortodoxt kloster och andligt centrum för den finska ortodoxa kyrkan, som har 60 000 medlemmar. Varje sommar kommer cirka 160 000 besökare, turister och pilgrimer. Nya Valamo i Savolaks skogar har blivit Finlands andliga lunga. Om detta tänker jag berätta mer framöver.
Det här är den första av fem artiklar om Nya Valamo och ortodoxin.
Nästa artikel:
Provocerande andlighet/Nya Valamo (2)
De överlevande började genast söka efter en plats för ett nytt kloster. Man tittade bland annat närmare på en gård i Papinniemi i Savolaks skogar, en timmas bilkörning från Joensuu. På vinden till mangårdsbyggnaden fann bröderna en ikon, som föreställde helgonen Sergei och Herman. Just de båda hade en gång grundat Valamo. Fyndet togs som ett säkert tecken; här skulle Valamo återuppstå. Ett fähus gjordes om till kyrka. Där svinstallarna varit inrättades det allra heligaste. De två hundra ryska munkarna trängde ihop sig i en enkel enplanslänga. Livet i Nya Valamo började. Det var 1940.
I mitten av sjuttiotalet besökte jag en sommardag Nya Valamo. Då levde ännu flera av de gamla ryska munkarna. Men klostret kämpade i motvind. Det kom inga nya noviser. I början av 1980-talet dog de sista av de gamle.
När jag nu i januari hade förmånen att komma tillbaka till Nya Valamo på en kurs i ortodox andlighet, var mycket förändrat. En ny, mycket vacker kupolkyrka är nu centrum för gudstjänstlivet. I taket hänger den väldiga ljuskrona som en gång hängde i kyrkan i gamla Valamo. Det finns ett modernt hotell, ett kulturcentrum med verkstad för ikonrestaurering, bibliotek och en folkhögskola. Den gamla enkla bostadslängan har blivit vandrarhem. Jag fick ett rum i en av de tidigare munkcellerna. Och över sängen hängde en kopia av just den ikon som jag i över trettio år haft vid mitt arbetsbord i Sverige!
I Nya Valamo finns det idag tio munkar som avlagt löftena om kyskhet, fattigdom och lydnad. Numera är de alla finländare. De lever ett regelbundet böneliv med en och en halv timmes gudstjänster varje morgon klockan sex och vare kväll klockan 18. Däremellan har varje munk sina lydnadsarbetsuppgifter, t ex att arbeta i köket, i folkhögskolan eller med klostrets yttre förbindelser via dator.
Nya Valamo är ett finskt ortodoxt kloster och andligt centrum för den finska ortodoxa kyrkan, som har 60 000 medlemmar. Varje sommar kommer cirka 160 000 besökare, turister och pilgrimer. Nya Valamo i Savolaks skogar har blivit Finlands andliga lunga. Om detta tänker jag berätta mer framöver.
Det här är den första av fem artiklar om Nya Valamo och ortodoxin.
Nästa artikel:
Provocerande andlighet/Nya Valamo (2)
Citatet: om muslimska nidbilder av judar
Julius Glaser hade en insändare i SvD den 3 februari. Han skrev: "Jag kan förstå att teckningarna av profeten Muhammed kan vara kränkande för religiösa muslimer. Men varför acceptera otaliga nidbilder av judar i muslimska medier, nära nog dagligen? När kommer vi att se representanter av 57 muslimska länder be världens judar om ursäkt för otaliga kränkningar som dessa länders statsstyrda massmedier gör sig skyldiga till?"
6 februari 2006
Extremisternas ideolog
Det finns undersökningar som visar att en stor majoritet av människorna i den muslimska världen vill ha demokrati och yttrandefrihet. Men en minoritet vill tvärtom förstöra demokratin med våld. Deras ideolog heter Sayyid Qutb (1906-1966).
Han formulerade sin ideologi i boken ”Milstenar”, som gavs ut i mitten av 1960-talet. Där stakar han ut vägen mot det heliga kriget, jihad, som en gång för alla skulle förstöra det omoraliska moderna livet, utropa Guds överhöghet och avskaffa allt mänskligt styre, d v s demokratin. För Qutb är demokratin ett uppror mot Gud eftersom det just är människor som styr. I denna kamp mot det föraktliga folkstyret finns ingen plats för tolerans. Det är först efter islams seger och inrättandet av en islamsk stat, som det kan bli tal om tolerans – vad den då kan tänkas innebära.
Stegen på denna väg, milstenarna, är 1) att de rättrogna avskiljer sig från det barbariska och okunniga moderna livet, 2) att man i avskildheten skapar en rent muslimsk enklav, 3) att en muslimsk stat bildas och 4) det heliga kriget. Detta är en utveckling som Muhammeds eget liv anvisar, säger Qutb.
Och våldet är oundvikligt med tanke på samhällets polarisering, skriver religionsforskaren Karen Armstrong i sin ytterst läsvärda bok ”Kampen för Gud” (2000). Det är en polarisering som de radikala alltså själva vill ha. Samtidigt underströk Qutb motsägelsefullt att den väpnade kampen inte skulle påtvinga människor islam med våld. Tvärtom, när våldet givit Gud herraväldet skulle människorna uppleva den stora befrielsen från slaveri under andra människor och frivilligt ansluta sig till islam.
Hur blev Qutb extremist? I ungdomen beundrade han västvärlden och engelsk litteratur. Men två händelser radikaliserade honom. Studier i USA gjorde honom djupt besviken på västvärlden som han beskrev som en enda stor bordell. ”Alla andra mål än de omedelbart nyttobetonade åsidosätts, och alla andra mänskliga drivkrafter än egoismen nonchaleras”, skrev han.
Den andra radikaliserande händelsen var tio år i fängelse i Nassers Egypten.
1964 frigavs han. Året därefter greps han på nytt för att tillsammans med det Muslimska brödraskapet ha planerat att mörda Nasser. 1966 lät Nasser i stället avrätta Qutb. Sedan dess har nästan alla radikala islamister utgått från Qutbs ideologi. (Fakta i denna artikel är hämtade från Karen Armstrong, "Kampen för Gud".)
Se även:
Fanatism börjar hemma/Amos Oz
Han formulerade sin ideologi i boken ”Milstenar”, som gavs ut i mitten av 1960-talet. Där stakar han ut vägen mot det heliga kriget, jihad, som en gång för alla skulle förstöra det omoraliska moderna livet, utropa Guds överhöghet och avskaffa allt mänskligt styre, d v s demokratin. För Qutb är demokratin ett uppror mot Gud eftersom det just är människor som styr. I denna kamp mot det föraktliga folkstyret finns ingen plats för tolerans. Det är först efter islams seger och inrättandet av en islamsk stat, som det kan bli tal om tolerans – vad den då kan tänkas innebära.
Stegen på denna väg, milstenarna, är 1) att de rättrogna avskiljer sig från det barbariska och okunniga moderna livet, 2) att man i avskildheten skapar en rent muslimsk enklav, 3) att en muslimsk stat bildas och 4) det heliga kriget. Detta är en utveckling som Muhammeds eget liv anvisar, säger Qutb.
Och våldet är oundvikligt med tanke på samhällets polarisering, skriver religionsforskaren Karen Armstrong i sin ytterst läsvärda bok ”Kampen för Gud” (2000). Det är en polarisering som de radikala alltså själva vill ha. Samtidigt underströk Qutb motsägelsefullt att den väpnade kampen inte skulle påtvinga människor islam med våld. Tvärtom, när våldet givit Gud herraväldet skulle människorna uppleva den stora befrielsen från slaveri under andra människor och frivilligt ansluta sig till islam.
Hur blev Qutb extremist? I ungdomen beundrade han västvärlden och engelsk litteratur. Men två händelser radikaliserade honom. Studier i USA gjorde honom djupt besviken på västvärlden som han beskrev som en enda stor bordell. ”Alla andra mål än de omedelbart nyttobetonade åsidosätts, och alla andra mänskliga drivkrafter än egoismen nonchaleras”, skrev han.
Den andra radikaliserande händelsen var tio år i fängelse i Nassers Egypten.
1964 frigavs han. Året därefter greps han på nytt för att tillsammans med det Muslimska brödraskapet ha planerat att mörda Nasser. 1966 lät Nasser i stället avrätta Qutb. Sedan dess har nästan alla radikala islamister utgått från Qutbs ideologi. (Fakta i denna artikel är hämtade från Karen Armstrong, "Kampen för Gud".)
Se även:
Fanatism börjar hemma/Amos Oz
3 februari 2006
J. J. Wecksell - en surrealist på 1860-talet
Känner ni till Josef Julius Wecksell? För mig var han helt okänd tills för några veckor sedan då jag tillsammans med några vänner kom att läsa hans dikt ”På moln stod du”. Vilken dikt!
Josef Julius Wecksell var finlandssvensk, född 1838 och död 1907. Han skrev sina dikter och några dramer fram till 20-årsåldern, blev sedan schizofren omkring 1865 och tillbringade resten av livet, över 40 år, på mentalsjukhus.
Hans dikt är häpnadsväckande och genial. En uppbruten form och ett närmast surrealistiskt bildspråk. Att denna dikt är skriven på 1860-talet är för mig näst intill ofattbart. Här är den! Läs i synnerhet de tre första meningarna långsamt. Känner ni svindeln?
På moln stod du
På moln stod du! Jord voro dina fötter och din
tanke räckte upp till Gud!
Dina ögon slog du upp och var atom i ditt sinne
var en skapelse.
Du sträckte ut din hand och sade: vad är du?
och det var luft.
Och din ande gick ut och du såg stjärnor och
solar fara förbi som moln
Och du ropade: himmelen stod under Guds fötter.
Och därovan var mörker dit ingen hann och du
visste din moders liv och du önskade en kvinna.
Och en poppel stod grön i det innersta av ditt öga
och din storhet försvann och du låg som en tår
på din egen fot i din egen glans
och molnet var försvunnet.
Vad handlar den om? "Det finns dikter där varje ansats till analys ter sig som en oförskämdhet", skriver Lars Gustafsson i den lilla antologin med diktanalyser ”Strandhugg i Svensk Poesi”. Men han vågar ändå en ansats och fortsätter: "Själva sammanbrottet, verklighetens upplösning, steget från oändligt stegrad självkänsla till den utslocknande livskänslans ofantliga litenhet". Så långt Gustafsson.
Ja, ungdomligt övermod och omnipotens som bryter samman inför vardagen och verkligheten? Kanske. Men som all stor konst kan denna dikt inte reduceras till ett enda tema. Här finns fler. Man kan komma att tänka på myten om Ikaros. En förlorad tro. Ett misslyckande i en mänsklig relation. Den plågsamma demaskeringen äger i varje fall inte bara rum i ungdomsåren; den har en besvärande förmåga att återkomma gång på gång genom hela livet. Och med en fullödig konstnärlig gestaltning som här, blir dikten allmänmänsklig och tidlös.
När vänder det ned? När han sträcker ut sin hand och frågar vad han är, ”och det var luft”. Då förvandlas den statiska bilden från de fyra första versraderna, balansen rubbas och stjärnor och solar börjar fara förbi som moln. Han ropar. Men allt går om intet. Mörkret och ensamheten inträder. Gud blir onåbar. Intighetens fasa. Och så plötsligt denna fantastiska bild, den gröna poppeln ”i det innersta av ditt öga”. Jag ser denna poppel som det enda som efter fallet återstår av den första stillheten och balansen i dikten. Den gröna färgen och poppelns ranka utropstecken står för det förlorade livet.
Var finns diktarjaget? Han skriver i andra person singularis. Som om jaget var borta. Som om han såg tillbaka på ett jag som en gång fanns men som nu är förintat. Han talar till sitt gamla krossade jag från ett stort avstånd, från djup som han inte ens har ord för.
Till Jan-Anders Erikssons målning utanför konsthallen i Kulturens hus i Luleå:
På moln stod du
Jan-Anders Erikssons hemsida
Josef Julius Wecksell var finlandssvensk, född 1838 och död 1907. Han skrev sina dikter och några dramer fram till 20-årsåldern, blev sedan schizofren omkring 1865 och tillbringade resten av livet, över 40 år, på mentalsjukhus.
Hans dikt är häpnadsväckande och genial. En uppbruten form och ett närmast surrealistiskt bildspråk. Att denna dikt är skriven på 1860-talet är för mig näst intill ofattbart. Här är den! Läs i synnerhet de tre första meningarna långsamt. Känner ni svindeln?
På moln stod du
På moln stod du! Jord voro dina fötter och din
tanke räckte upp till Gud!
Dina ögon slog du upp och var atom i ditt sinne
var en skapelse.
Du sträckte ut din hand och sade: vad är du?
och det var luft.
Och din ande gick ut och du såg stjärnor och
solar fara förbi som moln
Och du ropade: himmelen stod under Guds fötter.
Och därovan var mörker dit ingen hann och du
visste din moders liv och du önskade en kvinna.
Och en poppel stod grön i det innersta av ditt öga
och din storhet försvann och du låg som en tår
på din egen fot i din egen glans
och molnet var försvunnet.
Vad handlar den om? "Det finns dikter där varje ansats till analys ter sig som en oförskämdhet", skriver Lars Gustafsson i den lilla antologin med diktanalyser ”Strandhugg i Svensk Poesi”. Men han vågar ändå en ansats och fortsätter: "Själva sammanbrottet, verklighetens upplösning, steget från oändligt stegrad självkänsla till den utslocknande livskänslans ofantliga litenhet". Så långt Gustafsson.
Ja, ungdomligt övermod och omnipotens som bryter samman inför vardagen och verkligheten? Kanske. Men som all stor konst kan denna dikt inte reduceras till ett enda tema. Här finns fler. Man kan komma att tänka på myten om Ikaros. En förlorad tro. Ett misslyckande i en mänsklig relation. Den plågsamma demaskeringen äger i varje fall inte bara rum i ungdomsåren; den har en besvärande förmåga att återkomma gång på gång genom hela livet. Och med en fullödig konstnärlig gestaltning som här, blir dikten allmänmänsklig och tidlös.
När vänder det ned? När han sträcker ut sin hand och frågar vad han är, ”och det var luft”. Då förvandlas den statiska bilden från de fyra första versraderna, balansen rubbas och stjärnor och solar börjar fara förbi som moln. Han ropar. Men allt går om intet. Mörkret och ensamheten inträder. Gud blir onåbar. Intighetens fasa. Och så plötsligt denna fantastiska bild, den gröna poppeln ”i det innersta av ditt öga”. Jag ser denna poppel som det enda som efter fallet återstår av den första stillheten och balansen i dikten. Den gröna färgen och poppelns ranka utropstecken står för det förlorade livet.
Var finns diktarjaget? Han skriver i andra person singularis. Som om jaget var borta. Som om han såg tillbaka på ett jag som en gång fanns men som nu är förintat. Han talar till sitt gamla krossade jag från ett stort avstånd, från djup som han inte ens har ord för.
Till Jan-Anders Erikssons målning utanför konsthallen i Kulturens hus i Luleå:
På moln stod du
Jan-Anders Erikssons hemsida
2 februari 2006
Den bristande känslan för det heliga
Hur kunde Danmark, Sverige och delar av den övriga västvärlden hamna i denna trista soppa av beskyllningar och motbeskyllningar, hot, bojkott, ursäkter hit och dit?
En förbisedd aspekt, tror jag, är den bristande känsla för det heliga som allt mer kännetecknar de nordiska länderna. Har man aldrig upplevt något som heligt, kan man förstås inte heller förstå människor som blir upprörda när deras trosföreställningar kränks. Därav den förvåning som i dag präglar t ex Jyllands-Postens chefredaktör och många med honom.
Avsikten med publiceringen var knappast att diskutera islam som religion – det är ointressant för de sekulariserade. Däremot ville man antagligen provocera fram en debatt om kopplingen mellan islam och terror. Till detta finns det goda skäl. Men den bristande känslan för det heliga ledde till att man fick en helt annan reaktion.
Skillnaden mellan den religiösa islamska världen och den sekulariserade Norden blir nästan rörande tydlig, när man ser bilderna på upprörda muslimer, som trampar på den danska flaggan. De inbillar sig att åtminstone flaggan är helig för danskarna. På den finns ju det kristna korset! Muslimerna försöker därför ge igen med samma mynt, de försöker kränka de kristna. Så de bedrar sig!
Den bristande känslan i Norden för det heliga har nu lett till att de islamistiska extremisterna, som vi ville kritisera, har fått vind i ryggen. Grattis, kära sekulariserade nordbor!
Man kan beklaga vad som hänt. Men nu är det som det är. Och det demokratiska samhället kan inte acceptera islamisters krav på att deras religiösa regler skall efterlevas i sekulariserade nordiska samhällen. Västvärlden måste visa att vi uppfattar våra demokratiska rättigheter och friheter som avgörande för vår livsform. Ja, vi måste visa att vår uppslutning kring demokratin är det närmaste en känsla för det heliga som man kan komma i våra samhällen.
Hur gör man det i denna förvirrade och överhettade situation? Någon smärtfri, enkel åtgärd finns säkert inte. Eftersom skadan redan är skedd när det gäller muslimernas religiösa känslor, återstår inte mycket annat än att västvärlden visar att vi inte hukar, inte faller undan för krav på att inskränka yttrandefriheten. Att många tidningar världen över publicerar teckningarna som underlag för en omfattande diskussion om religion och yttrandefrihet – inte som provokation – är därför en väg som kanske måste beträdas, även om man kan betvivla att den leder till någon större ömsesidig förståelse.
Egentligen borde vi återupprätta känslan för det heliga i Norden. Men hur gör man det? Jag har inte ens ett dåligt förslag.
En förbisedd aspekt, tror jag, är den bristande känsla för det heliga som allt mer kännetecknar de nordiska länderna. Har man aldrig upplevt något som heligt, kan man förstås inte heller förstå människor som blir upprörda när deras trosföreställningar kränks. Därav den förvåning som i dag präglar t ex Jyllands-Postens chefredaktör och många med honom.
Avsikten med publiceringen var knappast att diskutera islam som religion – det är ointressant för de sekulariserade. Däremot ville man antagligen provocera fram en debatt om kopplingen mellan islam och terror. Till detta finns det goda skäl. Men den bristande känslan för det heliga ledde till att man fick en helt annan reaktion.
Skillnaden mellan den religiösa islamska världen och den sekulariserade Norden blir nästan rörande tydlig, när man ser bilderna på upprörda muslimer, som trampar på den danska flaggan. De inbillar sig att åtminstone flaggan är helig för danskarna. På den finns ju det kristna korset! Muslimerna försöker därför ge igen med samma mynt, de försöker kränka de kristna. Så de bedrar sig!
Den bristande känslan i Norden för det heliga har nu lett till att de islamistiska extremisterna, som vi ville kritisera, har fått vind i ryggen. Grattis, kära sekulariserade nordbor!
Man kan beklaga vad som hänt. Men nu är det som det är. Och det demokratiska samhället kan inte acceptera islamisters krav på att deras religiösa regler skall efterlevas i sekulariserade nordiska samhällen. Västvärlden måste visa att vi uppfattar våra demokratiska rättigheter och friheter som avgörande för vår livsform. Ja, vi måste visa att vår uppslutning kring demokratin är det närmaste en känsla för det heliga som man kan komma i våra samhällen.
Hur gör man det i denna förvirrade och överhettade situation? Någon smärtfri, enkel åtgärd finns säkert inte. Eftersom skadan redan är skedd när det gäller muslimernas religiösa känslor, återstår inte mycket annat än att västvärlden visar att vi inte hukar, inte faller undan för krav på att inskränka yttrandefriheten. Att många tidningar världen över publicerar teckningarna som underlag för en omfattande diskussion om religion och yttrandefrihet – inte som provokation – är därför en väg som kanske måste beträdas, även om man kan betvivla att den leder till någon större ömsesidig förståelse.
Egentligen borde vi återupprätta känslan för det heliga i Norden. Men hur gör man det? Jag har inte ens ett dåligt förslag.
1 februari 2006
Det här med tolerans
Jyllands-Postens publicering av politiska karikatyrer av profeten Muhammed har väckt debatt och vissa muslimska kretsar har svarat med hot och våldsamheter. Vem ska tolerera vad?
Tolerans beskrivs i uppslagsboken som ”försonlighet gentemot åskådningar och livsformer, som avviker starkt från ens egna”. Tolerans är alltså besvärligt, knappast ens naturligt. Jag brukar säga att tolerans är en konst. Den är till för det som vi inte tycker om. Att bara tolerera det som vi egentligen inte har något emot är ingen konst.
Politiska karikatyrer både i ord och i bild har en självklar plats i en demokrati som står för yttrandefrihet. De borde följaktligen också tolereras av dem som blir karikerade. Kristna har sedan många decennier fått vänja sig vid detta.
Men det finns naturligtvis också gränser för toleransen. De formas i ett subtilt växelspel med en annan demokratisk hållning, respekt. Visa större respekt, så blir det lättare att bli bemött med tolerans. Mindre respekt ställer större krav på dem som skall tolerera vad de blir utsatta för. Ingen respekt alls för t ex de lagar och regler som gäller i en demokrati och toleransen förbyts i polisingripanden.
Det är möjligt att Jyllands-Posten inte visade tillräcklig respekt för islam och muslimer när tidningen publicerade bilderna och man kan verkligen undra över vad de sanna bevekelsegrunderna för publiceringen var. Men det är uppenbart att de våldsamma och hotfulla muslimska reaktionerna inte har mycket med vare sig respekt för demokratiska spelregler eller tolerans mot oliktänkande att göra. Man kan därmed också ifrågasätta om det finns någon anledning för Jyllands-Posten att be om ursäkt. Skruvade och halvhjärtade ursäkter bidrar inte till att stärka respekten för demokratin och yttrandefriheten. Tvärtom kan de tas som grund för ytterligare våldsamheter och intolerans.
Det är också uppenbart att muslimer inte heller i detta sammanhang kan dras över en kam. Att islam som religion inte har några mera påtagliga demokratiska traditioner hindrar inte, att de flesta muslimer i västerlandet lever i största respekt för sina demokratiska värdländers lagar och regler och därför också förtjänar tolerans från majoritetsbefolkningen.
För övrigt kan man konstatera att i den mån Allah eller Gud alls står för demokrati, yttrandefrihet och jämställdhet, så är de nyomvända.
Om tolerans mot muslimer, se även:
Fanatism börjar hemma/Amos Oz
Tolerans beskrivs i uppslagsboken som ”försonlighet gentemot åskådningar och livsformer, som avviker starkt från ens egna”. Tolerans är alltså besvärligt, knappast ens naturligt. Jag brukar säga att tolerans är en konst. Den är till för det som vi inte tycker om. Att bara tolerera det som vi egentligen inte har något emot är ingen konst.
Politiska karikatyrer både i ord och i bild har en självklar plats i en demokrati som står för yttrandefrihet. De borde följaktligen också tolereras av dem som blir karikerade. Kristna har sedan många decennier fått vänja sig vid detta.
Men det finns naturligtvis också gränser för toleransen. De formas i ett subtilt växelspel med en annan demokratisk hållning, respekt. Visa större respekt, så blir det lättare att bli bemött med tolerans. Mindre respekt ställer större krav på dem som skall tolerera vad de blir utsatta för. Ingen respekt alls för t ex de lagar och regler som gäller i en demokrati och toleransen förbyts i polisingripanden.
Det är möjligt att Jyllands-Posten inte visade tillräcklig respekt för islam och muslimer när tidningen publicerade bilderna och man kan verkligen undra över vad de sanna bevekelsegrunderna för publiceringen var. Men det är uppenbart att de våldsamma och hotfulla muslimska reaktionerna inte har mycket med vare sig respekt för demokratiska spelregler eller tolerans mot oliktänkande att göra. Man kan därmed också ifrågasätta om det finns någon anledning för Jyllands-Posten att be om ursäkt. Skruvade och halvhjärtade ursäkter bidrar inte till att stärka respekten för demokratin och yttrandefriheten. Tvärtom kan de tas som grund för ytterligare våldsamheter och intolerans.
Det är också uppenbart att muslimer inte heller i detta sammanhang kan dras över en kam. Att islam som religion inte har några mera påtagliga demokratiska traditioner hindrar inte, att de flesta muslimer i västerlandet lever i största respekt för sina demokratiska värdländers lagar och regler och därför också förtjänar tolerans från majoritetsbefolkningen.
För övrigt kan man konstatera att i den mån Allah eller Gud alls står för demokrati, yttrandefrihet och jämställdhet, så är de nyomvända.
Om tolerans mot muslimer, se även:
Fanatism börjar hemma/Amos Oz
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)