Jag har någon gång fått frågan varför jag är så intresserad av krig. Det är jag egentligen inte; det rent militära verkar tråkigt och slaktandets teknikaliteter kväljer mig. Däremot är jag mycket intresserad av hur människor reagerar under stress. Och krig är den ultimata stressen.
Människor i krig kan inte förställa sig på samma sätt som människor i fred. Egentligen är disciplinen den enda mask som soldaten kan dölja sig bakom, dvs att lyda, att ställa in sig i ledet och låta sin individualitet upplösas i kollektivet. Det fungerar till en viss gräns.
En historia från västfronten, som jag läste i Norman Davies monumentala verk ”Europe, A History”, kan illustrera vad jag menar. Det handlar om Gertrude Farr och hennes man, menige Harry Farr. Harry var frivillig i armén och hade redan tjänstgjort i sex år.
På hösten 1916 fick Gertrude, som då var 23 år, ett brev från fronten. Men det var inte från Harry. Det sändes via krigsdepartementet och löd: ”Kära fru Farr, vi beklagar att vi måste meddela Er att Er man har avlidit. Han dömdes för feghet och sköts i gryningen den 18 oktober.”
Det var allt. Hon fick varken krigsänkepension eller understöd för sin och Harrys dotter.
Så småningom fick hon ännu ett brev. Det förmedlades genom hennes kyrkoherde. Brevet var skrivet av Harrys regementskaplan vid fronten. Denne skrev: ”Tala om för Harrys hustru att han inte var feg. En finare soldat har aldrig funnits.”
Vad som egentligen hade hänt hemlighölls av Public Record Office ända till 1992. Gertrude var 99 år när hon äntligen fick veta sanningen.
Harry Farr hade två gånger fått lämna fronten på grund av granatchock, alltså det psykiska sammanbrott som många soldater som levt för länge under fientlig artillerield råkade ut för.
Tredje gången detta inträffade nekades han vård på en hjälpplats eftersom han inte hade några fysiska skador. När han skulle föras tillbaka till fronten vägrade han. Upprepade gånger sade han: ”Jag står inte ut, jag står inte ut…”
Då arresterades Harry Farr.
Inför krigsrätten förklarade en general att anklagelserna om feghet var klart bevisade. Detta bekräftades även av överbefälhavaren för de brittiska styrkorna på västfronten, general Douglas Haig.
Klockan 06.00 den 18 oktober 1916 sköts Harry Farr av en brittisk exekutionspluton vid Carnoy på västfronten.
Gertrude Farrs egen livshistoria har aldrig berättats.
PS
I år har den brittiska regeringen meddelat att ett antal soldater som under första världskriget avrättades för feghet har benådats. Bland dem Harry Farr. 90 år efteråt.
Andra artiklar med anknytning till första värlskriget:
Den bedrägliga optimismen/Stefan Zweig
Folklig entusiasm över kriget/Zweig (2)
Auktoritetens förfall/Zweig (3)
"Nazismens positiva grundvision"/Haffner
Förloraren/Friedrich Ebert (1)
Dolkstötslegenden/Friedrich Ebert (3)
30 juni 2006
25 juni 2006
Det finns
Det finns en salig vind som strimmar havet,
ett skugglöst dis som löser horisonten,
som bjuder öar, vilande i ljuset,
att lätta från sin jordiska förankring
och stiga mot sin himmelska bestämning.
(Stenshuvud, 25 juni 2006)
ett skugglöst dis som löser horisonten,
som bjuder öar, vilande i ljuset,
att lätta från sin jordiska förankring
och stiga mot sin himmelska bestämning.
(Stenshuvud, 25 juni 2006)
Kriget som skapelseprocess
Den franske, katolske soldatprästen Pierre Teilhard de Chardin ifrågasatte aldrig första världskriget eller sitt deltagande i det. Den tyska imperialismen måste hejdas, därför var kriget rättvist och något problem med samvetet behövde man inte ha, resonerade han. Fyra års krigsupplevelser som bårbärare och soldatpräst förändrade inte den saken.
Men Teilhard hade också ett djupare perspektiv. Han såg kriget som en utvecklingskris, som världen måste gå igenom på livets stora och oemotståndliga väg mot ett enande av den mänskliga rasen. När man själv lider, ger man bara sitt eget lilla bidrag till Gud, som är all skapelses själ. Och Teilhard citerar Paulus i Romarbrevet 8:22 ”Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor”.
Det är alltså kriget som en ofrånkomlig gudomlig skapelseprocess, som han målar upp. I grund och botten något gott. I den processen måste vi erbjuda vår existens åt Gud. Och även om allt rör sig plågsamt sakta framåt säger Teilhard, att han ser ett nyfött Europa framför sig. Med facit i hand ter sig den förutsägelsen ödesdiger och ironisk.
I detta väldiga perspektiv kan enskilda öden för Teilhard framstå som föga betydelsefulla.
Han beklagar att han måste uppleva allt elände utan att kunna ta del i krigshandlingarna eller segrarna. Många goda vänner stupar och han ser hur hans decimerade regemente för tredje gången fylls på med nya ansikten. Och plötsligt gör han en halsbrytande jämförelse med en lärare som måste uppleva ”monotonin” i att se nya ansikten i skolan vid varje skolstart (sic!).
I maj 1915 formulerade han sig så: ”Om vi tror att denna kamp mellan två civilisationer är värd att män offrar sina individuella liv, varför skulle vi då undra över att kristen fostran säkras till kostnad av några människors existens? ( - ) Om du skulle bli sårad eller dödad … i det stora kriget, varför skulle du sörja? Vår Herre glömmer inte dem som lider i hans tjänst.”
När jag läser detta har jag svårt att avgöra om det är ett uttryck för barnatro, cynism eller ett djup som jag bara inte kan nå. Och jag letar efter uttryck för tvivel, leda eller åtminstone trötthet över slaktandet. I augusti 1916, efter ett nytt blodigt slag, skriver han: ”Bara bilden av den korsfäste kan summera, uttrycka och förlösa allt det hemska och sköna, allt hopp och djupa mysterium i en sådan störtflod av konflikt och sorg.” Men två rader längre ner är han tillbaka i heroiserandet. Han känner sig överväldigad av att just han har äran av att stå på en plats där i detta ögonblick hela universums liv stiger och sjunker – ”en smärtans plats, men det är där som den stora framtiden tar form. Detta tror jag mer och mer.”
Är det bara självbedrägeri?
På ett enda ställe i alla dessa brev från kriget berör Teilhard frågan om Guds existens i en ond värld. Det är i augusti 1915, efter det blodiga slaget vid Ypres. Han berättar att en god vän bett honom att skriva om ondskans problem, rakt och kallt formulerat: ”Om det fanns en god Gud skulle han aldrig tillåta detta krig.” Man hör ekot av den gode vännens anklagande fråga.
Teilhard säger, att han nu i skrift försöker reda ut saken och fortsätter i nedlåtande ton: ”Många andar, inte bara medelmåttiga sådana, är just nu väldigt upptagna av denna fråga. När jag har två eller tre sidor klara skall du få se dem.”
Men inga sådana sidor, inte en enda, finns i Pierre Teilhard de Chardins efterlämnade papper.
Första artikeln om Pierre Teilhard de Chardin:
Soldatprästen och frontnostalgin
Men Teilhard hade också ett djupare perspektiv. Han såg kriget som en utvecklingskris, som världen måste gå igenom på livets stora och oemotståndliga väg mot ett enande av den mänskliga rasen. När man själv lider, ger man bara sitt eget lilla bidrag till Gud, som är all skapelses själ. Och Teilhard citerar Paulus i Romarbrevet 8:22 ”Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor”.
Det är alltså kriget som en ofrånkomlig gudomlig skapelseprocess, som han målar upp. I grund och botten något gott. I den processen måste vi erbjuda vår existens åt Gud. Och även om allt rör sig plågsamt sakta framåt säger Teilhard, att han ser ett nyfött Europa framför sig. Med facit i hand ter sig den förutsägelsen ödesdiger och ironisk.
I detta väldiga perspektiv kan enskilda öden för Teilhard framstå som föga betydelsefulla.
Han beklagar att han måste uppleva allt elände utan att kunna ta del i krigshandlingarna eller segrarna. Många goda vänner stupar och han ser hur hans decimerade regemente för tredje gången fylls på med nya ansikten. Och plötsligt gör han en halsbrytande jämförelse med en lärare som måste uppleva ”monotonin” i att se nya ansikten i skolan vid varje skolstart (sic!).
I maj 1915 formulerade han sig så: ”Om vi tror att denna kamp mellan två civilisationer är värd att män offrar sina individuella liv, varför skulle vi då undra över att kristen fostran säkras till kostnad av några människors existens? ( - ) Om du skulle bli sårad eller dödad … i det stora kriget, varför skulle du sörja? Vår Herre glömmer inte dem som lider i hans tjänst.”
När jag läser detta har jag svårt att avgöra om det är ett uttryck för barnatro, cynism eller ett djup som jag bara inte kan nå. Och jag letar efter uttryck för tvivel, leda eller åtminstone trötthet över slaktandet. I augusti 1916, efter ett nytt blodigt slag, skriver han: ”Bara bilden av den korsfäste kan summera, uttrycka och förlösa allt det hemska och sköna, allt hopp och djupa mysterium i en sådan störtflod av konflikt och sorg.” Men två rader längre ner är han tillbaka i heroiserandet. Han känner sig överväldigad av att just han har äran av att stå på en plats där i detta ögonblick hela universums liv stiger och sjunker – ”en smärtans plats, men det är där som den stora framtiden tar form. Detta tror jag mer och mer.”
Är det bara självbedrägeri?
På ett enda ställe i alla dessa brev från kriget berör Teilhard frågan om Guds existens i en ond värld. Det är i augusti 1915, efter det blodiga slaget vid Ypres. Han berättar att en god vän bett honom att skriva om ondskans problem, rakt och kallt formulerat: ”Om det fanns en god Gud skulle han aldrig tillåta detta krig.” Man hör ekot av den gode vännens anklagande fråga.
Teilhard säger, att han nu i skrift försöker reda ut saken och fortsätter i nedlåtande ton: ”Många andar, inte bara medelmåttiga sådana, är just nu väldigt upptagna av denna fråga. När jag har två eller tre sidor klara skall du få se dem.”
Men inga sådana sidor, inte en enda, finns i Pierre Teilhard de Chardins efterlämnade papper.
Första artikeln om Pierre Teilhard de Chardin:
Soldatprästen och frontnostalgin
19 juni 2006
Soldatprästen och frontnostalgin
Det var inte bara britten Hugh Lofting som skrev brev i skyttegravarna på västfronten under första världskriget (se två artiklar om Doktor Dolittle). Det gjorde även t.ex. den franske, katolske prästen Pierre Teilhard de Chardin (1881-1955). Och hans hållning till kriget var en helt annan.
Hans brev till kusinen Marguerite Teillard-Chambon finns utgivna i boken ”Genèse d`une Pensée” och jag har läst dem i den engelska översättningen, ”The Making of a Mind” (London, 1965).
Teilhard deltog som bårbärare och soldatpräst i nästan hela kriget från december 1914 till dess slut fyra år senare. Han utmärkte sig för tapperhet flera gånger, när han under ihållande beskjutning tog sig fram nära fiendelinjerna för att hämta sårade soldater. Han hade aldrig någon militär utbildning och avancerade inte längre än till korpral.
Hans hållning till kriget bär ytligt sett tydliga drag av tidens anda. Han längtar efter sitt ”elddop” och han ser fram emot frontlivet. Han använder nedsättande uttryck för de tyska motståndarna och han har romantiska föreställningar om ära och hjältedåd i ett krig för Frankrike och mot den tyska imperialismen.
Det anmärkningsvärda är att dessa föreställningar aldrig egentligen går över. När han skriver sina brev under viloperioder bakom fronten, ger han ofta uttryck för en längtan tillbaka till stridslinjen. Så sent som i juni 1917 skriver han: ”Livet i löpgravarna och bombkratrarna har en sådan smak och ton att man i längden har svårt att klara sig utan det.” Han skriver till och med en essä om ”Nostalgia för fronten” – alltså en känsla som var rakt motsatt den nostalgia, hemlängtan, som många andra soldater blev sjuka och dog av.
I oktober 1915 heter det: ”Det råder ingen tvekan om att den enda människa som i sin innersta varelses djup känner krigets vikt och storhet är mannen som rusar upp ur skyttegraven med bajonett och handgranat. ( - ) Infanteristen som lämnar sitt värn för att attackera är en man vid sidan om, en man som har levt en minut av livet som andra människor helt enkelt inte har någon uppfattning om alls.”
Teilhard upplever en förhöjd livskänsla och en slags skönhet i farans närhet. Han skäms för att han som bårbärare inte är med i första anfallsvågen och han försöker kompensera för detta genom personlig tapperhet när det är hans tur. Så har även brevens mottagare, kusinen Marguerite, uppfattat honom. Det framgår av ett givande förord som hon skrev.
Hon varnar där för att moderna läsare kan missförstå hans fascination över skyttegravarna. Man måste minnas att det var där som människor ibland nådde sitt livs höjdpunkt, full av storhet och betydelse. Pierre Teilhards soldatliv var helhjärtat. Han delade helt och fullt den kollektiva spänning från vilken varje armé hämtar sin kraft, skriver hon.
Det finns onekligen obehagliga undertoner.
Gång på gång konstaterar Teilhard att han i stridslinjen handlar mer och mer som en maskin eller som ett djur, ”nästan fullständigt utåtriktad mot vad som hände”. I artillerieldens månlandskap utanför löpgravarnas skydd gömmer han sig i bombkratrar ”där man för att göra plats för sig själv måste slänga ut några kroppar, tyskar eller fransmän”. Och omedelbart efter denna makabra detalj konstaterar han: ”Lyckligtvis hade vi bra väder, svalt och med knappt något regn.” Samtidigt känns det fel att moralisera över denna – mänskliga – reaktion.
Efter det ytterst blodiga slaget vid Ypres (den belgiska staden Ieper i Flandern) skriver Teilhard 28 maj 1915: ”I grunden är jag glad över att ha varit vid Ypres. Jag hoppas att jag utvecklats som människa och präst. Och mer än någonsin tror jag att livet är vackert, under de hemskaste omständigheter – när du ser dig omkring är Gud alltid där.”
Hur hade Teilhard det egentligen med sin Gud och sitt samvete där i de bloddränkta skyttegravarna? Mer därom i nästa artikel.
Nästa artikel om Pierre Teilhard de Cardin:
Kriget som skapelseprocess
Hans brev till kusinen Marguerite Teillard-Chambon finns utgivna i boken ”Genèse d`une Pensée” och jag har läst dem i den engelska översättningen, ”The Making of a Mind” (London, 1965).
Teilhard deltog som bårbärare och soldatpräst i nästan hela kriget från december 1914 till dess slut fyra år senare. Han utmärkte sig för tapperhet flera gånger, när han under ihållande beskjutning tog sig fram nära fiendelinjerna för att hämta sårade soldater. Han hade aldrig någon militär utbildning och avancerade inte längre än till korpral.
Hans hållning till kriget bär ytligt sett tydliga drag av tidens anda. Han längtar efter sitt ”elddop” och han ser fram emot frontlivet. Han använder nedsättande uttryck för de tyska motståndarna och han har romantiska föreställningar om ära och hjältedåd i ett krig för Frankrike och mot den tyska imperialismen.
Det anmärkningsvärda är att dessa föreställningar aldrig egentligen går över. När han skriver sina brev under viloperioder bakom fronten, ger han ofta uttryck för en längtan tillbaka till stridslinjen. Så sent som i juni 1917 skriver han: ”Livet i löpgravarna och bombkratrarna har en sådan smak och ton att man i längden har svårt att klara sig utan det.” Han skriver till och med en essä om ”Nostalgia för fronten” – alltså en känsla som var rakt motsatt den nostalgia, hemlängtan, som många andra soldater blev sjuka och dog av.
I oktober 1915 heter det: ”Det råder ingen tvekan om att den enda människa som i sin innersta varelses djup känner krigets vikt och storhet är mannen som rusar upp ur skyttegraven med bajonett och handgranat. ( - ) Infanteristen som lämnar sitt värn för att attackera är en man vid sidan om, en man som har levt en minut av livet som andra människor helt enkelt inte har någon uppfattning om alls.”
Teilhard upplever en förhöjd livskänsla och en slags skönhet i farans närhet. Han skäms för att han som bårbärare inte är med i första anfallsvågen och han försöker kompensera för detta genom personlig tapperhet när det är hans tur. Så har även brevens mottagare, kusinen Marguerite, uppfattat honom. Det framgår av ett givande förord som hon skrev.
Hon varnar där för att moderna läsare kan missförstå hans fascination över skyttegravarna. Man måste minnas att det var där som människor ibland nådde sitt livs höjdpunkt, full av storhet och betydelse. Pierre Teilhards soldatliv var helhjärtat. Han delade helt och fullt den kollektiva spänning från vilken varje armé hämtar sin kraft, skriver hon.
Det finns onekligen obehagliga undertoner.
Gång på gång konstaterar Teilhard att han i stridslinjen handlar mer och mer som en maskin eller som ett djur, ”nästan fullständigt utåtriktad mot vad som hände”. I artillerieldens månlandskap utanför löpgravarnas skydd gömmer han sig i bombkratrar ”där man för att göra plats för sig själv måste slänga ut några kroppar, tyskar eller fransmän”. Och omedelbart efter denna makabra detalj konstaterar han: ”Lyckligtvis hade vi bra väder, svalt och med knappt något regn.” Samtidigt känns det fel att moralisera över denna – mänskliga – reaktion.
Efter det ytterst blodiga slaget vid Ypres (den belgiska staden Ieper i Flandern) skriver Teilhard 28 maj 1915: ”I grunden är jag glad över att ha varit vid Ypres. Jag hoppas att jag utvecklats som människa och präst. Och mer än någonsin tror jag att livet är vackert, under de hemskaste omständigheter – när du ser dig omkring är Gud alltid där.”
Hur hade Teilhard det egentligen med sin Gud och sitt samvete där i de bloddränkta skyttegravarna? Mer därom i nästa artikel.
Nästa artikel om Pierre Teilhard de Cardin:
Kriget som skapelseprocess
17 juni 2006
Bland de alltför troende
Det bästa som finns för tron
är att tvivla en stund,
att hejda sin heta mission
och att känna sig grund.
Att diska är bra och gå
med en påse till sopstation,
att vädra sin hjärnas vrå
från sin livsekvation.
Att tiga är fint som snus
och att avstå från ton
i troendes blinda brus
och dess brist på pardon.
När alla de andra vet
kan du diska en stund
och gå med ditt soppaket
och förvalta ditt pund.
(Med tanke på troende av alla slag.)
är att tvivla en stund,
att hejda sin heta mission
och att känna sig grund.
Att diska är bra och gå
med en påse till sopstation,
att vädra sin hjärnas vrå
från sin livsekvation.
Att tiga är fint som snus
och att avstå från ton
i troendes blinda brus
och dess brist på pardon.
När alla de andra vet
kan du diska en stund
och gå med ditt soppaket
och förvalta ditt pund.
(Med tanke på troende av alla slag.)
15 juni 2006
Brev från skyttegravarna/Dolittle (2)
Det dröjde många år innan jag upptäckte den dramatiska bakgrunden till poesin i ”Berättelsen om Doktor Dolittle”. Det handlar om författaren, Hugh Lofting.
Han föddes i Birkshire, England 1886. Pappan var irländare och mamman engelska. Familjen var katolsk och Hugh hade fem syskon. Men hans erfarenhet av familjeliv var begränsad. Från åtta års ålder tillbringade han tio år i ett jesuitiskt college. Under dessa år träffade han familjen bara vid några få tillfällen. Från colleget minns man att Hugh var spensligt byggd och dålig i sport.
Han utbildade sig till ingenjör och arbetade 22 år gammal i Kanada. Två år senare finner man honom hos Lagos Railway i Västafrika och strax därefter hos United Railways i Havanna. ”Han hatade varje ögonblick av denna tid och ansåg sig själv vara en mycket dålig ingenjör”, har hans son berättat.
26 år gammal, 1912, flyttade han till USA, gifte sig, gav upp ingenjörskarriären och började skriva artiklar och noveller. ”Om det inte vore för första världskriget, hade han blivit en humoristisk journalist”, skriver hans biograf Edward Blishen. Men kriget förändrade allt.
Som brittisk medborgare arbetade Lofting efter krigsutbrottet till en början på British Ministry of Information i New York. Men 1916 anslöt han sig till Irländska gardet och sändes till fronten i Europa.
I skyttegravarna i Frankrike och Flandern skrev han brev hem. ”Mina barn ville ha brev från mig, och de ville helst ha illustrationer också. Men det fanns mycket lite av intresse att skriva till barn från fronten. Det var antingen för hemskt eller för tråkigt. Och allt censurerades. Men en sak som drog till sig min uppmärksamhet var den betydande roll som djuren spelade i kriget…”
Han såg t.ex. hur det gick till när sårade arméhästar avlivades.
Så han hittade på Doktor Dolittle, en man som kunde tala med djuren och åtminstone i fantasin hjälpa dem med det som inte kunde göras för dem i verkligheten. I breven hem till barnen Elisabeth och Colin växte berättelsen om Doktor Dolittle fram, brev för brev, kapitel efter kapitel.
Mot den bakgrunden får poesin i boken en helt ny dimension. Vad handlar det egentligen om när hunden Jip sitter i båtens för och känner lukter i vinden långt bortifrån, över haven? ”Tegel, viskade han, gammalt, gult tegel, som håller på att vittra sönder i en gårdsmur. Den söta lukten av unga kvigor vid en bergsbäck, plåttaket på ett duvslag eller kanske en visthusbod, när middagssolen lyser på det, svarta glacéhandskar i en byrålåda av valnötsträ, en dammig väg med en vattenho för hästarna under en lönn…”
Det är förstås hemlängtan. Längtan bort från den tröstlösa tillvaron i Frankrikes skyttegravar. Hem till hustrun och barnen, men säkert också till den egna barndomen och den förlorade familjen i det lantliga Berkshire. Den åttaårige pojken som skilts från sin familj, han fanns både i boken och i verkligheten. Och doktor Dolittle räddar dem båda.
Fantasins och kärlekens makt hjälper den olycklige soldaten Hugh Lofting att hantera sina förfärliga erfarenheter.
Och han var inte ensam om denna verklighetsflykt. Hemlängtan, ”nostalgia”, var i själva verket ett allvarligt problem i skyttegravarna. Många soldater blev sjuka rent fysiskt och dog av bristande livsvilja. Det var en verklig farsot vid sidan om allt annat fasansfullt.
1917 blev Hugh Lofting svårt skadad i låret av granatsplitter. Han invalidiserades och fick komma hem innan kriget var slut. Breven till barnen redigerades och gavs ut som ”Berättelsen om Doktor Dolittle” 1922 och blev en omedelbar framgång.
Hugh Lofting levde till 1947, allt mera pessimistisk om människorna och deras krigiska drifter.
Första artikeln om Doktor Dolittle:
Doktor Dolittle och poesins födelse
Han föddes i Birkshire, England 1886. Pappan var irländare och mamman engelska. Familjen var katolsk och Hugh hade fem syskon. Men hans erfarenhet av familjeliv var begränsad. Från åtta års ålder tillbringade han tio år i ett jesuitiskt college. Under dessa år träffade han familjen bara vid några få tillfällen. Från colleget minns man att Hugh var spensligt byggd och dålig i sport.
Han utbildade sig till ingenjör och arbetade 22 år gammal i Kanada. Två år senare finner man honom hos Lagos Railway i Västafrika och strax därefter hos United Railways i Havanna. ”Han hatade varje ögonblick av denna tid och ansåg sig själv vara en mycket dålig ingenjör”, har hans son berättat.
26 år gammal, 1912, flyttade han till USA, gifte sig, gav upp ingenjörskarriären och började skriva artiklar och noveller. ”Om det inte vore för första världskriget, hade han blivit en humoristisk journalist”, skriver hans biograf Edward Blishen. Men kriget förändrade allt.
Som brittisk medborgare arbetade Lofting efter krigsutbrottet till en början på British Ministry of Information i New York. Men 1916 anslöt han sig till Irländska gardet och sändes till fronten i Europa.
I skyttegravarna i Frankrike och Flandern skrev han brev hem. ”Mina barn ville ha brev från mig, och de ville helst ha illustrationer också. Men det fanns mycket lite av intresse att skriva till barn från fronten. Det var antingen för hemskt eller för tråkigt. Och allt censurerades. Men en sak som drog till sig min uppmärksamhet var den betydande roll som djuren spelade i kriget…”
Han såg t.ex. hur det gick till när sårade arméhästar avlivades.
Så han hittade på Doktor Dolittle, en man som kunde tala med djuren och åtminstone i fantasin hjälpa dem med det som inte kunde göras för dem i verkligheten. I breven hem till barnen Elisabeth och Colin växte berättelsen om Doktor Dolittle fram, brev för brev, kapitel efter kapitel.
Mot den bakgrunden får poesin i boken en helt ny dimension. Vad handlar det egentligen om när hunden Jip sitter i båtens för och känner lukter i vinden långt bortifrån, över haven? ”Tegel, viskade han, gammalt, gult tegel, som håller på att vittra sönder i en gårdsmur. Den söta lukten av unga kvigor vid en bergsbäck, plåttaket på ett duvslag eller kanske en visthusbod, när middagssolen lyser på det, svarta glacéhandskar i en byrålåda av valnötsträ, en dammig väg med en vattenho för hästarna under en lönn…”
Det är förstås hemlängtan. Längtan bort från den tröstlösa tillvaron i Frankrikes skyttegravar. Hem till hustrun och barnen, men säkert också till den egna barndomen och den förlorade familjen i det lantliga Berkshire. Den åttaårige pojken som skilts från sin familj, han fanns både i boken och i verkligheten. Och doktor Dolittle räddar dem båda.
Fantasins och kärlekens makt hjälper den olycklige soldaten Hugh Lofting att hantera sina förfärliga erfarenheter.
Och han var inte ensam om denna verklighetsflykt. Hemlängtan, ”nostalgia”, var i själva verket ett allvarligt problem i skyttegravarna. Många soldater blev sjuka rent fysiskt och dog av bristande livsvilja. Det var en verklig farsot vid sidan om allt annat fasansfullt.
1917 blev Hugh Lofting svårt skadad i låret av granatsplitter. Han invalidiserades och fick komma hem innan kriget var slut. Breven till barnen redigerades och gavs ut som ”Berättelsen om Doktor Dolittle” 1922 och blev en omedelbar framgång.
Hugh Lofting levde till 1947, allt mera pessimistisk om människorna och deras krigiska drifter.
Första artikeln om Doktor Dolittle:
Doktor Dolittle och poesins födelse
12 juni 2006
Doktor Dolittle och poesins födelse
Det var 1949 och Hugh Loftings barnbok om den gode doktorn i Puddingby, som tröttnade på människorna och blev djurdoktor i stället, hade just utkommit på svenska. Jag var sex år och min mamma läste med allt hesare röst den sällsamma berättelsen. Det var mitt första möte med den sanna poesin.
Människorna kom inte längre till Doktor Dolittles mottagning för han hade ”kaniner i skänken, vita möss i pianot, en ekorre i linneskåpet och en igelkott i källaren”. Och det tyckte de fina människorna inte om. Doktorn blev bara fattigare och fattigare.
Hans papegoja Polynesia lärde honom en dag djurens språk. En ny värld öppnade sig. Den gode doktorn förstod plötsligt att hästen inte alls var spattig utan att han behövde glasögon, gröna glasögon. Han lyssnade till djurens alla bekymmer och hjälpte dem med deras krämpor. Ryktet om den fantastiske doktorn gick över hela världen. Han reste med båt till Afrika för att bota sjuka apor.
På hemvägen räddar han en åttaårig pojke som hållits som fånge av sjörövare. Pojken saknar sin morbror och fruktar att sjörövarna slängt honom i havet. Doktorn engagerar nu alla djur för att söka efter morbrodern. Tumlarna söker på havets botten och frågar djuphavskräftorna. Men de kan inte finna honom.
Örnarna, ”som kan räkna myrorna som kryper på marken”, letar ”över alla hav och alla land och alla öar och alla städer och alla byar”. Förgäves.
– Och om inte vi kan se honom – då finns han inte, säger örnarna högdraget. Och pojken gråter.
Nu blir det hunden Jips tur. Pojken har morbrors röda snusnäsduk och Jip får lukta på den.
– Snus, på min ära, äkta Ljunglöfs Etta! utbrister han. Mannen är så gott som funnen!
Och Jip sätter sig mitt i natten i båtens för och vädrar i vinden.
– Men det är ju mörkt, invänder doktorn.
– Jag behöver inte något ljus för att leta efter en man som luktar Ljunglöfs Etta, säger Jip.
Han vädrar i vinden över havet och muttrar för sig själv:
– Tjära, spansk lök, olja, våta regnkläder, trasiga lagerbärsblad, bränt gummi, tvättade spetsgardiner som hänger på tork, och rävar…”
– Kan du känna så många lukter med samma vind? frågade doktorn.
– Ja visst, svarade Jip. Och det är ändå bara några av de lätta lukterna, de starka. Det skulle vilken byracka som helst kunna känna, till och med om han hade snuva. Men nu till de svåra, fina lukterna.
Han blundade och satte nosen i vädret en lång stund. När han slutligen började tala, lät det nästan som om han sjöng eller talade i sömnen med sorgsen röst:
– Tegel, viskade han, gammalt, gult tegel, som håller på att vittra sönder i en gårdsmur. Den söta lukten av unga kvigor vid en bergsbäck, plåttaket på ett duvslag eller kanske en visthusbod, när middagssolen lyser på det, svarta glacéhandskar i en byrålåda av valnötsträ, en dammig väg med en vattenho för hästarna under en lönn, små svampar som skjuter upp under vissna löv och…
Men ingen doft att snus. Jip måste otåligt invänta nya vindar, från nya väderstreck. I tre dagar väntar de på en västlig vind. Men då! Doften var där! Alla segel sätts. Doktorn styr dit Jips nos pekar. Och när Jip anar att morbrodern svälter och är döende, får de hjälp av tusentals svalor som tar tag i tackel och tåg och får båten att forsa fram över havet till undsättning.
Och visst blir det ett lyckligt slut. De hittar pojkens morbror i en grotta på en enslig klippö. Återförening, lycka. Men det finns en annan sida av berättelsen som handlar om författaren, Hugh Lofting, och första världskriget. Därom i en senare artikel.
Nästa artikel om Doktor Dolittle:
Brev från skyttegravarna/Dolittle (2)
Människorna kom inte längre till Doktor Dolittles mottagning för han hade ”kaniner i skänken, vita möss i pianot, en ekorre i linneskåpet och en igelkott i källaren”. Och det tyckte de fina människorna inte om. Doktorn blev bara fattigare och fattigare.
Hans papegoja Polynesia lärde honom en dag djurens språk. En ny värld öppnade sig. Den gode doktorn förstod plötsligt att hästen inte alls var spattig utan att han behövde glasögon, gröna glasögon. Han lyssnade till djurens alla bekymmer och hjälpte dem med deras krämpor. Ryktet om den fantastiske doktorn gick över hela världen. Han reste med båt till Afrika för att bota sjuka apor.
På hemvägen räddar han en åttaårig pojke som hållits som fånge av sjörövare. Pojken saknar sin morbror och fruktar att sjörövarna slängt honom i havet. Doktorn engagerar nu alla djur för att söka efter morbrodern. Tumlarna söker på havets botten och frågar djuphavskräftorna. Men de kan inte finna honom.
Örnarna, ”som kan räkna myrorna som kryper på marken”, letar ”över alla hav och alla land och alla öar och alla städer och alla byar”. Förgäves.
– Och om inte vi kan se honom – då finns han inte, säger örnarna högdraget. Och pojken gråter.
Nu blir det hunden Jips tur. Pojken har morbrors röda snusnäsduk och Jip får lukta på den.
– Snus, på min ära, äkta Ljunglöfs Etta! utbrister han. Mannen är så gott som funnen!
Och Jip sätter sig mitt i natten i båtens för och vädrar i vinden.
– Men det är ju mörkt, invänder doktorn.
– Jag behöver inte något ljus för att leta efter en man som luktar Ljunglöfs Etta, säger Jip.
Han vädrar i vinden över havet och muttrar för sig själv:
– Tjära, spansk lök, olja, våta regnkläder, trasiga lagerbärsblad, bränt gummi, tvättade spetsgardiner som hänger på tork, och rävar…”
– Kan du känna så många lukter med samma vind? frågade doktorn.
– Ja visst, svarade Jip. Och det är ändå bara några av de lätta lukterna, de starka. Det skulle vilken byracka som helst kunna känna, till och med om han hade snuva. Men nu till de svåra, fina lukterna.
Han blundade och satte nosen i vädret en lång stund. När han slutligen började tala, lät det nästan som om han sjöng eller talade i sömnen med sorgsen röst:
– Tegel, viskade han, gammalt, gult tegel, som håller på att vittra sönder i en gårdsmur. Den söta lukten av unga kvigor vid en bergsbäck, plåttaket på ett duvslag eller kanske en visthusbod, när middagssolen lyser på det, svarta glacéhandskar i en byrålåda av valnötsträ, en dammig väg med en vattenho för hästarna under en lönn, små svampar som skjuter upp under vissna löv och…
Men ingen doft att snus. Jip måste otåligt invänta nya vindar, från nya väderstreck. I tre dagar väntar de på en västlig vind. Men då! Doften var där! Alla segel sätts. Doktorn styr dit Jips nos pekar. Och när Jip anar att morbrodern svälter och är döende, får de hjälp av tusentals svalor som tar tag i tackel och tåg och får båten att forsa fram över havet till undsättning.
Och visst blir det ett lyckligt slut. De hittar pojkens morbror i en grotta på en enslig klippö. Återförening, lycka. Men det finns en annan sida av berättelsen som handlar om författaren, Hugh Lofting, och första världskriget. Därom i en senare artikel.
Nästa artikel om Doktor Dolittle:
Brev från skyttegravarna/Dolittle (2)
9 juni 2006
Apropå DO och blomstertiden
När gräs och gröda gror
vi tackar storebror
att han oss hjälpt förstå
att skydda våra små
för blomstertidens hot.
Vi böjer oss i bot
och tänker aldrig mera
vårt land så svårt blamera
och barn diskriminera
med kristligt övermod
och farligt hemska ord
om att vår Gud är god.
(Med anledning av att Diskrimineringsombudsmannen, DO, förklarat att psalmen
"Den blomstertid nu kommer" inte är lämplig att sjungas på skolavslutningar i Sverige. SvD 9 juni 2006)
Länk till Svenska Dagbladets artikel:
http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_12879175.asp
vi tackar storebror
att han oss hjälpt förstå
att skydda våra små
för blomstertidens hot.
Vi böjer oss i bot
och tänker aldrig mera
vårt land så svårt blamera
och barn diskriminera
med kristligt övermod
och farligt hemska ord
om att vår Gud är god.
(Med anledning av att Diskrimineringsombudsmannen, DO, förklarat att psalmen
"Den blomstertid nu kommer" inte är lämplig att sjungas på skolavslutningar i Sverige. SvD 9 juni 2006)
Länk till Svenska Dagbladets artikel:
http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_12879175.asp
Nazisterna, vänstern och toleransen
Nationaldagen solkades av diverse extremister – igen. Nazister marscherade genom Stockholms gator skyddade av polis. Diverse vänstergrupper försökte förhindra marschen med våld. Kalabalik och polisingripanden blev följden. Skall vi ha det så här?
Till att börja med skulle jag vilja notera två detaljer. Nazidemonstrationen hade polisens tillstånd. Motdemonstranterna hade det inte.
Nazisterna marscherade enhetligt klädda i något som bra mycket påminde om uniformer: svarta kängor, bruna byxor, svarta skjortor och kepsar. Det är anmärkningsvärt och stötande men eftersom förbudet för politiska uniformer upphävdes 2002 så är det tydligen så här det skall vara. Det gamla förbudet infördes 1933 och riktade sig mot såväl nazister som kommunister. Man kan gott diskutera om inte förbudet borde återinföras.
Många av vänsterdemonstranterna var ännu tydligare våldsinriktade och dessutom var åtskilliga av dem maskerade. De gick också till handling. Deras våldsamma angrepp ledde till så stor fara för människor och egendom att polisen ingrep. Flera hundra våldsverkare transporterades med buss ut från centrala staden.
Det är tydligt att vissa vänsterfigurer inte respekterar den grundlagsskyddade rätten för alla att uttrycka sin politiska övertygelse genom ordnade demonstrationer. Att med våld ge sig på en laglig demonstration är simpelt och odemokratiskt. Och ett brott.
Ändå var det nazidemonstrationen som väckte mest ilska - åtminstone i medierna. Sådana demonstrationer borde inte tillåtas, hette det. Många ropade slagordet ”Inga nazister på våra gator!”.
Man kan undra: varför hör man aldrig ”Inga kommunister på våra gator!”? Varför ropar ingen ”Stoppa vänstervåldet och förstörelsen!”? Toleransnivån verkar vara betydligt högre för det olagliga vänstervåldet än för de lagliga nazimarscherna.
Det tål att påminnas om att tolerans är till för det som vi inte tycker om. Det vill säga för ÅSIKTER som vi inte tycker om. T. ex. nazistiska och rasistiska idéer. Avskyvärt och svårt att tolerera, men menar vi något med vår tolerans är det här vi kan öva oss.
Att med våld försöka förhindra människor att ge uttryck för sådana politiska övertygelser kan däremot inte tolereras. Som Nationalencyklopedin så väl uttrycker det: ”Toleransens gränser sätts därvid naturligt av toleransprincipen själv: man bör inte tolerera handlingar som orättmätigt inskränker andras tanke- och handlingsfrihet.”
Alltså: så länge det handlar om ÅSIKTER måste vi tillåta såväl högerextrema sådana som vänsterextrema. Dessa åsikter måste också få uttryckas i lagliga demonstrationer. Polisen måste skydda dem – hur obehagligt det än kan vara för oss som avskyr båda falangerna. Ger vi efter och börjar förfölja oliktänkande med polis, har vi faktiskt tillgripit våra motståndares smutsiga vapen.
Men när det kommer till HANDLINGAR, till våld och tvång och skadegörelse, då finns det ingen anledning att visa tolerans.
Vänstern har efter nationaldagen på denna punkt en svår hemläxa att göra. Man kan förstå att de inte vill ha hemläxor.
Till att börja med skulle jag vilja notera två detaljer. Nazidemonstrationen hade polisens tillstånd. Motdemonstranterna hade det inte.
Nazisterna marscherade enhetligt klädda i något som bra mycket påminde om uniformer: svarta kängor, bruna byxor, svarta skjortor och kepsar. Det är anmärkningsvärt och stötande men eftersom förbudet för politiska uniformer upphävdes 2002 så är det tydligen så här det skall vara. Det gamla förbudet infördes 1933 och riktade sig mot såväl nazister som kommunister. Man kan gott diskutera om inte förbudet borde återinföras.
Många av vänsterdemonstranterna var ännu tydligare våldsinriktade och dessutom var åtskilliga av dem maskerade. De gick också till handling. Deras våldsamma angrepp ledde till så stor fara för människor och egendom att polisen ingrep. Flera hundra våldsverkare transporterades med buss ut från centrala staden.
Det är tydligt att vissa vänsterfigurer inte respekterar den grundlagsskyddade rätten för alla att uttrycka sin politiska övertygelse genom ordnade demonstrationer. Att med våld ge sig på en laglig demonstration är simpelt och odemokratiskt. Och ett brott.
Ändå var det nazidemonstrationen som väckte mest ilska - åtminstone i medierna. Sådana demonstrationer borde inte tillåtas, hette det. Många ropade slagordet ”Inga nazister på våra gator!”.
Man kan undra: varför hör man aldrig ”Inga kommunister på våra gator!”? Varför ropar ingen ”Stoppa vänstervåldet och förstörelsen!”? Toleransnivån verkar vara betydligt högre för det olagliga vänstervåldet än för de lagliga nazimarscherna.
Det tål att påminnas om att tolerans är till för det som vi inte tycker om. Det vill säga för ÅSIKTER som vi inte tycker om. T. ex. nazistiska och rasistiska idéer. Avskyvärt och svårt att tolerera, men menar vi något med vår tolerans är det här vi kan öva oss.
Att med våld försöka förhindra människor att ge uttryck för sådana politiska övertygelser kan däremot inte tolereras. Som Nationalencyklopedin så väl uttrycker det: ”Toleransens gränser sätts därvid naturligt av toleransprincipen själv: man bör inte tolerera handlingar som orättmätigt inskränker andras tanke- och handlingsfrihet.”
Alltså: så länge det handlar om ÅSIKTER måste vi tillåta såväl högerextrema sådana som vänsterextrema. Dessa åsikter måste också få uttryckas i lagliga demonstrationer. Polisen måste skydda dem – hur obehagligt det än kan vara för oss som avskyr båda falangerna. Ger vi efter och börjar förfölja oliktänkande med polis, har vi faktiskt tillgripit våra motståndares smutsiga vapen.
Men när det kommer till HANDLINGAR, till våld och tvång och skadegörelse, då finns det ingen anledning att visa tolerans.
Vänstern har efter nationaldagen på denna punkt en svår hemläxa att göra. Man kan förstå att de inte vill ha hemläxor.
5 juni 2006
Apropå nationaldagen
För fanan inga känslor har jag.
Ifrån de nationella avstånd tar jag.
Jag sköter mitt och tjänar klöver.
För kungen har jag inget över.
Jag säger nej till djupa rötter
och byter fru på lätta fötter,
helt fri från eftertankens börda
om vad som trolöst folk får skörda.
På kyrkan har jag tappat kollen
för präster är som spruckna trollen.
Det verkar kanske trist och veligt
men inget är mig längre heligt.
Mitt allt har jag på banken.
Man är väl svensk, för fanken!
Ifrån de nationella avstånd tar jag.
Jag sköter mitt och tjänar klöver.
För kungen har jag inget över.
Jag säger nej till djupa rötter
och byter fru på lätta fötter,
helt fri från eftertankens börda
om vad som trolöst folk får skörda.
På kyrkan har jag tappat kollen
för präster är som spruckna trollen.
Det verkar kanske trist och veligt
men inget är mig längre heligt.
Mitt allt har jag på banken.
Man är väl svensk, för fanken!
4 juni 2006
Citatet
"Så föraktar bourgeoisien sina lakejer och spottar på dem
sedan de bistått den med förräderi mot sin egen klass."
Anonym författare i svensk, kommunistisk broschyr från 1925 angående
domen mot rikspresident Friedrich Ebert. Till artikeln: Svenskt efterspel.
sedan de bistått den med förräderi mot sin egen klass."
Anonym författare i svensk, kommunistisk broschyr från 1925 angående
domen mot rikspresident Friedrich Ebert. Till artikeln: Svenskt efterspel.
Svenskt efterspel/Friedrich Ebert (6)
Tysklands förste rikspresident, socialdemokraten Friedrich Ebert, dömdes dagen före julafton 1924 till tre månaders fängelse för landsförräderi (se särskilt artiklarna nr 2 och 5 i serien). En månad senare var han död. Nazister och kommunister jublade.
Rättegången och domen i Magdeburg väckte uppmärksamhet i hela världen. I Sverige kom det 1925 ut en liten broschyr med titeln ”Socialdemokratin och fosterlandet. Rikspresident Eberts ärekränkningsprocess i Magdeburg.” Den finns att läsa på Kungliga Biblioteket.
Det var Förlags A.- B. Fram i Stockholm som tryckte broschyren. Förlaget ägdes 1925 av Sveriges kommunistiska parti. Författaren är anonym men budskapet blir efterhand nog så tydligt: det gällde att framställa socialdemokraten Ebert som klassförrädare och som borgerskapets villiga redskap mot revolutionen.
Propagandabroschyren är skickligt skriven. Man citerar t.ex. sakligt den tyske överbefälhavaren, general Wilhelm Groener, som vittnade. Han sade: ”Jag känner inte till att socialdemokratin på något sätt skadat fosterlandets försvar. Tvärtom har jag hos herr Ebert funnit fullaste förståelse för fosterlandets försvar. Ebert gjorde allt för att genomföra arméledningens krav.”
På så sätt knöt den anonyme skribenten samman socialdemokratin med den tyska militären på ett politiskt effektivt sätt. Socialdemokraternas ansvar för kriget blev tydligt. Och Ebert framstår som arméledningens villige springpojke.
Även när broschyrförfattaren citerar Eberts försvarare Landsberg fungerar citaten politiskt rakt emot Ebert. Landsberg betonar t.ex. att Ebert i januari 1918 var tvungen att ta hänsyn till massans revolutionära stämning. ”I politiken måste nu en gång sådana medel användas”, sade han. Citatet bekräftar därmed att det faktiskt rådde en revolutionär situation i januari 1918 och Ebert framstår som en cynisk opportunist.
Även Eberts andre försvarare Heine citeras så att hans ord spelar kommunisterna i händerna. Heine hävdar att Ebert inte kunde göra något annat än att gå in i strejkledningen ”icke, som det utan en skugga av bevis sagts, i partiets intresse utan i statens och fosterlandets intresse”. Eberts roll som statens försvarare framhävs alltså – denna stat som kommunisterna ville krossa.
Den kommunistiska propagandabroschyrens slutsats är magnifik i sin lömskhet. Man pekar på att Ebert dömts av den borgerliga rättsapparaten och staten trots att han just arbetat för att rädda denna borgerliga stat. Ebert är alltså dubbelt föraktlig eftersom han sviks till och med av de borgerliga, som han försvarat. Broschyrförfattaren skriver: ”Så föraktar bourgeoisien sina lakejer och spottar på dem sedan de bistått den med förräderi mot sin egen klass.”
Och så kommer kommunisternas hot: ”Det arbetande folkets dom återstår. Den fälles för klassförräderi och kommer icke att bli mild, när en dag massornas uppgörelse sker på en gång med borgarklassen och dess livvakt: de socialdemokratiska ledarna.”
Så behandlade alltså svenska kommunister en person som vigt sitt liv åt att försöka skapa en parlamentarisk demokrati i sitt hemland Tyskland och för att undvika att landet blev en Sovjetdiktatur.
Artikeln är nr 6 i en serie på 6. De övriga är:
Förloraren/Friedrich Ebert (1)
Strejkledaren/Friedrich Ebert (2)
Dolkstötslegenden/Friedrich Ebert (3)
Kontrarevolutionären/Friedrich Ebert (4)
Landsförrädaren/Friedrich Ebert (5)
Rättegången och domen i Magdeburg väckte uppmärksamhet i hela världen. I Sverige kom det 1925 ut en liten broschyr med titeln ”Socialdemokratin och fosterlandet. Rikspresident Eberts ärekränkningsprocess i Magdeburg.” Den finns att läsa på Kungliga Biblioteket.
Det var Förlags A.- B. Fram i Stockholm som tryckte broschyren. Förlaget ägdes 1925 av Sveriges kommunistiska parti. Författaren är anonym men budskapet blir efterhand nog så tydligt: det gällde att framställa socialdemokraten Ebert som klassförrädare och som borgerskapets villiga redskap mot revolutionen.
Propagandabroschyren är skickligt skriven. Man citerar t.ex. sakligt den tyske överbefälhavaren, general Wilhelm Groener, som vittnade. Han sade: ”Jag känner inte till att socialdemokratin på något sätt skadat fosterlandets försvar. Tvärtom har jag hos herr Ebert funnit fullaste förståelse för fosterlandets försvar. Ebert gjorde allt för att genomföra arméledningens krav.”
På så sätt knöt den anonyme skribenten samman socialdemokratin med den tyska militären på ett politiskt effektivt sätt. Socialdemokraternas ansvar för kriget blev tydligt. Och Ebert framstår som arméledningens villige springpojke.
Även när broschyrförfattaren citerar Eberts försvarare Landsberg fungerar citaten politiskt rakt emot Ebert. Landsberg betonar t.ex. att Ebert i januari 1918 var tvungen att ta hänsyn till massans revolutionära stämning. ”I politiken måste nu en gång sådana medel användas”, sade han. Citatet bekräftar därmed att det faktiskt rådde en revolutionär situation i januari 1918 och Ebert framstår som en cynisk opportunist.
Även Eberts andre försvarare Heine citeras så att hans ord spelar kommunisterna i händerna. Heine hävdar att Ebert inte kunde göra något annat än att gå in i strejkledningen ”icke, som det utan en skugga av bevis sagts, i partiets intresse utan i statens och fosterlandets intresse”. Eberts roll som statens försvarare framhävs alltså – denna stat som kommunisterna ville krossa.
Den kommunistiska propagandabroschyrens slutsats är magnifik i sin lömskhet. Man pekar på att Ebert dömts av den borgerliga rättsapparaten och staten trots att han just arbetat för att rädda denna borgerliga stat. Ebert är alltså dubbelt föraktlig eftersom han sviks till och med av de borgerliga, som han försvarat. Broschyrförfattaren skriver: ”Så föraktar bourgeoisien sina lakejer och spottar på dem sedan de bistått den med förräderi mot sin egen klass.”
Och så kommer kommunisternas hot: ”Det arbetande folkets dom återstår. Den fälles för klassförräderi och kommer icke att bli mild, när en dag massornas uppgörelse sker på en gång med borgarklassen och dess livvakt: de socialdemokratiska ledarna.”
Så behandlade alltså svenska kommunister en person som vigt sitt liv åt att försöka skapa en parlamentarisk demokrati i sitt hemland Tyskland och för att undvika att landet blev en Sovjetdiktatur.
Artikeln är nr 6 i en serie på 6. De övriga är:
Förloraren/Friedrich Ebert (1)
Strejkledaren/Friedrich Ebert (2)
Dolkstötslegenden/Friedrich Ebert (3)
Kontrarevolutionären/Friedrich Ebert (4)
Landsförrädaren/Friedrich Ebert (5)
1 juni 2006
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)