23 juli 2016

Haiku


Upp ur forntiden
lyfte en ensam lärka
Ales tyngsta sten.



Ales stenar, Kåseberga, 20 juli 2016

5 juli 2016

Cynism eller tro?/Öga och Öra 10 år

Det är inte bara Öga och Öra som har blivit tio år äldre, det har även jag. Och skrivandet har förändrats. Ingenting är lika lätt som tidigare. Det gäller inte bara det språkliga hantverket utan också detta med slutsatser, personlig hållning, övertygelser. 
Det var min utgångspunkt att det som ter sig enkelt och klart ”bör vändas fram och bak” och att det alltid finns en annan, obeaktad, sida av det självklara. Det är egentligen en bra start för allt sanningssökande. Skepsis, även mot de egna drivkrafterna, öppnar synfältet. Tvivel tvingar även de alltför troende (av alla slag) att formulera det de helst vill undvika.

Men även denna hållning har en baksida: man kan få för sig att det inte finns någon sanning, man hamnar i en allmän relativism lika steril och ointressant som alla dessa enögda fanatikers sanningslidelse.

Jag har kommit att tänka på några rader jag läste för många år sedan. De är hämtade ur Oriana Fallacis roman Inshallah som kom på svenska 1992. Romanen handlar om och är tillägnad de 400 amerikanska och franska soldater som mördades av den islamistiska sekten Guds söner i massakern i Beirut 1983. Det är den ställföreträdande chefen för de italienska fredsbevarande trupperna i Beirut som skriver brev till sig själv; dvs soldaten, handlingsmänniskan, skriver till sin andra, vidsynta och intellektuella sida, en tänkt kärleksfull hustru. Hon hävdar just den intellektuelles skyldighet att se till alla sidor, pröva alla argument, inte förkasta någons ”sanning”. Han däremot skriver utifrån Beiruts brutala verklighet:

”Jag känner till din tes: ´Du är en intellektuell och en intellektuell kan inte tillåta sig att vara partisk ifråga om tro, lidelse eller moral. En intellektuell måste identifiera sig med alla, förstå allt och alla.´ Visst, men den som förstår allt och alla kommer till sist att fria allt och alla. Och den som friar allt och alla kommer till sist att förlåta allt och alla. Den som förlåter allt och alla tror inte på någonting, min kära, han är en cyniker. Så enkelt är det.”

Så enkelt är det?

Vad är det han säger? Det finns saker som man inte kan och inte skall förlåta. Den som ändå gör det är en cyniker, dvs en känslokall människa som inte bryr sig om andras olyckor och lidanden. Inte förlåta? I stället vadå? Hämnd? Våld? Det sägs inte rakt ut men ligger i resonemanget: den intellektuelle sitter på bekvämt avstånd och relativiserar medan soldaten mitt i kriget inte har något alternativ till den oförsonliga, våldsamma handlingen.

Och den våldsamma handlingen kommer inte från otyglad vrede eller blodtörstigt hämndbegär, den kommer från soldatens övertygelse, hans ”tro”. Han tvingas av skeendet att inse att det finns värden som inte får kränkas – medan den intellektuelle aldrig på allvar behöver formulera sina gränser. Kanske har han inga. Vem vet? Han själv?

Att sitta, som jag, vid sitt skrivbord och läsa andrahandsskildringar av historiska händelser inbjuder till enkla ställningstaganden. Man frestas att med facit i hand fälla arroganta domar över människors handlande som man inte har minsta möjlighet att förstå för att man helt enkelt inte var där, i Beirut, vid det fysiska terrordådet. Blod och bläck har inte mycket gemensamt.

Min gamle historieprofessor i Lund, Jerker Rosén, brukade inpränta i oss ”troende”  vänsterstudenter på 60-talet, att varje händelse måste bedömas utifrån de förhållanden som rådde då, när det begav sig, när fysiska människor med sin dåvarande kunskap fattade de avgörande besluten. Han påpekade t ex att det är vanskligt att döma ut den svenska regeringens ”eftergiftspolitik” gentemot tyskarna under kriget. Vi vet idag hur kriget slutade men just den kunskapen korrumperar vårt omdöme. Jerker Roséns ord satte käppar i hjulen för mycket politiskt moraliserande som annars var högsta mode.

Och det är väl just detta som är den intellektuella hållningens bästa tillgång: förmågan att ifrågasätta sitt eget resonemang. Det är ett privilegium som soldaten, praktikern, människan mitt i skeendet, aldrig har, i varje fall inte på det ansvarsbefriade sätt som den historiska backspegeln erbjuder.

Så båda livshållningarna har sina sidor. Den distanserade intellektuelle kan bli oanständigt cynisk men, i bästa fall, kan han med sitt medvetna tvivel uppnå ett slags kreativt vankelmod. Soldaten tvingas av den livshotande verkligheten att stå för sin ”tro” och handla utifrån den. Det kan vara modigt och beundransvärt men konsekvenserna kan han inte överblicka. I efterhand kan det visa sig att allt blev fel, att det hade varit bättre att samtala, förstå, till och med att förlåta. Modet blev övermod. Låt mig bara peka på Irak som exempel.

Det är i detta kraftfält som jag i tio år har försökt navigera. Och efterhand som min kunskap ökat och min erfarenhet djupnat har det blivit allt svårare. I regel väljer jag fortfarande det cyniska vankelmodet. Men kanske borde vi som lever i ett ständigt upprepat Beirut 1983 oftare ta risken att bli övermodiga?

På detta tema se även:

9 maj 2016

Haiku


Sången klingar av –
och så är allting stilla.
Koltrasten lystrar.



30 april 2016

Syrien och den trolösa historien

När Islamiska Staten, IS, i juni 2014 utropade ett  nytt kalifat, alltså ett religiöst styrt muslimskt imperium, använde man mycket medvetet historien som moraliskt stöd. Men på vems sida står historien?

IS publicerade en film som visade förstörda gränsmarkeringar mellan Syrien och Irak. Filmen bar titeln ”Slutet för Sykes-Picot”, alltså det hemliga avtal mellan Storbritannien och Frankrike som slöts 1916 – i år för hundra år sedan – och som syftade till en uppdelning av det osmanska riket när det pågående världskriget en dag skulle vara slut. 

Sykes-Picot framstår för IS som själva sinnebilden för västvärldens imperialism och arrogans mot arabvärlden och budskapet var tydligt: dess spår och gränser i Mellanöstern skall utraderas. Till dessa spår hör, enligt IS, själva statsbildningarna Syrien och Irak.

Avtalet slöts mitt under brinnande krig ”när löften var billiga och risken för nederlag var mycket verklig”, som historikern Margaret MacMillan skriver i sin magnifika bok om fredsprocessen, Paris 1919. Kriget i sydost gick dåligt för de allierade. Det stora Gallipolifälttåget hade slutat i katastrof. Britterna ville sätta igång en ny offensiv mot de turkiska osmanerna och behövde fransmännens stöd. För detta skulle Frankrike erbjudas delar av det osmanska riket.

Förhandlingar inleddes mellan François Georges-Picot, en fransk diplomat som såg Frankrikes ära som ett överordnat värde, och Mark Sykes, en rik brittisk aristokrat, som svärmade för det ”gamla” ökenlivet i Mellanöstern.

Deras plan godkändes av respektive regeringar i maj 1916. Frankrike skulle få den syriska kusten, dvs dagens Libanon, medan britterna övertog områdena kring Bagdad och Basra, dvs delar av det nuvarande Irak. Men resten, alltså större delen av dagens Syrien, Mosul och Jordanien skulle överlämnas till lokala arabiska klanledare under fransk överhöghet i norr (Mosul) och brittisk i söder. Palestina skulle ställas under internationell administration. Och avtalet säger ingenting om gränsen mellan Syrien och Irak, inte heller ett ord om den arabiska halvön.

Men snart blev parterna osams. Avtalet hängde återigen i luften. Britterna ville nu ha Mosul för oljans skull och fransmännen ville ha hela Syrien och Palestina för att kunna skydda de kristna i regionen; det var ett franskt ansvar sedan korstågen, hette det. Men en västlig stormakt, USA, tog aktivt parti för den arabiska befolkningsmajoriteten i området. President Woodrow Wilson sade i kongressen i februari 1918 att varje territoriell uppgörelse måste göras ”i de berörda folkens intresse” och han formulerade principen om ”självbestämmande”.

Wilsons ställningstagande tvingade fram nya tongångar i Europa. Fransmän och britter deklarerade i november 1918 att de folk som länge hade förtryckts av turkarna skulle få bilda egna nationella regeringar grundade på invånarnas fria val. Deklarationen väckte arabernas entusiasm och drev på deras nationella strävanden.

Araberna hade redan 1915 – alltså före Sykes-Picot – fått britternas löfte om självständighet under förutsättning att de gjorde uppror mot de turkiska osmanerna. Det var bara det att gränserna aldrig hade ritats upp och innebörden av ordet självständighet aldrig definierats. Dessutom var Libanon, Bagdad och Basra uttryckligen undantagna. Ändå hade araberna 1916 faktiskt gjort uppror mot turkarna vid britternas sida och deras ledare Feisal blev, sedan Damaskus fallit, chefadministratör i Syrien.

Det var en stor framgång för araberna. Och Feisal gjorde därefter några avgörande ställningstaganden. Vid ett besök i London i januari 1919 accepterade han att de judiska nationalisterna, sionisterna, skulle få etablera sig i Palestina, som inte skulle vara en del av Syrien, samt att Syrien skulle ställas under fransk överhöghet. Det var ett slags arabiskt godkännande av principerna i Sykes-Picot.

I fredsförhandlingarna i Paris gjorde Feisal ändå ett försök att få till stånd arabiskt självbestämmande under amerikansk överhöghet i stället för fransk. President Wilson genomdrev, mot britternas och fransmännens önskan, att den inhemska befolkningen tillfrågades om hur de ville ha det. Det visade sig att en stor majoritet ville att Syrien skulle omfatta både Palestina och Libanon; de ville också ha arabisk självständighet. Men resultatet offentliggjordes inte förrän flera år senare.

Det som till slut verkligen genomfördes hade inte mycket med Sykes-Picot att göra. Palestina och Mesopotamien (Bagdad och Basra) blev brittiska mandat medan Syrien blev franskt med stöd av Nationernas Förbund, NF. Libanons kristna förklarade sig 1920 för självständiga. Oljeproduktionen i Mosul delades mellan Frankrike och Storbritannien.

Och i Damaskus utropade den syriska kongressen den 7 mars 1920 Feisal till kung ”inom dess [Syriens] naturliga gränser”, dvs inklusive Libanon och Palestina. Det var en krigsförklaring.

Men står den här historien på IS sida? Det beror på hur man läser den, vilket öga man blundar på. Historien är en motsägelsefull och trolös allierad.

Referenser: Margaret MacMillan, Paris 1919, New York 2001; Loretta Napoleoni, Islamiska staten, New York 2014, sv. 2015; Patrick Cockburn, Jihadisternas återkomst, sv. Lund 2015; Magnus Norell, Kalifatets återkomst, Stockholm 2015; Henrik Amneus, Överspelat avtal rött skynke för IS, Under strecket SvD 20 nov. 2015.

Anm.1: Det finns mycket man kan reflektera över i detta sammanhang. T.ex. att det var turkarna som gav sig in i första världskriget på Tysklands och Österrikes sida, de blev inte angripna av Frankrike eller Storbritannien. Det var heller inte de västliga kolonialmakterna som upplöste kalifatet, det var Turkiets president Mustafa Kemal (senare Kemal Atatürk) som gjorde det år 1924. Han ville skapa en sekulär och västinspirerad turkisk stat och föraktade det korrupta och sedan över hundra år försvagade och förminskade osmanska riket. För den moderna islamismen är därför året 1924 ett skammens år.

Anm. 2: Kalif är en person som gör anspråk på att vara Muhammeds efterträdare och ledare för den politisk-religiösa islamiska staten. Från 1700-talet kallade sig den turkiske sultanen kalif. Den siste sultanen flydde 1922 i en brittisk militärambulans till Malta och dog sedan i San Remo. En kusin till honom blev kalif till 1924 när Mustafa Kemal avskaffade kalifatet. När IS befälhavare Abu Bakr al-Bagdadi utropade sig till kalif sommaren 2014 ställde han alltså in sig själv i ett för muslimer mycket laddat historiskt-religiöst-politiskt sammanhang.


Anm.3: Det första fredsfördraget med osmanska riket slöts i Sèvres utanför Paris 1920. Det utlovade självständighet för Armenien och Kurdistan men accepterades inte av Mustafa Kemal. Efter strider fick osmanerna sin fred i Lausanne 1923. Den innebar en stor framgång för Turkiet och Kemal.

16 mars 2016

En kärlek utan skäl/Omläst (5)

Östens omvändelse till kristen tro är en avgörande händelse i Lars Ahlins roman Din livsfrukt. Inte bara för Östen själv utan även för hans vän Johannes, vars ateism plötsligt ställs i blixtbelysning (första artikeln här).

Ahlin framställer Östens väg till tro nästan som något förutbestämt, något som från början ligger i Östens begåvning att som konstnär ”se” både naturen och människorna. I Paris målar han en serie porträtt av fattiga och utslagna människor. Han vill berätta om ”människans nöd och storhet”, säger han. Just detta måleri öppnar den nya vägen för honom. Johannes noterar att ångesten i hans ögon är borta; han tycker sig till och med se ett ”segerskimmer” över ansiktet.

Så kommer ett dramatiskt brev. Östen har blivit kristen: ”Jag har sett Kristus med öppna ögon.” Han har gått till nattvard i Svenska kyrkan i Paris – trots att han inte är medlem i kyrkan. Östen ber Johannes att genast komma till Paris, de måste tala med varandra, det brådskar. Han ligger på sjukhus sedan fem veckor i ”ett inferno av plågor”.

Johannes reagerar våldsamt negativt. ”Det jag får läsa går emot hela min varelse. Det rör något vi båda uteslöt redan som pojkar och som vi sedan vidhöll att hålla oss borta ifrån: det religiösa, det kristna.” Han vägrar ta till sig budskapet, drabbas av kväljningar och vill bränna brevet. Johannes begriper ingenting. Han känner sig bara förrådd. Och han beslutar att inte resa till Paris.

Men verkligheten hinner ifatt honom. Några månader senare kommer ett telegram. Östen är mycket sjuk. Han vädjar på nytt till Johannes att komma. Men allt blir för sent. När Johannes till slut anländer till Paris är Östen redan död.

Paradoxalt nog är det först nu, när Östen är död, som Johannes på allvar lär känna sin vän. Det sker i ett märkligt samtal han har med den präst som varit Östens själasörjare. Samtalet präglas av Johannes aggressiva avståndstagande och förakt. När prästen förklarar att Östens tro var ”kristocentrisk”, att han såg Kristus i förkomna människor, kallar Johannes detta för ”språkligt falskmynteri” och frågar om Östen fullständigt hade övergivit det rationella språket. Prästen svarar: ”Det rationella språket har sin plats på tillvarons yta. Inför människans yttersta frågor bryter det samman och har ingenting att ge.”

Prästen konfronterar Johannes: ”Ni var hans ende vän. Ni säger själv att ni älskade honom. Varför kom ni aldrig till hans hjälp?” Och Johannes svarar: ”Jag kunde inte hjälpa Östen. Jag hade ingenting att ge honom.” Med det svaret knyter Johannes an till sina erfarenheter ända från barndomen. Hela livet har han upplevt sig själv som mörk och tom – inte minst gentemot Östen, ljusgestalten.

Johannes gör en upptäckt. Han har alltid uppfattat kristna som osunda självplågare som uppsöker lidandet i sina tafatta försök att efterlikna Kristus. Men för Östen handlade det kanske inte om självplågeri och strävan efter egen rening? När Östen mötte tilltufsade människor handlade det om något annat. Så här t ex: Han kommer släntrande med ett skissblock under armen, byter några ord med en avsigkommen invandrare, lockar med en vinflaska på ett anspråkslöst ställe eller bjuder honom hem till sig för att han skall få sova i en säng, bli mättad, äntligen bli hänsynsfullt bemött några dagar i sitt vuxna liv… 

Johannes: ”Kanske var hans handlingar spontana? En gnista sprang fram och han antändes och följde impulsens klara ljus. En kärlek utan skäl störtade fram, och han tvekade inte att engagera sina klena resurser utan utgav dem…”

En kärlek utan skäl? Ett spontant flöde ur en helt annan källa än det egna jaget? Denna möjlighet belyser plötsligt skillnaderna mellan Östen och Johannes.

Det finns en självklarhet och en trygghet i Östens hela sätt att vara. Han är öppen, kontaktsökande och självutgivande. Det skapar ett kraftfält som Johannes dras till hela livet. För Johannes saknar just den där obändiga livsviljan. Han arbetar krampaktigt och ångestladdat för att få veta ”vem han är”. Han söker med sitt intellekt efter svaren hos de stora filosofiska auktoriteterna. 

Man kan säga att Lars Ahlin med de båda romanfigurerna gestaltar två motsatta livshållningar. Å ena sidan inåtvändheten som har egot som fokus och som strävar efter att skapa en identitet som innebär en avgränsning gentemot människorna och som till slut går ut över dem. Å andra sidan utåtvändheten som inte söker sitt utan är självförbrännande i ett flöde av omedveten kärlek till den sårbara medmänniskan. Och denna flödande kärlek kommer inte från Östen – den är gudomlig. Det är just Östens medfödda livshållning ut och bort från det egna jaget som gör detta möjligt.

Så lyckas Östen finna det han inte söker, medan Johannes i sitt utmattande sökande förlorar allt.

Det är till slut med en blinkning som Ahlin låter Johannes hitta ett gammalt vykort från Östen. Kortet visar van Goghs Potatisätarna. Och Östens hälsning: ”Kamrat, sticker en filosof näsan in i din ateljé medan du jobbar, kasta ut honom!”

Artikeln är den femte och sista i en serie om Lars Ahlins roman Din livsfrukt. De övriga är:


Anm.: Ahlin grundar Östens kristocentriska tro på ett bibelcitat: ”Han som var till i Gudsskepnad, men icke räknade jämlikheten med Gud såsom ett byte, utan utblottade sig själv i det han antog tjänarskepnad när han kom i människogestalt. Så befanns han i utvärtes måtto vara såsom en människa och han ödmjukade sig och blev lydig intill döden, ja, intill döden på korset.” Fil. 2:5ff. Johanes hittar detta citat i spegelskrift på en pappskiva i Östens kombinerade ateljé och bostad. Man kan också tänka på Mark. 8:34f: ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min och evangeliets skull, han skall rädda det.” När det gäller kärlekens omedvetenhet och spontana flöde kan man läsa Mark. 25:37ff. De rättfärdiga frågar: ”Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?” Och Kristus svarar: ”Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa mina minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.”

16 februari 2016

Haiku


Atlanten andas.
Natten igenom
rör sig sovrumsgardinen.



27 januari 2016

Vänskap och olikhet/Omläst (4)

Vänskapen – är den rent av större än kärleken? Mindre krävande, mer tolerant? Det heter ju att kärleken är blind. Är vänskapen kanske seende?

I Lars Ahlins roman Din livsfrukt skildras en djup men komplicerad vänskapsrelation mellan två män, bokens berättare Johannes och konstnären Östen. De känner varandra sedan barndomen men utvecklas i helt olika riktning. Till slut gestaltar de två motsatta livshållningar. 

De träffas i skolan. Johannes är 14 år och det är första gången han får en vän. ”Det var naturligtvis Östen som tog initiativet. Hade det ankommit på mig skulle ingen vänskap oss emellan ha uppstått”, skriver Johannes. Han förstår inte vad Östen kan ha sett hos honom, han tycker att han inte har något att ge, att han är tom och mörk. Men nu är det genom Östen som ”ljuset sipprat till mig”.

Östen har redan från början livsriktningen klar, han vill bli konstnär. Det är den grundläggande olikheten mellan vännerna. Johannes har inget livsmål. ”För att kunna bestämma sig för ett livsmål måste man ju först veta vem man är. Det visste inte jag.” Han går in i ett livslångt intellektuellt sökande efter denna identitet.

De båda pojkarna talar politik. Östen är fräck och självsäker, ironisk och nonchalant. I skolan irriterar han lärarna. Johannes är den beundrande som anammar Östens åsikter, de är snart båda övertygade socialister och ateister.

Det finns en annan olikhet mellan dem. Johannes familj är rik och äger den fastighet där Östens mamma hyr en liten kaffehandel. Genom hela livet har Johannes gott om pengar medan Östen har det knapert och lever ur hand i mun på tillfälliga jobb som diskare, taxichaufför eller hamnarbetare. Johannes försöker gång på gång hjälpa sin vän med pengar, men Östen är stolt och Johannes tvingas till en känslig balansgång för att inte såra vännen med sitt pekuniära stöd. Politiskt förblir de emellertid överens: demokratin måste bli både en social och en ekonomisk verklighet innan reell jämlikhet kan genomföras.

Sedan skiljer livet dem åt. Östen reser till Stockholm för att gå på målarskola. Johannes utbildar sig till jurist – skattejurist. En dag kommer ett kort från Östen: Jag kommer och besöker dig på måndag, skaffa en hela god whisky! 

Det blir ett kärt återseende. Men omedelbart angriper Östen Johannes och begär besked om ”varför i all sin dar” han har givit sig in i juridiken. Johannes svarar: ”För att jag på det effektivaste sättet ska kunna dela ut den förmögenhet jag har ärvt.” Sedan blir det tyst. Östen väljer att inte ifrågasätta sin vän. Och Johannes undviker att se på honom – tänker: ”Min ljusgestalt.”

I stället diskuterar de konst. Östen hävdar att det omedvetnas uppgift i konsten är att göra det osedda synligt, att lyfta fram det som göms i mörkret. Den intellektuelle rationalisten Johannes blir provocerad, han tar stöd hos Sartre som anser att det omedvetna inte existerar, och snart är grälet i gång. Att se är att se något visst, säger Johannes. ”Det går inte att säga att jag omedvetet gör iakttagelser, ser jag inte något visst ser jag inte alls.” Och han påminner Östen om att de en gång var överens om att allt detta handlar om hjärnan – och ingenting mer. 

Östen medger att han har ändrat sig. Måleriet har tvingat honom att tro på ”de omedvetna krafternas realitet, att det i djupet inom oss finns en kärna av energi som det gäller att släppa fram och låta ta gestalt till exempel på en duk”.

Det visar sig att de gamla rollerna vännerna emellan är omkastade. Den sökande Johannes har av sitt intellekt drivits in i en tvärsäker låsning medan den arrogante Östen av sin konst har tvingats öppna sig mot det osäkra och oväntade. Och plötsligt inser Johannes att det förhåller sig så. Östen har blivit ”en funnen och centrerad människa, jordad och besådd – – – en skapande ung man”, just det som Johannes själv längtar efter att bli. Nu är det hans tur att låta argumenten tystna.

Men olikheterna mellan vännerna är för stora, Johannes förmår inte gå Östens väg. Han förblir den ensamme intellektuelle grubblaren medan Östen är öppen, generös och allt rikare på erfarenheter av livet självt. Johannes flyr till sin stuga i skogen för att ”rädda den tomma kontinuiteten i mitt liv” och leva som en ”fri enstöring” med sina böcker. När Östen lånar samma stuga är det för att upptäcka och måla naturen. Hans vägval är i sig ett exempel på det omedvetnas betydelse, han formulerar det så: ”Att bli konstnär är ett öde. Man drabbas innan man kan försvara sig.”

När Östen några år senare återigen besöker Johannes har han med sig ett märkligt, gripande men fragmentariskt porträtt av en okänd människa i Roms fattigkvarter. Östen vill nu måla ”människans nöd och storhet”, säger han. Detta arbete öppnar en ny, helt oväntad väg för honom.

Fortsättning följer i nästa artikel.

Artikeln är nummer 4 i en serie. De övriga är:
Det intellektuella projektet/Omläst
Kärlekens komplikationer/Omläst (2)
Lars Ahlin och brottet/Omläst (3) 
En kärlek utan skäl/Omläst (5)

Om vänskap, se även:
Vänskap