29 oktober 2007

Kampen om minnet/Warszawa (1)

Så snart som vapnen tystnade efter polackernas uppror mot de tyska ockupanterna i Warszawa 1944, började kampen om vad som egentligen hade hänt. Den pågår än idag. Gränsen mellan historievetenskap och politik är flytande. I Polen har upproret blivit ett instrument för patriotismen.

Det väpnade upproret i Warszawa började klockan 17.00 den 1 augusti. Det var tänkt att vara ett par dagar, högst en vecka. Det skulle etablera polsk kontroll över huvudstaden innan Sovjetarmén tågade in; sovjetiskt pansar befann sig enligt spaningsrapporter redan i Warszawas östra förstäder.

Men striderna drog ut över 63 dagar, ända till den 2 oktober. Omkring 20 000 upprorskämpar stupade; det var nästan varannan soldat. Tio gånger fler civila dödades, alltså 200 000. Och målet uppnåddes inte. De sovjetiska trupperna stod på Stalins order kvar på andra sidan om Wisła och väntade, medan tyskarna med exempellös brutalitet krossade upproret. Först den 17 januari 1945 gick Sovjetarmén in i centrala Warszawa, som då hade förvandlats till en ruinstad.

Hela Polen blev en kommunistisk diktatur under sovjetiskt styre. Upprorsmännen i den sk Hemarmén, AK, som hade kämpat mot tyskarna och tagit order från den polska exilregeringen i London, anklagades av Stalin för att vara brottslingar och nazikollaboratörer. De fängslades, deporterades och dödades. De kommunistiska makthavarna skrev en egen historia om upproret för att legitimera sitt maktinnehav. De hävdade något mycket kontroversiellt: att de kommunistiska styrkorna i Folkets armé, AL, tillsammans med Sovjetarmén hade ”befriat” Warszawa.

Efter sovjetsystemets sammanbrott skrev den nya demokratiska regimen om historien. Nu skulle fakta läggas fram i frihet och upprorets hjältar skulle hyllas. Hemarmén skildrades som den enda polska kraft som bekämpat både nazister och kommunister. Det passade in i demokratins självbild. För att härbärgera den nya berättelsen skapades ett särskilt museum, Muzeum Powstania Warszawskiego. Det kom till inför 60-årsminnet 2004.

Museet har blivit en stor, identitetsskapande berättelse om tapperhet och uppoffring, idealitet, frihetskamp och tragik, men framför allt om polsk patriotism. De ansvariga sticker inte under stol med sitt syfte att ”uppfostra ungdomen i patriotisk anda och respekt för nationella traditioner”(citat från hemsidan). Man försöker helt enkelt visa ungdomen hur en sann polack skall tänka, känna och handla.

Skolklasserna köar till den ombyggda gamla kraftstationen i västra Warszawa. Innanför dörrarna möter i suggestivt dunkel ett modernt multimedielandskap, först ett bedövande oväsen av stridslarm, flygattacker och bombkrevader. Genom detta dramatiska sammelsurium dunkar också ett manande, ihållande hjärtljud, Polens hjärta.

I taket i den centrala utställningshallen hänger en restaurerad Liberator med polska emblem som påminnelse om de polska flygare i brittisk tjänst som försökte undsätta upprorsmännen. De besköts under sina uppdrag både av tyskar och ryssar; deras förluster var bland världskrigets värsta.

Upprorets historia berättas dag för dag på korta almanacksblad. Genom små hål i en mur kan eleverna ta del av enskilda händelser med bild och ljud. De kan bestiga uppbyggda barrikader och hukande ta sig fram i en 25 meter lång kloak – genom sådana förflyttade sig upprorsmännen mellan olika delar av staden.

De allra minsta tas om hand av ”instruktörer” i ”Little Insurgent´s Room”, ett slags lekstuga kring upprorets krigiska verklighet. Här finns modeller av flygplan och pansarbilar, fältsjukhus och fältpoststationer. Allt får man röra vid och leka med. Man visar särskilda filmer och musik för barn. Det finns pussel och moderna spel som levandegör de hjältemodiga insatserna, t ex av scouter som tjänstgjorde som ordonnanser. Och det mesta kan köpas i museibutiken.



Ute i ”Freedom Park” står en 156 meter lång ”Memory Wall” i granit med tusentals namn på män och kvinnor som kämpade i upproret. Det är ett slags revansch för alla år av påtvingad tystnad kring dessa människor. Under 40 år av kommunistdiktatur gick modiga anhöriga varje 1 augusti till kyrkogården Powązki för att hedra sina döda från upproret. Det var en motståndshandling och de registrerades, fotograferades och trakasserades av säkerhetstjänsten. Nu har de fått upprättelse.

Över museet reser sig ett 35 meter högt torn från vilket man har utsikt över hela slagfältet Warszawa. På tornet sitter symbolen för upproret, ett ankare som också kan läsas som ett P och ett W, Polska walcząca, Polen kämpar. Under kommuniståren var denna symbol förbjuden. Ingenting kan tala tydligare om vad museet försvarar respektive vänder sig emot.

Men historien är aldrig entydig. Frågor om ansvar och svek ställs än idag. Var Warszawaupproret en meningsfull och hjältemodig frihetskamp eller resultatet av en ansvarslös och katastrofal missbedömning? Var det värt 200 000 döda civila? Om detta skall flera artiklar handla.

Bilder: 1. Detalj från minnesmärket över Warszawaupproret. Det finns på Plac Krasinskich framför justitiepalatset i Warszawa och visar hur upprorsmännen kommer upp från kloaksystemet för att angripa tyskarna och sedan de besegrats åter försvinner ner i kloakerna. Minnesmärket initierades av den gamla, kommunistiska regimen och har varit mycket kritiserat i Polen. 2. Minnesmuren vid upprorsmuseet. 3. Symbolen för upproret.

Anm: Håll isär de båda upproren i Warszawa. Det judiska upproret i gettot utbröt den 19 april 1943 och varade i 28 dagar. Det större, allmänna, polska upproret utkämpades mellan den 1 augusti och 2 oktober 1944.

Källor och litteratur: Norman Davies, Slaget om Warszawa, London 2003, sv. 2005. Egna anteckningar från besök i upprorsmuseet i Warszawa 2007. Museets hemsida med adress: http://www.1944.pl/index.php?lang=en&lang_time=1.

Artikeln är nr 1 i en serie. De övriga är:
Beslutet om uppror/Warszawa (2)
Bragd eller brott?/Warszawa (3)
Varför svek Stalin?/Warszawa (4)
Västmakternas ansvar/Warszawa (5)
Hjältarnas återkomst/Warszawa (6)

Artikel med likartat tema: När historien skrivs om

För flera artiklar om Polen, klicka på etiketten Polen nedan!

27 oktober 2007

Citatet

Religion är och förblir ett tvetydigt mänskligt fenomen. Det går inte att förneka att religion kan vara farlig. […] Men att dra slutsatsen att all religion därför borde avvecklas vore lika dumt som att säga att människan borde avskaffas för att hon är kapabel att göra det onda.

Werner G. Jeanrond, professor i systematisk teologi i Lund. SvD 22.10.07

21 oktober 2007

Spökskepp till Malmö/Stutthof (4)

Det var den 10 maj 1945. På båda sidor om Öresund firade tusentals jublande människor den tyska kapitulationen. Tidningarna var fulla med bilder av fest och glädje, blommor och fladdrande svenska och danska fanor.

I Malmö blev civilförsvarsdirektören Torsten Segrell uppringd av den brittiske konsuln; en lastbåt med flyktingar styrde in i sundet söderifrån. Dagen därpå begav sig Segrell iväg med en svensk patrullbåt från marinen för att inspektera fartyget. Många år efteråt berättade han:

− Det var ett otroligt rostigt och medfaret fartyg. Massor med flyktingar klädda i trasor hängde utmed relingen. Framme på backen spelade en militärorkester tyska marscher. Det var en makaber syn.

Fartyget hette s/s Homburg av Duisburg-Ruhrort och förde Röda Korsets flagga i aktern. På eftermiddagen den 11 maj gick hon till kaj i Malmö Nyhamn.

− Om det yttre var anskrämligt var det inre sju resor värre. Det visade sig att det i lastrummen låg 400 människor sjuka i tyfus. Fyra var redan döda.

Röda korsets personal gick ner i båten iförda ansiktsmasker och gasskyddsutrustning. De sjuka var för utmattade för att ta sig iland själva; de måste vinschas upp ur lastrummen till den väntande sjukvårdspersonalen på kajen.

Totalt fanns närmare 1 400 människor ombord. De var lägerfångar från Neuengamme utanför Hamburg, från Auschwitz och från Stutthof, polacker och ryssar men också fransmän, belgare och holländare. Det fanns även en mindre grupp judar. Många var kvinnor, en del med spädbarn i famnen, ibland inlindade i tidningspapper. Ombord fanns också tysk SS-personal i uniform.

Frans Woinicki var en av de polska överlevande från Auschwitz. Därifrån hade han räddats tack vare musiken. Han hade spelat trombon i lägerorkestern. När spökskeppet löpte in i Malmö hamn stod han i fören och spelade med några andra flyktingar.

Fartyget kom från Flensburg i Nordtyskland där fångarna hade förts ombord av SS-soldater. Det gick rykten om att SS tänkte sänka båten ute till havs med man och allt. Sju dygn tillbringade de i ovisshet ombord.

På kajen i Malmö fördelades flyktingarna på sjukhus och sanitetsanläggningar i regionen. Deras klädtrasor brändes. Efter avlusning och bad duschades de med DDT. Avlusningen kontrollerades noga eftersom det var lössen som spred den fruktade fläcktyfusen. Trots försiktighetsåtgärder kunde man inte hindra att en ung flicka i den svenska hjälporganisationen smittades och dog.

De ryska flyktingarna fördes med tåg till Lund där de inkvarterades i studenternas idrottshall. Efter några dagar var några av dem på foto i Sydsvenska Dagbladet. Unga pojkar stod i Stadsparken och sjöng. Enligt artikeln önskade de sig en gitarr och en balalajka – samt livremmar! De hade svårt att hålla byxorna uppe.

I Malmö fick Sigmund Kowalzcyk en säng med halmmadrass i en skolsal i Södervärnsskolan, där eleverna hade fått sommarlov tidigare än vanligt. Han hade varit officer i den polska armén och sedan suttit inspärrad flera år i Auschwitz.

− Det var svårt att förstå att man ena dagen var i tyskarnas våld och nästa dag i ett nytt land, bland nya, leende ansikten som tittade nyfiket på oss. Vi kom från en annan värld.

Denna sommar fanns det 7 300 polska flyktingar i Skåne, fördelade på 24 genomgångsläger. Under sommarens lopp återvände de flesta hem. Sigmund Kowalzcyk och
Frans Woinicki stannade dock i Sverige.

Källor: Sydsvenska Dagbladet 12.5.45 och 14.5.45. Arbetet 12.5.45. Expressen 12.5.45. Intervjuer med civilförsvarsdirektör Torsten Segrell samt flyktingarna Frans Woinicki och Sigmund Kowalzcyk. Intervjuerna ingick i TV-serien Förväntningarnas tid från 1985 (SVT Malmö), prod. J. Selander.

Artikeln är nummer 4 i en serie. De andra är:
”Bort med polackerna!”/Stutthof
Terror och förintelse/Stutthof (2)
Befrielse och katastrof/Stutthof (3)

18 oktober 2007

Apropå domare

Vad rätt du dömt
kan snart av tiden härjas.
Vad fritt du dömt
kan kvickt av medier snärjas.
Vad klart du dömt
kan lätt av tvivel färgas.
För evigt dömt
i morgon redan ärgas.

Därför, stolta domarkår,
som mannamån försmår,
bör, innan domen rättas,
bäst-före-datum sättas!


Med anledning av Stockholms tingsrätts friande dom mot de sk Stureplansprofilerna. En dom som i hovrätten förvandlades till fyra års fängelse för grov våldtäkt. Se tex SvD 18.10.07

14 oktober 2007

Feghet, medier och nazipolitik

Får man lov att säga att något i Hitlerriket var bra? I Tyskland är detta fortfarande en ytterst känslig fråga.

Det fick den 48-åriga programledaren i TV-kanalen NDR, Eva Herman, bittert erfara, då hon nyligen på en presskonferens sade några uppskattande ord om nazitidens familjepolitik. Hon blev genast uppsagd från sitt jobb och demoniserad av medierna.

Enligt Frankfurter Allgemeine Zeitung sade Eva Herman att ”värden som familj, barn och moderskap, som i Tredje riket främjades, sedermera avskaffades av 68-generationen. Mycket som dåförtiden hölls högt, blev senare avskaffat”(FAZ, 10.9.07). Det var en formulering som sensationsbladet Bild am Sonntag glupskt kastade sig över: ”Herman hyllar Hitlers familjepolitik” löd tidningens rubrik. Därmed var all medieuppmärksamhet riktad mot den blonda, nu fd programledaren. Var hon nazist eller bara dum?

I tisdags kväll den 9 oktober fick hon en chans att ta tillbaka sina ord och kanske på nytt komma in i medievärldens stugvärme. Hon var inbjuden till Johannes B. Kerners talkshow i TV-kanalen ZDF. Hela Tyskland anade att det vankades skandal. Fler än någonsin tidigare tittade på programmet.

Men trots att Eva Herman nu medgav att även naziriket – alltså inte bara 68-generationen – perverterade familjevärdena och att Hitlers politik var vansinnig och förde det tyska folket in i fördärvet, ville hon inte göra fullständig avbön. Gamla tyska familjevärden hade visst gått förlorade, slog hon fast. Och på Kerners fråga om hon hade lärt sig något svarade hon trotsigt: ”Jag måste helt enkelt lära mig att man inte kan tala om vår historia utan att utsätta sig för fara.”

När medgästerna nu hotade med att lämna studion i protest, bad Kerner i stället Eva Herman att gå. Skandalen var fullständig. Medierna frossade, Herman hade blivit ”utkastad”. I en löpande enkät bland Berlintidningen Tagesspiegels läsare visade det sig emellertid att 80 procent ansåg att händelsen var ett fattigdomsbevis för dagens debattklimat i Tyskland. Läsarna gick emot de hetsande medierna!

Har Eva Herman helt enkelt rätt? Det är ingen tvekan om att hon har sagt vad många i Tyskland tänker. Hitlerrikets familjepolitik hade nämligen en del drag som för många säkert än idag ter sig positiva. Den rättsliga ställningen för ogifta mödrar och utomäktenskapliga barn förstärktes. Uppsägningsskyddet för gravida kvinnor utvidgades. Särskilda skattelättnader infördes för barnrika familjer – medan däremot ogifta straffbeskattades. Staten erbjöd särskilda äktenskapslån som avskrevs ju fler barn som sattes till världen. En familj med fyra barn var därmed skuldfri.

Kanske ännu viktigare var att den barnrika familjen framhävdes som ett föredöme. Det blev helt enkelt fint att ha många barn. Med fyra barn eller fler hörde familjen helt klart till de gynnade och aktade i naziriket. Att vara flerbarnsmamma var hedersamt och belönades med medalj och särskild helgdag. Ja, det blev till och med en samhällelig plikt att föda barn. Och det var förstås i det perspektivet som familjepolitikens mindre tilltalande drag blev tydliga.

Barnlöshet betraktades sålunda som uttryck för en felaktig inställning och bristande folkligt medvetande. Den som inte gifte sig blev inte bara bestraffad med högre skatt utan fick också lägre status och sämre karriärmöjligheter.

Naturligtvis var syftet med familjepolitiken att främja det tyska folkets rasmässiga överlägsenhet. Under krisåren 1929–1933 hade födelsetalen i Tyskland gått ner och det fordrades helt enkelt fyra barn per familj för att tyskarna som etnisk grupp skulle försvara sin ställning.

Om allt detta intressanta hade debatten i Tyskland kunnat handla ifall medierna hade tillåtit att frågorna kring den nazistiska familjepolitiken fick ställas. Men därtill saknades mod.

Om man aldrig får peka på nazismens positiva sidor, hur skall man då någonsin kunna förstå att NSDAP blev Tysklands största parti i juli 1932 med 37 procent av rösterna i ett fritt val? Än mer obegripligt blir det förstås att Hitler, sedan han genom diverse kupper fått oinskränkt makt, sannolikt stöddes av en stor majoritet av det tyska folket och behöll denna popularitet långt efter det att han fått tillfälle att visa vad han gick för.

Dessutom kunde frågan om hur 68-generationen hanterade familjen vara värd en egen granskning.

Slutligen: Kan det möjligen finnas frågor även i den svenska debatten som inte får ställas? Vad är det för intressanta fakta och samband som därmed aldrig blir ventilerade?

Källor och litteratur: Artiklar i Frankfurter Allgemeine Zeitung den 7, 10, 11, 30 september samt 10 oktober 2007. Artiklar i Tagesspiegel den 10, 11, 12 oktober. Om nazirikets familjepolitik: Franz Janka, Die Braune Gesellschaft, Ein Volk wird formatiert, Stuttgart 1997.

Anm.: Händelsen är intressant även med tanke på att Tyskland faktiskt är det land som gjort mest för att bearbeta sitt förflutna från kriget. Frågan är om det i huvudsak har varit en uppgörelse på historikerplanet. Medierna och allmänheten ser ut att ha en hel del kvar att bearbeta.

Se också SvD 19.10.07 om tyskar som finner en del goda sidor hos nazismen.

Artiklar med angränsande tematik:
En obehaglig påminnelse
Broder Hitler
Maja Hagerman och Tacitus
Günter Grass och sanningen
Det här med tolerans
"Nazismens positiva grundvision"/Haffner

9 oktober 2007

Svenska kyrkan och synden

Det faller sig så, att samma dag som fyra unga pojkar begärs häktade i Stockholms tingsrätt för mord på en jämnårig pojke, föreslår fd biskopen Bengt Wadensjö att Svenska kyrkan inför en ny syndabekännelse. ”Guds förlåtande barmhärtighet är i dag inte lika viktig som Guds oändliga tillgång till tid”, förklarar han i Svenska Dagbladet (SvD 9.10.07).

Till denna djärva slutsats har biskopen kommit sedan hans eget institut för att hålla koll på vad som händer i samhället (Centrum för samtidsanalys) kunnat presentera en ny enkät. Den visar att dagens moderna människor inte längre känner skuld ”på det sätt som syndabekännelserna ger ord för”.

Aha, då får vi förstås ändra på syndabekännelsen! Det är biskopens ryggmärgsreflex.

Vad är det då som biskopens analytiska känselspröt lyckats upptäcka därute i verkligheten? Jo, att bara hälften av kvinnorna och drygt en tredjedel av männen känner någon skuld om de varit otrogna. ”Skuldkänslorna i dag har mera ett samband med tidsbrist”, heter det, t ex att man inte hinner träffa vännerna tillräckligt ofta. Inte heller barn eller föräldrar hinner man med.

Enkäten visar också att skamkänslorna är på snabb reträtt. Bara en av fem som ”vänsterprasslar” (det är biskopens eget ordval) skäms för det. Inte heller skäms man för att snatta eller krocka på en parkeringsplats - bara man inte blir upptäckt. Moderna människor känner sig däremot skamsna för ”fasaden”, dvs för sitt utseende eller för en vanskött trädgård. Ytan har tagit över.

Den gamla syndabekännelsen som började ”Jag fattig, syndig människa…” bör därför ersättas, anser biskopen, med en ny och fräschare som kan börja med orden ”Jag, stressad, splittrad människa, som inte hinner allt det jag vill…”

Att det kan finnas reell synd och skuld som människor i vårt sekulariserade samhälle genom decennier av indoktrinering lärt sig att inte se – nej, det tycks inte falla denne fd biskop in. Han anpassar sig i stället följsamt och fogligt till tidsandans senaste nycker. Det kallas modernisering.

Biskopens synpunkter avspeglar i själva verket föreställningen att det egentligen inte finns någon skuld – bara skuldkänslor. Och de är irrationella och behöver därför inte tas på allvar.

Prästernas gamla uppdrag att förmedla syndernas förlåtelse genom Guds nåd är därför i dag helt onödigt och föråldrat. Detta har Svenska kyrkan sedan länge inrättat sig efter. Den har följaktligen successivt förändrat det prästerliga uppdraget och omskolat prästerna till kvartspsykologer som med diverse terapeutiska innemetoder försöker trolla bort de där irriterande och omotiverade skuldkänslorna.

Det har emellertid visat sig vara lättare sagt än gjort. Bikten, som faktiskt fortfarande formellt finns i Svenska kyrkan, har i praktiken ersatts med oändligt utdragna terapiseanser som kan pågå i åratal utan att de stackars människorna blir av med sina skuldkänslor – dock tjänar vissa präster bra med klöver under tiden.

Varför kan då dagens terapipräster inte hjälpa dessa moderna människor med deras skuldkänslor? Kanske borde Svenska kyrkan ställa sig frågan om det rent av finns verklig skuld.

Om svaret till äventyrs blir ja, är den gamla syndabekännelsen högst adekvat.

Anm.: Tre av de fyra pojkarna häktades misstänkta för grov misshandel och vållande till annans död. Den fjärde släpptes.

RÄTTELSE. Jag har fått ett vänligt påpekande från en trogen läsare: Centrum för samtidsanalys är inte Svenska kyrkans institut. Det är biskop Wadensjös och Susanne W Yngvessons institut. Vad biskopens institut kommer fram till skall alltså inte ses som Svenska kyrkans åsikt.

Jag har därför ändrat i artikeln ovan från ”kyrkans institut” till ”biskopens institut”. Två kommentarer till denna ändring kan tillfogas.

1. Jag och läsarna har nu fått veta vad Svenska kyrkan inte anser. Det är ett steg framåt. Någon gång i framtiden kanske vi också kan få veta vad Svenska kyrkan anser.

2. Det är på något sätt signifikativt för den kameleontiska Svenska kyrkan att man måste utgå ifrån att en biskops ord i en central trosfråga inte självklart har med Svenska kyrkan att göra.

6 oktober 2007

Stackars Wagner!

Associationerna till Adolf Hitler och nazismen fortsätter att vara ett problem vid varje ny uppsättning av Nibelungens ring – trots att detta mäktiga operaverk uppfördes komplett redan 1876 och egentligen inte har ett dugg med nazismen att göra.

Richard Wagner må ha varit antisemit – men det är långt ifrån en tillräcklig förklaring till den farlighet som Ringen än idag tycks utstråla. I stället är det laddningen som naziriket lyckades ge musiken som vi fortfarande fruktar och böjer oss för. Varför?

I Stockholmsoprerans uppsättning i regi av Staffan Valdemar Holm, som nu med Ragnarök har fullbordats, bekräftas ånyo skräcken för nazismittan. Den tar sig uttryck i ett nära nog systematiskt förklenande av allt som har med germansk myt, gudavärld, hjältedyrkan, ödesbestämd tragedi och dödsdrift att göra.

I slutscenen vågar Staffan Valdemar Holm inte ens återge den totala wagnerska tragedin. Enligt Wagner skall den svikna och förrådda valkyrian Brünnhilde stiga upp på sin häst och rida rakt in i den älskade Siegfrieds likbål – för att återförenas med honom.

I Holms version står Brünnhilde kvar ensam på scenen, som en segrare. Texten hon sjunger blir obegriplig: ”Grane, min häst, dig hälsar jag! Vet du väl, min vän, varthän du skall följa? I stolta flammor väntar han oss, Siegfried, min härlige man.”

Den dödsbringande ringen skall hon enligt Wagner ha med sig på sitt eget finger. För henne har ringen hela tiden varit en kärlekspant från hennes älskade och hon kan inte skiljas från den – och följaktligen inte heller från döden som den obönhörligt medför. Först ur hennes aska, sjunger hon, skall rhendöttrarna få ringen tillbaka. Det är fullständigt logiskt och total tragedi.

I Holms ängsliga Stockholmsversion kastar Brünnhilde däremot ringen tillbaka till rhendöttrarna. Därmed tappar den storslagna slutscenen hela sin mytiska laddning och det blir nästan happy end: Brünnhilde framstår som en snusförnuftig helylletjej som ställer allt tillrätta och därmed själv kan överleva.

Inte är det Richard Wagner! Och inte begriper man de ord hon sjunger eller den musik som spelas! Det är i stället en präktig västgötaklimax som snuddar vid den oavsiktliga komiken.

Hela uppsättningen är full av liknande exempel på anpassning till en naziängslig svensk tillvaro där de religiösa eller mytiska utmaningarna och hoten skall neutraliseras. Valkyrieklippan, som enligt Wagner är omsvept av lågor, är förvandlad till en biosalong där man visar svartvit, föråldrad och ofarlig stumfilm. I filmen skuttar nornorna omkring iklädda något slags centerpartistisk folkdräkt, obegripligt och utan den föreskrivna ödestråden.

Ingenting av den mytiska bakgrunden till Ragnaröks katastrof gestaltas. Den som inte hänger med i textremsan ovanför scenen har inte en chans att begripa att olyckorna kommer från en havererad gudavärld.

Frikopplad från detta perspektiv framstår handlingen på sin höjd som en dussinpjäs av Lars Norén, där människorna i en familj av outgrundliga skäl trampar omkring och gör varandra illa. Glömskedryck och blodsbrödraed blir hopplöst töntiga ingredienser och svärdet (det har Holm inte lyckats operera bort), som Siegfried plötsligt plockar upp bakom en biobänk (!), blir bara tröttsamt att se.

Hela idén med en biosalong på operascenen framstår som ett krampaktigt försök att skilja den farliga germanska myten från resten av operan. Det är i den ofarliga svartvita filmen som myten antyds. Där rinner till och med floden Rhen själv, med borg på stranden och allt, platt och kitschigt. När plötsligt dvärgen Alberich dyker upp just så som Wagner antagligen ville ha honom, som en karikatyr av en jude, blir man nästan chockerad. Varför glömde Holm bort att släta ut just den farliga figuren?

Budskapet i Staffan Valdemar Holms Ragnarök tycks vara att människorna till slut lyckas göra sig fria från den besvärliga och egentligen onödiga gudavärlden. Wotan är i slutscenen bara en gråtande gubbe på en svartvit filmremsa som fattar eld och brinner upp. Den beskäftiga och rättänkande Brünnhilde står nöjd kvar på scenen.

Oj, vad svenskt! Ja, nästan feministiskt!

Artiklar om de tidigare operorna i Ringen:
Rädsla för myten på Stockholmsoperan
Siegfried som barnteater

Operan har uppmärksammats på artiklarna om Ringen och inbjudits att komma med en kommentar.

3 oktober 2007

Månadens haiku

Avmastad. Upplagd.
Med stäven mot träbockar.
Erbjuds rullator!


Förra månadens haiku