Så var det Kungen af Rosenbad
som aldrig gjorde en mänska glad;
han styrde sitt välde,
gläfste och skällde
så när han gick var det många som gnällde...
... och plåstrade sina ömma tår,
och svor att det efter hundra år
vore dags för demokrati
även i jämlikhetens parti,
och äntligen slut på röd monarki!
30 mars 2007
28 mars 2007
Vid floden Oder, mars 2007
Det regnar i Szczecin. Ingen stad gör sig bra i regn. Det är som om regn i sig självt medförde ett slags melankolisk inåtvändhet som gör att främlingen känner sig än mer främmande.
När det dessutom regnar i en blåsig, polsk hamnstad med bara alltför många avflagnade lämningar från en grå kommunisttid, ja, då medför regnet inte bara melankoli utan en klibbig tröstlöshet som når längst in under jacka och tröja.
Jag kommer närmast med buss från den tyska gränsstaden Angermünde. Någon vettig direktförbindelse med tåg från Berlin till Szczecin kunde Deutsche Bahn inte hitta. Bussen körde genom ett böljande vorpommerskt jordbrukslandskap med episkt ändlösa alléer och skogar av vindkraftsnurror.
På en knagglig och nedkörd stensatt gata gungade bussen långsamt genom byn Gartz, en förfallen håla. Den övergivna gamla skolan bar namnet ”Friedensschule”. Strax efteråt såg jag den stängda ”Theater des Friedens”. Någon målarfärg hade dessa namnskyltar garanterat inte sett till sedan den tyska återföreningen 1990. Själva huvudgatan genom byn hade namn på samma tema, ”Friedensstrasse”. Men gatuskylten var ändrad i sen tid. ”Friedensstrasse” var överstruket med ett prydligt rött snedstreck och ersatt med ”Stettinerstrasse”. Det såg ut som en rättelse.
Fredsbudskapen i Gartz klingade som avlägsna ekon av politiska slagord. Och det var inte någon tillfällighet. Budskapen går tillbaka på en kampanj som det östtyska socialistiska enhetspartiet, SED, bedrev från 1950. Den sommaren, närmare bestämt den 6 juni, hade Östtyskland (DDR) erkänt Oder-Neisse-gränsen mot Polen i den sk ”Görlitzer Abkommen”, överenskommelsen i Görlitz. Den innebar att DDR avstod från alla anspråk på de gamla tyska östprovinserna Ostpreussen, Pommern och Schlesien. Den nya gränsen utefter floden Oder kallades för ”Friedensgrenze” och kampanjen gick ut på att övertyga tyskarna, inte minst de egna DDR-medborgarna, om att den var rättfärdig och nödvändig för att upprätthålla freden. I byn Gartz var detta budskap säkert av största vikt; den nya gränsen skilde plötsligt släkt och vänner, jord och historia.
Laddningen i detta beslut av DDR blev inte mindre för att den västliga Förbundsrepubliken, BRD, ännu i tjugo år vägrade att godkänna Oder-Neisse som ny gräns mot Polen. För de miljoner tyskar som fördrevs från de tyska östområdena var den nya gränsen oacceptabel. De krävde gränsrevision och frågan var både inrikespolitiskt sprängstoff och en källa till spänningar mellan Polen och BRD. Till slut var det den socialdemokratiske förbundskanslern Willy Brandt som 1970 genomdrev att även BRD godkände den nya gränsen.
Ändringen av ”Friedensstrasse” till ”Stettinerstrasse” får i detta perspektiv sin egen djupare betydelse. Den framstår som ett sentida politiskt budskap, rent av som ett återuppväckt revisionistiskt krav som säger att Szczecin borde återfå sitt gamla namn Stettin.
Och hur skall man egentligen se på Stettin/Szczecin? Är det en tysk eller en polsk stad? Innan segrarmakterna i Potsdam 1945 bestämde att den skulle bli polsk (se artikel Den stora utförsäljningen) hade den varit tysk sedan 1720, då Sverige sålde Stettin till Preussen. Staden hade då varit svensk sedan 1648. Dessförinnan ingick Stettin i Hansan. Det vackra vita slottet som återuppbyggts efter kriget var länge säte för pommerska hertigar. Stadens tyska stadsrättigheter går tillbaka till 1225.
Men hur ser polackerna saken? De hänvisar till den slaviska Piastdynastin vars historia förlorar sig i en dunkel urtid på 900-talet. Men är det rimligt att kalla Piastfurstarna för polacker? De hör trots allt till en tid då nationalstaten ännu inte ens var påtänkt.
Melankoliska tankar om hur lite här i världen som är bestående och entydigt fyllde mig där jag vandrade i regnet i en stad som under första hälften av 1900-talet var Tysklands största östersjöhamn. Via Hohenzollernkanalen var Stettin på den tiden Berlins egen hamn. Numera är de allmänna kommunikationerna mellan Berlin och Stettin betydligt krångligare.
Om händelser i Stettin, se även t ex artikeln Polsk hämnd.
När det dessutom regnar i en blåsig, polsk hamnstad med bara alltför många avflagnade lämningar från en grå kommunisttid, ja, då medför regnet inte bara melankoli utan en klibbig tröstlöshet som når längst in under jacka och tröja.
Jag kommer närmast med buss från den tyska gränsstaden Angermünde. Någon vettig direktförbindelse med tåg från Berlin till Szczecin kunde Deutsche Bahn inte hitta. Bussen körde genom ett böljande vorpommerskt jordbrukslandskap med episkt ändlösa alléer och skogar av vindkraftsnurror.
På en knagglig och nedkörd stensatt gata gungade bussen långsamt genom byn Gartz, en förfallen håla. Den övergivna gamla skolan bar namnet ”Friedensschule”. Strax efteråt såg jag den stängda ”Theater des Friedens”. Någon målarfärg hade dessa namnskyltar garanterat inte sett till sedan den tyska återföreningen 1990. Själva huvudgatan genom byn hade namn på samma tema, ”Friedensstrasse”. Men gatuskylten var ändrad i sen tid. ”Friedensstrasse” var överstruket med ett prydligt rött snedstreck och ersatt med ”Stettinerstrasse”. Det såg ut som en rättelse.
Fredsbudskapen i Gartz klingade som avlägsna ekon av politiska slagord. Och det var inte någon tillfällighet. Budskapen går tillbaka på en kampanj som det östtyska socialistiska enhetspartiet, SED, bedrev från 1950. Den sommaren, närmare bestämt den 6 juni, hade Östtyskland (DDR) erkänt Oder-Neisse-gränsen mot Polen i den sk ”Görlitzer Abkommen”, överenskommelsen i Görlitz. Den innebar att DDR avstod från alla anspråk på de gamla tyska östprovinserna Ostpreussen, Pommern och Schlesien. Den nya gränsen utefter floden Oder kallades för ”Friedensgrenze” och kampanjen gick ut på att övertyga tyskarna, inte minst de egna DDR-medborgarna, om att den var rättfärdig och nödvändig för att upprätthålla freden. I byn Gartz var detta budskap säkert av största vikt; den nya gränsen skilde plötsligt släkt och vänner, jord och historia.
Laddningen i detta beslut av DDR blev inte mindre för att den västliga Förbundsrepubliken, BRD, ännu i tjugo år vägrade att godkänna Oder-Neisse som ny gräns mot Polen. För de miljoner tyskar som fördrevs från de tyska östområdena var den nya gränsen oacceptabel. De krävde gränsrevision och frågan var både inrikespolitiskt sprängstoff och en källa till spänningar mellan Polen och BRD. Till slut var det den socialdemokratiske förbundskanslern Willy Brandt som 1970 genomdrev att även BRD godkände den nya gränsen.
Ändringen av ”Friedensstrasse” till ”Stettinerstrasse” får i detta perspektiv sin egen djupare betydelse. Den framstår som ett sentida politiskt budskap, rent av som ett återuppväckt revisionistiskt krav som säger att Szczecin borde återfå sitt gamla namn Stettin.
Och hur skall man egentligen se på Stettin/Szczecin? Är det en tysk eller en polsk stad? Innan segrarmakterna i Potsdam 1945 bestämde att den skulle bli polsk (se artikel Den stora utförsäljningen) hade den varit tysk sedan 1720, då Sverige sålde Stettin till Preussen. Staden hade då varit svensk sedan 1648. Dessförinnan ingick Stettin i Hansan. Det vackra vita slottet som återuppbyggts efter kriget var länge säte för pommerska hertigar. Stadens tyska stadsrättigheter går tillbaka till 1225.
Men hur ser polackerna saken? De hänvisar till den slaviska Piastdynastin vars historia förlorar sig i en dunkel urtid på 900-talet. Men är det rimligt att kalla Piastfurstarna för polacker? De hör trots allt till en tid då nationalstaten ännu inte ens var påtänkt.
Melankoliska tankar om hur lite här i världen som är bestående och entydigt fyllde mig där jag vandrade i regnet i en stad som under första hälften av 1900-talet var Tysklands största östersjöhamn. Via Hohenzollernkanalen var Stettin på den tiden Berlins egen hamn. Numera är de allmänna kommunikationerna mellan Berlin och Stettin betydligt krångligare.
Om händelser i Stettin, se även t ex artikeln Polsk hämnd.
22 mars 2007
Brott och straffrihet
Under sommaren 1945 fördrevs 700 000 sudettyskar under våldsamma och ovärdiga former från Tjeckoslovakien. Tusentals dödades eller dog av umbäranden (Se artikeln "Död åt tyskarna!").
Från januari 1946, sedan de allierade i Potsdam givit klartecken, kom en andra, mycket större våg av fördrivningar. Fram till november rullade varje dag mellan fyra och sju tåg med 1 200 personer vardera från Sudetlandet till Tyskland. Det var människor som berövats både sin egendom och sitt tjeckiska medborgarskap. Från början fick de ha 25 kg packning per person. Det räckte inte ens till det nödvändigaste. Efter brittiska protester utökades den tillåtna packningen till 70 kg.
”Det har blivit omöjligt för oss att leva vidare vid deras sida och därför måste de lämna landet. Vi har den moraliska och politiska rätten att kräva detta.” Så motiverade den tjeckoslovakiske presidenten Edvard Beneš fördrivningarna i september 1945.
De som hade tur hamnade i västlig ockupationszon. Under år 1946 förde mer än tusen tåg 1,2 miljoner människor till den amerikanska zonen. De mindre lyckligt lottade hamnade i den sovjetiska zonen, som senare blev DDR. Enligt tjeckiska uppgifter utvisades fram till oktober 750 000 människor dit.
Tjeckerna utvisade även tyska antifascister, kommunister, socialdemokrater, judar och andra tyskar som hade kämpat emot Hitler. Deras etniska bakgrund var viktigare än deras politiska hemhörighet. Inte ens tyska judar som lidit under Hitler fick bo kvar eller behålla sin egendom i Tjeckoslovakien.
För socialdemokraterna blev det andra problem. En transport med 100 000 tyska socialdemokrater, som skulle utvisas till den sovjetiska ockupationszonen i november 1945, stoppades av ryssarna. De ville inte ha fler socialdemokrater i sin zon eftersom de planerade att slå samman de kommunistiska och socialdemokratiska partierna och bilda ett enhetsparti (sedermera det socialistiska enhetspartiet SED i DDR). För att denna sammanslagning skulle gå smidigt fick de demokratiska krafterna inte bli för starka.
De tyska socialdemokraterna fördes i stället tillbaka in i det inre av Böhmen för tvångsarbete. Men de utvisade tyska kommunisterna togs gärna emot i den sovjetiska ockupationszonen. På så sätt kom cirka 30 000 kommunister till mellersta Tyskland.
I november 1946 spärrades de västliga zonerna för nya transporter av fördrivna. Man kunde helt enkelt inte ta emot fler. Som nödåtgärd tvangs man t ex i Bayern att använda det f d nazistiska koncentrationslägret Dachau som läger för fördrivna från Sudetlandet. En av historiens många nyckfulla ironier.
Totalt beräknas 2,8 miljoner tyskar ha fördrivits från Sudetlandet. Det är mycket oklart hur många som dog. Den officiella, ”bevisade”, siffran är 19 452. Men i amerikansk zon dog ytterligare ca 100 000 människor till följd av tidigare undernäring, otillräcklig medicinsk omvårdnad och misshandel. Den kristna hjälporganisationen Caritas har listor med namn på 225 133 personer vars öden ännu 50 år efter fördrivningarna inte var klarlagda.
Och de tjecker som begick övergrepp mot sudettyskarna slapp straff. I en lag från den 8 maj 1946 hette det att en handling, som normalt vore att betrakta som brottslig, skulle vara straffri om den begåtts som del av motståndskampen eller ”som uttryck för längtan efter rättvis vedergällning för handlingar som begåtts av ockupanterna och deras medhjälpare”.
I de nära nog folktomma sudetområdena flyttade så småningom 1,9 miljoner tjecker, slovaker, ukrainare och romer in. Men det hjälpte föga. Genom fördrivningarna hade Tjeckoslovakien gjort sig av med en fjärdedel av sin befolkning, de bäst utbildade och yrkeskunniga. Tjeckoslovakien fick helt enkelt brist på kunnig arbetskraft. Den kommunistiska regimen tvingades därför till slut att ändra sin fördrivningspolitik. Genom en lag 1953 fick alla personer med tysk nationalitet som fortfarande fanns i landet automatiskt tjeckiskt medborgarskap vare sig de ville eller inte.
En situation där miljontals människor hade tvingats iväg från landet hade vänts i sin motsats. Nu gällde det plötsligt för Tjeckoslovakien att hindra allt fler människor från att fly från kommunismen. Det är dock en annan historia.
Tidigare artiklar om sudettyskarnas öde:
Sudettyskarna och katastrofen
"Död åt tyskarna!"
Om Potsdamkonferensen:
Den stora utförsäljningen
Artikeln är nummer 9 i en serie.
Artikel nummer 10: Försoning för fördrivna?
Till artikel 1: Skuggan från Ostpreussen
Serien kan sedan följas från artikel till artikel.
Från januari 1946, sedan de allierade i Potsdam givit klartecken, kom en andra, mycket större våg av fördrivningar. Fram till november rullade varje dag mellan fyra och sju tåg med 1 200 personer vardera från Sudetlandet till Tyskland. Det var människor som berövats både sin egendom och sitt tjeckiska medborgarskap. Från början fick de ha 25 kg packning per person. Det räckte inte ens till det nödvändigaste. Efter brittiska protester utökades den tillåtna packningen till 70 kg.
”Det har blivit omöjligt för oss att leva vidare vid deras sida och därför måste de lämna landet. Vi har den moraliska och politiska rätten att kräva detta.” Så motiverade den tjeckoslovakiske presidenten Edvard Beneš fördrivningarna i september 1945.
De som hade tur hamnade i västlig ockupationszon. Under år 1946 förde mer än tusen tåg 1,2 miljoner människor till den amerikanska zonen. De mindre lyckligt lottade hamnade i den sovjetiska zonen, som senare blev DDR. Enligt tjeckiska uppgifter utvisades fram till oktober 750 000 människor dit.
Tjeckerna utvisade även tyska antifascister, kommunister, socialdemokrater, judar och andra tyskar som hade kämpat emot Hitler. Deras etniska bakgrund var viktigare än deras politiska hemhörighet. Inte ens tyska judar som lidit under Hitler fick bo kvar eller behålla sin egendom i Tjeckoslovakien.
För socialdemokraterna blev det andra problem. En transport med 100 000 tyska socialdemokrater, som skulle utvisas till den sovjetiska ockupationszonen i november 1945, stoppades av ryssarna. De ville inte ha fler socialdemokrater i sin zon eftersom de planerade att slå samman de kommunistiska och socialdemokratiska partierna och bilda ett enhetsparti (sedermera det socialistiska enhetspartiet SED i DDR). För att denna sammanslagning skulle gå smidigt fick de demokratiska krafterna inte bli för starka.
De tyska socialdemokraterna fördes i stället tillbaka in i det inre av Böhmen för tvångsarbete. Men de utvisade tyska kommunisterna togs gärna emot i den sovjetiska ockupationszonen. På så sätt kom cirka 30 000 kommunister till mellersta Tyskland.
I november 1946 spärrades de västliga zonerna för nya transporter av fördrivna. Man kunde helt enkelt inte ta emot fler. Som nödåtgärd tvangs man t ex i Bayern att använda det f d nazistiska koncentrationslägret Dachau som läger för fördrivna från Sudetlandet. En av historiens många nyckfulla ironier.
Totalt beräknas 2,8 miljoner tyskar ha fördrivits från Sudetlandet. Det är mycket oklart hur många som dog. Den officiella, ”bevisade”, siffran är 19 452. Men i amerikansk zon dog ytterligare ca 100 000 människor till följd av tidigare undernäring, otillräcklig medicinsk omvårdnad och misshandel. Den kristna hjälporganisationen Caritas har listor med namn på 225 133 personer vars öden ännu 50 år efter fördrivningarna inte var klarlagda.
Och de tjecker som begick övergrepp mot sudettyskarna slapp straff. I en lag från den 8 maj 1946 hette det att en handling, som normalt vore att betrakta som brottslig, skulle vara straffri om den begåtts som del av motståndskampen eller ”som uttryck för längtan efter rättvis vedergällning för handlingar som begåtts av ockupanterna och deras medhjälpare”.
I de nära nog folktomma sudetområdena flyttade så småningom 1,9 miljoner tjecker, slovaker, ukrainare och romer in. Men det hjälpte föga. Genom fördrivningarna hade Tjeckoslovakien gjort sig av med en fjärdedel av sin befolkning, de bäst utbildade och yrkeskunniga. Tjeckoslovakien fick helt enkelt brist på kunnig arbetskraft. Den kommunistiska regimen tvingades därför till slut att ändra sin fördrivningspolitik. Genom en lag 1953 fick alla personer med tysk nationalitet som fortfarande fanns i landet automatiskt tjeckiskt medborgarskap vare sig de ville eller inte.
En situation där miljontals människor hade tvingats iväg från landet hade vänts i sin motsats. Nu gällde det plötsligt för Tjeckoslovakien att hindra allt fler människor från att fly från kommunismen. Det är dock en annan historia.
Tidigare artiklar om sudettyskarnas öde:
Sudettyskarna och katastrofen
"Död åt tyskarna!"
Om Potsdamkonferensen:
Den stora utförsäljningen
Artikeln är nummer 9 i en serie.
Artikel nummer 10: Försoning för fördrivna?
Till artikel 1: Skuggan från Ostpreussen
Serien kan sedan följas från artikel till artikel.
Etiketter:
DDR,
etnisk rensning,
Fördrivningen av tyskarna,
Sudettyskarna
17 mars 2007
Zaremba, Hitler ... forts.
Hur Hitler kom till makten är ingen fotnot i 1900-talets historia, snarare en kapitelrubrik. Hitler brukade själv skrävla om att allt gått lagligt till, att tyskarna medvetet valt sitt öde. Redan det är ett bra skäl för att vara noga med detaljerna.
Det är därför tråkigt när en framstående och tongivande journalist som Maciej Zaremba svepande förklarar att ”Hitler kom till makten i demokratiska val” (P1, Studio 1, den 6 mars). Han sade det i en debatt som handlade om ett EU-förslag om att förbjuda yttranden som förnekar förintelsen. Han var visserligen ambivalent till ett sådant förslag, sade han, men eftersom Hitler hade kommit till makten i demokratiska val, så, kanske ändå.
Tankegången bygger på föreställningen att demokratin är för svag för att hantera vissa obehagliga idéer. Man måste då ta till tvångsmedel mot yttrandefriheten. Att därvid hänvisa till Hitlers maktövertagande är djärvt. Historiska analogier är farliga, de flesta rentav felaktiga.
Hitlers sk maktövertagande den 30 januari 1933 innebar, som framgick av förra artikeln, inte att han fick absolut makt. Han fick dessutom den begränsade makten som rikskansler till skänks av president Hindenburg. Den nyvalda riksdagen hade ingenting med den saken att göra.
Den diktatoriska makten skaffade Hitler sig med hjälp av terror och hot, massarresteringar av meningsmotståndare, tystade massmedier och likriktning av samhällslivet under de följande månaderna. Efter riksdagshusbranden den 27 februari utfärdades ”nödförordningar” som satte en stor del av författningen ur kraft och upphävde alla grundlagsenliga personliga friheter som yttrandefrihet, föreningsfrihet och pressfrihet. Det var förordningar som det dessutom inte fanns något behov av eftersom det var nazisterna själva som stod för våldet i samhället.
De som hävdar att Hitler kom till makten genom demokratiska val hänvisar till valet som ägde rum den 5 mars 1933, i skuggan av alla de nämnda drastiska inskränkningarna i demokratin. Inte ens under sådana förhållanden lyckades emellertid Hitler få någon egen majoritet. Stödet stannade på 43,9 procent. Tillsammans med koalitionsbröderna, de tysknationella, som fick 8 procent, lyckades dock regeringen få en smal majoritet, 52 procent.
Men den diktatoriska makten fick Hitler först genom den fullmaktslag som nazisterna genomdrev vid riksdagsmötet i Krolloperan i Berlin den 23 mars samma år. Detta riksdagsbeslut hade dock inte mycket att göra med demokrati. Historieprofessor Ian Kershaw talar om Hitlers ”tactics of pseudo-legality”. Alla de 81 valda kommunistiska riksdagsledamöterna och ett antal socialdemokrater var antingen fängslade eller hade gått i landsflykt. Debatt och omröstning ägde rum under hot. Beväpnade vakter från SA, SS och Stahlhelm hade omringat operan, vaktade alla utgångar och hotade högröstat delegaterna.
Det avgörande beslutet om fullmaktslagen fattades av det katolska partiet Zentrum. Av rädsla för inbördeskrig böjde sig partiet för hoten och röstade för lagen, som då fick 441 röster. Bara de 94 närvarande socialdemokraterna röstade emot. Riksdagen hade i praktiken avskaffat sig själv.
Kan man säga att Hitler därmed hade kommit till makten genom demokratiska val? Nog finns det utrymme att diskutera den saken, Maciej Zaremba?
Den tyske historikern och journalisten Sebastian Haffner anser att Hitler fick sin absoluta makt genom fyra statskupper under år 1933: nödförordningarna den 28 februari, fullmaktslagen den 23 mars, avskaffandet av alla politiska partier utom NSDAP den 14 juli samt arméns lydnadsed till Hitler personligen den 2 augusti. Det senare skedde samma dag som Hindenburg dog och Hitler utnämnde sig själv till hans efterträdare.
Det finns verkligen all anledning att diskutera hur Hitler kom till makten. För den skull behöver man inte betvivla att en stor del av det tyska folket under loppet av år 1933 kom att stödja den nya regeringen. Men vägen dit var inte så enkel och rak som det kan låta när man hör att ”Hitler kom till makten i demokratiska val”.
Den första artikeln om Zaremba och Hitlers väg till makten:
Zaremba, Hitler och demokratin
Det är därför tråkigt när en framstående och tongivande journalist som Maciej Zaremba svepande förklarar att ”Hitler kom till makten i demokratiska val” (P1, Studio 1, den 6 mars). Han sade det i en debatt som handlade om ett EU-förslag om att förbjuda yttranden som förnekar förintelsen. Han var visserligen ambivalent till ett sådant förslag, sade han, men eftersom Hitler hade kommit till makten i demokratiska val, så, kanske ändå.
Tankegången bygger på föreställningen att demokratin är för svag för att hantera vissa obehagliga idéer. Man måste då ta till tvångsmedel mot yttrandefriheten. Att därvid hänvisa till Hitlers maktövertagande är djärvt. Historiska analogier är farliga, de flesta rentav felaktiga.
Hitlers sk maktövertagande den 30 januari 1933 innebar, som framgick av förra artikeln, inte att han fick absolut makt. Han fick dessutom den begränsade makten som rikskansler till skänks av president Hindenburg. Den nyvalda riksdagen hade ingenting med den saken att göra.
Den diktatoriska makten skaffade Hitler sig med hjälp av terror och hot, massarresteringar av meningsmotståndare, tystade massmedier och likriktning av samhällslivet under de följande månaderna. Efter riksdagshusbranden den 27 februari utfärdades ”nödförordningar” som satte en stor del av författningen ur kraft och upphävde alla grundlagsenliga personliga friheter som yttrandefrihet, föreningsfrihet och pressfrihet. Det var förordningar som det dessutom inte fanns något behov av eftersom det var nazisterna själva som stod för våldet i samhället.
De som hävdar att Hitler kom till makten genom demokratiska val hänvisar till valet som ägde rum den 5 mars 1933, i skuggan av alla de nämnda drastiska inskränkningarna i demokratin. Inte ens under sådana förhållanden lyckades emellertid Hitler få någon egen majoritet. Stödet stannade på 43,9 procent. Tillsammans med koalitionsbröderna, de tysknationella, som fick 8 procent, lyckades dock regeringen få en smal majoritet, 52 procent.
Men den diktatoriska makten fick Hitler först genom den fullmaktslag som nazisterna genomdrev vid riksdagsmötet i Krolloperan i Berlin den 23 mars samma år. Detta riksdagsbeslut hade dock inte mycket att göra med demokrati. Historieprofessor Ian Kershaw talar om Hitlers ”tactics of pseudo-legality”. Alla de 81 valda kommunistiska riksdagsledamöterna och ett antal socialdemokrater var antingen fängslade eller hade gått i landsflykt. Debatt och omröstning ägde rum under hot. Beväpnade vakter från SA, SS och Stahlhelm hade omringat operan, vaktade alla utgångar och hotade högröstat delegaterna.
Det avgörande beslutet om fullmaktslagen fattades av det katolska partiet Zentrum. Av rädsla för inbördeskrig böjde sig partiet för hoten och röstade för lagen, som då fick 441 röster. Bara de 94 närvarande socialdemokraterna röstade emot. Riksdagen hade i praktiken avskaffat sig själv.
Kan man säga att Hitler därmed hade kommit till makten genom demokratiska val? Nog finns det utrymme att diskutera den saken, Maciej Zaremba?
Den tyske historikern och journalisten Sebastian Haffner anser att Hitler fick sin absoluta makt genom fyra statskupper under år 1933: nödförordningarna den 28 februari, fullmaktslagen den 23 mars, avskaffandet av alla politiska partier utom NSDAP den 14 juli samt arméns lydnadsed till Hitler personligen den 2 augusti. Det senare skedde samma dag som Hindenburg dog och Hitler utnämnde sig själv till hans efterträdare.
Det finns verkligen all anledning att diskutera hur Hitler kom till makten. För den skull behöver man inte betvivla att en stor del av det tyska folket under loppet av år 1933 kom att stödja den nya regeringen. Men vägen dit var inte så enkel och rak som det kan låta när man hör att ”Hitler kom till makten i demokratiska val”.
Den första artikeln om Zaremba och Hitlers väg till makten:
Zaremba, Hitler och demokratin
12 mars 2007
Zaremba, Hitler och demokratin
Man hör ibland att Hitler kom till makten genom demokratiska val. Det påstod t ex den mycket meriterade journalisten Maciej Zaremba i P1 den 6 mars. Han sade det som om det vore ett allmänt känt faktum och ingenting att diskutera.
Riktigt så enkelt var det nog inte.
Nationalsocialisterna gjorde i juli 1932 sitt mest framgångsrika fria val. De blev det största partiet och fick 37,4 procent av rösterna. Men starkare än så var nazisterna alltså aldrig under helt demokratiska förhållanden.
Hitler fick en chans att få del av makten till följd av sin valseger. Det var den 13 augusti 1932. Då erbjöds han av president Hindenburg att bli vice rikskansler under den konservative Franz von Papen. Men Hitler avvisade erbjudandet. Han ville ha allt eller intet.
Från detta ögonblick befann sig Tyskland i en icke-parlamentarisk situation där det tyska folket inte hade något direkt inflytande på hur en tysk regering skulle se ut, konstaterar den brittiske historieprofessorn Ian Kershaw i sin monumentala biografi Hitler (del 1, t ex s. 374, 379f, 381f, 404). Varken nazistpartiet eller Hitlers egna ansträngningar kunde ge honom makten. Han var i stället från och med nu helt beroende av ett antal inflytelserika personer i president Hindenburgs närhet för att kunna överta makten som rikskansler.
Det utlystes så småningom nyval som ägde rum den 6 november 1932. Det var det sista helt fria valet i Weimarrepubliken. Och det blev en katastrof för nazisterna som förlorade två miljoner väljare; röstandelen föll till 33,1 procent (från 37,4 i juli). Enligt Kershaw var Hitlers väljare besvikna på att han inte tagit chansen att träda in i regeringen. Medelklassen började lämna Hitler.
Två nya regeringskriser avlöste varandra utan någon lösning på statskrisen. Hitler krävde att bli utsedd till rikskansler och att få regera med undantagslagar och helt oberoende av riksdagen. Hindenburg vägrade. Men när det visade sig att Hitler kunde tänka sig att bli rikskansler med en regering där han bara skulle få två partikamrater med sig och alla de andra ministrarna skulle vara icke-nazister, gav Hindenburg slutligen med sig. Den 30 januari 1933 utsåg han ”den böhmiske korpralen”, som han nedlåtande hade kallat Hitler, till tysk rikskansler.
Riksdagen fick aldrig en chans att säga sin mening om den nya regeringen. Den upplöstes två dagar senare med Hindenburgs medgivande.
Hitler fick alltså makten som rikskansler till skänks av rikspresidenten Hindenburg. Eftersom det var presidentens beslut fanns det visserligen ett drag av legalitet i utnämningen. Men ingen fullt demokratiskt vald riksdag godkände någonsin Hitler som rikskansler.
Och hur var det egentligen med hans makt? Några undantagslagar fick Hitler inte av Hindenburg. I själva verket hade Hitler inte alls någon position att agera som diktator den 30 januari. Hans makt var starkt beskuren både i regeringen och t ex i förhållande till armén.
”Machtübernahm” var alltså inte ett övertagande av någon absolut makt och Hitler godkändes inte av den riksdag som föregick utnämningen. Redan en god grund för diskussion om huruvida Hitler ”kom till makten genom demokratiska val”.
Mer om Zarembas uttalande och om hur Hitler fick sin absoluta makt i nästa artikel:
Zaremba, Hitler... forts.
Källor och litteratur: Kershaw, Ian, Hitler 1889-1936 Hubris, (London 1998); Binder, Gerhart, Geschichte im Zeitalter der Weltkriege, teil I, 1870-1945, (Stuttgart 1977); Haffner, Sebastian, Von Bismarck zu Hitler, (München 1987).
Riktigt så enkelt var det nog inte.
Nationalsocialisterna gjorde i juli 1932 sitt mest framgångsrika fria val. De blev det största partiet och fick 37,4 procent av rösterna. Men starkare än så var nazisterna alltså aldrig under helt demokratiska förhållanden.
Hitler fick en chans att få del av makten till följd av sin valseger. Det var den 13 augusti 1932. Då erbjöds han av president Hindenburg att bli vice rikskansler under den konservative Franz von Papen. Men Hitler avvisade erbjudandet. Han ville ha allt eller intet.
Från detta ögonblick befann sig Tyskland i en icke-parlamentarisk situation där det tyska folket inte hade något direkt inflytande på hur en tysk regering skulle se ut, konstaterar den brittiske historieprofessorn Ian Kershaw i sin monumentala biografi Hitler (del 1, t ex s. 374, 379f, 381f, 404). Varken nazistpartiet eller Hitlers egna ansträngningar kunde ge honom makten. Han var i stället från och med nu helt beroende av ett antal inflytelserika personer i president Hindenburgs närhet för att kunna överta makten som rikskansler.
Det utlystes så småningom nyval som ägde rum den 6 november 1932. Det var det sista helt fria valet i Weimarrepubliken. Och det blev en katastrof för nazisterna som förlorade två miljoner väljare; röstandelen föll till 33,1 procent (från 37,4 i juli). Enligt Kershaw var Hitlers väljare besvikna på att han inte tagit chansen att träda in i regeringen. Medelklassen började lämna Hitler.
Två nya regeringskriser avlöste varandra utan någon lösning på statskrisen. Hitler krävde att bli utsedd till rikskansler och att få regera med undantagslagar och helt oberoende av riksdagen. Hindenburg vägrade. Men när det visade sig att Hitler kunde tänka sig att bli rikskansler med en regering där han bara skulle få två partikamrater med sig och alla de andra ministrarna skulle vara icke-nazister, gav Hindenburg slutligen med sig. Den 30 januari 1933 utsåg han ”den böhmiske korpralen”, som han nedlåtande hade kallat Hitler, till tysk rikskansler.
Riksdagen fick aldrig en chans att säga sin mening om den nya regeringen. Den upplöstes två dagar senare med Hindenburgs medgivande.
Hitler fick alltså makten som rikskansler till skänks av rikspresidenten Hindenburg. Eftersom det var presidentens beslut fanns det visserligen ett drag av legalitet i utnämningen. Men ingen fullt demokratiskt vald riksdag godkände någonsin Hitler som rikskansler.
Och hur var det egentligen med hans makt? Några undantagslagar fick Hitler inte av Hindenburg. I själva verket hade Hitler inte alls någon position att agera som diktator den 30 januari. Hans makt var starkt beskuren både i regeringen och t ex i förhållande till armén.
”Machtübernahm” var alltså inte ett övertagande av någon absolut makt och Hitler godkändes inte av den riksdag som föregick utnämningen. Redan en god grund för diskussion om huruvida Hitler ”kom till makten genom demokratiska val”.
Mer om Zarembas uttalande och om hur Hitler fick sin absoluta makt i nästa artikel:
Zaremba, Hitler... forts.
Källor och litteratur: Kershaw, Ian, Hitler 1889-1936 Hubris, (London 1998); Binder, Gerhart, Geschichte im Zeitalter der Weltkriege, teil I, 1870-1945, (Stuttgart 1977); Haffner, Sebastian, Von Bismarck zu Hitler, (München 1987).
7 mars 2007
Var han nazist?/Webern (3)
Det låter som en orimlig fråga. Skulle han, den av Tredje riket utstötte och föraktade företrädaren för ”urartad konst”, och juden Arnold Schönbergs hängivne vän och lärjunge, skulle Anton Webern ha varit nazist?
Ändå finns det en del obehagliga exempel på att Webern svärmade både för Hitler och för kriget. Det började egentligen redan 1914 då han rycktes med av den folkliga entusiasmen inför första världskriget. Webern såg kriget som ”änglarnas krig mot djävlarna”. Den tyska kulturen, som han beundrade, måste bara ha moralen på sin sida, och djävlarna – det var England och Frankrike.
Även under andra världskriget var Webern tysk nationalist. Han läste Hitlers Mein Kampf och blev imponerad. Han tyckte paradoxalt nog att boken visade mot en kommande ”pacificering av hela världen” och han sade sig vara ”extremt förtröstansfull”.
Efter ockupationen av Danmark och Norge 1940 upplevde han att Tyskland genomgick en ”inre rening”. Han skrev: ”Det är Tyskland idag! Men bara under nationalsocialismen! Ingen annan väg! Detta är den nya stat för vilken landet har förberett sig under mer än tjugo år! Ändå är det ett nytt land, eftersom det aldrig existerat förut! Det är en ny skapelse! En skapelse av denne enastående man!”
Trots de svärmiska utbrotten tycks Webern aldrig ha varit medlem i nazistpartiet. Tre av hans fyra barn och två av hans svärsöner blev dock aktiva partimedlemmar. I hemmet försökte Webern undvika politiska samtalsämnen. Men med andra kunde han föra långa och häftiga diskussioner och några vänner tog faktiskt avstånd från honom.
Den finns emellertid också en helt annan bild av Anton Webern. Enligt hans förste biograf, musikprofessorn i Wien Friedrich Wildgans, var Webern en pacifist som isolerade sig både från nazismen och från dess värld.
Klart är att Webern åtminstone i vuxen ålder var motståndare till all antisemitism. Det var inte bara så att de flesta av hans vänner var judar, han hjälpte och gömde också flera judar under de svåra dagarna efter Anschluss 1938, t ex Georg Schönberg, Arnold Schönbergs son.
I Wien betraktades Webern rent av som vänsterman. Han var ledare för en arbetarkör i socialdemokratisk regi och dirigerade i åratal förstamajkonserterna i den österrikiska radion. Han fick till och med Wiens förstamajpris. Så sent som på våren 1933 dirigerade han en konsert i Wien med musik av Hanns Eisler och text av Bertolt Brecht, båda kommunister. I det politiskt laddade Wien måste det ha uppfattats just som en politisk handling.
Att Webern var motståndare till den nazistiska kulturpolitiken är tydligt. I en privat föreläsning i mars 1933, som stenograferades ner av en elev, sade Webern: ”Det som pågår i Tyskland innebär en förstörelse av det andliga livet. - - - Vad allt kommer att förstöras och förintas av denna antikulturvilja!”
Och avskyn var ömsesidig. Efter Anschluss fick Weberns musik inte publiceras eller framföras. Han själv fick inte dirigera längre. På en utställning i Wien användes Webern som exempel på ”entartete Kunst”, urartad konst. Han isolerades från musiklivet och hans ekonomiska villkor försämrades drastiskt. Ändå valde han att stanna i Wien medan många av hans vänner gav sig iväg.
Hur kunde nu dessa motsatser förenas? Weberns biograf Kathryn Baily lutar mot att Anton Webern var en politisk opportunist som kunde ha anammat hela det nazistiska konceptet – om bara inte nästan alla hans vänner varit judar. Mot hennes uppfattning kan anföras att Webern aldrig gjorde några opportunistiska eftergifter när det gällde musik. Tvärtom tog han stora risker genom att försvara tolvtonsmusiken och Arnold Schönberg.
Den svenske musikkännaren och radiomannen Ingemar von Heijne ansåg i sitt radioprogram om Webern till dennes hundraårsminne 1983, att Webern snarare bara var en av miljoner aningslösa och förvirrade både 1914 och 1939, en politisk oskuld med starkt behov av lag och ordning och grovt okunnig om vad som hände i Tredje riket.
Jag vill tillägga ett tredje perspektiv. Webern upplevde sig i hög grad som en undantagsmänniska, en utstött och oförstådd, en man med ett stort uppdrag vars musik en dag skulle erövra världen. Kanske kände han helt enkelt en beundrande släktskap med den misslyckade konstnären Adolf Hitler som tog revansch på världen, ”denne enastående man”.
Källor och litteratur: Bailey, Kathryn, The Life of Webern, Cambridge University Press 1998; anteckningar från Ingemar von Heijnes radioserie om Webern 1983; Craft, Robert, Anton Webern Biography, Philips 1957.
Nästa artikel i serien:
4. Att förlora en vän
Tidigare artiklar om Anton Webern:
1. En kompositörs död
2. Tolvton i Lidköping
Till Hans Wolfs kommentar, klicka på Comments nedan!
Ändå finns det en del obehagliga exempel på att Webern svärmade både för Hitler och för kriget. Det började egentligen redan 1914 då han rycktes med av den folkliga entusiasmen inför första världskriget. Webern såg kriget som ”änglarnas krig mot djävlarna”. Den tyska kulturen, som han beundrade, måste bara ha moralen på sin sida, och djävlarna – det var England och Frankrike.
Även under andra världskriget var Webern tysk nationalist. Han läste Hitlers Mein Kampf och blev imponerad. Han tyckte paradoxalt nog att boken visade mot en kommande ”pacificering av hela världen” och han sade sig vara ”extremt förtröstansfull”.
Efter ockupationen av Danmark och Norge 1940 upplevde han att Tyskland genomgick en ”inre rening”. Han skrev: ”Det är Tyskland idag! Men bara under nationalsocialismen! Ingen annan väg! Detta är den nya stat för vilken landet har förberett sig under mer än tjugo år! Ändå är det ett nytt land, eftersom det aldrig existerat förut! Det är en ny skapelse! En skapelse av denne enastående man!”
Trots de svärmiska utbrotten tycks Webern aldrig ha varit medlem i nazistpartiet. Tre av hans fyra barn och två av hans svärsöner blev dock aktiva partimedlemmar. I hemmet försökte Webern undvika politiska samtalsämnen. Men med andra kunde han föra långa och häftiga diskussioner och några vänner tog faktiskt avstånd från honom.
Den finns emellertid också en helt annan bild av Anton Webern. Enligt hans förste biograf, musikprofessorn i Wien Friedrich Wildgans, var Webern en pacifist som isolerade sig både från nazismen och från dess värld.
Klart är att Webern åtminstone i vuxen ålder var motståndare till all antisemitism. Det var inte bara så att de flesta av hans vänner var judar, han hjälpte och gömde också flera judar under de svåra dagarna efter Anschluss 1938, t ex Georg Schönberg, Arnold Schönbergs son.
I Wien betraktades Webern rent av som vänsterman. Han var ledare för en arbetarkör i socialdemokratisk regi och dirigerade i åratal förstamajkonserterna i den österrikiska radion. Han fick till och med Wiens förstamajpris. Så sent som på våren 1933 dirigerade han en konsert i Wien med musik av Hanns Eisler och text av Bertolt Brecht, båda kommunister. I det politiskt laddade Wien måste det ha uppfattats just som en politisk handling.
Att Webern var motståndare till den nazistiska kulturpolitiken är tydligt. I en privat föreläsning i mars 1933, som stenograferades ner av en elev, sade Webern: ”Det som pågår i Tyskland innebär en förstörelse av det andliga livet. - - - Vad allt kommer att förstöras och förintas av denna antikulturvilja!”
Och avskyn var ömsesidig. Efter Anschluss fick Weberns musik inte publiceras eller framföras. Han själv fick inte dirigera längre. På en utställning i Wien användes Webern som exempel på ”entartete Kunst”, urartad konst. Han isolerades från musiklivet och hans ekonomiska villkor försämrades drastiskt. Ändå valde han att stanna i Wien medan många av hans vänner gav sig iväg.
Hur kunde nu dessa motsatser förenas? Weberns biograf Kathryn Baily lutar mot att Anton Webern var en politisk opportunist som kunde ha anammat hela det nazistiska konceptet – om bara inte nästan alla hans vänner varit judar. Mot hennes uppfattning kan anföras att Webern aldrig gjorde några opportunistiska eftergifter när det gällde musik. Tvärtom tog han stora risker genom att försvara tolvtonsmusiken och Arnold Schönberg.
Den svenske musikkännaren och radiomannen Ingemar von Heijne ansåg i sitt radioprogram om Webern till dennes hundraårsminne 1983, att Webern snarare bara var en av miljoner aningslösa och förvirrade både 1914 och 1939, en politisk oskuld med starkt behov av lag och ordning och grovt okunnig om vad som hände i Tredje riket.
Jag vill tillägga ett tredje perspektiv. Webern upplevde sig i hög grad som en undantagsmänniska, en utstött och oförstådd, en man med ett stort uppdrag vars musik en dag skulle erövra världen. Kanske kände han helt enkelt en beundrande släktskap med den misslyckade konstnären Adolf Hitler som tog revansch på världen, ”denne enastående man”.
Källor och litteratur: Bailey, Kathryn, The Life of Webern, Cambridge University Press 1998; anteckningar från Ingemar von Heijnes radioserie om Webern 1983; Craft, Robert, Anton Webern Biography, Philips 1957.
Nästa artikel i serien:
4. Att förlora en vän
Tidigare artiklar om Anton Webern:
1. En kompositörs död
2. Tolvton i Lidköping
Till Hans Wolfs kommentar, klicka på Comments nedan!
2 mars 2007
"Död åt tyskarna!"
Den 5 maj 1945 gjorde tjeckerna i Prag uppror mot sina tyska ockupanter. Tjeckoslovakiska flaggor syntes plötsligt på husfasader, tyska soldater greps och avväpnades, vapendepåer plundrades. Radiostationen erövrades av tjeckerna och man började genast sända antitysk propaganda: Smrt Němcum! Död åt tyskarna!
Tyska militära enheter i staden försökte slå ned upproret men misslyckades och efter tre dagar kapitulerade de. Omkring 200 000 tyskar fanns i Prag, inklusive många flyktingar som Röda armén drivit framför sig. En våg av våld svepte nu fram över dem.
Våldet leddes av det spontant sammansatta tjeckiska revolutionsgardet. Sårade tyska soldater jagades ut från sjukhusen eller sköts i sina sängar. Gamla män pryglades ihjäl på gatan. Pojkar från Hitlerjugend torterades offentligt. Skaror av människor drevs samman på Strahovstadion där de misshandlades och våldtogs.
Från Prag spred sig våldet mot tyskarna snabbt över hela landet med pogromer och fördrivningar. Det skedde dels i spontana hämndaktioner men, enligt det tyska ministeriet för fördrivna, också planmässigt. Åtgärder mot sudettyskarna hade redan under kriget förberetts av den tjeckiska exilregeringen. Revolutionsgardet och den kommunistiska Svobodaarmén samverkade nu med den ryska Röda armén.
När en ammunitionsfabrik exploderade i Aussig och ett antal tjecker dog, fick tyskarna skulden. Minst 200 personer misshandlades och drevs från en bro ner i Elbe. I propagandan talades det om tyska sabotörer, sk ”Werwölfe”, varulvar. Det blev en hetsande förevändning för fördrivning.
Från städer och byar drevs civilbefolkningen ut på vägarna i hundratusentals. En stor del av dem som tvangs över gränsen till Schlesien motades tillbaka av polackerna som var i full färd med att fördriva ”sina” tyskar. De fördrivna hamnade veckovis i ingenmansland där de - hungrande och utmattade och med många kvarlämnade döda - till fots sökte sig västerut.
I Komotau samlade Svobodasoldater den 9 juni alla stadens tyska män, mellan 8 000 och 9 000. 15 av dem valdes ut för att de ansågs vara SS-män, kläddes av nakna och misshandlades med förfärande sadism till döds inför de andra, som sedan drevs iväg mot Sachsen. När de nådde gränsen hejdade officerare från Röda armén kolonnen och tvang den att vända. Det blev koncentrationsläger och tvångsarbete i Tjeckoslovakien istället.
Enligt den stora tyska dokumentationen av fördrivningen var syftet med aktionerna mot de tyska männen att beröva familjerna deras skydd. Därmed underlättades fördrivningen av kvinnorna och barnen och hemmen kunde plundras.
Flera veckor innan Potsdamkonferensen ens hade samlats för att bestämma om fördrivning av tyskarna införde tjeckerna lagar som rättfärdigade det redan pågående våldet. De sk Beneš-dekreten (efter den tjeckiske presidenten Edvard Beneš, 1884-1948) innebar att tyskarna betraktades som landsförrädare – de hade ju efter Münchenöverenskommelsen tillämpat tysk lag i Sudetlandet. Men vad skulle de annars ha gjort? De kunde ju inte gärna fortsätta att tillämpa tjeckisk lag sedan deras områden av en internationell konferens överförts till Tyskland!
Det tjeckiska synsättet var alltså orimligt – och så var konsekvenserna: Sudettyskarna berövades all egendom; tomter, hus och boskap tillföll den tjeckiska staten och tjecker och slovaker kunde utan vidare slå sig ned på den konfiskerade egendomen. De gamla ägarna kunde i stället dömas till flerårigt straffarbete i kolgruvorna. Domarna enligt dessa lagar var summariska, de trädde genast i kraft och kunde inte överklagas.
Och för att förvissa sig om att inte heller eventuella kontanter skulle ha något värde för tyskarna, beslöt den tjeckiska regeringen att den tyska valutan, Reichmark, blev ogiltig från och med den 1 augusti 1945.
”Den tjeckoslovakiska regeringen hade med [dessa] dekret i efterhand lagt den juridiska grunden för kollektiva åtgärder mot alla sudettyskar”, summerar den tyske historikern Guido Knopp.
Under denna första sk vilda fas fördrevs omkring 700 000 sudettyskar från Tjeckoslovakien. 150 000 av dem kom till Österrike. Tiotusentals deporterades till tvångsarbete i det inre av Böhmen och Mähren.
Nästa år, 1946, skulle den andra fasen av fördrivningarna börja. Den blev mycket mera omfattande.
Källor och litteratur: Die Vertreibung der deutschen Bevölkerung aus der Tschechoslowakei, Eine dokumentation herausgegeben vom ehemaligen Bundesministerium für Vertriebene, Flüchtlinge und Kriegsgeschädigte, bd 1-2, München 1994; Knopp, Guido, Die Grosse Flucht, Das Schicksal der Vertriebenen, München 2001.
Nästa artikel i serien (nr 9):
Brott och straffrihet
Tidigare artikel om sudettyskarna:
Sudettyskarna och katastrofen
Artikeln är nummer 8 i en serie. Till den första artikeln: Skuggan från Ostpreussen
Till Hans Wolfs kommentar, klicka på Comments nedan!
Tyska militära enheter i staden försökte slå ned upproret men misslyckades och efter tre dagar kapitulerade de. Omkring 200 000 tyskar fanns i Prag, inklusive många flyktingar som Röda armén drivit framför sig. En våg av våld svepte nu fram över dem.
Våldet leddes av det spontant sammansatta tjeckiska revolutionsgardet. Sårade tyska soldater jagades ut från sjukhusen eller sköts i sina sängar. Gamla män pryglades ihjäl på gatan. Pojkar från Hitlerjugend torterades offentligt. Skaror av människor drevs samman på Strahovstadion där de misshandlades och våldtogs.
Från Prag spred sig våldet mot tyskarna snabbt över hela landet med pogromer och fördrivningar. Det skedde dels i spontana hämndaktioner men, enligt det tyska ministeriet för fördrivna, också planmässigt. Åtgärder mot sudettyskarna hade redan under kriget förberetts av den tjeckiska exilregeringen. Revolutionsgardet och den kommunistiska Svobodaarmén samverkade nu med den ryska Röda armén.
När en ammunitionsfabrik exploderade i Aussig och ett antal tjecker dog, fick tyskarna skulden. Minst 200 personer misshandlades och drevs från en bro ner i Elbe. I propagandan talades det om tyska sabotörer, sk ”Werwölfe”, varulvar. Det blev en hetsande förevändning för fördrivning.
Från städer och byar drevs civilbefolkningen ut på vägarna i hundratusentals. En stor del av dem som tvangs över gränsen till Schlesien motades tillbaka av polackerna som var i full färd med att fördriva ”sina” tyskar. De fördrivna hamnade veckovis i ingenmansland där de - hungrande och utmattade och med många kvarlämnade döda - till fots sökte sig västerut.
I Komotau samlade Svobodasoldater den 9 juni alla stadens tyska män, mellan 8 000 och 9 000. 15 av dem valdes ut för att de ansågs vara SS-män, kläddes av nakna och misshandlades med förfärande sadism till döds inför de andra, som sedan drevs iväg mot Sachsen. När de nådde gränsen hejdade officerare från Röda armén kolonnen och tvang den att vända. Det blev koncentrationsläger och tvångsarbete i Tjeckoslovakien istället.
Enligt den stora tyska dokumentationen av fördrivningen var syftet med aktionerna mot de tyska männen att beröva familjerna deras skydd. Därmed underlättades fördrivningen av kvinnorna och barnen och hemmen kunde plundras.
Flera veckor innan Potsdamkonferensen ens hade samlats för att bestämma om fördrivning av tyskarna införde tjeckerna lagar som rättfärdigade det redan pågående våldet. De sk Beneš-dekreten (efter den tjeckiske presidenten Edvard Beneš, 1884-1948) innebar att tyskarna betraktades som landsförrädare – de hade ju efter Münchenöverenskommelsen tillämpat tysk lag i Sudetlandet. Men vad skulle de annars ha gjort? De kunde ju inte gärna fortsätta att tillämpa tjeckisk lag sedan deras områden av en internationell konferens överförts till Tyskland!
Det tjeckiska synsättet var alltså orimligt – och så var konsekvenserna: Sudettyskarna berövades all egendom; tomter, hus och boskap tillföll den tjeckiska staten och tjecker och slovaker kunde utan vidare slå sig ned på den konfiskerade egendomen. De gamla ägarna kunde i stället dömas till flerårigt straffarbete i kolgruvorna. Domarna enligt dessa lagar var summariska, de trädde genast i kraft och kunde inte överklagas.
Och för att förvissa sig om att inte heller eventuella kontanter skulle ha något värde för tyskarna, beslöt den tjeckiska regeringen att den tyska valutan, Reichmark, blev ogiltig från och med den 1 augusti 1945.
”Den tjeckoslovakiska regeringen hade med [dessa] dekret i efterhand lagt den juridiska grunden för kollektiva åtgärder mot alla sudettyskar”, summerar den tyske historikern Guido Knopp.
Under denna första sk vilda fas fördrevs omkring 700 000 sudettyskar från Tjeckoslovakien. 150 000 av dem kom till Österrike. Tiotusentals deporterades till tvångsarbete i det inre av Böhmen och Mähren.
Nästa år, 1946, skulle den andra fasen av fördrivningarna börja. Den blev mycket mera omfattande.
Källor och litteratur: Die Vertreibung der deutschen Bevölkerung aus der Tschechoslowakei, Eine dokumentation herausgegeben vom ehemaligen Bundesministerium für Vertriebene, Flüchtlinge und Kriegsgeschädigte, bd 1-2, München 1994; Knopp, Guido, Die Grosse Flucht, Das Schicksal der Vertriebenen, München 2001.
Nästa artikel i serien (nr 9):
Brott och straffrihet
Tidigare artikel om sudettyskarna:
Sudettyskarna och katastrofen
Artikeln är nummer 8 i en serie. Till den första artikeln: Skuggan från Ostpreussen
Till Hans Wolfs kommentar, klicka på Comments nedan!
Etiketter:
etnisk rensning,
Fördrivningen av tyskarna,
Sudettyskarna
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)