19 december 2008
Apropå krisjulen 2008
som upp mot himlen steg i evighet?
Du alla dumma drömmar lömskt förgyllde
och spekulanters fickor överfyllde.
En dag var festen slut, vi vet ej hur;
av glittret plötsligt blev en stormig skur
med krasch, konkurs, panik och krispaket;
slut var det med din falska säkerhet.
Krediten tappade sin värdighet,
den blev till simpel skuld och sårbarhet
och undergår nu bister bantningskur
- för somliga sker den i gallerbur.
Ack, var blev du av, du ljuva börsraket
som steg mot himlen i all evighet?
Din sorgligt slocknade likviditet
för snopna barn nu ställer till förtret
med alldeles för hårda julpaket.
10 december 2008
Teglet från Sachsenhausen/Speer (3)
Denna ekvation kunde endast lösas om Speer använde sig av den nazistiska fångindustrin. Han vände sig till SS-chefen Heinrich Himmler och föreslog ett samarbete. Som ett första steg skulle Speer i sin egenskap av generalbyggnadsinspektör finansiera uppförandet av ett tegelbruk, om SS var beredda att driva det och producera 120 miljoner tegel per år.
En undanskymd strand vid floden Havel, ca 40 km norr om Berlin utvaldes. Därifrån kunde teglet lätt skeppas till byggarbetsplatserna i huvudstaden. Och än viktigare: billig arbetskraft fanns i koncentrationslägret Sachsenhausen på andra sidan floden.
Sachsenhausen hade byggts av SS med hjälp av fångar redan 1936. Genom Albert Speers avtal med SS på sommaren 1938 fick lägret en ny, stor arbetsuppgift. SS ville skapa en mönsterfabrik med en betonghall på 40 000 kvadratmeter och utrusta den med 24 tunnelugnar för tegelbränning. Tekniken var helt ny. Dessutom skulle en hamn med två djupa hamnbassänger anläggas intill tegelbruket. Inga kranar, gräv- eller schaktmaskiner fanns att tillgå. Fångarna arbetade med enkla handverktyg och skottkärror.
Varje morgon marscherade 1 500 fångar från lägret till byggarbetsplatsen. Fångkolonnen kallades ”der Klinkerzug”, tegeltåget, och betraktades som ett dödskommando. Från 1941 var det uttryckligen ett straff att bli utvald till tegeltåget.
Den tilltänkta mönsteranläggningen fick snart problem. Leran från den närbelägna gruvan i Zehlendorf visade sig vara olämplig för den nya tekniken. Produktionen fungerade helt enkelt inte. En stor del av tegelbruket måste byggas om. Den ansvarige SS-chefen Oswald Pohl försökte dessutom dölja problemen både för Heinrich Himmler och Albert Speer, vilket skapade ytterligare förseningar. Det var inte förrän 1940 som bruket kunde börja producera tegel av godtagbar kvalitet.
Men Albert Speer behövde ännu mer tegel. Avtalet mellan honom och SS utvidgades i augusti 1940. Nu skulle tegelbruket varje år fram till 1950 leverera 150 miljoner tegel och Speer lovade att fördubbla sitt finansiella engagemang till 10 miljoner riksmark.
Samtidigt skulle SS, med hjälp av ytterligare fyra miljoner riksmark från Speer, anlägga ett bearbetningsverk för natursten intill tegelbruket och den nya hamnen. Nazirikets paradbyggnader byggdes nämligen i regel med en tegelkärna som sedan bekläddes med natursten, t ex granit.
Naturstenen bröts också av fångar i koncentrationsläger under ledning av SS. Det skedde i t ex Mauthausen några mil öster om Linz i Österrike. Där var Speer personligen på inspektionsbesök i mars 1943. Det var hans första och enda besök i ett typiskt koncentrationsläger. Visserligen heter det att han bara fick en ytlig ”VIP-rundtur” i lägret, men besöket är ändå en viktig pusselbit i bedömningen av vad Speer visste och inte visste om den nazistiska fångindustrin.
Tegelbruket utanför Sachsenhausen såg Speer emellertid inte. Någon mönsteranläggning blev det aldrig. Det hade ständiga kvalitetsproblem och nådde inte de uppsatta produktionsmålen, även om det så sent som 1944 var det största tegelbruket i världen.
Idag finns ingenting kvar av själva bruket. Det förstördes i en massiv allierad bombräd i krigets slutskede den 10 april 1945. Besökarna som numera kommer till friluftsmuseet Sachsenhausen måste själva aktivt leta efter platsen där det låg.
Jag följde landsvägen över floden Havel och tog en enkel skogsväg utmed stranden. Efter några hundra meter såg jag ruinerna av ett bageri som hörde till lägret. Det omgavs fortfarande av de karaktäristiska cementstolparna med inåtvända överdelar som höll upp taggtråden kring lägren. Lite längre fram finns än idag en anläggning för stenbearbetning.
De tydligaste kvarblivna spåren av Speers samarbete med SS är de båda hamnbassängerna som plötsligt öppnar sig i slutet av skogsvägen. De är ca 100 gånger 15 meter vardera och ser ut att vara sprängda ur berget, men är alltså grävda och hackade för hand! På kajen finns ett enkelt minnesmärke med några vissnade blomsterkransar.
Hur många som dog under arbetet med hamnen och tegelbruket finns inga uppgifter om. Men dokumentationscentret i Sachsenhausen vet att SS i januari 1945 dumpade nio ton mänsklig aska i floden.
Källor och litteratur: Dokumentationscentret i Sachsenhausen. Utställningen Mythos Germania, Berlin. Om Speers besök i Mauthausen: Gitta Sereny, Albert Speer och sanningen, sv. Bonniers 1998.
Bilder:1. Hamnen som fångarna byggde med enkla handredskap. Den används fortfarande. Nu av ett modernt företag som bearbetar natursten. 2. På kajen finns ett enkelt minnesmärke i tegel och med några vissnade blomsterkransar.
Anm.1: Albert Speer besökte också de sk Doragrottorna i Harz och fick där se under vilka omänskliga förhållanden som nazisternas fångar arbetade. Dora var emellertid inte ett traditionellt koncentrationsläger. En särskild artikel om Dora kommer så småningom.
Anm.2: Enligt uppgift från Fonus väger askan från en kremerad kropp ca 4 kg. Det skulle tyda på att askan som SS dumpade i floden kom från ca 2 250 kroppar.
Artikeln är nummer 3 i en serie. De andra är:
Fäder och söner/Albert Speer
Germania och judarna/Speer (2)
Vedergällningsvapnet/Speer (4)
På besök i helvetet/Speer (5)
Uppror/Speer (6)
Avsked/Speer (7)
1 december 2008
19 november 2008
De sjuka idealen/krisen (3)
Dopade av ständigt nya strömmar av billiga pengar har banker, företag och hushåll tillåtit skuldsättningen i västvärlden att mångfaldigas. När problem hotade ”löste” man dem med nya lån. Till slut höll det inte längre. Och när skuldberget nu måste avvecklas står vi inför den djupaste ekonomiska krisen sedan 30-talet.
Det som gjorde denna galna utveckling möjlig var en uppsättning sjuka ideal som präglade tiden utan att vi märkte det. De kom från världens bisarrt överdimensionerade finanssektor. I USA stod finansindustrin 2007 för 30 procent av landets samlade företagsvinster! Finansindustrin alltså, en bransch som egentligen inte förmår leverera något eget förädlingsvärde alls.
När finanstransaktioner blir mer lönsamma än industriproduktion borde varningsklockorna ringa för fullt. I stället förklarade toppbankmän som Josef Ackermann, chef för Tysklands största bank Deutsche Bank, att avkastningen på finansinvesteringar borde vara 20-25 procent för att vara intressanta. Det skall jämföras med en tillväxt i den samlade ekonomin på ett par procent. Sjukdomsinsikten var noll.
En investering med hög förväntat avkastning var alltså alltid bättre än en med lägre avkastning. Det låter förföriskt självklart. Vem vill avstå från högre avkastning på sina pengar? Men man glömde bort att den högre avkastningen egentligen var en ersättning för högre risk. Den som är beredd att bli av med sina investerade pengar måste ju få mer betalt än den som vill vara säker på att ha pengarna kvar. Den högre avkastningen skall alltså i en sund ekonomi ses som ett slags försäkringspremie.
När denna enkla grundregel sköts åt sidan föddes det sjuka idealet vars sanna innebörd var att det alltid är bra att investera i finanspapper med hög risk. Ja, ju högre risk desto bättre!
Denna perverterade värdering fick än större genomslagskraft av föreställningen att man kunde minska riskerna genom att sprida dem. I själva verket har den gamla goda regeln om riskspridning i en globaliserad värld inte längre samma innebörd som tidigare. Samtidigt som en bank säljer av risk köper samma bank nämligen på sig andra bankers risker. Resultatet blir att riskvolymen i hela banksystemet ökar explosionsartat.
En av startpunkterna för den nu punkterade finansbubblan var just när de amerikanska bankerna fick tillåtelse att sprida sina allt större risker från fastighetsmarknaden ut över världen. På det sättet ökade avsättningsmöjligheterna för nya risker och utlåningen kunde fortsätta.
En del av de ansvarsförbindelser som bankerna påtog sig var dessutom svåra att värdera. Därför redovisades de ”under strecket”, dvs utanför balansräkningarna. Bankerna undgick därmed också att behöva reservera eget kapital för dessa risker. Det är en riskhantering som bankinspektionerna världen över försökt komma tillrätta med sedan 1980-talet. Förgäves! Varje försök till reglering har bara lett till nya kringmanövrer.
När risktagande blev en dygd var det fritt fram för nya perversioner. Bonussystem premierade kortsiktiga och personliga vinstintressen. I Carnegie gick halva vinsten till de anställda; år 2000 blev det 1,5 miljarder i bonus att dela på mellan 800 anställda. Årets vinst blev därmed de anställdas övergripande mål. Konsekvenserna för banken på längre sikt var det ingen som brydde sig om. Den som i Marcus Wallenbergs anda bekymrade sig för soliditeten betraktades som en trist nejsägare utan entreprenörsanda.
Förskräckande är det faktum att även stora kreditvärderingsföretag som Moody´s eller Standard & Poor´s har svepts med i den sjuka kreditkulturen och inte kunnat varna i tid. De har dessutom ägts och betalts av den finansindustri vars kreditvärdighet de skulle värdera. Idag är kreditvärderingsföretagens anseende kört i botten och en av förklaringarna till att kreditflödena fortfarande inte har kommit igång.
Inte heller de myndigheter som skulle bevaka finansbranschen har klarat sin uppgift. Men den har varit hopplös. Dels har bankvärlden ägnat stor kreativitet åt att hitta kryphål och skapa dimridåer (Carnegie igen!). Dels har många av myndigheternas mest kvalificerade befattningshavare lockats över till bankerna med högre löner och utsikt till karriär.
Det sägs att det svenska banksystemet skulle vara mera hälsosamt än andra länders. Man får hoppas att det är så. Men det som hänt i Carnegie tyder på något helt annat.
Artikeln är nummer 3 i en serie. De andra är:
Marknadens välkomna hämnd
Kapitulationen/krisen (2)
I kniptången/krisen (4)
Hotet från USA/Krisen (5)
Demaskeringen/Krisen (6)
Vägvalet/Krisen (7)
Den goda inflationen/Krisen (8)
1 november 2008
27 oktober 2008
Germania och judarna/Speer (2)
Så var det tänkt.
Albert Speer fick uppdraget direkt av Hitler sommaren 1936. Förebilden som det gällde att överträffa var Paris med sin 100 meter breda och två kilometer långa Champs-Élysées. I Germania skulle paradgatan bli fem kilometer lång och 120 meter bred och kantas av representationsbyggnader, ministerier, militära överkommandon, storföretagens huvudkontor men också av biograf för 6 000 människor, opera och teater.
Den skulle gå genom en 120 meter hög triumfbåge, mer än dubbelt så hög som den i Paris. Hitler hade själv skissat på hur den skulle se ut. Alla namnen på de 1,8 miljonerna stupade tyska soldaterna från första världskriget skulle mejslas in i triumfbågens granit. Nu överlämnade Führern sina blyertsskisser från 1920-talet i Speers händer.
I paradgatans norra ände skulle den nya kongresshallen ligga, flankerad av riksdagshuset och führerpalatset, nära den plats där dagens kanslersresidens ligger. Här finns i dag Schweiz ambassad (bilden). Hallen, Die große Halle, skulle med sin kopparklädda, gröna kupol fullständigt dominera stadens centrum.
Dimensionerna vittnar om den hejdlösa hybris som behärskade Hitler och hans arkitekt. Byggnadens totala höjd skulle bli 280 meter och kupolen skulle ha en diameter på 235 meter. Det kan jämföras med Globen i Stockholm, som idag är världens största sfäriska byggnad. Den är från marken 112,5 meter hög och kupolen är 110 meter i diameter. Globen rymmer 15 000 åskådare. Kongresshallen i Germania var tänkt för 150 000 stående personer och 30 000 sittande.
Albert Speer fick obegränsade fullmakter att förverkliga Hitlers dröm. Han flyttade in som ”generalbyggnadsinspektör”, förkortat GBI, i konstakademiens byggnad vid Pariser Platz. Dit var det lätt för Hitler att obemärkt bege sig från det nya rikskansliet. Och det gjorde han ofta.
För att genomföra Berlins omvandling måste över hundratusen lägenheter utrymmas och hela stadsdelar rivas. De som måste flytta erbjöds lägenheter som stod tomma efter judar som emigrerat. Många av dem hade lämnat sina hem till följd av kristallnatten i november 1938. Men dessa lägenheter räckte inte långt. Från januari 1941 började Gestapo systematiskt utrymma lägenheter där det bodde judar. De tvangs att flytta in hos vänner och släktingar.
Speer insåg emellertid att bostadsfrågan inte kunde lösas utan massdeportationer av Berlins judar. Han förankrade sina idéer hos säkerhetstjänstens chef Reinhard Heydrich och i mars 1941 fick han stöd även av Goebbels. Sedan förslaget fått Hitlers välsignelse började deportationerna i oktober 1941.
Det har beräknats att över 50 000 judiska Berlinmedborgare sändes iväg med tåg från sin hemstad. Under vintern 1941-1942 stoppade Gestapo tillfälligt deportationerna för att judarna behövdes som tvångsarbetare i rustningsindustrin. Men Speer kom på en lösning även av detta problem. Han var från februari 1942 även rustningsminister och som sådan beslöt han att finansiera utbyggnaden av krigsmaterielindustrierna kring Auschwitz. På så sätt kunde han visa Gestapo att inga judiska tvångsarbetare gick förlorade även om de flyttades från Berlin.
I juni 1942 började äldre judar att deporteras från Anhalter Bahnhof (bilden) mitt i staden. Tidigt på morgonen kom de marscherande, 50-100 personer i taget. I lugn och ordning. Varken deras kläder eller packning skilde dem från andra passagerare. Men de bar den gula judestjärnan och de bevakades av vakter.
Till det ordinarie tåget mot Dresden med avgångstid 6.07 brukade två extra tredjeklassvagnar vara kopplade. I dem föstes judarna in. Sedan gick färden mot Theresienstadt, som av myndigheterna beskrevs som ett getto för äldre. Många sändes vidare till Auschwitz.
Totalt registrerades 116 sådana transporter från Anhalter Bahnhof. De sista gick i mars 1945. Regelbundet gick transporter också från stationerna i Grunewald (bilden) och Moabit. Många människor kände till dem.
Även Albert Speer såg med egna ögon vad som hände. Under sina dagliga bilturer till arbetet såg han folksamlingar vid järnvägsstationen vid Nikolassee i närheten av Wannsee och förstod att det var Berlins judar som evakuerades. I sin bok Slavstaten skriver han, att han kände olust över vad han såg.
Om han visste vad som hände med judarna efter deportationen är fortfarande oklart. Han förnekade det inför sina domare i Nürnberg men till journalisten Gitta Sereny sade han rakt ut: ”Jag valde att sätta på mig skygglappar, men jag var inte en ignorant.” Det är så nära ett erkännande man kan komma.
Källor och litteratur: Albert Speer, Tredje riket inifrån, Triumfens tid 1933-1943, sv. 1971; Joachim Fest, Speer, Eine Biographie, 4. Auflage, Frankfurt am Main, 2005; Gitta Sereny, Albert Speer och sanningen, sv. 1997, samt noteringar från utställningen Mythos Germania i Berlin 2008.
Bilder (klicka gärna på dem så blir de större): 1. Här, där Schweiz ambassad idag ligger, söder om nya Hauptbahnhof, som syns i bakgrunden, skulle Die Große Halle ligga. 2. Av Anhalter Bahnhof finns bara den här delen av fasaden kvar. Härifrån deporterades ca 9 600 av Berlins judar. 3. Även från Grunewaldstationen, belägen i lummiga villakvarter i västra Berlin, gick transporterna. På den gamla perrongen vid spår 17 finns idag minnesplattor med datum, destination och antal människor för 183 avgångar.
Anm.: Även om sentida forskning, t ex redovisad i utställningen Mythos Germania, har knutit Albert Speer nära till deportationerna av Berlins judar, bör man erinra sig att det från 1941 även gick tågtransporter med judar från en lång rad andra tyska städer t ex Hannover, Hamburg, Stuttgart och Nürnberg. Det kan därför inte uteslutas att Speers aktiviteter i Berlin passade in i ett större skeende som han emellertid inte själv styrde. Gitta Sereny anser att han visste vad som skedde men inte nödvändigtvis själv tog initiativet. Speer var t ex inte närvarande vid mötet hos Goebbels i mars 1941 där ”evakueringen” beslutades.
Artikeln är nummer 2 i en serie. De andra är:
Fäder och söner/Albert Speer
Teglet från Sachsenhausen/Speer (3)
Vedergällningsvapnet/Speer (4)
På besök i helvetet/Speer (5)
Uppror/Speer (6)
Avsked/Speer (7)
Om deportationer av judar från tyska städer se även:
Till Riga för att dö
Gör en animerad resa i Germania på Youtube: Germania.
16 oktober 2008
Kapitulationen/krisen (2)
Viktigast just nu är garantierna av lånen mellan bankerna. Om dessa inte betraktas som säkra kommer kreditflödet på finansmarknaderna inte att komma igång igen, krediterna till resten av ekonomin att frysa inne och många företag att gå i konkurs.
Så varför motstånd? Därför att alla mycket väl vet att åtgärderna egentligen inte löser grundproblemet, som är en gigantisk skulduppbyggnad i det internationella finanssystemet.
Skuldberget berör inte bara bankerna utan även företagen, stora som små, och inte minst hushållen. Det är hushållens konsumtion som håller igång den amerikanska ekonomin. Och konsumtionen bygger på lån, ständigt större lån. Sparandet i USA är sedan länge nära noll.
Med billiga pengar har skuldberget kunnat växa under två decennier. Vid varje hotande kris har framförallt den amerikanska centralbanken sänkt räntan och därmed dränkt marknaderna (och hushållen) i nya pengar, inte för att lösa problemet utan för att skjuta en smärtsam lösning på framtiden. Skuldproblemet har maskerats med nya skulder. En sann Döbelnsmedicin!
Egentligen borde räntorna för länge sedan ha höjts i USA. Det är bara genom att göra pengarna dyrare (=räntan högre) som en spekulativ skuldsättning kan bromsas och sparandet stimuleras. Men det gick för långt. Det blev för sent. Till slut fanns det inget annat att göra än att på nytt dränka marknaderna i billiga pengar.
Det leder nu till nya jättelika skulder. Den här gången hos de enskilda staterna – och därmed hos skattebetalarna. Hur skall skulderna betalas? Ja, det bästa är förstås om folkhushållen kan öka sin samlade produktion av varor och tjänster parallellt med att sparandet ökar. Det verkar på kort sikt inte särskilt troligt när lågkonjunkturen står för dörren.
Skattehöjningar är ett alternativ. Ett synnerligen impopulärt alternativ som politikerna kommer att få svårt att driva igenom. Det kommer att heta att feta bankdirektörer, som redan har förlorat all trovärdighet, räddas med hjälp av höjda skatter för småfolket. Inga politiska val vinns med det receptet.
Ett tredje alternativ är klassiskt: att släppa fram inflationen igen, att låta ett försämrat penningvärde desarmera skuldbomben. Och vem betalar inflationen? Återigen småfolket som lever på osäkra löneinkomster och pensioner och som inte har några fasta tillgångar.
Det finns ytterligare ett alternativ, ett riktigt obehagligt: risken ökar för att hela stater måste inställa betalningarna och i princip gå i konkurs. Sådant har hänt förut. Island står redan på statsbankruttens rand. Italien och Grekland väntar i kulissen.
Under tiden fortsätter börserna att omväxlande rasa och rusa. Bakom denna extrema osäkerhet ligger en stigande fruktan inte bara för en vanlig recession utan för ”den japanska sjukan”.
Japan hade under 1980-talet tillåtit skulderna i landet att öka snabbt. När de hotade att strypa ekonomin sänkte myndigheterna räntan. Det ledde till ett hysteriskt börsrally i kombination med astronomiska prishöjningar på fastighetsmarknaden.
År 1990 insåg myndigheterna att något måste göras mot skuldökningen: räntan höjdes. I princip en riktig åtgärd, men den kom för sent. Ekonomin var redan genomsyrad av skulder och hölls uppe enbart av nya, billiga pengar.
Även en marginell räntehöjning ledde i det läget till krasch både på börsen och på fastighetsmarknaden. Och när den japanska centralbanken i panik försökte rädda situationen genom att göra helt om och sänka räntan nästan ner till noll, gjorde man den fasansfulla upptäckten att räntesänkningar inte längre hade den avsedda verkan. Konjunkturen kom inte igång!
Det berodde på att kraschen skapade deflation, alltså prisfall. När priserna föll innebar det att den reala räntan, alltså räntan efter justering för allmänna prisförändringar, höjdes kraftigt. Även extremt låga nominella räntor blev därmed för tunga att bära för det skuldtyngda landet. Ändå fick bankerna inte lov att gå omkull.
Japan gick i stället in i en decennielång stagnation. Börsindexet Nikkei föll från 38 806 punkter i december 1989 till 7 607 i april 2003. Stagnationen bröts inte förrän staten sköt till nytt bankkapital, banker slogs samman och företagen krympte.
Det är denna långvariga japanska sjuka som nu kan hota Europa och USA – om inte räddningspaketen fungerar. Och fungerar räddningspaketen finns det risk för inflationschock och dollarkris. Inte konstigt att börserna är fyllda av fasa.
Anm.1: Döbelnsmedicin. I Johan Ludvig Runebergs berättande dikt Döbeln vid Jutas (ur Fänrik Ståls sägner, 1848-1860) ligger generalen Georg Carl von Döbeln sjuk inför ett hotande slag mot ryssarna i september 1808. Men han måste upp och leda trupperna och begär hjälp av sin läkare: "tänk ut en sats, min herre, som gör mig för i morgon sjufalt värre, men hjälper mig i dag på mina ben!"
Anm. 2: Artikelförfattaren var 1984-2001 finansmarknadsreporter på Svenska Dagbladet.
Artikeln är nummer 2 i en serie. De andra är:
Marknadens välkomna hämnd
De sjuka idealen/krisen (3)
I kniptången/krisen (4)
Hotet från USA/Krisen (5)
Demaskeringen/Krisen (6)
Vägvalet/Krisen (7)
Den goda inflationen/Krisen (8)
Om den amerikanska dollarns historia som bakgrund till dagens kris:
Dollar, guld och Bretton Woods
1 oktober 2008
30 september 2008
Marknadens välkomna hämnd
De hade fel. Igen.
Ändå är det meningslöst och felaktigt att bara hänga ut ett antal giriga bankdirektörer som syndabockar för dagens djupa ekonomiska kris (inte alls bara en ”finanskris” som media påstår). Girigheten har styrt även husköpare, aktiesparare och företagare ända ner till konsumföreståndare och systembolagschefer. Skall det letas syndabockar finns det många att peka ut.
Åtskilliga av oss har anledning att ångerfullt dunka näven mot pannan och utbrista ”mea culpa!” – min skuld! För visst har varje enskild person ansvar för sina ekonomiska beslut! Varför tog jag huslån till 100 procent av fastighetens marknadsvärde i en tid när huspriserna rusat upp i himlen under mer än ett decennium? Varför investerade jag alla mina pengar i Rysslandsfonder trots att alla visste att dessa var extremt riskfyllda? Vanligt bondförnuft kunde ha talat om för oss att ”what goes up will come down”.
Men vi spelade med i casinot, vi lyssnade på finansmusketörernas förföriska locktoner – inte på vår egen nedärvda skepsis och försiktighet. Det är faktiskt inte bara musketörernas fel!
Det är märkligt att nu höra krav på att kunderna skall gå skadeslösa ur eventuella bankfallissemang. I Sverige har staten garanterat sparkontobehållningar upp till 250 000 kronor. Därutöver får bankspararna snällt ställa sig i kön av fordringsägare i ett eventuellt konkursbo. Och huslåntagare som inte kan klara sina räntor och därför måste sälja huset till reapris får stå sitt kast. Det är tufft och beklagligt men inte mer än rätt.
För vad skulle hända om staten garanterade allt vad en sparare satte in på banken? Eller om man kunde låna hur mycket som helst utan hänsyn till plötsliga räntehöjningar? Det skulle frånta bankkunderna allt ansvar; de skulle inte längre bry sig om att ens försöka bedöma finansinstitutets seriositet eller sin egen betalningsförmåga. Och bankerna skulle förstås genast vara beredda att ta större risker med kundernas pengar.
I själva verket är en viktig förklaring till den nu utblommande ekonomiska krisen att bankerna under flera decennier vant sig vid att tro att de hade statens skyddande hand i ryggen. Det har varit en oskriven lag att storbankerna inte fått lov att gå i konkurs – konsekvenserna för den vanliga ekonomin skulle bli alldeles för omfattande.
Med denna ”kunskap” i bakhuvudet har bankledningarna spelat ett fult spel som på ekonomspråk kallas ”moral hazard”, dvs ett omoraliskt risktagande som de aldrig skulle ha gett sig in på om de trott att de skulle få stå för konsekvenserna själva. Alltså om marknaden fått fungera fullt ut!
Men marknaden har inte tillåtits fungera. Politikerna har visserligen ”avreglerat” och privatiserat finansmarknaderna men märkligt nog bara när det gällt vinsterna. De stora förlusterna, katastroferna, har de varit beredda att låta skattebetalarna stå för.
Därför är det fel att nu tala om att dagens kris skulle innebära ett underbetyg för den fria marknaden. Krisen är snarare en följd av att marknaden aldrig varit så fri att den kunnat fungera fullt ut med sitt hämnande Damoklessvärd av felslagna spekulationer.
Men nu har svärdet fått falla. Det är ett gott tecken att Lehman Brothers, en av de stora bankerna som finansmusketörerna trodde var skyddade, tilläts gå i konkurs. Det var den händelsen som spred den förlamande rädslan i finansvärlden; rädslan som nu gör att bankerna inte längre litar på varandra. Ändå tycker de att kunderna skall lita på dem och inte ta ut sina pengar!
Lite ödmjukhet vore klädsamt.
Naturligtvis skall bankkunderna inte ta ut sina pengar från banksystemet. Det skulle framkalla katastrofen. Men de kan mycket väl flytta dem till konton i andra banker så att bankgarantin täcker deras tillgångar. Och finansmusketörerna skall upplysas om att alla misstag inte är ursäktliga. De skall löpa en verklig risk att få ta smällarna själva. Att vissa banker går under är sunt och rätt.
PS: Sedan detta skrevs har statens garanti för sparkonton höjts till 500 000 kronor per person och bank.
Att begrunda: SvD:s läsarfrågor om krisen.
Även Bo Rothsteins artikel på SvD:s Brännpunkt: Nyliberalerna tysta så det dånar.
Artikeln är nummer 1 i en serie. De andra är:
Kapitulationen/krisen (2)
De sjuka idealen/krisen (3)
I kniptången/krisen (4)
Hotet från USA/Krisen (5)
Demaskeringen/Krisen (6)
Vägvalet/Krisen (7)
Den goda inflationen (8)
25 september 2008
Apropå Malmöpolisen
Sverige klarar inte mera
rätt och ordning att försvara.
Ändå måste man förklara
hur allt blir bättre bara
polisen slutar att agera
och låter buset fritt husera!
Vem vill man provocera?
Sedan Malmöpolisen fredagen den 19 september kommenderats att avstå från att ingripa mot skadegörelse och misshandel under en urspårad demonstration, trots att brotten begicks framför polismännens ögon. Avsikten med passiviteten var att undvika att provocera. Se t ex Dagens Nyheter 21 september, Maria Abrahamnssons ledarkommentar i Svenska Dagbladet 22 september och Svenska Dagbladet 23 september.
22 september 2008
Citatet
Verner von Heidenstam (1859-1940), citerad i Kate Bangs bok Övralid (Stockholm, 1946).
Fäder och söner/Albert Speer
Speer skulle så småningom bli Hitlers gåtfulle och effektive rustningsminister. Men på hösten 1933 var han ännu bara en mycket ung, lovande arkitekt som fått några ströuppdrag för nazistpartiet. När den gamla rikskanslerbostaden i Berlin skulle renoveras fick han jobbet.
Hitler var själv djupt engagerad i arbetet och besökte byggplatsen flera gånger. Han visades runt av Speer. En dag vände sig Hitler plötsligt till honom och undrade om han ville komma med på lunch.
Speer blev överraskad och överväldigad. Men också förvirrad; en slev murbruk hade under rundvandringen fallit ner på hans kavaj. Hitler såg hans predikament och ingrep: ”Kom med bara! Det där skall vi klara av!” Han tog med sig den unge arkitekten till sin bostad där de vanliga lunchgästerna redan väntade. Betjänten hämtade fram en av Hitlers egna, mörkblå kavajer. ”Se där, ta på er den så länge!”
Speer hade inte själv lagt märke till det, men Goebbels upptäckte att kavajen pryddes med Hitlers personliga emblem, partiörnen i guld, som ingen annan fick bära. ”Är det inte er kavaj?” frågade han. Innan Speer kom sig för att säga någonting ingrep Hitler: ”Nej, den är min.” Svaret tystade alla invändningar.
Fortsättningen har Albert Speer själv beskrivit: ”Därpå följde jag efter Hitler in i matsalen och satt utvald vid hans sida. Han hade uppenbart fattat tycke för mig.”
Tjugoåtta år gammal, ”utvald vid hans sida” och iklädd Führerns privata kavaj mitt i kretsen av förvånade och avundsjuka partikoryféer. Naturligtvis var frestelsen oemotståndlig.
”Från detta ögonblick förvandlades allt, hela mitt liv blev liksom ständigt laddat med högspänning”, skrev Speer många år senare under sina 20 år i fängelset i Spandau. Han förvånades över hur snabbt han hade övergivit allt som dittills hade varit viktigt: familjen, vandringarna i bergen, de stränga arkitektoniska principerna. ”Jag hade aldrig någon känsla av brytning eller ens av att förråda, utan av befrielse och expansion – som om jag först nu nått fram till det jag verkligen ville.”
Albert Speer var fångad i Führerns personliga magnetfält; han var förförd, flera historiker anser att han i detta ögonblick blev förälskad. Under de följande tolv åren hade Speer sedan ett personligt förhållande till Hitler som ingen annan. Inför sina domare i Nürnberg formulerade han saken: ”Om Hitler hade haft vänner, hade jag varit en av dem.”
Denna urberättelse om Führern och hans arkitekt får ett särskilt djup av Albert Speers personliga historia. Han föddes i Mannheim 1905 i en högborgerlig familj. Fadern var arkitekt liksom farfadern. Mamman kom från en rik köpmanssläkt. Familjen hade ett hus med 14 rum, tjänstefolk, chaufför, två bilar och en kvinnlig, judisk guvernant.
Men den materiella rikedomen motsvarades av ett känslomässigt armod. Den tyske historikern Joachim Fest, som skrivit Speers livshistoria, beskriver fadern som onåbar och modern som högmodigt kylig. Albert var nummer två av tre söner. Han var kroppsligt vek och labil, skyggade för människor och hade en benägenhet att svimma.
Trots den auktoritära familjetraditionen stod fadern för liberala värderingar och föraktade nazisterna. En gång i slutet av 30-talet kom han till huvudstaden för att se sonens måttlösa planer på att göra Berlin till världshuvudstaden Germania. När han betraktat skisserna och den jättelika modellen en stund utbrast han: ”Ni har blivit fullständigt galna!” – och åkte hem.
Modern däremot gick med i nazistpartiet – i hemlighet. I denna familj diskuterade man inte politik.
Publicisten, journalisten och nuvarande pressombudsmannen Yrsa Stenius har i två böcker ägnat sig åt Albert Speer. Hon anser att det fanns ”något tomt, övergivet och opersonligt” i Speers familjemönster och att det skapade en mottaglighet för nazismens auktoritära romantik. Albert fastnade i ett mönster av uthungrat sökande efter yttre bekräftelse; han drevs enligt Stenius ”till att lösa in sitt människovärde ur auktoritetens hand”.
Det blev paradoxalt nog Hitler som erbjöd detta bekräftande människovärde genom att vara den mest närvarande far som Speer någonsin hade.
I fängelset Spandau kom han till slut att inse vad förförelsen innebar. ”Jag tänkte på min egen far. Och hans far. För dem fanns fortfarande alldeles okränkbara värden. De hade inga tvivel om vad som var rätt och orätt, gott och ont. [- - -] Hur murkna måste inte alla estetiska och moraliska normer ha blivit innan Hitler var möjlig.”
Källor och litteratur: Joachim Fest, Speer, Eine Biographie, Berlin 1999; Albert Speer, Tredje riket inifrån, Triumfens tid 1933-1943, Stockholm, sv. 1999; Albert Speer, Dagbok från Spandau, Stockholm, sv. 2005; Gitta Sereny, Albert Speer och sanningen, Stockholm, sv. 1995; Yrsa Stenius, Jag älskar mig. Gåtan Albert Speer, Författarförlaget 1981; Yrsa Stenius, Mannen i mitt liv, Stockholm 1998.
Artikeln är den första i en serie. De andra är:
Germania och judarna/Speer (2)
Teglet från Sachsenhausen/Speer (3)
Vedergällningsvapnet/Speer (4)
På besök i helvetet/Speer (5)
Uppror/Speer (6)
Avsked/Speer (7)
Se också: Massmördare med gott samvete
14 september 2008
Gulag och glömskan/Solzjenitsyn (3)
fångbilarnas dånande motorer, dörren,
den vidriga celldörr som slog igen, och henne,
den gamla kvinnan, som tjöt som ett sårat djur.”
Så skrev den ryska poeten Anna Achmatova om det sovjetiska fångläger- och deportationssystemet, Gulag.
Under den kommunistiska epoken från 1917 till 1991 beräknas bortemot 30 miljoner människor ha passerat igenom detta rättslöshetens och slavarbetets helvete. Omkring 5 miljoner av dem dog.
Än fler dödades i summariska avrättningar, avsiktlig hungersnöd och i det systematiska utplånandet av förhatliga samhällsgrupper. Sammantaget uppskattar modern forskning att kommunismen kostade 23-30 miljoner människor livet i Sovjetunionen.
Anna Achmatova var ångestfyllt rädd för att glömma. I dagens Ryssland sänker sig emellertid tystnaden över Gulag. Människorna vill glömma och ”för den yngre generationen tycks Gulag vara nästan ointressant”. Det skriver Gudrun Persson, doktor i historia vid London School of Economics, i sin bok Gulag (SNS, 2005).
I Sverige har föreställningarna om lägren alltid varit vaga och förvirrade. 90 procent av ungdomar mellan 15 och 25 år känner idag inte ens till Gulag. Även var femte lärare på gymnasienivå har oklara föreställningar om den kommunistiska fångindustrin.
Samtidigt har emellertid 95 procent av samma ungdomsgrupp fullt klart för sig vad Auschwitz var. Skillnaden illustrerar svenskarnas böjelse att värdera nazism och kommunism olika.
Att ta avstånd från nazismen är för de allra flesta självklart och okontroversiellt. Att vara kritisk mot kommunismen är en helt annan sak. Det visade Demoskops undersökning från 2007 tydligt. I den dömde 74 procent av ungdomarna helt ut nazismen medan bara 19 procent var lika negativa till kommunismen.
Ungdomarnas överslätande inställning har en motsvarighet hos en del äldre som hävdar att Sovjetledarna var idealister med god vilja och att deras brott var försvarliga eller åtminstone mindre allvarliga än nazisternas. De försöker därmed urskulda sina egna vänsterförvillelser från 1970-talet.
Därför väcker en rad fakta i Gudrun Perssons bok fortfarande protester och förnekelse, inte bara hos de medvetet blundande, utan också bland människor som betraktar sig som genomtänkta och pålästa.
Många inbillar sig t ex att terrorn var ett stalinistiskt påfund som uppstod och försvann med Stalin, ett beklagligt men marginellt misstag under en i övrigt framgångsrik epok av kommunistisk politik.
I själva verket var etnisk rensning och utrotning redan med Lenin som ledare en aktiv del av bolsjevikernas politik. Gudrun Persson skriver: ”Moderna studier avslöjar hur systematisk förföljelsen var av stora delar av befolkningen redan från bolsjevikernas maktövertagande i oktober 1917 och hur terrorn redan från början användes metodiskt för att kontrollera och skrämma befolkningen.”
Antalet fångar i Gulag nådde sin topp 1953, det år Stalin dog. Då fanns det över fem miljoner människor i läger eller specialkolonier. Men läger fanns kvar ända till Sovjetunionens allra sista år. Lägret Perm 36 stängdes inte förrän 1988 under Gorbatjovs ledarskap.
Lägersystemet var dessutom en central del av den kommunistiska planekonomin. Forskarna talar idag om ett ”lägerindustriellt komplex” vid sidan om det ”militärindustriella komplexet”. En stor del av den samlade arbetsinsatsen i arbetarklassens Sovjetunion var alltså att jämställa med slavarbete. Under vissa perioder uppsattes till och med centrala mål för hur många människor i olika regioner som skulle arresteras – oberoende av påstådda brott.
Det ledde till att lägren faktiskt inte dominerades av de politiska fångarna, som var dömda för ”kontrarevolutionär verksamhet”. Deras antal uppgick till 25-30 procent av lägerpopulationen. Av resten var de allra flesta ”vanliga medborgare som dömts för att de påstods tillhöra någon särskilt förhatlig samhällsgrupp”.
Trots denna obegränsade tillgång till billig arbetskraft har det visat sig att Gulagsystemet aldrig var lönsamt, ja, det lyckades inte ens bära sina egna kostnader.
Den moderna forskningen har givit Aleksandr Solzjenitsyn rätt på två väsentliga punkter: den kommunistiska brutaliteten var inte alls bara någon beklaglig fortsättning av en rysk tradition, som vissa ursäktande försökte hävda. Tvärtom! ”Med bolsjevikerna följde en systematisk terror och hänsynslöshet som saknade varje motstycke i tsarernas Ryssland.”
Och: under åren av västlig avspänningspolitik mot Sovjetunionen på 1970-talet ökade antalet fångar i Gulag. Der var precis vad Solzjenitsyn hade varnat för.
Källor och litteratur: Gudrun Persson, Gulag, SNS 2005; Att tro men inte veta, en undersökning om svenska skolungdomars kunskaper och värderingar om kommunismen, nutidshistorien och vårt närområde kring Östersjön, Föreningen för upplysning om kommunismen och Demoskop, 2007; Anders Lange, En undersökning om lärares erfarenheter av och uppfattningar kring undervisning om Förintelsen, Forum för levande historia, 2008.
Anm.: Alla direkta citat i artikeln härstammar från Gudrun Perssons bok.
Artikeln är nummer 3 i en serie. De andra är:
Västerlandets svaghet/Solzjenitsyn
Demokratins svaghet/Solzjenitsyn (2)
Om tyskarnas sätt att hantera minnet av nazitiden:
Tyskarna och Auschwitz
9 september 2008
Citatet
Winston Churchill i parlamentet den 11 november 1947
Demokratins svaghet/Solzjenitsyn (2)
Allt detta fick den ryske författaren och nobelpristagaren Aleksandr Solzjenitsyn vara med om. Han kritiserade på 1970-talet inte bara västerlandets sk avspänningspolitik gentemot det kommunistiska Sovjetunionen (se förra artikeln); han riktade sin vassa penna även mot västs allra heligaste, den självgoda föreställningen om demokratin som högsta sanning och rättvisa.
Ja, vad är det egentligen för rättvisa med ett system där en regering med stöd av 51 procent av de röstande år efter år kan strunta i de 49 procenten? Är det verkligen folkets vilja som kommer till uttryck när några få röster i parlamentet, ibland en enda, kan tippa över majoriteten och avgöra stora frågor med djupgående konsekvenser för generationer?
Sådana perioder har funnits både i Storbritannien, Tyskland och Sverige. Solzjenitsyn hade inga höga tankar om den sortens demokrati.
Han påminde också om att demokratins legitimitet bygger på aktiva väljare. Ingen nation tjänas ”när halva väljarkåren är så desillusionerad att den stannar hemma från vallokalerna”, skrev han i boken Västerlandets misstag (sv. 1981). I länder med dåligt valdeltagande, t ex USA, kan en president bli vald trots att han bara har aktivt stöd av 20-25 procent av de röstberättigade medborgarna. Folkets vilja?
På några punkter klingar Solzjenitsyns kritik från 1970-talet häpnadsväckande aktuell: ”Jag kan inte till demokratins dygder räkna dess oförmåga gentemot terrorister, dess oförmåga att hindra tillväxten av organiserad brottslighet, eller att kontrollera obegränsat kapitalistiskt profiterande på den allmänna moralens bekostnad.”
Den gången handlade det inte om militanta islamister utan om simpel vänsterterror i form av t ex Röda Armé-fraktionen i Västtyskland och Italien. Men demokratins fumliga handlag med hoten mot dess egna fundament känner man lätt igen.
Solzjenitsyn tyckte sig se att demokratierna hade en tendens att i naiv välvilja vika sig för diktaturer och sälja ut sina grundläggande värden i omoraliska kompromisser. Västdemokratierna valde t ex att efter andra världskriget överlämna mängder av ryska soldater, som utan att vara nazister hade stridit mot sovjetdiktaturen på tysk sida, till Stalin. ”Så offrades hundratusentals av dessa ryssar och kosacker, tatarer och folk från Kaukasus; de tilläts inte ens kapitulera inför amerikanerna utan överlämnades till Sovjetunionen, för att där möta hämnd och avrättning”, skrev han bittert anklagande.
Dessa händelser hamnade i väst mycket snart i skymundan och glömdes bort av de självrättfärdiga ”demokratiska” segrarmakterna.
Svaga demokratier hade dessutom fyra gånger i historien givit upphov till totalitära system, påpekade Solzjenitsyn. Det tydligaste exemplet var förstås den tyska Weimarrepubliken som banade vägen för nazidiktaturen. Men förhållandet var detsamma med den italienska republiken som ledde till fascismen samt med Chiang Kai-sheks Kina som föll samman inför Mao Zedongs kommunister.
Solzjenitsyns främsta exempel är den egna, ryska februarirevolutionen, som efter tsarens fall i mars 1917 ledde till den kortlivade ”demokratiska” regimen under Alexandr Karenskij. Det var Karenskijs svaghet som gjorde det möjligt för kommunisterna att genomföra sin oktoberkupp 1917, menade Solzjenitsyn.
Demokrati är alltså inte någon garanti mot totalitarism.
Därmed var demokratin för Solzjenitsyn inte heller något självklart alternativ för Ryssland, i varje fall inte på länge. Ryssland borde i stället välja ”den långsamma och mjuka vägen via ett auktoritärt system” och inte hoppa från ”totalitarismens isiga klippa” direkt in i demokratin.
Skälet för denna omväg var enkelt: det oförberedda ryska folket skulle inte klara ett så radikalt brott med det förflutna, det skulle bara ”krossas till anarkistiskt mos”. Att nå en sann demokrati i Ryssland skulle ta 150 till 200 år av ”yttre fred och tålmodig koncentration på inre problem”, förutspådde han.
Under denna tid av nationell inre läkning borde Ryssland tillåta de folk som så önskade att lämna unionen. Det var ett förslag som idag, 30 år senare, med bittra konflikter och krig i Kaukasus, har fått en ny, ödesdiger innebörd.
Solzjenitsyn var ingen demokrat. Ändå har hans resonemang tydliga poänger som understryker vår nutida ovana att alls tala om demokratins svaga sidor. Och det är i sig en av demokratins verkligt svaga sidor.
Källor och litteratur: Alexandr Solzjenitsyn, Västerlandets misstag, sv. Stockholm 1981; Alexandr Solzjenitsyn, Warning to the West, New York 1975.
Fakta om Solzjenitsyns liv: se förra artikeln Västerlandets svaghet/Solzjenitsyn
Se även: Gulag och glömskan/Solzjenitsyn (3)
1 september 2008
31 augusti 2008
Västerlandets svaghet/Solzjenitsyn
I väst har många levt i föreställningen att Ryssland var på rätt väg, att Putin lagt de forna aggressiva avsikterna på hyllan för att utveckla fredligt samarbete och ekonomisk integration. Men så var det tydligen inte.
Händelserna har väckt minnen från 1970-talets sk avspänningspolitik. Rädslan för kärnvapenkrig drev då fram en ängslig underdånighet för den kommunistiska stormakten. Den brittiske filosofen Bertrand Russell hade präglat uttrycket ”Hellre röd än död!”, som fick ett förödande genomslag i den politiska debatten. Väst skulle avstå från att kritisera Sovjetunionen för att undvika konfrontation och krigsfara.
Mot detta protesterade den ryske författaren och nobelpristagaren Aleksandr Solzjenitsyn (1918-2008). Han var kommunismens svurne fiende. Åtta år satt han i sovjetiska fångläger och sedan var han förvisad till Sibirien i tre år för sina åsikters skull. I sin bok Gulagarkipelagen avslöjade han det gigantiska sovjetiska lägersystemet för en bred allmänhet. Boken hade smugglats ut ur Sovjetunionen och Solzjenitsyn landsförvisades samma år, 1974.
Under sommaren 1975 gjorde han en föreläsningsturné i USA inbjuden av den amerikanska fackföreningsrörelsen AFL-CIO. Ett återkommande tema i de hetsiga anförandena var att avspänningspolitiken mellan väst och öst var ett svek mot de förtryckta miljonerna i Sovjetunionen.
När kritiken mot Sovjetsystemet tystnade kunde den kommunistiska repressionen i lugn och ro skärpas, menade han. Samtidigt som avspänningspolitiken introducerades minskades matransonerna till de redan svältande i Gulaglägren.
Under Solzjenitsyns rundresa i USA kunde man i TV följa hur en amerikansk och en sovjetisk farkost dockade i rymden. Det var ett resultat av ett alltmera omfattande tekniskt samarbete mellan stormakterna. Solzjenitsyn påminde om att även tekniköverföringen från väst till öst användes i förtryckarsystemet.
Vid samma tid förbereddes den tredje Europeiska säkerhetskonferensen i Helsingfors (augusti 1975). Den skulle bli den dittills största framgången för avspänningspolitiken. Men Solzjenitsyn misstrodde den mycket hyllade sk Helsingforsandan. Han förklarade: ”Vad som för er förefaller att vara ett mildare klimat är för oss [i Sovjetunionen] en förstärkning av totalitarismen.”
Solzjenitsyn var övertygad om att kommunismen eftersträvade världsherravälde och frihetens undergång. Därför var det för honom ”omöjligt att samexistera med kommunismen på samma planet. Antingen kommer den att spridas som cancer, och förgöra mänskligheten, eller också måste mänskligheten göra sig fri från kommunismen”.
Detta ville västvärlden inte se. Den höll på att bli en värld utan vilja som gradvis förstelnade inför den fara som hotade, ansåg han. Och defaitismens predikant Bertrand Russell fick svar på tal: ”Varför sade han inte att det vore bättre att vara brun än död? Det finns ingen skillnad!” Men i väst härskade föreställningen att kommunismen var finare och bättre än nazismen. Antikommunister betraktades rent av på 70-talet som en sorts fascister. För den ryske fd lägerfången var det moraliska perspektivet ett helt annat: Bättre död än skurk!
Många uppfattade hans agiterande tal som uppmaningar till väst att föra en aggressiv politik mot Sovjetunionen med avsikt att störta dess kommunistiska regim. Så gjorde även den amerikanske utrikesministern Henry Kissinger, som därför rådde sin president, Gerald Ford, att inte ta emot Solzjenitsyn i Vita huset. Det blev en smärre skandal och Kissinger kritiserades för att vara rädd för att stöta sig med de sovjetiska ledarna.
Ville Solzjenitsyn ha krig? Han förnekade det även om hans ordval ofta var nog så krigiska. Däremot ville han ha ett slags ekonomisk bojkott. USA borde sluta sälja varor till Sovjetunionen. De fördelaktiga lånen och tekniksamarbetet borde stoppas. Om nu Sovjetunionen var så stark som kommunistledarna själva påstod, så låt den då stå på egna ben i 10–15 år, så får vi se hur det går, resonerade Solzjenitsyn.
Själv var han övertygad om att en sådan bojkott skulle tvinga Sovjetunionen att nedrusta och ge upp rymdsatsningarna för att i stället kunna föda och klä befolkningen. Det skulle framtvinga en avspänning inom landet, ansåg han.
En tuff attityd från väst skulle alltså få Sovjetunionens förtryckarsystem att vittra sönder inifrån. En tanke som inte låg särskilt långt från vad som verkligen kom att hända med Ronald Reagan som amerikansk president. Men dit var det ännu ett antal år.
Källor och litteratur: Alexandr Solzjenitsyn, Warning to the West, New York, 1975; Alexandr Solzjenitsyn, Västerlandets misstag, Stockholm, 1981. Artikel i Dagens Nyheter den 18 juli 1975, rubrik: ”Avspänning kommer före Solsjenitsyn” (om Solzjenitsyns väntade besök i Vita huset som ställdes in efter Kissingers ingripande). Aftonbladet skildrade samma händelse den 20 juli 1975, rubrik: ”Solsjenitsyns Sovjet-hat blev för mycket för Kissinger.”
Allmänt om Solzjenitsyn (dock före händelserna som skildras i denna artikel): Hans Björkegren, Alexander Solsjenitsyn, Biografi och dokument, Stockholm 1972.
Några fakta ur Solzjenitsyns liv: Född 11 december 1918. Fadern omkom vid en olycka ett halvår innan Alexandr föddes. Mamman var dotter till en förmögen jordägare. Familjens tillgångar konfiskerades vid revolutionen. Alexandr växte upp under enkla förhållanden tillsammans med sin mamma i Rostov vid Don. Studerade matematik och fysik. Artillerikapten under kriget. Fängslad 1945 för några kritiska ord om Stalin i ett brev. Elva år i Sovjetunionens lägersystem. Under det politiska tövädret i landet i början av 60-talet kunde han publicera kortromanen En dag i Ivan Denisovitjs liv, som handlade om lägertillvaron. Cancerkliniken och Den första kretsen kom båda 1968, till en början enbart i utlandet. Uteslöts ur författarförbundet. Nobelpriset i litteratur 1970. Gulagarkipelagen I-III smugglades till väst. Solzjenitsyn landsförvisades 1974. Fyra romaner under samlingsnamnet Det röda hjulet handlar om åren före revolutionen 1918. De skrevs 1971-1993. 1994 återvände Solzjenitsyn till Ryssland. Död 3 augusti 2008 i Moskva. Putin var närvarande vid Solzjenitsyns begravning.
Stavningen: Aleksandr Solzjenitsyn stavas enligt Nationalencyklopedin just så. På 70-talet dock Alexander Solsjenitsyn (t ex av Hans Björkegren och i tidningsreportagen).
Till diskussionen: EU diskuterar Georgienkrisen, SvD 1.9.08
Se också: Demokratins svaghet/Solzjenitsyn (2)
Gulag och glömskan/Solzjenitsyn (3)
Om parallellen till Hitlers inmarsch i tjeckiska Sudetlandet 1938: Sudettyskarna och katastrofen.
1 augusti 2008
24 juli 2008
De (o)lyckliga danskarna
För många svenskar är det därför klart störande att få höra att danskarna är världens lyckligaste folk. Ja, år efter år toppar de faktiskt den internationella lycklighetsligan som publiceras av University of Michigan. Så också i år. Sverige kommer först på 14:e plats efter länder som Colombia, Irland, Holland och Österrike.
Varför är då danskarna så lyckliga? Enligt undersökningsledaren Ronald Inglehart beror det på ”de toleranta sociala normerna och det demokratiska politiska systemet” som kännetecknar Danmark. Tolerans och demokrati präglar också Island, Schweiz, Holland och Kanada, som alla hör till de tio lyckligaste länderna i världen.
Man kan notera att förutom Danmark åtminstone även Schweiz och Holland är länder med starka sociala och politiska spänningar kring frågorna om invandring, muslimer och integration. Men detta påverkar tydligen inte befolkningens upplevelse av lycka på något negativt sätt.
Trots spänningarna har toleransen mot etniska minoriteter generellt sett ökat dramatiskt i utvecklade länder, anser Inglehart. Samtidigt har män och kvinnor blivit mer jämställda. Därmed har människorna fått större möjlighet att välja hur de vill leva sina liv, vilket är avgörande för deras upplevelse av lycka. För denna valfrihet är toleransen t o m viktigare än den ekonomiska tillväxten, enligt Ronald Inglehart.
Allt större tolerans gör danskarna lyckliga. Det är en uppfattning som är svår att förena med den mörka svenska mediebilden av Danmark som ett näste för inskränkt nationalism och hårdhjärtad invandringspolitik.
Men lycka är ett komplicerat begrepp som inte utesluter motsatser. Häromveckan gick jag in i en bokhandel i Aalborg på Jylland och frågade vad danskarna läser och debatterar just nu. Bokhandlaren satte genast en bok av Morten Albæk i min hand, Nedslag – mellem det vi siger, og det vi gør, Gyldendal, 2008.
Morten Albæk är i 30-årsåldern, utbildad i historia och filosofi. Han debatterar etik, utbildning och existentiella frågor i Berlingske Tidende. Enligt Albæk är danskarna knappast något lyckligt folk. Men inte på grund av något förbittrat hat mot invandrare. Däremot håller man på att stressa ihjäl sig. En fjärdedel av all sjukfrånvaro i Danmark är stressrelaterad. Det leder till försämrad livskvalitet för många tusen människor.
Stressen beror emellertid inte på att man arbetar fler timmar än förr i tiden. Männen arbetar visserligen mer i hemmet men i stället mindre på jobbet; för kvinnorna är det tvärtom. Den samlade arbetstiden, alltså lönearbete plus hemarbete, är därmed i stort sett densamma som den var för far- och morföräldrarna. Dessutom arbetar idag män och kvinnor i stort sett lika mycket.
Enligt Albæk beror stressen i stället på en skriande motsättning mellan egna förväntningar på framgång i arbetslivet och den tid och arbetsinsats som man faktiskt ägnar sitt yrkesarbete. Många välutbildade medelklassdanskar inbillar sig att de både kan göra karriär och varje dag vara ”16 timmar därhemma med barnen på armen och förklädet kring livet”. Stressen kommer helt enkelt från bristande självkännedom och oförmåga att prioritera, slår Albæk fast.
Han uppmanar sina landsmän till kritisk självrannsakan. Man kan inte få allt här i världen, man måste ställa något åt sidan för att nå det mål som man värderar högst. För det finns inga genvägar till framgång, vare sig i privat- eller arbetslivet. Det krävs hela tiden hårt arbete och medveten planläggning och prioritering.
Vägrar man se denna enkla sanning i vitögat leder det till komplikationer, man får inte livet att gå ihop. Följaktligen konsumerar detta lyckliga folk antidepressiva läkemedel mer än någonsin. År 2006 behandlades 273 311 personer med ”lykkepiller”, 60 000 fler än fyra år tidigare. Och flera läkare vittnar om att det egentligen inte handlar om depressioner i vanlig mening utan om den ångest som spirar just ur orealistiska föreställningar och oförmåga att göra rimliga val i livet; den unga danska generationen vill ha allt genast och helst gratis.
Så världens lyckligaste folk har också problem. Kanske dock inte i första hand av det slag som våra svenska medier försöker få oss att tro. Den som inbillar sig att Danmark bara består av Pia Kjærsgaard & Co har helt enkelt tappat kontakten med vårt nordiska grannfolk. I stället borde vi knyta an till den bredare danska debatten om hur ett lyckligt folk har hamnat i en stressepidemi och fråga oss hur det står till med vår egen självinsikt.
Källor: Morten Albæk, Nedslag – mellem det vi siger, og det vi gør, Gyldendal, 2008; Happiness is rising around the world, University of Michigan, 20 juni 2008; Happiness chart, Subjective well-being in 97 countries based on reported happiness and life satisfaction, equally weighted. World Value Survey. World Database of Happiness.
Anm.1: Undersökningarna om hur lyckliga människor är har pågått i 26 år och mer än 350 000 personer har tillfrågats. De har fått två frågor: Om du ser allt sammanvägt, skulle du säga att du är mycket lycklig, ganska lycklig, inte särskilt lycklig eller inte lycklig alls? Och: Om du tar in allt i beräkningen, hur nöjd är du då med ditt liv som helhet för närvarande? Svaren visar att allt fler människor säger sig vara mycket lyckliga. Minst lycklig är man i Zimbabwe. Hela listan finns på länken Happiness chart ovan.
Anm.2: Den som vill se ett exempel på svensk ensidighet när det gäller Danmark kan läsa Olle Svennings artikel i Aftonbladet den 15 januari 2006 där han bland annat påstår att ”vårt lilla grannland är Västeuropas mest fördomsfulla, bigotta och inskränkta nation”. Det är en bjärt kontrast till undersökningarna från University of Michigan som hävdar att Danmark på grund av sin tolerans och demokrati är världens lyckligaste land.
11 juli 2008
Tyskarna och Auschwitz
Men det han hade att säga skapade snarare strid och splittring än fred och enhet i det tyska samhället. Martin Walser talade om tyskarna och Auschwitz, om den oförgängliga skam som varje dag framhölls för det tyska folket. Och han ställde sig på sina anklagade landsmäns sida.
Han konstaterade att medierna rutinmässigt skuldbelade Tyskland genom att ständigt visa de förfärliga bilderna från koncentrationslägren. Och han erkände: ”Från de hemskaste filmsekvenserna […] har jag säkert tjugo gånger vänt undan blicken. Ingen seriös människa förnekar Auschwitz […] men när medierna varje dag håller fram denna förgångna tid för mig, märker jag att något i mig värjer sig mot denna ihållande uppvisning av vår skam.”
Walser tyckte sig också se att avsikten med mediekampanjen egentligen inte var att hålla minnet av brotten levande. Snarare användes Auschwitz som verktyg för andra, samtida, politiska mål. Tyska (vänster-)intellektuella hade t ex hänvisat till Auschwitz för att rättfärdiga Tysklands delning. De insinuerade att återföreningen skulle möjliggöra ett nytt Auschwitz.
Walser tog avstånd från användningen av Auschwitz som medel för att uppfostra det tyska folket: ”Auschwitz lämpar sig inte som rutinmässigt hot, ett ständigt användbart medel att skrämmas med eller som moralklubba och inte heller som obligatoriskt program. Vad som åstadkoms genom ritualisering är av samma kvalitet som läpparnas bekännelse.”
Resonemanget ledde fram till en dräpande kritik av planerna på ett Holocaust-minnesmärke i centrala Berlin. I detta minnesmärke kan eftervärlden en gång se ”vad människor inrättade som kände sig ansvariga för andras samvete”, sade han och kallade hela projektet för en mardröm och en ”monumentalisering av skammen”.
Den framträdande tyske historikern Heinrich August Winkler hade också varit kritisk. Han tyckte att minnesmärket uttryckte en ”negativ nationalism”, alltså ett slags antites till den nationalism som en gång varit grogrund för nazismen. Walser höll med och sade att denna negativa nationalism inte var ett dugg bättre än sin motsats. En oerhörd anklagelse.
Reaktionerna i Paulskyrkan blev entusiastiska. Walser hyllades med stående ovationer. Men en person, en nyckelperson, förblev demonstrativt sittande utan att applådera, Ignaz Bubis, ordförande för de tyska judarnas centralråd.
Dagen efter talet anklagade han Walser för att vara ”en intellektuell mordbrännare” och ”latent antisemit”. Bubis hade fått uppfattningen att Walser ville sätta punkt för debatten om Tysklands nazistiska förflutna, vilket Walser själv förnekade.
Den judiske författaren Elie Wiesel, som hade överlevt Buchenwald och fått Nobels fredspris 1986, skrev ett öppet brev till Walser. Han anklagade honom för att öppna dörren för mörka krafter som skulle vilja ”vända bladet, sätta andra prioriteter, kort sagt glömma”.
”Ni förstår säkert faran som ligger i varje försök att sätta minnets noggrannhet ifråga. Tror ni inte att man pendlar mellan lögn och ärelöshet när man utplånar det förgångna?” undrade Wiesel och fortsatte: ”Ni är en mycket läst författare som man lyssnar till. Säg då era läsare att till ett värdigt liv hör att man bevarar minnet.”
Tio år efter denna bittra debatt är Holocaust-minnesmärket på plats i Berlins hjärta. För många, särskilt äldre, är det fortfarande en irriterande ”monumentalisering av skammen”. Andra, särskilt ledande politiker, påstår att det i stället är ett monument över tyskarnas förmåga att acceptera sin historias mörka sidor. Auschwitz har för dessa politiker rentav blivit en positiv del av den tyska nationella identiteten.
Båda synsätten har en tydlig prägel av det som Martin Walser kritiserade mest: att Auschwitz används som verktyg för att nå inhemska, politiska mål.
Den än idag pågående mediekampanjen har bidragit till att nazitiden behållit både sin laddning och sin lockelse. När Hitler nyligen återkom till Berlin som vaxdocka hos Madame Tussauds, högg en upprörd besökare redan första dagen av hans huvud.
Samtidigt frågar turisterna efter Hitlers bunker. Länge försökte myndigheterna dölja var den låg. Men nu har de givit upp och satt upp en informationstavla på platsen helt nära Holocaust-minnesmärket.
Ritualiserat eller inte, minnet av Auschwitz består. Men av Martin Walsers tal från 1998 finns inget spår i den annars så utförliga minnesutställningen i Paulskyrkan i Frankfurt.
2 juli 2008
Martin Modéus svarar om helighet
Helighet är helt klart ett engagerande ämne – och bra är det. När jag läser Johan Selanders och Ami Lönnroths inlägg så tror nog jag i varje fall att vi med olika terminologi kämpar för ungefär samma sak. Nämligen för möjligheten och rätten för människan att få komma i kontakt med tillvarons djupskikt, med Gud, med den helige, med det som med rätta förtjänar att kallas heligt.
Vid föredraget som Johan Selander hänvisar till var det just detta som var mitt ärende. Inte att försöka mota bort det heliga ur världen och livet utan tvärt om, att rensa undan allt det bråte som vi kallar för heligt i stället för det heliga. Förytligande och anpassning är verkligen det sista jag skulle plädera för. Låt tillvaron fyllas av helighet, för det behöver vi mer av.
Detta som jag kallar det helgade är de medel som vi använder för att skapa det avskilda rum där vi kan möta den helige. Här finns de avskilda rummen, den vackra konsten, den stämningsfulla musiken etc. Inga serpentiner – de hör hemma i helt andra sammanhang.
Det helgade är något gott. Det är vårt redskap, högst mänskliga sätt att röja gläntor och utrymme i vardagen där vår uppmärksamhet skärps. I alla religioner och alla tider har man skapat sammanhang som genom sin fysiska gestaltning underlättat vår bön och vårt möte med det heliga/den helige. Men på den helgade platsen är inte Gud mer närvarande än på alla platser. Poängen med den helgade platsen är att den hjälper mig att vara mer närvarande, i kvalitativ bemärkelse.
Vad jag tror vi måste vara mer uppmärksamma på är att det finns en risk att blanda ihop det heliga och det helgade. I min föreställningsvärld är det detta som sker när vi – på olika sätt i olika tidsåldrar och kulturer – ägnar oss åt avgudadyrkan. Om en typ av trivialisering av livet handlar om att mota bort det heliga och ägna sig åt materialism i olika former så handlar en annan form av trivialisering av om att ägna sig åt kyrkligt bråte och interna kyrkoangelägenheter i stället för att stanna i bön inför Gud, den helige. I auktoritära religiösa sammanhang är det dessutom en vanlig strategi att försöka identifiera sitt ledarskap med den helige/det heliga för att skaffa sig auktoritet bortom det mänskliga.
Allt är inte guld som glimmar och allt är inte heligt som försetts med den etiketten. Det som är karakteristiskt för det heliga – tror jag – är att det utgår från Gud, den helige. Det är när vi kommer i kontakt med detta som vår vördnad väcks, som det mänskliga talandet och tyckandet tystnar. Och så ska det vara.
Därför kan vi mycket väl tala om människans helighet och skapelsens helighet – för det utgår från Gud. Men när vi pekar ut somliga människor som heligare än andra eller somliga platser som heligare än andra, då vill jag inte vara med längre. Då säger jag: det är bara Gud som är helig. Aldrig kan vi människor förfoga över heligheten.
Men helga gärna en plats så att den hjälper oss att möta Gud, den helige. Helga gärna många platser i det fysiska rummet och i det egna inre livet, för världen behöver mer helighet.
Tidigare artiklar i serien:
Helighet och serpentiner
Ami Lönnroth om helighet
Den avvisade heligheten
Under Comments nedan har jag svarat på detta inlägg.
1 juli 2008
28 juni 2008
The Dollar Connection
Sedan år 2000 är dollarn inne i en ny period av försvagning. Kursen har fallit från 1,21 euro per dollar till 0,63 euro. Det är 48 procent.
Bakgrunden är i princip densamma som under dollarkriserna på 1960- och 1970-talen (se tre tidigare artiklar om dollarns historia). Eftersom centralbankerna världen över är beredda att hålla dollar som viktigaste valuta i sina valutareserver, kan USA leva över sina tillgångar, importera mer än vad man exporterar och låta Europa och Asien finansiera sin överkonsumtion – och Irakkriget. Eller enklare uttryckt: USA kan som enda land i världen betala för sig överallt med sin egen valuta.
”Världens uppblåsta valutareserver är packade med dollartillgångar som förlorar i värde”, skrev tidskriften The Economist i december. Dessa valutareserver har sedan sekelskiftet nästan trefaldigats. Och för varje dollar som centralbankerna växlar in måste de ge ut egen valuta. Det bidrar till att den inhemska penningmängden i europeiska och asiatiska länder ökar mycket snabbare än produktionen av varor och tjänster. Inflationen drivs på.
Tydligast är detta samband i de oljerika staterna i Mellanöstern som kopplat sin egen valuta till dollarn. Eftersom oljan handlas i dollar har dessa stater tvingats ackumulera dollar i ofantlig omfattning. Nu går följaktligen en kraftig inflationsvåg över den oljerika arabvärlden.
Ju svagare dollarn har blivit desto mer har oljeexportörerna höjt priset på oljan för att kompensera sig. Dollarraset svarade för en tredjedel av prisuppgången på olja under åren 2003–2007. Det har den amerikanska centralbankens lokalkontor i Dallas räknat ut (länk).
Allt hänger ihop: De stigande oljepriserna tenderar förstås att försämra det oljeimporterande USA:s handelsbalans, vilket i sin tur skapar nya utflöden av inflationsdrivande dollar över världen.
Inte att undra över att dollarns värde sjunker. Ja, vem vill egentligen ha dollar? Det är ju en tillgång vars värde förväntas fortsätta att falla. Enligt valutaexperten Stephen Jen i den amerikanska banken Morgan Stanley är därför den spekulativa försäljningen av dollar nära ”all-time high” (Jen citeras i Economist, 1 dec. 2007).
Redan har världens centralbanker gjort stora förluster på sina dollartillgångar. Kan de skydda sig? Sedan 1999 finns det ett alternativ till dollarn: euron. Men om många centralbanker skulle lämna dollarn på en gång, skulle det utlösa en dramatisk kris. Inte minst centralbankerna själva, t ex den kinesiska och den japanska, skulle drabbas hårt. Därför har överväxlingen till euro hittills gått långsamt och försiktigt.
Idag består valutareserverna av 25 procent euro och 65 procent dollar. Då är inte Kina och Mellanöstern medräknade; med dem inkluderade är dollarandelen antagligen ännu större.
Volvo Personvagnar i Göteborg och Olofström säljer en stor del av sin produktion i USA och får alltså betalt i en allt svagare dollar. I media gissar man att Volvo behöver en dollarkurs på 7,50 kronor för att alls tjäna några pengar i USA. Idag ligger kursen kring 6 kronor.
Problemen är likartade för den europeiska flygplanstillverkaren Airbus som planerar att göra sig av med 10 000 anställda i Europa. För varje cent som dollarn försvagas mot euron förlorar Airbus 100 miljoner euro. Sedan augusti 2007 har dollarn tappat 20 cent och Airbus förlorat intäkter på 2 miljarder euro.
För både Volvo och Airbus gäller det att förlägga åtminstone en del av sin produktion till USA. Då får de inte bara intäkter utan också kostnader i dollar och skyddas därmed bättre för dollarraset. Det är häpnadsväckande att ingen på allvar ställer frågan varför Volvo inte redan för flera år sedan lagt mer produktion i USA eller åtminstone köpt fler insatsvaror därifrån.
Vad är då utsikterna för dollarn? För att stärka den skulle räntan behöva höjas i USA och sänkas i EU. Det ser för närvarande ut att bli tvärtom.
I USA är centralbanken Federal Reserve mer förskräckt över konjunkturavmattningen och finanskrisen än över den svaga dollarn. Ja, amerikanerna har egentligen inget intresse alls av att stärka dollarn. En stärkning skulle bromsa den amerikanska ekonomin än mera, handelsbalansen skulle försämras och arbetslösheten öka.
I Europa fokuserar centralbankerna allt mera på den snabbt tilltagande inflationen. Att i ett sådant läge sänka räntorna för att stärka dollarn är en svårsåld politik. Tvärtom har den Europeiska centralbanken, ECB, i Frankfurt signalerat att man är beredd att höja räntan. Det kommer, allt annat lika, att stärka euron än mer, dvs dollarn får en ny skjuts utför.
Så de anställda vid Volvo i Göteborg och Olofström sitter sannolikt fast i den internationella valutavärldens spindelnät av politik och egenintresse.
Källor: Losing faith in the greenback och The panic about the dollar, The Economist, 1 dec. 2007; Dollar slide: Is the Gulf ready to cut loose?, The Middle East, december 2007; Ende eines Zeitalters, Der Spiegel 48/2007, Öl und Euro im Tandem auf Höchstniveau, Frankfurter Allgemeine Zeitung 10 april 2008, Inflation treibt den Euro auf neue Hochs, Frankfurter Allgemeine Zeitung 16 april 2008, Der Euro steigt erstmals über 1,60 Dollar, Frankfurter Allgemeine Zeitung 22 april 2008. Statistics, European Central Bank, Frankfurt, april 2008. European Central Bank, Eurosystem, diagram: http://www.ecb.int/stats/exchange/eurofxref/html/eurofxref-graph-usd.en.html
Federal Reserve Bank of Dallas, länk till artikel om bl a dollarns påverkan på oljepriset: http://www.dallasfed.org/research/eclett/2008/el0805.html
Anm. Artikelförfattaren var 1984-2001 finansmarknadsreporter på Svenska Dagbladet.
Bilden: European Central Bank med eurosymbolen i Frankfurt am Main.
Artikeln är nummer 4 i en serie. De andra är:
Dollar, guld och Bretton Woods (1)
En dollar god som guld (2)
Den största dollarkuppen (3)
2 juni 2008
Skörden från 1968
Trots att jämställdhetsfrågorna inte alls hade någon framträdande plats i debatter och demonstrationer just 1968, var det tydligen kvinnornas krav som var vänstervågens starkaste kraft och som på sikt förändrade samhället på djupet.
Men frågan är vari denna förändring egentligen består. Något nytt partipolitiskt landskap förmådde vänstervågen aldrig skapa. Inget nytt parti som kunde föra de revolutionäras talan lyckades ta sig in i riksdagen. Valet 1968 innebar tvärtom en kraftig försvagning av Vänsterpartiet kommunisterna, från 5,2 procent av rösterna i valet 1964 till 3,0 procent.
Inte förrän 2005 kunde det bildas ett självständigt feministiskt parti, Feministiskt initiativ (Fi). Det är betecknande att Fi inte lyckades ta sig in i riksdagen. I valet 2006 fick Fi knappt 0,7 procent av rösterna.
Både för feminismen och vänsterns företrädare måste det vara genant att se hur högerpopulister som Ny demokrati och Sverigedemokraterna har lyckats bättre. Ny demokrati fick 6,7 procent av rösterna 1991 och kom in i riksdagen med 25 mandat. Sverigedemokraterna fick nästan 3 procent i det senaste riksdagsvalet, fyra gånger så stort stöd som Fi.
Går man emellertid till historisk statistik finns det en del upptäckter att göra. Under 1960-talet skedde flera mycket tydliga och sedan dess orubbligt bestående skiften i synen på sexualitet och familj.
Under 1950-talet var antalet skilsmässor färre än 10 000 per år. De blev under 60-talet successivt allt fler för att under 1970-talet uppnå en ny, till idag bestående, nivå kring 20 000.
Antalet giftermål har däremot minskat från omkring 60 000 årligen i mitten av 1960-talet till cirka 45 000, trots befolkningsökningen.
Än tydligare framstår det stora skiftet i tidsandan när man tittar på abortstatistiken. Under åren 1955 till 1965 utfördes färre än 5 000 aborter i Sverige årligen. Sedan inträffade en sannskyldig revolution. Fram till 1975 steg antalet till cirka 33 000; alltså en ökning med 560 procent!
Därefter har denna siffra pendlat mellan 30 000 och 40 000 utan någon tendens till minskning. Idag slutar var fjärde graviditet i Sverige med abort.
Det är särskilt intressant att se, att detta kraftfulla och bestående skifte i tidsandan ägde rum just under den begränsade perioden 1965-1975, de ”revolutionära” åren. År 1965 utfördes 4 aborter per 1000 kvinnor i fertil ålder. Tio år senare hade den siffran exploderat till 20,3. Därefter har den pendlat mellan 17,7 och 26,4.
Året 1975 är för övrigt ett bemärkelseår i den svenska feminismens historia. Då inhöstade man nämligen den första stora segern i sin politiska kamp: lagen om fri abort.
Men när det gällde antalet aborter hade den nya lagen ingen som helst betydelse. Hela den enorma ökningen hade, som statistiken visar, redan ägt rum. Den möjliggjordes alltså inte av lagen från 1975 utan av det sk tvåläkarintyget, dvs kvinnan kunde få abort med stöd av två läkare. Detta sant revolutionära intyg föraktas trots det än idag av feministiska företrädare.
Vad lagen emellertid åstadkom (och som feministerna talar tyst om) är att procentandelen upprepade aborter ökade påtagligt från 18,8 procent när lagen tillkom 1975 till 26,8 procent fem år senare. Och den ökningen har fortsatt. Förra året var 37 procent upprepningsaborter.
Man behöver inte vara någon rabiat abortmotståndare för att undra över denna bittra skörd från vänstervågens år. Att antalet aborter ökade så kraftigt samtidigt som p-pillret introducerades (1964!) och sexinformationen svämmade över är också ett obehagligt faktum som väcker frågor om ansvar.
Den 29 maj skrev två erfarna läkare, överläkare Kaj Wedenberg och specialistläkare Karin Boyer, i Svenska Dagbladet. De undrade om vi måste ha så många som 37 000 aborter per år i Sverige. De skrev: ”År 2006 utfördes i Finland 8,9 aborter per 1 000 kvinnor i fruktsam ålder. I Sverige var siffran 20,6/1 000. Vad har finnarna som inte vi svenskar har?”
Deras slutsats är omruskande: Det finns gott om lättillgängliga och fungerande preventivmedel i Sverige och svenskarna saknar inte kunskap om dem. Däremot behövs det en ny sexualmoral.
Och det är alltså ingen tvekan om när eller av vilka denna havererade sexualmoral grundlades. 1968-generationen (till vilken jag själv hör) bär ett tydligt ansvar.
Källor: Sveriges officiella Statistik, Hälsa och sjukdomar 2008, nr 4, Aborter 2007, Socialstyrelsen. Sveriges officiella statistik, Statistiska meddelanden, Folkmängd i hela riket, länen och kommunerna 31 december 2004. Artikel i Svenska Dagbladet 29 maj 2008, Ge Sverige en ny sexualmoral!
Anm.: Programmet på Axess spelades in i Kårhuset i Stockholm den 26 maj 2008. Deltog gjorde bl a Håkan Arvidsson, universitetslektor i Roskilde, Anders Carlberg, grundare av Fryshuset, Gunnar Fredriksson, författare och journalist, Kristian Gerner, professor i historia i Lund, Svante Nordin, professor i idé- och lärdomshistoria i Lund, Gunilla Thorgren, författare och medlem av Grupp 8. Debatten i Frankfurt ägde rum den 16 maj 2008 på Historisches Museum. Deltagare: Prof. Dr. Iring Fetscher, Frankfurt am Main, Dr. Gerd Koenen, Frankfurt am Main, Dr. Wolfgang Kraushaar, Hamburg och Prof. Dr. Edgar Wolfrum, Heidelberg.
Anm.2: Att riksdagsvalet 1968 blev en sådan katastrof för Vänsterpartiet kommunisterna, Vpk, vittnar förstås om att de som skrämdes bort från kommunismen till följd av Sovjetunionens övergrepp mot Tjeckoslovakien i augusti detta år var betydligt fler än de som sökte sig till partiet för att de ryckts med av vänstervågen.