31 december 2006
Årets haikuer
Synfältet förskjuts –
och långsamt ut ur skärpan
driver dina år.
Februari
Spårbunden är jag
som i ett gammalt versmått.
Lyssnar till pulsen.
Mars
Till slut gammal nog
att använda stora ord
om livet, en vind.
April
Genom regndiset
kom vårens första slampråm.
Med grön lanterna.
Maj
Bakifrån glider
skuggan in över min väg.
Lodregnet lossnar.
Juni
När svalan skriar
som en mobiltelefon
är du besegrad.
Juli
Åskvädren vandrar,
avlägsna som barndomen,
runt utsläckta torp.
Augusti
Träd tyngs av sin frukt.
Räls rinner genom skogen
från svarta brunnar.
September
Instängd i min tid
kallar jag cellens utsikt
upplyst och valfri.
Oktober
När pusslet en dag
är lagt och bilden klarnat,
återstår frågan.
November
Is på vattenpöl
som speglade cumulus
- nu min vita stubb.
December
Förtörnad blir han
när spegelbilden vägrar
böja på nacken.
Dessutom haikun från Trieste:
Var tid sjunker bort.
Lämnar fyrar att läsas
av nya lotsar.
28 december 2006
Skuggan från Ostpreussen
Det är den tyska privata organisationen Preuβische Treuhand (ungefär Preussiska förvaltningsbolaget) som har gått till Europadomstolen för mänskliga rättigheter med 22 enskilda klagomål mot Polen. De klagande vill ha tillbaka egendom som de förlorade när de 1944-1949 fördrevs från sina hem i Ostpreussen, Pommern och Schlesien, som enligt överenskommelsen mellan segrarmakterna i Potsdam skulle införlivas med Polen. Alternativt vill de ha skadestånd.
Vid krigsslutet fördrevs cirka åtta miljoner tyskar från dessa gamla tyska bosättningsområden i öster. De betraktades som nazisympatisörer och drevs från sina hem under brutala och förnedrande former. De flesta av dem var kvinnor och barn. Hundratusentals, kanske upp emot ett par miljoner, dödades eller omkom av strapatserna.
Den polska regeringen har upprört förkastat alla krav. Premiärminister Jaroslaw Kaczynski talar om ”ett allvarligt problem” och säger att han överväger att riva upp vänskapsfördraget med Tyskland från 1991. Enligt Kaczynski har Polen inte något ansvar för fördrivningen. Ansvaret ligger i stället hos den tyska regeringen eftersom det var tyskarna som startade kriget. Därför är det också den tyska regeringen som skall stå för eventuella skadestånd, anser Kaczynski. Och syftet med en omförhandling av vänskapsfördraget skall vara att skriva in garantier mot framtida ersättningskrav mot Polen.
Förbundskansler Angela Merkel (CDU) och hennes koalitionsregering med socialdemokraterna (SPD) har tydligt distanserat sig från Preuβische Treuhands rättsprocess. Klagomålen är ogrundade och har därför inga utsikter att godtas, anser regeringen. Men man kan inte göra något för att hindra att målen kommer upp i Europadomstolen.
Polen (och kanske även Tyskland) trodde länge att man var juridiskt skyddad mot enskilda klagomål från fördrivna tyskar. Men när Polen 1993 anslöt sig till den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter, öppnades samtidigt möjligheterna för enskilda att begära ersättning. Och nu betraktar alltså den polska regeringen detta som en lucka i lagen som måste täppas igen genom garantier i ett omförhandlat vänskapsfördrag.
Vem har egentligen skuld? Vem är offer och vem är gärningsman? Enligt Kaczynski försöker de klagande tyskarna förvandla offren (polackerna) till gärningsmän. Han kallar fördrivningarna för ”Umsiedlungen” (omkoloniseringar) och anser att de var rättfärdiga. ”Naturligtvis led även tyskarna, men det var deras krig, de stödde Hitler och gillade kriget”, har han uttryckt saken.
Den polska hållningen är kollektiv och nationell, påpekar Frankfurter Allgemeines korrespondent i Warszawa Konrad Schuller. Här betyder familjen och nationen mer än individen. Polen ser kriget som en katastrof mellan olika folk. De polska erövringarna i Ostpreussen, Pommern och Schlesien är därmed berättigade ersättningar för ett överfallet folk som håller sig skadeslöst på angriparens bekostnad. Med det synsättet var fördrivningen en individuell tragedi men ingen historisk orätt. Man har till och med hävdat att ordet fördrivning borde strykas ur ordboken.
Från tysk sida ser man saken annorlunda. Där handlar det om enskilda människor som inte hade någon individuell skuld till kriget och som i många fall inte ens stödde nazisterna. Därmed blir fördrivningen miljontals enskilda övergrepp och orättfärdigheter, en självklar fråga för Europadomstolen för mänskliga rättigheter. Den tyska efterkrigsgenerationen, som växte upp i häftig opposition mot nazi-parollen ”Du är ingenting – ditt land är allt!”, har lätt vunnits för den motsatta hållningen att den enskilde är allt och att folket, dess historia och ansvar inte är någonting, säger Schuller.
Så talar tyskar och polacker förbi varandra i den långa skuggan från öster.
Fakta i denna artikel är huvudsakligen hämtade från artiklar i Frankfurter Allgemeine den 31 oktober, 7 november, 15, 19, 20 och 21 december 2006.
Artikeln är nummer 1 i en serie. Se även:
2. Fördrivning, flyktingar och förakt
3. När kriget kom till Ostpreussen
4. Ostpreussens undergång
5. Den stora utförsäljningen
6. Polsk hämnd
7. Sudettyskarna och katastrofen
8. "Död åt tyskarna!"
9. Brott och straffrihet
10. Försoning för fördrivna?
20 december 2006
Citatet
Svenska Akademiens ständige sekreterare Horace Engdahl vid högtidssammanträdet den 20 december 2006. Sagt med anledning av att engelskan ersätter svenskan vid svenska universitet och högskolor både som forsknings- och undervisningsspråk.
19 december 2006
Försvar för Hammarskjöld?/Urquhart
Men vad kan anföras till Hammarskjölds försvar? Jag har sökt ett svar i Brian Urquharts stora biografi Dag Hammarskjöld (New York, 1972; sv. 1974). Brian Urquhart, född 1919 i England, är en FN-veteran som var med redan vid FN:s födelse 1945. Han tjänstgjorde bl a i tolv år som undergeneralsekreterare och har analyserat FN-systemet i decennier.
Urquhart ställer egentligen aldrig frågan om FN bröt mot sin egen stadga. Han konstaterar att FN upptog Kongo som medlem och territoriell enhet den 7 juli 1960. Han skildrar sedan hur FN:s uppgifter i Kongo successivt utvidgas genom nya resolutioner i säkerhetsrådet i takt med den tilltagande laglösheten i landet.
I den första resolutionen från 14 juli 1960 sägs inte ett ord om Katanga. Där handlar det om att belgierna skall bort från Kongo och att FN skall ge ”det militära bistånd som kan erfordras”. Vad som menas med militärt bistånd preciseras inte, det överlåter man åt generalsekreteraren. Syftet att bevara Kongos territoriella integritet dyker upp först i resolutionen den 22 juli. Vagheten i resolutionerna skulle ge upphov till många problem, skriver Urquhart. Denna vaghet var emellertid ofrånkomlig för att nödtorftigt överbrygga motsättningarna i säkerhetsrådet.
Principerna för FN-insatsen formulerades i stället av Hammarskjöld personligen. FN-styrkan fick bara använda sina vapen i självförsvar och den fick inte bli part i inhemska konflikter. FN var i Kongo för att bistå den kongolesiska centralregeringen på dennas egen begäran och man skulle ha rörelsefrihet i hela Kongo (alltså även i Katanga). Det var FN:s uppgift att återställa lag och ordning, annars hotades den internationella freden. FN-styrkan skulle dessutom göra det möjligt för de belgiska trupperna att dra sig tillbaka, dvs FN måste ge skydd åt de utsatta européerna.
Allt detta var lättare sagt än gjort, konstaterar Urquhart. Hammarskjöld vägrade att ge något som helst erkännande av Katangas självständighet. Han avvisade Tshombes inbjudan att komma till Katanga för att se med egna ögon att provinsen redan hade fred och ordning och inte ville ha någon FN-inblandning. Faktum var att Katanga, inte minst européerna i Katanga, fruktade en inmarsch av FN-trupper eftersom det skulle tyda på att centralregeringens premiärminister Lumumba hade tagit makten. Många var rädda för Lumumba. Han var maktfullkomlig, nyckfull, hänsynslös och eventuellt en kommunist.
Hammarskjöld ansåg att Katanga var avgörande för Kongos framtid – men han fick inte lösa problemet med vapenmakt. När det visade sig att Tshombe tänkte försvara sig med våld mot FN:s inmarsch i augusti 1960, fick denna avblåsas i sista stund. Återigen måste Hammarskjöld gå till säkerhetsrådet för att få vidgade befogenheter.
När Tshombe till slut gick med på att släppa in en liten, symbolisk, svensk FN-trupp, uppfattade Lumumba detta som ett svek av FN. FN skulle ju enligt hans uppfattning ge militärt bistånd åt centralregeringen för att underkuva rebellerna i Katanga – inte för att komma överens med dem. Lumumba begärde nu militär hjälp av Sovjetunionen i stället. Konflikten internationaliserades – precis det som Hammarskjöld hade försökt undvika. Av det som först såg ut som en framgång för FN blev det ett stort bakslag.
Och så fortsatte det. Nya situationer tvingade fram utvidgade FN-befogenheter. Den 21 februari 1961 godkände säkerhetsrådet att FN-trupperna använde vapen ”för att förhindra inbördeskrig”, men villkoren var återigen oklara. Fick FN nu använda vapen mot Katanga? Hammarskjöld vädjade om mera trupper. I mars bröt regelrätta strider ut – mellan FN och centralregeringens soldater! En sudanesisk FN-styrka kapitulerade och avväpnades. Det var en stor prestigeförlust för Hammarskjöld och FN.
Tidigt på morgonen den 13 september 1961 gick FN-trupperna till angrepp mot postkontoret och radiostationen i Elisabethville, Katangas huvudstad. Tshombes gendarmeri försvarade sig kraftfullt. Syftet med FN-aktionen var oklart. Officiellt försökte man gripa utländska legoknektar. Men uppgifter förekom som tydde på att man egentligen ville sätta punkt för Katangas uppror.
Urquhart anser att Hammarskjöld inte visste om vad som hände; han befann sig i ett flygplan på väg från New York till Kongo. Hur det än låg till med den saken tog Hammarskjöld på sig ansvaret för händelserna. Och han började genast söka en väg till vapenvila. Det var med det syftet han skulle möta Tshombe i Rhodesia – en resa som ändade hans liv den 17 september 1961.
Att Hammarskjöld hade ett stort personligt ansvar för den kaotiska FN-operationen medger även Urquhart. Men bröt hans åtgärder mot FN-stadgan? Folkrättsjuristen Torsten Gihls klara dom ter sig något mindre självklar i de praktiska händelsernas ljus. Kanske skulle man kunna säga att kombinationen av tre faktorer enligt Urquhart ledde till FN-angreppet på Katanga:
1/ Ett juridiskt beslut (FN:s upptagande av Kongo som ett territoriellt enhetligt land);
2/ en principfast idealist (Dag Hammarskjöld), som hade svårt att kompromissa, samt
3/ den evigt föränderliga verkligheten, som framtvingade oönskade anpassningar och slutligen våld.
Men vad är ett försvar? Och vad är bara en förklaring?
Tidigare artiklar:
En Hammarskjöld-kritiker i Undéns UD
En annan syn på Dag Hammarskjöld
FN:s kaos i Kongo/Hammarskjöld (2)
På gudomlig order/Hammarskjöld (3)
Seger och nederlag/Hammarskjöld (4)
Tingstens kritik/Hammarskjöld (5)
10 december 2006
En Hammarskjöld-kritiker i Undéns UD
Men inom Undéns eget UD arbetade en person med en helt annan uppfattning. Det var Torsten Gihl (1879-1972), professor i internationell rätt och folkrättssakkunnig i UD 1950–1961. I sin bok Om freden och säkerheten (Stockholm, 1962) gick han till häftigt angrepp mot FN:s inblandning i Kongo (om bakgrunden, se artikeln FN:s kaos i Kongo).
När Kongo blev självständigt 1960 utbröt genast inbördeskrig. Den mineralrika provinsen Katanga förklarade sig självständig och centralregeringen i Leopoldville begärde FN:s hjälp för att få bort belgierna och kväsa det katangesiska upproret. Under Dag Hammarskjölds ledning satte FN upp en militär styrka som skulle återupprätta ordningen. Den hade till en början bara rätt att använda vapen i självförsvar, vilket förvärrade kaoset i landet. Efterhand utvecklades FN-styrkan till en armé på 20 000 man som förde fullt krig mot Katanga. I den sista fasen av denna konflikt var Dag Hammarskjöld inte längre i livet.
Torsten Gihl ifrågasatte hela operationens laglighet. Om man utgick ifrån att Kongo var en enhetlig, nationell stat så måste konflikten mellan centralregeringen och Katanga anses vara en inre angelägenhet som FN enligt sin stadga (artikel 2:7) inte fick ingripa i.
Om man tvärtom ansåg att Katanga efter upproret de facto var en självständig stat, innebar FN:s ingripande ett direkt angrepp på landets integritet och oberoende. Det vore förstås ett lika stort brott mot FN-stadgan.
Torsten Gihl ställde frågan klart: Vad hade FN i Katanga att göra? Om FN skulle återställa lag och ordning fanns det områden i Kongo som behövde FN mycket mer än Katanga. Och vad var det egentligen för enhet som FN försökte upprätthålla? Republiken Kongo, som skulle efterträda den belgiska kolonin, kom aldrig till stånd eller blev i varje fall ytterst kortlivad. Därför kan man, som Gihl ser saken, knappast tala om någon ”utbrytning” heller. Katangas ledare Tshombe hade antagligen ”sitt folk bakom sig minst lika mycket som andra politiska ledare som åberopar folkens självbestämningsrätt”.
Torsten Gihl drog den obehagliga slutsatsen: ”Det var icke på grund av någon känsla av nationell gemenskap eller broderskärlek som det övriga Kongo åtrådde att sluta Katanga i sin famn, det var på grund av Katangas mineralrikedomar.” Och i denna krassa konflikt tog FN och Dag Hammarskjöld ställning militärt. Gihls kärnfråga blev: ”har FN rätt att skjuta på folk och bombardera städer i ett land därför att landet äger koppargruvor?”
Jag har i tidigare artiklar berättat om den konservative publicisten Paul Johnsons kritik mot Hammarskjöld och FN. Det visar sig nu att Torsten Gihls kritik står på liknande grund som Johnsons. Kongos olyckliga öde berodde enligt båda på att samarbetet med belgierna och det belgiska gruvbolaget Union Minière, som förutsattes när Kongo blev självständigt, genast bröts. ”De krafter inom FN eller annorstädes, som på grund av antikolonial fanatism eller andra icke öppet angivna skäl arbetat på att fördriva belgierna från Kongo, har gjort landet den största möjliga otjänst”, skrev Gihl.
Antikolonial fanatism skulle alltså ha drivit FN – och Dag Hammarskjöld. De afroasiatiska länderna, flera av dem nyligen självständiga, spelade faktiskt en avgörande roll när Hammarskjöld formade sin katastrofala Kongo-politik. De stödde Hammarskjöld i generalförsamlingen och de ställde upp med trupp i hans FN-styrka. Det glöms också ofta bort att Hammarskjöld kom i konflikt inte bara med Sovjetunionen utan även med ”de koloniala” stormakterna USA, Storbritannien och Frankrike.
Torsten Gihl beskriver en ”antikolonial psykos” som gick fram som en farsot över världen i början av 1960-talet. Man behöver inte vara kolonialist för att reflektera över denna tidsandas betydelse för Kongokriget. Och man undrar om Gihl och Undén kunde tala med varandra.
Källor: Torsten Gihl, Om freden och säkerheten (Stockholm, 1962). Yngve Möller, Östen Undén, en biografi (Stockholm, 1986). Svante Nordin, Nittonhundratalet, en biografi (Stockholm, 2005).
Nästa artikel om Dag Hammarskjöld:
Försvar för Hammarskjöld?/Urquhart
Tidigare artiklar om Dag Hammarskjöld:
En annan syn på Dag Hammarskjöld
FN:s kaos i Kongo/Hammarskjöld (2)
På gudomlig order/Hammarskjöld (3)
Seger och nederlag/Hammarskjöld (4)
Tingstens kritik/Hammarskjöld (5)
5 december 2006
Terror och demokrati
Där framgick att kampen mot terrorn har en rad brister, att den på flera punkter är förvånansvärt tandlös och att den är dåligt samordnad mellan staterna. Interpol har t ex en databas med uppgifter om 13 miljoner stulna eller falska pass, men den används inte av medlemsländerna. Detta trots att det just är med hjälp av falska pass och flera olika identiteter som diverse extremister och terrorister tar sig fram i världen.
Interpols generalsekreterare Ron Noble kritiserade nyligen denna lucka i försvaret mot terrorn (intervju i den arabiska tv-kanalen Al Jazeera, citat från Reuters den 15 nov. 2006). Han ansåg att det handlar om ”ett internationellt misslyckande när det gäller att bekämpa terrorism på den mest grundläggande nivån, [ett misslyckande] som ingen rationell medborgare i något av våra länder skulle acceptera om de vore medvetna om hur betydelsefullt misslyckandet är och hur lätt det skulle vara att rätta till det”. Och han tillade att ansvaret ligger på statschefer och ministrar.
Det enda land som använder Interpols passregister systematiskt är Schweiz och där avslöjas varje månad cirka 100 personer med falska resehandlingar, enligt Noble.
När läste vi i Sverige om detta? Hotar en systematisk passkontroll demokratin?
På konferensen i Rosenbad var det främst terroristexperten Magnus Norell på Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, som lyfte fram bristerna i terrorbekämpningen. Han ansåg att samordningen mellan Interpol och Europol inte fungerar tillfredsställande. Europol har visserligen fått rätt att ”titta på terroristfrågan” men de nationella säkerhetstjänsterna vill inte dela med sig av sin information till 25 medlemsländer. Europol har för övrigt ingen egen operationell verksamhet.
Enligt Norell sker dessutom mycket av spaningsverksamheten med förlegade metoder. Man söker efter internationella sammanslutningar och strukturer och upprättar sanktionslistor över misstänkta organisationer (t ex FN:s sanktionslista). Men dessa listor ”skjuter präktigt över målet”. Den religiöst motiverade islamistiska terrorn föds nämligen ad hoc (dvs för varje särskild aktion) ur lösligt organiserade grupper som kommunicerar via internet eller lokala moskéer och den lokala eller regionala nivån är ofta viktigare än den internationella. När säkerhetstjänsterna söker efter ”liknande organisationer” ser man därför inte dessa lösliga nätverk. ”Mönstret är att det inte finns något mönster”, sade Magnus Norell.
Norell ansåg också att det egentligen finns effektiva verktyg för antiterrorkampen, men att de inte kommer till användning. Storbritannien och (dåvarande) Västtyskland bekämpade på sin tid IRA och Baader-Meinhof-ligan framgångsrikt. Det ledde till allvarliga inskränkningar av vissa fri- och rättigheter under en begränsad tid men fungerade ändå bra. Man bör inte ställa dessa saker emot varandra, ansåg han.
Ja, finns det egentligen en äkta motsättning mellan terroristbekämpning och mänskliga fri- och rättigheter? Kampen mot terrorismen kan i själva verket beskrivas just som en del av försvaret av dessa rättigheter. För hur går det med demokratin om terrorn inte kan bekämpas? Alltför sällan ställs frågan på det sättet.
Se även:
Det här med tolerans
Fanatism börjar hemma/Amos Oz
Extremisternas ideolog
1 december 2006
29 november 2006
När Sverige svek Baltikum (5)
Men officiellt försökte man tiga om saken. Och när man tvangs att säga något alls hette det länge, att erkännandet bara var ”de facto” och alltså kunde återkallas. Som noten av den 6 november 1940 tydligt visar var detta felaktigt, en lögn helt enkelt (se artikel 4).
Men det finns en andra förklaring till regeringens generade smusslande med erkännandet. Det handlar om hur Sverige hanterade Estlands och Litauens guldreserver, som fanns deponerade i den svenska riksbanken.
Dokumenten visar att Sverige redan den 15 juli 1940 lämnade ut guldet till Sovjetunionen. Det skedde i en situation när Sovjetunionen ännu ockuperade de båda länderna, bara en månad efter det att stridsvagnarna rullat in och tre veckor innan de påtvingade annekteringarna genomfördes.
Sverige hade alltså bråttom att behaga Sovjetunionen. Regeringen förhandlade ju om att få ersättning för de svenska tillgångar som omedelbart hade nationaliserats av den kommunistiska ockupationsmakten. Läget var känsligt. Genom att lämna ut det baltiska guldet hoppades regeringen att nå en uppgörelse.
I noten av den 6 november erinrade regeringen om att alla tillgångar i Baltikum övertagits av Sovjetunionen och att Sovjetunionen därmed också enligt internationell rätt hade ansvar för ländernas ekonomiska förpliktelser. ”I förlitan på att denna allmänt erkända grundsats skulle komma att tillämpas jämväl av de Socialistiska Sovjetrepublikernas Unions Regering i fråga om de estniska, lettiska och litauiska regeringarnas förpliktelser har Svenska Regeringen icke lagt något hinder mot utbetalning till de Socialistiska Sovjetrepublikernas Unions statsbank av guld, som i Sveriges Riksbank deponerats av de estniska och litauiska regeringarna”, hette det.
Händelsen beskrivs också i det interna PM som utrikesdepartementet upprättade 1949 (se artikel 3). Det framgår där att guldet uppgick till ett dåtida värde av 14 respektive 6 miljoner kronor. Och så kommer den avgörande formuleringen: ”Riksbanken medgav 15 juli 1940 efter regeringens hörande, att nämnda depositioner skulle hållas för Sovjetunionens räkning, därest garantier kunde ställas för att de svenska investeringarna i Baltikum förbleve intakta.”
Man får som läsare ett obehagligt intryck av att Sverige försökte köpa tillbaka de svenska investeringarna med Estlands och Litauens guldreserver! Och detta skedde alltså innan länderna ens var annekterade. Den svenska regeringen lämnade ut ockuperade länders guld till deras ockupanter.
Utlämnandet av guldreserverna var i varje fall ett tydligt utslag av ett fullt de jure-erkännande av Sovjetunionens övertagande av de baltiska länderna. Det ledde också till det åsyftade resultatet, ett avtal med Sovjetunionen som undertecknades den 30 maj 1941.
Vad kan man säga till den svenska regeringens försvar? På sommaren 1940 befann sig Sverige i ett ytterst utsatt läge. Finland hade i mars tvingats sluta fred på hårda villkor med Sovjetunionen efter vinterkriget. I april hade Danmark och Norge ockuperats av tyskarna. Sverige var avskuret från sin viktiga handel västerut över havet. Försörjningsläget var prekärt. Man förhandlade med Sovjetunionen inte bara om ersättning för förlorad egendom i Baltikum utan också om ett nytt handelsavtal. Förhållandet till Tyskland var spänt. Regeringen hade känt sig tvungen att acceptera tyska trupptransporter genom landet till Norge, den sk permittenttrafiken. Och fortfarande var ju Sovjetunionen och Tyskland i förbund med varandra.
Räcker detta för att urskulda den svenska regeringens hantering av Baltikum under sovjetisk ockupation? Må var och en själv döma!
Källor: Den svenska noten av den 6 november 1940 till Sovjetunionens utrikeskommissariat finns bland Moskvaambassadens handlingar som är arkiverade i Riksarkivets annex i Arninge. PM från den 20 oktober 1949 finns bland UD:s handlingar i Riksarkivet, Marieberg.
Se också Riksbanken och baltguldet 1940
Till den första artikeln i den här serien:
När Sverige svek Baltikum (1)
Om hur det gick till när Sverige kompenserade Estland och Litauen för deras guldreserver som Sverige lämnade ut till Sovjetunionen 1940: En hedersskuld betalas.
23 november 2006
Citatet
Amos Oz, israelisk författare
Fanatism börjar hemma/Amos Oz
I denne provocerande resonörs värld är det tvärtom. Han skriver i sin bok Hur man botar en fanatiker (W&W, 2006): ”I grunden älskar Bin Laden oss. Den 11 september var ett kärleksarbete. Han gjorde det för vårt eget bästa, han vill förändra oss, han vill frälsa oss. Mycket ofta börjar allt sådant i familjen. Fanatism börjar hemma…”
Det är svårt att acceptera tanken att Bin Laden och hans hantlangare skulle älska västvärlden. Ett sådant yttrande är närmast ett slag i ansiktet på en värld (verkligen inte bara västvärlden!) som är djupt engagerad i en försvarsstrid på liv och död mot en världsomfattande terrorism, som inte bara råkar drabba vanliga, oskyldiga civila, utan som har just sådana människor som mål.
Ändå finns det en oroande logisk koppling mellan de alltför hett älskande och de blodiga dåd som spelas upp på våra tv-skärmar och vars verklighet vi knappt ens kan föreställa oss. De heta känslorna av nitälskan slår lätt över i våld. Det gäller sannerligen inte bara i Mellanöstern.
”Fanatismens innersta väsen är lusten att tvinga andra människor att förändras”, skriver Amos Oz. Att förbättra sin granne, få ordning på sin äkta make eller forma sitt barn. I dessa strävanden finns en kompromisslös rättfärdighet som är äldre än islam och kristendom, den har följt människan som en ond gen. Drivkraften för fanatikern är det tvingande behovet att få blinda att se och förblinda dem som ser fel saker.
I första hand riktar sig fanatikern mot sina egna. Bin Laden vill ”förvandla sansade, pragmatiska muslimer till sant troende”. Våldsdåden är menade som ett slags islamistisk väckelse.
Om Oz har rätt leder det till väsentliga konsekvenser. Börjar fanatismen hemma, är det också där, bland de egna, som fanatikerna kan bekämpas. Oz skriver: ”Jag vidhåller att det inom varje samhälle bara är de sansade som är i stånd att tygla fundamentalisterna. Måttfull islam är den enda kraft som skulle kunna tygla fanatisk islam. Måttfull nationalism är den enda kraft som kan tygla fanatisk nationalism.”
Det vill säga: det är inte dessa aggressiva antirörelser som har lösningen på världens problem, antiglobalister, antifascister, antikapitalister, antinationalister etcetera. Amos Oz sjunger i stället ambivalensens lov, han hyllar tvivlet på den egna saken, förmågan att se sin egen övertygelse med humor, den smärtsamma kompromissen. Han lyfter fram de sansade i alla familjer som ett hopp bland fanatiker som saknar hopp.
Det är t ex i samarbete med sansade muslimer som kampen mot den fanatiska islamismen måste föras. De sansade utgör gudskelov ännu den överväldigande majoriteten av muslimer. De har ofta kommit till västvärlden just för att de söker demokrati och yttrandefrihet och avskyr diktatur och fundamentalism. Därför är de våra bästa allierade i kampen för det öppna, demokratiska samhället. Det är genom att ge dem stöd och uppmuntran och se till att de kan integreras i sina värdländer, som väst kan vaccineras mot det islamistiska våldet. Men för man en politik som uppfattas som riktad mot islam som religion och mot muslimer i allmänhet, kommer de sansade muslimerna att drivas i Bin Ladens frälsande och förblindande armar.
Sedan spelar det ingen roll längre om våldet drivs av kärlek eller hat.
Se också:
Extremisternas ideolog
Det här med tolerans
Terror och demokrati
19 november 2006
När Sverige svek Baltikum (4)
Det finns två förklaringar. Den första ligger i en dossier i Riksarkivets annex i Arninge norr om Stockholm, närmare bestämt i den svenska Moskvaambassadens arkiv.
Det är en not som ambassadör Per Vilhelm Assarsson skickade till den sovjetiske utrikesministern Molotov den 6 november 1940. Tre månader tidigare hade Högsta sovjet godkänt de baltiska staternas ”ansökan” om att få bli upptagna i Sovjetunionen. I Baltikum pågick en brutal sovjetisering med utrensningar, mord och deportationer. Senare skulle denna tid i Lettland kallas Baigais gads, dvs Fasans år.
Noten till Molotov ingick i de förhandlingar som Sverige förde med ryssarna för att få ersättning för svensk egendom i Baltikum som hade nationaliserats när Sovjetunionen marscherade in. Och denna not är ingalunda något som den nytillträdde ambassadören Assarsson hade skrivit ihop på egen hand. I arkivet finns ett svenskt och ett franskt koncept som författats på UD i Stockholm och sänts med kurir till Moskvaambassaden. Det sändes med kurir för att det betraktades som särdeles viktigt.
I noten heter det:
”De estniska, lettiska och litauiska staterna hava frivilligt anslutit sig till De Socialistiska Sovjetrepublikernas Union och Svenska Regeringen har också erkänt de förändringar, som sålunda ägt rum. Genom denna fria statssuccession har De Socialistiska Sovjetrepublikernas Union tillförts samtliga tillgångar i de tre förutvarande staterna och måste därmed även hava övertagit dessa staters betalningsförpliktelser.”
Sverige har alltså utan några som helst reservationer erkänt Sovjetunionens annekteringar av de baltiska staterna. Det har tydligen skett redan före den 6 november; erkännandet behandlas i noten som något självklart, som båda parter känner väl till. Och som om detta inte var tillräckligt, understryker den svenska regeringen att ”förändringarna” i Baltikum har gått rätt till och skett genom frivillig anslutning. Sovjetunionens våldförande på tre självständiga stater kallas ”denna fria statssuccession”.
Varför då denna svenska underdånighet? Jo, man var förstås ute efter att få ersättning för den förlorade egendomen. Det var det allt överskuggande målet. Alla tillgångar i de annekterade länderna hade tillfallit Sovjetunionen och därför skulle Sovjetunionen också stå för dessa länders ekonomiska förpliktelser, t ex mot Sverige. Så skedde när Österrike anslöts till Tyskland, erinrade den svenska regeringen.
Hela resonemanget i noten bär som synes tydliga spår av ett fullständigt de jure-erkännande; det var ju också vad UD kom fram till i en intern PM 1949 (se artikel 3). Offentligt sade regeringen emellertid helst ingenting alls och om det var nödvändigt att säga något, så hette det länge att Sverige enbart erkänt annekteringarna ”de facto”, som om det skett provisoriskt och varit åtföljt av förbehåll och reservationer.
Sådant tal kallas på vanlig svenska för lögn.
Men det finns alltså ännu en förklaring till den svenska lögnen. Mer därom i nästa artikel.
Källa: Svenskt koncept daterat den 26 oktober 1940, författat på UD i Stockholm, till fransk svarsnot på utrikeskommissarie Molotovs not av den 11 oktober 1940 . Den franska versionen översänds den 6 november kompletterad med en kort inledning till Molotov. Riksarkivet, Arninge. Den franska versionen av det centrala avsnittet i noten kan ni läsa genom att klicka på Comments nedan.
Nästa artikel:
När Sverige svek Baltikum (5)
Tidigare artiklar i denna serie:
När Sverige svek Baltikum (1)
När Sverige svek Baltikum (2)
När Sverige svek Baltikum (3)
Se också Riksbanken och baltguldet 1940
16 november 2006
När Sverige svek Baltikum (3)
Utrikesminister Christian Günthers korta konstaterande i riksdagen den 16 augusti 1940 om att de diplomatiska förbindelserna med Estland, Lettland och Litauen hade upphört, bidrog bara till förvirringen (se artikel 2).
På våren 1942 skrev Hamiltons advokatbyrå i Stockholm till utrikesdepartementet för att få klarhet. UD svarade den 23 april att den svenska regeringen sommaren 1940 ”de facto” hade erkänt de baltiska ländernas anslutning till Sovjetunionen. De facto-erkännande innebär ett konstaterande av faktum, dvs att Sovjetunionen hade kontroll över staterna, men erkännandet är provisoriskt och kan återkallas. Ett fullt erkännande, enligt lagen, kallas ”de jure” och det kan inte återkallas.
I svaret till Hamiltons advokatbyrå framgick också, att Sverige träffat överenskommelse med Sovjetunionen om ersättning för svensk egendom som fanns i de baltiska länderna före anslutningen men som hade nationaliserats. Sverige betraktade denna överenskommelse som en bekräftelse på de facto-erkännandet. Överenskommelsen slöts den 30 maj 1941, tre veckor innan Sovjetunionen angreps av sin allierade Tyskland.
Det väckte offentlig uppmärksamhet när utrikesminister Günther i riksdagen den 13 december 1944 förklarade, att den svenska regeringen betraktade invånarna i de baltiska staterna som sovjetiska medborgare. När representanter för Sovjetunionen dessutom samma år fick tillåtelse att besöka baltiska flyktingläger i Sverige ledde det till en fråga i riksdagen om Sverige nu även ”de jure” hade erkänt annekteringen. Utrikesminister Günther vägrade att svara.
På våren 1947 var sakförhållandet fortfarande så oklart att justitiedepartementet måste skriva till UD och fråga hur det egentligen låg till. UD:s rättschef Gösta Engzell svarade den 25 april återigen att Sverige erkänt upptagandet av de baltiska länderna ”de facto”. Men nu tillfogade han en formulering som tyder på en förändrad inställning. Han skrev: ”Något formellt de jure erkännande har ej ägt rum, men innebörden av de facto erkännandet är i realiteten mycket nära ett de jure erkännande.”
Ännu den 9 januari 1948 måste riksbankschefen Ivar Rooth begära instruktioner av UD om hur han skulle svara på en förfrågan från den internationella banken i Basel angående Sveriges inställning till de baltiska staterna. Engzell skrev med blyerts på Rooths brev att denne ”i sitt svar bör inskränka sig till uppgiften att Sverige på sommaren 1940 de jure erkände de baltiska staternas införlivande med Sovjetunionen”. De jure! Omsvängningen ser alltså nu ut att vara fullständig. Och detta utan att ett ord hade sagts offentligt i saken.
Vad låg då bakom denna sliriga historia? Varför var den svenska regeringen så otydlig och varför ändrade man successivt och i hemlighet sin inställning?
Till slut blev det nödvändigt för UD att upprätta en intern PM om saken. Den är dagtecknad den 20 oktober 1949, finns att läsa i Riksarkivet och ger häpnadsväckande ledtrådar. Den första tråden vi skall följa gäller förhandlingarna med Sovjetunionen hösten 1940. Så här står det i nämnda PM (Assarsson är den svenske ambassadören i Moskva, Molotov är den sovjetiske utrikesministern och utrikeskommissariatet är det sovjetiska utrikesdepartementet):
”Vid den förberedande skriftväxlingen hösten 1940 mellan Molotov och envoyén Assarsson i Moskva angående förhandlingar rörande de svenska förlusterna i Balticum på grund av nationaliseringen utgick man från erkännandet som en klar sak. I en svensk not, som den 6 november 1940 av Assarsson överlämnades till utrikeskommissariatet, förekommo uttalanden, vilka torde kunna anses innebära ett fullt erkännande.”
Sverige skulle alltså ha givit Sovjetunionen ett fullt, alltså ett de jure-erkännande, redan den 6 november 1940, rakt emot vad man tidigare sagt.
Jag begav mig på jakt i Riksarkivet efter denna not. Vad hade Sverige faktiskt sagt till Sovjetunionen 1940? Fortsättning följer i nästa artikel.
Källor: UD:s handlingar i Riksarkivet, Stockholm (utrikesdepartementet 1920 års dossiersystem HP 895, 862)
Nästa artikel:
När Sverige svek Baltikum (4)
Tidigare artiklar i denna serie:
När Sverige svek Baltikum (1)
När Sverige svek Baltikum (2)
Se också Riksbanken och baltguldet 1940
12 november 2006
När Sverige svek Baltikum (2)
Utrikesminister Christian Günther berörde ytterst kortfattat händelserna i Baltikum. Han konstaterade att ”efter det att beslut fattats rörande Estlands, Lettlands och Litauens införlivande med Sovjetunionen, har frågan om tillbakadragande av vår diplomatiska representation i Tallinn, Riga och Kaunas aktualiserats”. Sovjetregeringen hade begärt att legationerna där skulle stänga och så skulle det bli. Günther konstaterade att även de tre baltiska legationerna i Stockholm ”i dagarna” hade upphört med sin verksamhet.
Det var allt. Inte ett ord om hur det gått till när de baltiska staterna införlivades. Ingen politisk värdering av det som skett och som fortsatte att ske i Baltikum. Ändå kunde man inte ha varit ovetande. Svenska Dagbladet hade haft flera artiklar om den brutala sovjetisering som ägde rum. Den 6 augusti skrev SvD t ex: ”Häktningar försiggår varje natt i stort antal. --- En allmän likriktning försiggår inom politiska och kulturella kretsar.” Den 9 augusti rapporterade tidningen: ”Över 3 000 litauer har förts till Ryssland. --- Masshäktningar och deportationer har ägt rum alltsedan regimskiftet.”
En enda talare i riksdagen tog i ett längre anförande upp den baltiska tragedin och fördömde entydigt vad som hänt. Det var Östen Undén, socialdemokratisk riksdagsman i första kammaren, folkrättsexpert och fd utrikesminister (1924-1926). Han sade: ”Tre förut självständiga stater ha likviderats på några dagar. Den skenbara frivilligheten kan inte bedraga någon iakttagare. Vi veta numera alltför väl hur en sådan yttre frivillighet skapas.” Undén varnade de återstående småstater i Europa ”som ännu äro fria” för att ge efter för krav från ”en hotfullt beskyddande stormakt”. Ty, fortsatte han, ”det nästa skedet i händelseförloppet kommer att utspelas på ett sätt, som berövar den lilla nationen till och med möjligheten att gå till strid för sin frihet”.
Östen Undén gick anmärkningsvärt långt i sitt anförande. Han antydde till och med att det kunde vara bättre att slåss även om utgången mot stormakten var given: ”Det kan visst hända att det slutliga resultatet blir detsamma, ifall motståndets väg från början väljes. Men då har nationen i alla fall räddat sin själ. Och framtida generationer ha fått ett förpliktande arv att förvalta.”
Undéns och Günthers hållningar framstår som helt motsatta. Den försiktige Günther vågar inte säga någonting om Sovjetunionens våld mot Baltikum, men Undén är beredd att riskera krig för små nationers frihet och ”själ”.
Skälen för Günthers försiktighet kan spåras i fortsättningen av hans tal. Han erinrade om att Sverige sedan fyra månader tillbaka var avskuret från sjöfarten västerut. Normalt ägde hälften av Sveriges utrikeshandel rum den vägen. Den urtima riksdagen hade samlats just för att behandla det prekära försörjningsläget. Sverige var mitt uppe i känsliga förhandlingar med Sovjetunionen om utökad handel. Günther betonade att den ”svenska regeringen anser det vara en angelägen uppgift att utvidga och för framtiden befästa handelsförbindelserna med den stora ryska marknaden”. Han hoppades ”att de alltjämt pågående förhandlingarna i Moskva snart skola leda till positiva och för de båda ländernas näringsliv gynnsamma resultat”.
Det kan mycket väl ha varit så att Günther inte vågade stöta sig med ryssarna eftersom det kunde äventyra handelsavtalet. Samtidigt kan man spekulera över huruvida Undén talade med Günthers goda minne. Kontakter mellan utrikesdepartementet och den fd utrikesministern förekom men var kyliga och blev under krigets lopp allt färre. Möjligheten finns ändå att Undéns brandtal var vad den svenska regeringen egentligen ville säga.
Hur som helst klingade Undéns ord för nästan döva öron. I Svenska Dagbladet ledde de bara till ett kort och förvirrat referat. Baltikums öde försvann bland nyheter om tyska bombningar över England och svenska eftergifter för tyska påtryckningar om permittenttrafik.
Under tiden skedde avgörande saker i det tysta. De baltiska sändebuden i Stockholm fick order från Moskva att överlämna sina legationer till Sovjetunionens representanter. Balterna vägrade. I stället tog de kontakt med det svenska utrikesdepartementet och ville överlämna legationerna till Sverige. UD sade nej, men medverkade ändå vid överlämnandet. En tjänsteman från UD tog emot nycklarna och lämnade dem vidare till Sovjetunionens representant. Dock först sedan balterna avlägsnat sig. Diplomati på mikronivå men med stora konsekvenser.
Fortsättning följer om vad som utspelade sig i hemlighet.
Nästa artikel:
När Sverige svek Baltikum (3)
Första artikeln i den här serien:
När Sverige svek Baltikum (1)
Se också Riksbanken och baltguldet 1940
Källor: Riksdagstrycket för urtima riksdagen 1940, 1:a och 2:a kammaren. Svenska Dagbladet 21 juli - 20 augusti 1940, mikrofilm KB. PM upprättad inom UD och dagtecknad 20 oktober 1949, Riksarkivet. Yngve Möller, Östen Undén, en biografi, Stockholm 1986.
9 november 2006
När Sverige svek Baltikum (1)
Sverige finns inte med bland dem.
Det beror på att Sverige accepterade Sovjetunionens våld mot Baltikum sommaren 1940 och i tysthet erkände den påtvingade annekteringen av Estland, Lettland och Litauen. Men hur gick det till? Och varför?
Baltikums öde beseglades när Hitler och Stalin slöt sin icke-angreppspakt den 23 augusti 1939, den sk Molotov-Ribbentrop-pakten. I två hemliga tilläggsprotokoll delades Nordosteuropa så att Finland, Estland, Lettland, Litauen och östra Polen blev sovjetisk intressesfär, medan västra Polen blev tysk. Hitler fick fria händer i Polen och Stalin i Baltikum.
Redan i oktober begärde Sovjet att få upprätta militära baser i Estland och Lettland och de båda länderna fann ingen möjlighet att vägra. Sedan följde en snabb och chockartad utveckling. I mitten av juni 1940 anklagade Sovjetunionen de tre baltiska länderna för att inte leva upp till sina förpliktelser. Man krävde i ultimativa former att prosovjetiska regeringar skulle bildas och att gränserna helt skulle öppnas för sovjetiska trupper.
Den lettiske presidenten Ulmanis vände sig till Tyskland för att få veta om Lettland kunde påräkna tyskt stöd mot Sovjet. Svaret blev nej. I det läget accepterade Lettland de sovjetiska kraven.
Nästa dag, den 17 juni, marscherade Röda armén utan motstånd in i Baltikum. I Lettland tillsattes en ny regering vars medlemmar utvalts i Moskva. Tre veckor senare arrangerades val till ett folkparlament. Endast ett parti tilläts delta, ”det arbetande folkets block”. Enligt det officiella resultatet röstade 97,6 procent av väljarna på detta parti.
Sovjetunionen försökte i sin propaganda att få alltsammans att se ut som en inhemsk revolution som Röda armén säkerställde. Efter en statskupp 1934 hade Lettland styrts av den auktoritäre Kārlis Ulmanis med stöd av militären. Kommunistpartiet var förbjudet. Enligt den sovjetiska propagandan fanns det på grund av förtrycket ett folkligt stöd för en anslutning till Sovjetunionen. Men man gick försiktigt fram. Kommunistpartiet tilläts visserligen redan i juni 1940 och blev snart det enda tillåtna partiet. Men i den nya prosovjetiska regeringen fanns det inga kommunister. Utrensningarna och sovjetiseringen kom senare.
I omvärlden lät sig inledningsvis många luras. Den nya lettiska regeringen fick t ex gratulationstelegram från såväl USA som Storbritannien. Men den 21 juli föll masken. Det nyvalda parlamentet utropade sovjetstyre i Lettland och begärde att landet skulle upptas i Sovjetunionen, en begäran som nådigt bifölls av Högsta sovjet den 5 augusti. Vid samma tid upptogs även Estland och Litauen.
Sovjetunionen hade därmed avslöjat sina avsikter och USA fördömde nu i en officiell deklaration ”den bedrägliga process” varigenom tre små baltiska stater berövats sitt oberoende och sin territoriella integritet. Fortsättningen är berömd och värd att citeras på originalspråk:
”The policy of this Government is universally known. The people of the United States are opposed to predatory activities no matter whether they are carried on by any form of intervention on the part of one state, however powerful, in the domestic concerns of any other sovereign state, however weak.”
Den brittiske premiärministern Winston Churchill anslöt sig till deklarationen som skulle bli ett slags grunddokument för den kommande baltiska frihetskampen under femtio år.
Men i Sverige tänkte man annorlunda. Framförallt handlade man annorlunda. Redan under sommaren 1940 erkände den svenska regeringen i tysthet och de facto Sovjetunionens
annektering av de baltiska länderna. Om hur det gick till vittnar handlingarna i UD:s arkiv. Fortsättning följer.
Listan på de sexton länder som inte erkände Sovjets annekteringar kan ni ta del av genom att klicka på Comments här nedan.
Nästa artikel i serien:
När Sverige svek Baltikum (2)
Tidigare artiklar om Lettland:
1. När historien skrivs om
2. Mordet på Beila Bella Veide
3. Till Riga för att dö
Se också:
Riksbanken och baltguldet 1940
Baltguldet som svensk spelbricka
5 november 2006
Dessa de mycket fattiga
De är alkoholister och narkomaner, hiv-smittade och psyksjuka. Nergångna människor. En del med mångårig kriminell karriär. Men också avsigkomna och ensamma som bara inte passar in i Sverige 2006. Framförallt äldre som hankar sig fram på lägsta pensionen och som far illa i den kyliga, teoretiska välfärden. De söker lite mänsklig gemenskap, någon att byta ett ord med helt enkelt.
Jag känner igen nästan alla. I snart tio år har jag nu var femte söndag kommit hit till bullkyrkan för att göra en liten, liten insats. Mest är det för att döva mitt eget samvete. Man kan inte bara gnälla över allting, något får man se till att göra själv, sade jag den gången jag sökte mig till Stadsmissionens volontärutbildning.
I dörren till kyrksalen på andra våningen i Grillska huset delar vi ut psalmböcker till våra gäster. Just det, de är våra gäster. Här är man varken klient eller patient. I dag är de 36 personer, 36 enskilda människor, 36 individuella liv. Och jag har under dessa tio år med förfäran insett hur lite som skiljer oss åt. Ett missförstånd, man blev av med jobbet. En skilsmässa, barnen försvann. Eller en olycka på arbetsplatsen. En tillfällig ekonomisk knipa som man försökte lösa med fel metod. Och tro inte att det alltid bara är att rulla upp ärmarna och ta nya tag! Man kan resa sig efter mycket stryk, men inte efter hur mycket stryk som helst. Alla problem har inte en lösning.
Jag hör ibland sägas att dessa människor har fått en massa chanser innan det har blivit så här illa. De får helt enkelt skylla sig själva. Kanske det. Men vad skall vi då göra när de missat sin sista chans? Bara strunta i dem? Låta dem gå under i tysthet i Stockholms tunnelbana, på nattbussarna, i ventilationstrummor och källarskrubbar? Säg ”ja” rakt ut framför spegeln om ni tror att ni menar det!
Kyrksalen fylls av en sur lukt av otvättade kläder och alkohol. I koret finns en altartavla med en folklig, lite bondsk Jesus i lysande färger bland andra vanliga människor. Han har ett bröd i ena handen och en fisk i den andra. ”De åto alla och blevo mätta”, står det under bilden. På sidorna står det ”Himmelriket är nära”.
Prästen, en sjömanspräst som heter Svante, talar om att vi på alla själars dag inte bara tänker på människor som stått oss nära och som inte längre är med oss, vi tänker också på oss själva. Att det finns någon som aldrig sviker, som aldrig lämnar oss ensamma. Svårt att tro på för de flesta. Här i bullkyrkan är det en utmaning.
Efter den korta predikan sjungs ett par psalmer. Det klingar starkare än i de flesta andra av Stockholms kyrkor. Sedan är det frukost. Mackor med ost och skinka, kaffe, fikabröd. En farbror med skärsår i ansiktet ber mig om en plastpåse; han vill ta bröd med till en kompis som sitter i rullstol och inte kommer någonstans. I koret, under Jesus, dansar i tystnad och ensamt majestät schizziga Maria, i fläckade paltor och skinnmössa med öronlappar. Jag hade inte sett henne på länge. Ja, jag trodde att hon var en av dem som vi bara kunde tänka på idag. Och så kom hon ändå!
Stadsmissionens postgironummer: 90 03 51 - 8
2 november 2006
31 oktober 2006
En obehaglig påminnelse
Den unge mannen är nämligen en aktiv medlem av Sverigedemokraterna, partiet som fick nästan tre procent av väljarnas röster i det senaste riksdagsvalet, 162 463 röster. I Landskrona röstade mer än var femte på detta parti.
När ambassadören tillfrågas närmare om sina skäl för uppsägningen, svarar han, att Sverigedemokraterna enligt alla partier i Sveriges riksdag är odemokratiskt och främlingsfientligt. I radions luncheko får han följdfrågan om han agerat annorlunda om Sverigedemokraterna hade suttit i riksdagen. Då undviker han att svara genom att kalla frågan för hypotetisk.
Den unge mannen har dessutom låtit bli att säga något om sin politiska verksamhet när han sökte jobbet på ambassaden. Vad är nu detta? Måste man i Sverige deklarera sina politiska åsikter när man söker jobb? Nej, svarar ambassadören. Men om man berättar om andra aktiviteter utan att nämna sitt politiska engagemang, är det ”ett avsiktligt beslut att dölja den delen”.
Jaha, än sedan då? Är det en grund för uppsägning? Om man inte måste deklarera sin politiska uppfattning när man söker jobb, hur kan man då få sparken om man håller inne med den saken? För mig klingar ambassadörens argumentation som en obehaglig påminnelse om den logik som genom historien tillämpats av diverse orättfärdiga polisstater: de personliga fri- och rättigheterna gäller bara så länge man inte använder dem.
Men är inte Sverigedemokraterna ett förskräckligt parti? Är det inte odemokratiskt och rasistiskt? Förskräckligt, ja! Jag skulle aldrig rösta på ett parti med den främlingsfientliga framtoningen. Men odemokratiskt? Partiet bekänner sig uttryckligen till demokratin. Dem som hävdar något annat bör man avkräva en förklaring. Och visserligen har Sverigedemokraterna en mörk historia med ursprung i det tydligt rasistiska BSS (Bevara Sverige Svenskt), men i dag kan man inte kalla partiet rasistiskt. Det har t ex professorn i statsvetenskap Marie Demker i Göteborg slagit fast (SvD 23.9.06).
Men egentligen spelar det i detta sammanhang ingen roll. Partiet är inte förbjudet, det deltar i demokratiska val, får partistöd som andra partier och dess representanter sitter i kommunala församlingar. Partiet är en icke obetydlig del av den demokratiskt uttryckta folkviljan. Därför måste vi – om vi själva vill respektera demokratin - tolerera Sverigedemokraterna. Nog har vi bättre argument mot dem än yrkesförbud och åsiktsregistrering? Det var ju metoder som vår generation utsattes för under 60- och 70-talen och som vi med rätta protesterade emot. Varför skulle vi nu använda dem mot den unga generationen, när de gör sina misstag och dumheter?
Kom ihåg: Tolerans är en konst! Den är till just för det som vi inte tycker om. Att bara tolerera det som vi egentligen inte har något emot är ingen konst. Självklart, inte sant, herr ambassadör?
29 oktober 2006
Till Riga för att dö
Det hade bott judar i Hannover i flera hundra år. Från 1933 blev deras tillvaro alltmer outhärdlig. De berövades sina rättigheter, de jagades, de drevs till självmord, de dödades. Den 28 oktober 1938 började deportationerna.
På minnesmärket är tio deportationer nämnda. De gick till Warszawa, Theresienstadt, Auschwitz eller bara utan närmare ortsangivelse till ”Polen”. Den 15 december 1941 gick tåget med judar till Riga, som var ockuperat av tyska trupper sedan juli samma år.
I bokstavsordning står namnen där på stenhällarna, för de gifta kvinnorna även deras flicknamn, med ålder, deportationsdatum och destination: ”BLUMENTHAL, JOHANNA, GEB. ROSIN, 43 J., DEPORTIERT AM 15.12.1941, RIGA. BLUMENTHAL, JULIUS, 54 J., DEPORTIERT AM 15.12.1941, RIGA. BLUMENTHAL, MARTIN, 14 J., DEPORTIERT AM 15.12.1941, RIGA.”
Deportationer till Riga ägde vid denna tid rum från en lång rad platser i Tyskland, t ex Hamburg, Stuttgart, Nürnberg och Berlin. Många måste ha känt till dem. Tyska biografer hade på sommaren visat nyhetsreportage i ”Wochenschau” om hur judar misshandlades på gatorna i staden. Det var ingenting man smusslade med, alls ingen hemlighet. Ändå skedde deportationerna i ordnade former. I Judiska museet i Riga finns bilder från järnvägsstationen i Bielefeldt den 13 december 1941. Många människor, lite bagage, ett fåtal vakter.
24 603 judar deporterades på detta sätt till Riga från Tyskland, Österrike och Böhmen 1941-1942. De kom till ett Lettland där redan 30 000 inhemska judar dödats och dessutom 500 ”oskadliggjorts” genom pogromer i huvudstaden. Detta enligt en maskinskriven rapport daterad den 15 oktober 1941 från Einsatzgruppe A, som hade till uppgift att rensa Baltikum från judar och kommunister. Dokumentet finns i faksimil på Judiska museet.
Rapporten meddelar att ”judeproblemet” i öst inte kunnat lösas enbart med pogromer. Man hade tillgripit ”Sonderkommandos” som förstärkts med lettisk ”Hilfspolizei”, hjälppolis. Dessa Sonderkommandos hade genomfört ”umfangenreiche Exekutionen in den Städten und auf dem flachen Lande” (omfattande avrättningar i städerna och på slättlandet).
Den tyska propagandan satte likhetstecken mellan judar och ryssar. De letter som tjänstgjorde i avrättningskommandona hade ofta valts ut för att de hade anhöriga som mördats av ryssarna eller deporterats österut av dem. Det var en urvalsmetod som ökade kommandonas effektivitet och hänsynslöshet. Och rapporten summerade: ”Der Einsatz der Exekutionskommandos war reibungslos.” (”Avrättningskommandonas insats var friktionsfri.”)
Hit kom alltså de deporterade tyska judarna, t ex familjen Blumenthal från Hannover. En del av dem fördes till gettot som var vandaliserat efter en stor massaker bara någon vecka tidigare. De fick i uppgift att röja upp i förödelsen. Men de flesta fördes direkt till Bikernieki-skogen där de genast dödades.
Av de 24 603 judar från Tyskland, Österrike och Böhmen som fördes till Riga överlevde 1 073 kriget. I Hannovers uppsamlingsläger Ahlem befriade amerikanska soldater den 10 april 1945 de 27 judar som ännu var vid liv där.
(Fakta i denna artikel är hämtade från föreningen Memoriams minnesmärke i Hannover, skapat av den italienske konstnären Michelangelo Pistoletto och invigt 1994, från Judiska museet, Ebreji Latvijā, Riga samt från lettiska historiekommissionens 14:e band, The hidden and forbidden History of Latvia under Sovjet and Nazi Occupations 1940-1991. Siffrorna på deporterade och dödade tyska judar är hämtade från Judiska museet. Ockupationsmuseet i Riga uppger att ca 25 000 tyska judar fördes till Riga och att 5 000 av dem överlevde. Enligt forskaren Aivars Stranga i historiekommissionen dödades ca 20 000 tyska judar i Lettland. Han noterar också att ”Of all Jews who had resided in or were deported to occupied Latvia only 1 182 persons survived”. Det framgår att en del av de deporterade judarna fördes vidare till andra läger, Stutthof och Auschwitz, och dödades där.)
Tidigare artiklar om Lettland: När historien skrivs om och Mordet på Beila Bella Veide.
Nästa artikel om Lettland: När Sverige svek Baltikum
25 oktober 2006
Fredrik Svanberg om vikingamyten
De två artiklarna handlar om vikingar och myt och har rubrikerna Vikingarna – fanns de? respektive Ropet efter myten/Vikingen (2).
Fredrik Svanberg är en välkänd expert på yngre järnåldern och har doktorerat på vikingatiden. Han har bl a skrivit Vikingatiden i Skåne och Decolonizing the Viking Age 1 – 2. Nyligen deltog han i ett seminarium vid de svenska historiedagarna i Riga. Där kallade han vikingatiden ”en myt rakt av”.
Med Fredriks tillåtelse publicerar jag här hans brev in extenso:
Hej Johan,
Intressanta synpunkter om "Myten om vikingen". Jag har personligen också börjat inse att intresset för och behovet av vikingen egentligen rör sig på ett djupare själsligt plan, snarare än den nivå där argumentation och fakta spelar stor roll. Det handlar inte i första hand om vad som är historiskt korrekt eller inte, utan som du säger om behov av (ursprungs-)myter och stora berättelser. Kanske i grunden om identitet...
För mig som arkeolog, och för Historiska museet som producent av exempelvis utställningar om "vikingatiden", är denna insikt inte alldeles lätt att hantera. Situationen kompliceras av att det ju faktiskt fanns ganska många människor som levde i Skandinavien åren ca 800-1050 och som lämnat efter sig en väldig mängd spår. "Myten om vikingen" är den historiekonstruktion eller "minnesmodell" vi tidigare använt för att förhålla oss till dessa människor.
Nu har det ju gradvis alltså visat sig att denna modell inte är vidare korrekt - det vill säga att den inte på ett bra sätt längre kan användas för att representera dessa människor i vår verklighet. Här finns alltså en etisk problematik kring hur vi ska förhålla oss till andra människor. Vi borde enligt min mening skapa en annan slags historiskt ramverk. Men detta känns närmast omöjligt på grund av den oerhört inrotade och populära mytbilden, som ju som sagt primärt sitter i andra själsliga djup än de historiska ramverkens...
Jag tror att du förstår den problematik jag antyder. Har du någon idé om vad vi skulle kunna göra med vikingen? Förslag emottages tacksamt.
Bästa hälsningar
Fredrik Svanberg
Jag vill gärna skicka frågan vidare till våra intresserade läsare. Och jag skulle vilja tillägga: skall vi kanske acceptera att historieskrivning i sig är ett slags berättande som liknar mytens? Att det alltid varit så och att det kommer att så förbli. Bör den vetenskapliga berättelsen (och utställningsverksamheten) därför mer inriktas på att ge alternativa tolkningar, peka på möjliga invändningar och snarare komplicera bilden än förenkla och förtydliga den?
Kanske behöver allra först historien om hur vikingen blev myt berättas vetenskapligt?
Den som vill läsa mitt eget svar till Fredrik Svanberg kan göra det genom att klicka på Comments nedan.
22 oktober 2006
Citatet
Rollo May, amerikansk psykoterapeut, i boken The Cry for Myth (1991), sv. Ropet efter myten (1994).
Se t ex: Ropet efter myten/Vikingen (2)
19 oktober 2006
Maja Hagerman och Tacitus
Tacitus hävdade att ”Germaniens folkslag inte har besmittats av några som helst giftermålsförbindelser med främmande folk utan att de utgör en särartad och oblandad ras, som äger likhet blott inom sig själv”. Utifrån detta påstående blev Tacitus Germania så småningom en slags urskrift för rasforskning under både 1800- och 1900-talet, hävdar Hagerman. Hon gör en stor sak av att Alf Önnerfors i sin översättning från 1960 använde ordet ”ras”, trots att det ordet inte fanns i latinet (Tacitus latinska ord är ”gens, gentis” som betyder släkt eller folkstam). Med eftertryck vänder hon sig emot att Wahlström & Widstrand förra året gav ut Önnerfors översättning av Germania i ny upplaga i sin klassikerserie.
Maja Hagerman finner att ”denna skrämmande lilla utgåva” vittnar om ”aningslöshet och glömska”. Förlaget har inte talat om ”vad texten betytt som klassisk urkund för den moderna rasismen”. I radions P1 drog hon den 4 augusti slutsatsen att detta nytryck av Germania inte borde ha givits ut, en uppfattning som hon bekräftade när jag nyligen fick tillfälle att kontrollera saken med henne personligen. Hon ansåg då att det var ”en skam” för förlaget att ge ut Tacitus i den här formen eftersom ”Germania kuggar rakt in i Hitlers projekt” och används av nazistiska grupper än i dag.
Det är antagligen sant. Men är det en rimlig argumentering mot W & W:s utgivning av Germania?
Man kan undra vad Hagerman egentligen begär av ett förlag för att man utan kritik skall få nytrycka en av de stora latinska klassikerna. Det är nämligen ingalunda så att W & W kritiklöst bara har tryckt upp Tacitus text. Alf Önnerfors egna kommentar behandlar både textens tillförlitlighet och traditionshistoria. Han understryker bl a Germanias karaktär av skönlitteratur och Tacitus politiska ambitioner att hålla upp germanernas dygder som varnande spegel framför det dåtida romerska folkets fel och brister.
Dessutom har nyutgåvan försetts med en nyskriven kommentar av en modern arkeologisk forskare, Anders Kaliff. Denne pekar bl a just på den rasistiska historia som tynger germanforskningen. Kaliff nämner uttryckligen Tredje riket, nazismen och den av SS genomförda förfärande tyska östpolitiken under andra världskriget. Han skriver: ”Den nazistiska östpolitiken var i hög grad påverkad av en romantiserad bild av de resultat som forskningen inom germanistik och arkeologi lett fram till. Sin vetenskapliga sanktion hämtade denna ideologi bland annat från den tyske arkeologen Gustaf Kossinna (1858-1931) och dennes metod att identifiera etniska grupper och ’raser’ med arkeologiska fynd."
Tydligare kan man knappast vara om sambandet mellan Germania och nazismen. Men det räcker tydligen inte för Hagerman.
Och hade det förresten varit så mycket bättre om Alf Önnerfors inte hade använt det lilla men laddade ordet ”ras”? Hade Per Perssons översättning från 1929 varit ok? Den löd: ”Själv biträder jag deras förmodanden, som anse, att Germaniens folk ej blivit förorenade genom främmande giftermålsförbindelser med främmande folk utan äro ett egenartat, oblandat, och blott sig självt likt folk."
Tacitus ”rasism” finns naturligtvis lika mycket i den formuleringen, fast lite mera dolt och försåtligt. Man kan till och med hävda att Önnerfors just genom att använda ordet ”ras” tydligt signalerade för en modern publik vad Tacitus egentligen talade om!
Så vad vill Maja Hagerman? Gamla klassiker med tvivelaktiga åsikter skall helst inte ges ut? Och om de ges ut skall de förses med tydliga giftstämplar eller varningsbudskap ungefär som på cigarettpaket? ”Läs inte denna bok, den kan skada din politiska oskuld!”
För det är väl inte så att Maja Hagerman inbillar sig att man genom att stoppa utgivningen av eller lägga tillrätta och moraliskt fördöma Tacitus Germania från 98 e.Kr. på något sätt kan ta loven av dagens nazister? Det vore lite väl aningslöst av aningslöshetens egen granskare.
Ett besläktat tema, mytens oberoende av vetenskap och saklighet, avhandlas i artikeln:
Ropet efter myten/Vikingen (2)
Maja Hagerman har uppmärksammats på artikeln och inbjudits att komma med en kommentar.
14 oktober 2006
Mordet på Beila Bella Veide
Familjen hade en trerummare som värmdes med kamin och upplystes med oljelampor. De hade inget rinnande vatten. Men lägenheten var av ganska normal standard för orten. Beila hade gått ut den judiska skolan i Krustpils och studerade 1941 på en handelsskola i Riga. När de tyska trupperna marscherade in där den 1 juli, begav hon sig hem till Krustpils. Men hennes familj hade då redan flytt österut tillsammans med andra judar.
Någon av de första dagarna i juli gav Krustpils lokale polischef tillsammans med borgmästaren order om att alla kvarvarande judar skulle samlas på torget. De skulle skickas iväg för att rensa sockerbetor. Men polisen och stadens lettiska självförsvarssoldater omringade torget. Judarna arresterades. Polischefen höll tal och anklagade dem för att ha förbrutit sig mot det lettiska folket genom att samarbeta med de sovjetiska myndigheterna (som hade ockuperat landet 1940 men nu flytt inför de anstormande tyskarna). Judarna föstes iväg och spärrades först in i ortens slakthus, som gränsade till den judiska kyrkogården. De blev förödmjukade och slagna. En vecka senare flyttades de till en skola som gjordes om till getto. Där inhystes även Beila.
I slutet av juli räddades Beila från gettot. En äldre judisk kvinna bad en lettisk bonde, Peteris Zalitis, att ta flickan till sin gård Maksini, sex kilometer söder om Krustpils. Det var ett ”normalt” förfarande. Judar kunde lånas ut till traktens bönder som arbetskraft mot kvitto.
Beila kom till Maksini där hon hjälpte till med bärplockning och syltkokning för vintern. Ett par dagar senare kom fyra judiska tonårspojkar till gården. De hade flytt från en avrättning av judar i närliggande Livani och sökte skydd och arbete. Peteris Zalitis tog emot dem. Det var formellt en illegal handling.
Den 1 augusti dödades en stor del av judarna i Krustpils getto på en torvmosse utanför staden.
På eftermiddagen söndagen den 3 augusti inställde sig polisofficeren P. Gibiže hos Janis Krumniš, chef för Krustpils polisdistrikt i Jecabpils. Krumniš gav order till Gibiže och två andra lokala, lettiska polismän att bege sig till gården Maksini för att döda fem judar som man fått veta befann sig där.
De tre poliserna, varav två i uniform, begav sig iväg och två män från de lettiska självförsvarsstyrkorna anslöt sig. På vägen ut rekognoserade de en avrättningsplats. När solen gick ner kom de fram till gården. Polisofficer Gibiže frågade Peteris Zalitis varför han inte hade fört de fem judarna in till Krustpils för avrättning. Under tiden gömde sig de fyra pojkarna i ladan, men Beila, som ju var officiellt utsläppt från gettot mot kvitto, fanns i huset och hörde Gibižes ord.
Alla fem samlades ihop på gårdsplanen utan motstånd, men Beila grät. Några grannar kommenderades att hämta spadar och så marscherade gruppen iväg. I en skogsdunge ett par kilometer därifrån blev två av pojkarna tillsagda att lägga sig ner på marken. De två andra och Beila fick långsamt gå fram mot en grusgrop medan två av poliserna samt de båda självförsvarsmännen tog fram sina pistoler och sköt ungdomarna med flera skott bakifrån. Därefter var det de två kvarvarande pojkarnas tur. De vacklade fram, står det i vittnesmålen. Och skotten hördes ända till gården Maksini.
Det här är en detalj i den nästan fullständiga utplåningen av Lettlands judar 1941-1945. Omkring 70 000 dödades. Händelsen redovisas noga av Dzintars Ergils i A Few Episodes of the Holocaust in Krustpils, publicerad i den lettiska historiekommissionens 14:e band, The hidden and forbidden History of Latvia under Sovjet and Nazi occupations 1940-1991 (Riga, 2005).
Här finns inte en enda tysk närvarande och det är oklart om chefen för Krustpils polisdistrikt, Janis Krumniš, handlade på eget initiativ eller om han också fått order, kanske från tyskarna. Men forskaren Dzintars Ergils skriver om den lettiska polisen och självförsvarsstyrkorna ”regrettfully, they often tried to please the Nazi occupation authorities by doing more than they were expected to”.
Endast en av mördarna, en polis, dömdes för brottet. Han fick 15 års fängelse. P. Gibiže dömdes visserligen den 24 april 1947 av en sovjetisk domstol till döden för krigsbrott mot sovjetiska partisaner och avrättning av judar – men inte just för mordet på Beila och de fyra pojkarna. Hans dom omvandlades snart till 15 års fängelse och han frigavs den 5 april 1958. Polischefen Janis Krumniš flydde till USA efter kriget och ställdes aldrig inför rätta. De andra undgick straff.
Länk till den första artikeln om Lettland:
När historien skrivs om
Länk till nästa artikel om Lettland:
Till Riga för att dö
12 oktober 2006
Apropå TV-licens
Begär ministrar utan skolk!
Och kräv dem på varenda spänn
för varje olaglig antenn!
Ty härska skall blott ädel adel
utan både fläck och tadel.
Var finner vi då sådan boss?
- för inte blir det en av oss...
(Sedan tre ministrar i den nya regeringen ertappats med att inte betala den lagstadgade tv-licensen.)
11 oktober 2006
Citatet
Publicisten Anders Björnsson vid de svenska historiedagarna i Riga i september 2006.
10 oktober 2006
Ropet efter myten/Vikingen (2)
Ingen skugga över duktiga forskare - men deras arbete är inte enbart vetenskapligt betingat. Resultaten används också för att beröva en liten grupp extrema nationalister deras legitimitet och är följaktligen en politisk verksamhet. Dessutom en politisk verksamhet utan verkan, eftersom vikingen finns i våra huvuden och där lever han ett liv helt oberoende av vad vetenskapsmän, politiker och journalister säger och skriver.
Vikingen kommer inte att försvinna även om det skulle gå att bevisa att han aldrig funnits. Varför? Därför att han motsvarar ett behov av nationell identitet i en tillvaro där allt fler känner att denna identitet är hotad. Det gäller inte bara extremisterna utan mer eller mindre medvetet de flesta av oss.
Naturligtvis är föreställningen om vikingen bara en liten bit i pusslet som kan ge en nationell identitet. Där ingår även andra delar av svensk historia, t ex Gustav Vasa och riksgrundandet, Gustav II Adolf och stormaktstiden, "krigarkungen" Karl XII och så vidare. Alla dessa berättelser som efterhand mytologiseras och snart ingår i ett allmänt medvetande utan hämmande band till vetenskap och saklighet. Vi ser oss själva genom myten – inte genom vetenskapen! Myten om vikingen är emellertid något av en grundberättelse på vilken mycket annat bygger.
Myten, den stora berättelsen om oss själva, ger trygghet och självkänsla genom att avgränsa oss gentemot andra på gott och ont. Den ger oss en självklar plats i rum och tid när dagens omständigheter tycks förvägra oss bådadera.
Varför har då just myten om vikingen fått en sådan betydelse? Jag tror att det beror på att en annan, mera närliggande stor berättelse trängts undan av en alltför påfrestande vardagsverklighet. Det gäller myten om Sverige som ett unikt välfärdssamhälle med en homogen befolkning, ett land där beslut fattas i samförstånd av människor som är mycket lika varandra.
När denna stora berättelse i omställningens svåra tid inte längre kan upprätthållas, söker man sig en berättelse längre bort från den hotande vardagen. Där borde Svenska kyrkan finnas. Men kyrkan har sedan länge avstått från sina anspråk på sanning och storhet och retirerat till den allmänna välviljans ofarliga kaffebjudningar. Därför måste den nya storheten sökas i en ännu mera avlägsen värld. Den grå urtiden erbjuder all den nödvändiga mystiken och livskraften. Den kan bli grogrund för nästan vad som helst. Det vet vi av bitter erfarenhet.
Vad gör man då åt detta?
Jag tror att det är en mycket svensk frågeställning. Det finns i Sverige inga problem som inte kan lösas genom en statlig utredning eller ett saftigt forskningsanslag. Men våra djupaste behov undflyr utredningar och politiska beslut. Behovet av en myt kommer bara att försvinna när vi kan ersätta den med en annan myt. Själens törst efter mening kan bara stillas av en större berättelse än den om vikingen.
Och det borde verkligen inte vara omöjligt att hitta en sådan, en berättelse som kunde betyda mycket mer för många fler. Men vad är det för kraftfull berättelse? Och vem berättar den?
Arkeologen och förste antikvarien Fredrik Svanberg på Historiska museet kommenterar denna artikel:
Fredrik Svanberg om vikingamyten
På temat myt:
Rädsla för myten på Stockholmsoperan
Siegfried som barnteater
Vikingarna - fanns de?
Citatet: Psykoterapeuten Rollo May om definitionen av myterna som lögner
6 oktober 2006
Vikingarna – fanns de?
Det är föreställningen om en enhetlig, ursprunglig och nordisk vikingatid som är i gungning. Inte bara de behornade hjälmarna verkar vara ohistoriska. Den förmodat enhetliga vikingareligionen visar sig skifta kraftigt även mellan närliggande platser, t ex när det gäller gravskicket. Symbolerna härstammar från högst olika tider; solvagnen från 1300-talet före Kristus och torshammaren från 800-talet efter Kristus. Kulthuset i Uppåkra visar sig vara påverkat av romerska förebilder. Det har dessutom förändrats successivt under 500 år, vilket passar dåligt med föreställningen om en homogen, statisk vikingatid. Även borgarnas utseende har sannolikt påverkats söderifrån, nämligen av de romerska härlägren.
Inte ens runorna har en entydig förankring i Norden. Enligt professor Rune Palm, Stockholms universitet, har de uppfunnits av en german som kunde latin. Påverkan från latinet är tydlig, anser han. Runorna är spridda i tiden från andra århundradet till digerdöden på 1300-talet. De kan följaktligen inte enbart knytas till vikingarnas två århundraden. Det hedniska templet i Uppsala är dessutom omgivet av kristna (!) runstenar. Epokerna flyter in i varandra.
Ett gammalt problem är de isländska sagorna i Snorres Edda, från vilken nästan all berättande information om vikingatiden har hämtats. Eddan skrevs först under kristen medeltid på 1200-talet, minst 150 år efter det att vikingatiden enligt den gängse tidsindelningen var slut. Snorre skrev alltså inte precis om det han själv hade sett, ett källkritiskt problem av dignitet. Redan under 1960-talet fördes Eddan därför diskret åt sidan som historiskt källmaterial av professor Jerker Rosén i Lund.
Ja, det serverades mycket bekymmer för vikingafansen i Riga. De framfördes av forskare som professor Anders Andrén, Stockholms universitet, doktorerna Fredrik Svanberg, Historiska museet i Stockholm och Anna Wallette, Lunds universitet. Och de hejades livligt på av vetenskapsjournalisten Maja Hagerman, som driver en energisk kampanj mot föreställningar om svenskar som ett särskilt rasrent och ädelt släkte.
Fredrik Svanberg sammanfattade domen över död vikingatid: den är ”en myt rakt av”, skapad av nationalromantiken på 1860- och 1870-talen.
Emellertid är denna myt högst levande. Så levande att professorerna och doktorerna var eniga om att den inte kan avskaffas, även om vi skulle önska det. Anna Wallette ryckte ut till vikingatidens försvar: ”Trots att vikingatiden varit kanoniserad skall vi inte slänga ut den. Den är en väg in i medeltiden, en viktig period att ha kvar. Även om vikingatida människor inte begrep att de var vikingatida, kan de få lov att förbli det.” En ädel, svensk tanke.
Och hon varnade för övermod. ”Vi skall vara försiktiga med att säga att vår vetenskap är vetenskap medan det som man sysslade med tidigare inte var det. Må vara att det var medeltidsmänniskor som skrev, men de var också historiker, de skrev om sig själva och om sina förfäder.”
En kommande artikel skall handla om mytens envetna liv, långt borta från forskningens torra fakta.
Nästa artikel om vikingen:
Ropet efter myten/Vikingen (2)
3 oktober 2006
När historien skrivs om
Här har historieskrivningen på ett extremt sätt växlat med makthavarna. Sedan Lettland skapades 1918 har landet mestadels antingen levt under inhemsk diktatur eller under utländsk ockupation eller annektering: Ulmanis 1934-1940, Sovjetunionen 1940-1941, Hitlertyskland 1941-1944 och Sovjetunionen igen 1944-1991.
Sammantaget har letterna levt i ofrihet i 57 av de 88 åren sedan statsgrundandet! Med detta arv av skiftande förtryck håller det fria Lettland nu på att skriva om sin historia i de nya, demokratiska men starkt nationalistiska, makthavarnas favör. Det är inte förvånande att det är problematiskt.
Sedan 1998 arbetar en statlig kommission bestående av lettiska och utländska historiker. De har hittills publicerat 13 band på lettiska och förra året kom en sammanfattande volym på engelska, The hidden and forbidden History of Latvia under soviet and nazi occupations 1940-1991 (Riga 2005). Bland kommissionens medlemmar har funnits tre svenskar: Carl Bildt, Per Ahlmark och statsvetaren Krister Wahlbäck. De har försökt reda ut t ex vad som hände under den tyska ockupationen, vilken roll letterna själva spelade i dödandet av 70 000 inhemska judar och av ytterligare ca 20 000 tyska judar som tvångsförflyttades till Lettland.
Det handlar också om de letter som mer eller mindre frivilligt kämpade i tyska Wehrmacht eller i SS-förband som Lettiska legionen. Vid krigsslutet fanns det 25 000 lettiska soldater i Wehrmacht. När Sovjetunionen återtog kontrollen över Lettland 1944/1945, kom dessa att betraktas som landsförrädare av de nya, kommunistiska makthavarna. Nästan alla av de 3 600 lettiska soldater som vände tillbaka till sitt hemland hamnade i sovjetiska läger.
Det formella skälet var den sovjetiska historieskrivningen. Sovjetunionen hävdade nämligen att de hade annekterat Lettland i augusti 1940 och från sovjetisk synpunkt kämpade alltså dessa letter mot sitt eget land. Men en betydande del av den lettiska befolkningen hade hälsat de tyska trupperna som befriare när dessa tågade in i Riga den 1 juli 1941. Det gör förstås historieskrivningen än mer laddad.
Som intresserad utländsk betraktare får man intrycket, att det är de sovjetiska illdåden som utgör det största lettiska traumat. I centrum för bitterheten står de upprepade och omfattande deportationerna av letter till Ryssland och Sibirien. Särskilt deportationen den 14 juni 1941 av 15 000 letter skapade ett djupt hat mot kommunister och ryssar, ett hat som nazisterna sedan använde sig av i sin historieskrivning för att hetsa den lettiska befolkningen mot kommunisterna/judarna.
När kriget gick mot sitt slut och röda armén på nytt närmade sig, flydde omkring 200 000 letter, dvs 10 procent av befolkningen, många av dem till Sverige. Bland dessa fanns ca 300 lettiska legionärer som kämpat tillsammans med tyskarna. Efter sovjetiska påtryckningar bestämde sig den svenska regeringen för att utlämna en del av dem till Sovjet i den sk Baltutlämningen. Rättvisa eller brott?
Och de letter som sedan gjorde väpnat motstånd mot det sovjetiska styret ända in på 50-talet – var de frihetskämpar eller kriminella? För att kunna kalla dem frihetskämpar måste man hävda att landet var ockuperat av Sovjet – inte annekterat. Museet i Riga som berättar om denna tid heter också Lettiska ockupationsmuseet. Letterna hävdar att deras land varit utsatt för tre ockupationer.
Historieskrivning är förvisso en fråga om makt och därmed en balansgång mellan sanning och politik. Om denna balansgång i Lettland kommer flera artiklar att handla.
Nästa artikel om Lettland:
Mordet på Beila Bella Veide
Artikel med anknytande tema:
Kampen om minnet/Warszawa (1)
2 oktober 2006
25 september 2006
Nattåg till Katowice
När tåget rullar ut från stationen släcks ljuset helt. Enstaka gatlyktor i Dresdens förorter ger ett tillfälligt, fladdrande sken i kupén. Den tystlåtne konduktören, som så småningom dyker upp, får igång ljuset som plötsligt är kliniskt skarpt och surrande. Nu kan jag i alla fall läsa. Så följer många timmar med långa stopp på anonyma stationer.
Halv fyra på morgonen skall jag byta tåg i Wroclaw, dvs gamla Breslau i Niederschlesien vid floden Oder. Det är isande kallt, det är april 2003, och nästan folktomt på stationen. Jag har enligt tidtabellen fyra minuter på mig att hitta till rätt perrong. Inga skyltar visar var tåget mot Katowice skall komma in. Buttra polacker pekar åt olika håll. Inget tåg kommer. Jag börjar tro att jag missat det.
Men efter femtio minuter dundrar plötsligt ett långt tåg in på en oväntad perrong. Det är packat med folk, mest ungdomar. De hänger ut genom fönstren och skrålar och hurrar. Det är meningslöst att försöka hitta min reserverade sittplats. Här råder djungelns lag. Kupéerna är antingen ockuperade av berusade ungdomar eller av hopträngda och tysta äldre människor med ofattbart mycket bagage. Jag sätter mig stillsamt på min rullväska i den smala korridoren, där jag gång på gång nästan blir omkullsprungen.
Plötsligt lägger jag märke till en äldre dam med häxlikt och vaxgult ansikte. Hon tränger sig fram genom korridoren. Hennes enda bagage är en grå handväska. Hon rycker upp en kupédörr och säger några ord med överraskande myndig röst. Sedan vinkar hon till mig. Kom hit!
Sömniga ungdomar, som legat i en hög på sätena, makar åt sig och det blir faktiskt två sittplatser över. Damen med handväskan hinner tala en hel del polska med mig innan hon förstår att jag inte förstår. Vi hittar till slut en stapplande tyska som kommunikationsmedel.
Hon är på väg hem efter en operation i Wroclaw och mer än handväskan får hon inte bära för doktorn. ”Eine Operation! Verstehen Sie?” Jag ser hennes avtärda ansikte, och jag tror att jag förstår. Hon har tre barn, den äldste sonen är 48 år. Åtta barnbarn. Och jag? Svensk?! ”Varför reser man i Polen om man inte kan polska?” undrar hon. Och det undrar jag också. Vi skrattar och klockan är tio över fem och ingen av oss har sovit denna natt.
Hennes ansiktsdrag blir mjukare när hon talar om sin hemstad Czestochowa. I stadens kloster, Jasna Gora, finns den svarta madonnan, en berömd ikon som polackerna vallfärdar till. ”Madonnan räddade oss två gånger från svenskarna”, säger hon och ler mot den förvirrade svensken. Det var 1655 och 1702. ”Svenskarna belägrade klostret men vi höll ut.”
När hon kommer hem skall hon be till den svarta madonnan. Och hon skulle så gärna vilja visa mig staden och klostret och madonnan, kanske skulle även jag vilja be för någon? Men det förstås, svenskar ber ju inte, ni är ju protestanter…
Så bromsar tåget in för en station och plötsligt går allt mycket fort. Hon skall byta tåg, men visst vill jag ändå besöka henne? Skall jag inte följa med? Nu! Jag kan ju fortsätta till Katowice en annan dag. Jag säger något avvärjande. ”Skriv upp mitt telefonnummer åtminstone, och kom och besök mig en gång, med er fru från Sverige!” Hon får fram en kulspetspenna men hittar inget papper. Jag trevar efter min anteckningsbok. Tåget står redan stilla. Hon måste av. Nu tar hon min hand och försöker skriva telefonnumret direkt på den. Men jag drar tillbaka handen.
Hon blir sårad. Det ser jag genast. Hon reser sig hastigt, säger något kort som jag inte förstår, kanske är det på polska, trycker handväskan intill sig och är redan på väg bort genom korridoren. Och så går tåget och jag har inte ens sett vad stationen hette.
Den sista timman till Katowice förflyter som i en seg dimma. Jag är kallsvettig. Halv sju på morgonen rullar tåget in på stationen. Kolrök, bränt gummi och blåsvart diesel. Jag har inga zloty och kan inte ens köpa mig en kopp kaffe. En kvinnlig tiggare antastar mig, tjatar om att det är judar som sitter i regeringen och att de har förstört landet. Hon talar både tyska och engelska.
Jag börjar leta efter ett vandrarhem och efter lokalbussen till Oświecim, mera känt som Auschwitz.
Och ännu i september 2006 kan jag vakna mitt i natten och undra varför jag drog tillbaka min hand.
© J.Selander, 2006
22 september 2006
Siegfried som barnteater
I grunden tror jag att det handlar om att musiken inte samspelar med det som händer på scenen. Richard Wagners härliga musik är kraftfull och ödesmättad, full av dubbeltydigheter och farliga underströmmar som våldsdyrkan och dödslängtan. Knappt något av detta går att spåra på scenen.
En del av 1800-talskostymerna är fortfarande en katastrof som utmanar löjet. Dekoren är enkel, men utan att ge enkelhetens upphöjdhet och allvar. Tvärtom stör en rad detaljer som närmast känns hämtade från barnteaterns värld, t ex den som pappersklipp återgivna teaterdraken som representerar Fafner. Är guldets väktare och världsherraväldets innehavare verkligen inte farligare än så? Eller de filmade vargarna och korparna som projiceras genom fönstren i fonden. De känns överpedagogiska och onödiga och inte hotfullare än på Skansen.
Vad de vitklädda åskådarna som sitter framför Fafners grotta är tänkta att bidra med lyckas i varje fall inte jag begripa. Inte heller det rykande fabrikslandskap som visar sig när eldslågorna kring valkyrieklippan dämpas. Är det något slags samhällskritik så hör den hemma i de enklaste schablonsamlingarna för plakatvänstern. Passande musik vore Internationalen – inte Wagner!
De som såg den Ring som sattes upp på Stockholmsoperan 1969 med Jan Brazdas scenografi kan nog förstå vad jag menar. Brazdas abstrakta ljusspel och projektioner gav just den koppling mellan musik och scen som dagens Ring saknar. Brazda utgick från musiken. Med denna oemotståndliga och totalt dominerande musik är det den enda möjligheten. Min misstanke är att Staffan Valdemar Holm och scenografen Bente Lykke Møller helt enkelt varit rädda för musiken och myten. De har försökt smita från Wagner – och misslyckats.
Fast visst finns det bra saker i Siegfried. Det vore orättvist att inte säga det. Siegfried är bland mycket annat en historia om förvandlingar. Människor mognar, inser saker, ändrar livshållning.
Vandraren Wotan (Terje Stensvold) ger upp sin kamp om guldet och makten, inser att han inte längre är den han ger sig ut för att vara (en gud) och att han inte kan stoppa det hjul mot undergången som han själv satt i rörelse. I en desperat sista gest ger han den ungdomlige hjälten Siegfried (Lars Cleveman) fria händer. Wotan försöker övertyga sig själv om att Siegfried tillsammans med den orättfärdigt straffade dottern Brünnhilde (Katarina Dalayman) skall kunna rädda världen genom ungdomlig kärlek. Men den visa urmodern Erda (Anna Larsson) vänder honom ryggen när han ber om hennes stöd; Wotan har svikit en gång för mycket. Det är gripande.
Bra är också den falske smeden Mime (Niklas Björling Rygert). Mime blir (oavsiktligt?) en underhållande ironisk bild av samtidens feminiserade mansideal. Pappan (här fosterpappan) som inte förmår eller vågar föra ut sin son i den hotfulla stora världen gnäller över otacksamhet när sonen själv i övermod och munter våldsromantik tar avstånd från honom.
Men en allvarlig miss i regin är att Siegfrieds egen förvandling från tölpaktig tonåring till hjälte inte alls gestaltas. Han är fortfarande en naiv bondpojke med hållning som en hösäck när han i den högspända slutscenen förenas med Brünnhilde på valkyrieklippan. Man blundar för att åtminstone få uppleva musiken.
Om Rhenguldet och Valkyrian:
Rädsla för myten på Stockholmsoperan
Om Ragnarök:
Stackars Wagner!