26 juni 2007

Hans Wolf om Webern och Krasner

Den mångårige DN-medarbetaren och en av Sveriges kunnigaste musikskribenter Hans Wolf har sänt mig nedanstående bidrag till artikelserien om Anton Webern. Det handlar inte minst om violinisten Louis Krasner, som jag skrev om i artiklarna Att förlora en vän/Webern (4) samt Vänskap eller förtal?/Webern (5).

En vårkväll 1976 dök violinisten Louis Krasner upp hos ljudteknikern Richard Burns i Syracuse, N Y, USA. De kände varandra sedan något årtionde tillbaka. Krasner hade med sig åtta 78-varvsskivor i en bärkasse: Alban Bergs violinkonsert där han själv spelade solostämman och Anton Webern dirigerade BBC:s symfoniorkester. Det var känt att framförandet hade spelats in men inga skivor kunde återfinnas i BBC:s grammofonarkiv. Nu hade Krasner plötsligt hittat skivorna på sin vind när han städade i samband med en flytt. De var inte i vidare god kondition och inspelningen hade gjorts med ganska låg volym så att brum och skrap hördes. Med modern digitalteknik gick det emellertid att så småningom restaurera den.

Den gavs ut av bolaget Continuum på cd (SBT 1004) och är den enda dokumentationen av Weberns på sin tid djupt beundrade dirigentkonst vid sidan av en av Schuberts tyska danser. Det har sagts att Webern som dirigent förenade en tematisk klarhet med ett inre liv och uttryck, egenskaper som inte minst måste värdesättas i Bergs violinkonsert men som också
lär ha präglat hans gestaltning av så vitt skild musik som Bachs verk och Mahlersymfonier.

Det kan i sammanhanget vara skäl att nämna ännu en cd med en nu bortglömd dirigent som mötte samma öde som Webern omedelbart efter krigsslutet: Leo Borchard, som sköts ned av en amerikansk ockupationssoldat i Berlin i augusti 1945. Borchard var på väg hem i en jeep med några vänner men var i motsats till Webern ute efter att utegångsförbudet hade trätt i kraft. Borchard var predestinerad att leda de nu bland Berlins ruiner ihopsamlade Berlinfilharmonikerna för lång tid framåt, i varje fall så länge den s k denazifieringsprocessen mot Wilhelm Furtwängler pågick. Den uppgiften gick nu i stället till exilrumänen Sergiu Celibidache.

Politiskt var Borchard ett idealiskt val: med tyska föräldrar men gamla ryska kontakter, han var född i Moskva 1899, överlevde han Hitlertiden i något av en inre exil, ungefär som
tonsättaren Karl Amadeus Hartmann. Han tillhörde motståndsgrupperna kring Kreisauerkretsen men överlevde med partiellt yrkesförbud. En cd på Tahra TAH 520 med
Berlinfilharmonikerna visar att han mycket väl var vuxen uppgiften som orkesterns chefsdirigent.

Av inspelningarna på skivan är Tjajkovskijs "Nötknäpparsvit" av äldre datum, redan från 1935, medan samma tonsättares overtyrfantasi "Romeo och Julia", Webers ouvertyr till "Oberon" och Glazunovs tondikt "Stenka Razin" (en inspelning som ibland felaktigt tillskrivits Furtwängler) samtliga är från hans sista sommar. De visar en betydande resning och är tillsammans med Celibidaches halvtannat år senare framförande av Sjostakovitjs "Leningradsymfoni" ett ofta försummat inslag i Berlinfilharmonikernas skivhistoria, saknas när den nyligen aktualiserades till orkesterns 125-årsjubileum.

Så långt alltså Hans Wolf. Stort tack för artikeln!

Läs hela artikelserien om Anton Webern genom att klicka på etiketten "Anton Webern" nedan!

22 juni 2007

Lenin i Eisleben

Statyer kan laddas med olika liv och betydelser. Senast var det estländarna som fick erfara detta när de flyttade minnesmärket med den sovjetiske soldaten bort från Tallinns centrum. Då blev det upplopp och diplomatiska förvecklingar.

Här ett lite annat exempel. Det är från andra världskriget:

När tyska trupper under offensiven mot Sovjetunionen trängde in i den lilla staden Pusjkin inte långt från Leningrad, upptäckte de en bronsstaty av Lenin. Den var ca tre meter hög och utförd av Matwej Genrichowitj Mansier 1925, alltså ett år efter Lenins död. Det var en tid när de rivaliserande efterträdarna, t ex Stalin, alla strävade efter att framställa sig som Lenins legitima arvtagare.

Lenin står bredbent med vänster tumme i västen och utstrålar självsäkerhet och maktfullkomlighet.

Tyskarna gillade inte vad de såg. De monterade ner statyn och på sommaren 1943, när den tyska krigslyckan hade vänt, transporterades den iväg till ett smältverk i Eisleben i Sachsen. Lenin skulle bli kanoner för Nazityskland i Luthers stad.

Men statyn var otymplig och det fanns vid den här tiden tillräckligt med annat metallskrot att smälta ner, så Lenin lades tills vidare åt sidan.

Och så gick det som det gick med kriget. Eisleben intogs först av amerikanska styrkor, men på sommaren 1945 drog sig amerikanarna tillbaka och överlämnade bl a Sachsen med Eisleben till ryssarna. Detta enligt en tidigare överenskommelse mellan de allierade.

När Röda armén närmade sig Eisleben var det emellertid någon som kom att tänka på den skrotade statyn. Kanske kunde man ha nytta av den. Ja, den drogs fram, monterades ihop och ställdes upp centralt. Ryssarna fann den följaktligen helt oskadd vid inmarschen i staden den 3 juli 1945.

Om det ledde till en mildare behandling av staden och dess invånare förtäljer inte mina källor (Historisches Museum i Berlin). Emellertid kom Leninstatyn att få en helt ny betydelse i den sovjetiska ockupationszonen som så småningom skulle bli det kommunistiska DDR. Kommunisterna hade nämligen stort behov av att framställa DDR som en antifascistisk stat där människorna gjort motstånd mot Hitler och Röda armén varit en efterlängtad befriare. I den systematiska uppbyggnaden av denna myt kom Leninstatyn att passa mycket väl in.

Från det faktum att statyn inte hade smälts ner utvecklade DDR en legend om att statyn räddats av hängivna antifascister. Så här framställdes saken i en text som senare anbringades på statyns fundament:

”Detta Leninminnesmärke rövades bort från Sovjetunionen av Hitlerfascisterna. Antifascister i Eisleben räddade det från förstörelsen. Som tecken på tacksamhet för befrielsen från Hitler genom den ryktbara Röda armén uppställdes det av den antifascistiska stadsförvaltningen den 2 juli 1945 på denna plats.”

Så kom Lenin under 45 år att tjäna ännu ett syfte.

Men även DDR-regimen hade en ände. När kommunismen rasade ihop och dess propagandakulisser med den, hade Leninstatyn i Eisleben spelat ut sin roll. Människorna i staden hade fått nog. År 1991 monterades statyn ner för andra gången och sändes nu iväg till Historisches Museum i Berlin.

Där kan man i dag betrakta Lenins självbelåtna framtoning medan man funderar över historiens gång och människornas skiftande behov av bröd och kanoner, myter och hjältar.

15 juni 2007

Vänskap eller förtal?/Webern (5)

Den finns en annan, bittrare och obehagligare sida av händelserna i samband med Weberns sammanbrott i Barcelona 1936 (se Att förlora en vän/Webern (4)). Det gäller Weberns vänskap med den judisk-amerikanske violinisten Louis Krasner.

Det var Krasner som hade bett Alban Berg skriva sin violinkonsert och han var förstås mycket angelägen om att få uruppföra den. Krasner och Webern arbetade nära tillsammans med förberedelserna. Men det fanns tidigt misshälligheter mellan dem. Anton Webern hade en tydlig beundran för Hitler även om han inte kan beskrivas som nazist – och Louis Krasner var alltså jude.

Weberns huvudbiograf Hans Moldenhauer skriver inte närmare om denna komplicerade relation. Det är Kathryn Bailey som tagit fram materialet. Och Bailey tror att det är under den ansträngda resan med Webern till Barcelona som Krasners inställning till honom ändrar karaktär. Webern hade ju tvingat Krasner att ta omvägen genom Tyskland för att få ”bevisa” att judar i Tyskland inte riskerade att råka illa ut; en uppseendeväckande naiv idé som antagligen sårade Krasner.

När Webern sedan misslyckades med uruppförandet var Krasners kommentarer tydligt syrliga, kanske rent av illasinnade: ”För stackars Webern […] var Barcelona ett förödmjukande nederlag. Situationen var värre än så; han hade inte tekniken”, skriver Krasner. Han antyder helt enkelt att Webern inte hade professionalitet nog för att leda ett uppförande av violinkonserten.

Mot detta står många andra uppgifter som talar om att Webern var en driven och erfaren dirigent, enligt Alban Berg den främste sedan Gustaf Mahler. Och framförandet av konserten i London två veckor senare var en stor framgång!

Krasners obehagliga antydningar om Webern fortsatte. Den 12 mars 1938 arbetade de båda tillsammans i Weberns hem i Wien med Arnold Schönbergs violinkonsert. Krasner har beskrivit hur Webern plötsligt avbröt arbetet, frågade vad klockan var och rusade till radion där just då den österrikiske förbundskanslern Kurt von Schuschnigg meddelade att tyska trupper marscherade in i Österrike. Krasner menar att Webern uppenbarligen hade förhandsinformation om den tyska invasionen.

Kathryn Bailey misstror Krasners tolkning. Det är känt att Weberns son Peter var aktiv nazist och därför är det sannolikt att Webern fått veta vad som skulle hända av honom. Men Bailey tillbakavisar antydningarna om att Webern var partimedlem eller på något sätt skulle ha samarbetat med de tyska invasionstrupperna.

Enligt Louis Krasner skulle det också ha visat sig att Weberns källare i huset i Mödling var full med vapen och propagandamaterial för nazisterna. Det skulle ha upptäckts av ryssarna efter det att Webern själv flytt vid påsktid 1945. Kathryn Bailey ställer sig lika skeptisk till den uppgiften och hon konstaterar kort att ”denna historia har inte berättats av någon annan”.

Det kanske mest bisarra påståendet som Louis Krasner kommit med gäller Anton Weberns död (se artikeln En kompositörs död/Webern (1)). Enligt Krasner var det fråga om ”ett självmord”, må vara ”i tredje hand”. Webern skulle vid krigsslutet ha insett sina politiska misstag och sökt sona sina felsteg. Med denna avsikt skulle han medvetet ha provocerat de amerikanska soldaterna som omringat hans tillflyktshus i Mittersill så att de sköt honom. Därmed skulle han, en djupt kristen människa, ha försökt rädda sin själ.

Allt detta enligt Louis Krasner. Vad hans egna drivkrafter var är inte lätt att uttala sig om. Kanske var han bara en djupt sårad vän som inte kunde hålla tillbaka sin lust att hämnas. Vänskap och sårbarhet hör samman.

Hela artikelserien når ni genom att klicka på etiketten Anton Webern nedan.

9 juni 2007

Apropå Povel Ramel

Kvar på scen:
ett lingonben.
Humorns värld
blir sorgligt tärd,
ty utan Povel
inget sovel!

Mångkultur och journalister

Publicisten och humanisten Anders Björnsson har haft vänligheten att sända mig nedanstående rapport från ett möte inom ramen för ”Global Inter-Media Dialogue” i Oslo den 4–5 juni. Hans kritik är fundamental: Journalister klarar inte av att skildra världens mångkulturella verklighet. Han ifrågasätter den svenska mediabilden av Ryssland och även av t ex Turkiet. Han citerar med tydligt gillande Norges utrikesminister Jonas Gahr Störe som tror att det finns en fara att antiislamismen blir en överideologi ”när kristendomen som lära har spelat ut sin roll”. Har han rätt? Här är hans inlägg:

Åtti procent av Rysslands journalister är kvinnor och många av dem befinner sig ute vid fronten. Vid fronten? Ryssland är ett land som befinner sig i krig. I Kaukasien, i Centralasien. Västerländska media har inte observerat detta eller rättare sagt: inte satt det i ett sammanhang. De beskriver Putin, den före detta säkerhetschefen, som en tyrann. Men hur skulle helt ”normala” stater fungera, om delar av deras territorier bara försvann? England borde må mycket bättre, ekonomiskt och socialt, kan man tycka, om de besvärliga skottarna lämnade unionen. Ändå sker inte detta. Verkligen inte. Att kvinnliga reportrar står vid
fronten i de ryska randområdena kan ändå ”göra skillnad”, som det heter på vårt moderna latin. Kvinnan som fortfarande befinner sig utanför eliterna blir inte så lätt ”embedded”. Ärligt talat, tror vi på det?

Jag går igenom mina anteckningar. Olof Kleberg, VK:s förre chefredaktör, och jag var inbjudna svenskar vid det andra mötet inom ramen för ”Global Inter-Media Dialogue” i Oslo den 4–5 juni. Det första ägde rum på Bali i Indonesien, efter uppståndelsen över de danska Muhammed-karikatyrerna. Kan man skildra mångfald, ”diversity”, utan att ta ställning? Journalister från hela världen ställde frågan utan att placera sig själva i den mångfald av intressen som kämpar om makt och initiativ. Jag fann det besynnerligt. Många journalister har mördats, både i centrum och i periferierna, visst. Men bör de ha ett särskilt beskydd som inga andra åtnjuter? Och: hur säkra kan vi vara på att de är sanningsvittnen och inte bara äventyrare, producenter av underhållningsvåld?

Norges utrikesminister Jonas Gahr Störe höll ett mycket bra tal. Han tog religionen på allvar. Vi måste respektera människor som tror, sa han, utan att vi gillar tron som sådan. Den måste kämpa på egna villkor och inte räkna med att bli omhuldad och särbehandlad. Å andra sidan: religiösa människor är inte potentiella terrorister. Men det förekommer i kampen mot terrorism – om i Tjetjenien eller Afghanistan – att en ny form av rasdiskriminering etablerar sig och blir anständig. Både Norge och Sverige är samhällen där olikheter spelar en central roll i vardagen. Faran är att anti-islamismen blir en överideologi när kristendomen som lära har spelat ut sin roll. Vi kritiserar förekomsten av hate speech i andra länder och gör oss blinda för att företeelsen breder ut sig hos oss själva.

Hur pluralistiska är egentligen våra samhällen? Indonesien är ett land där den överväldigande delen av befolkningen bekänner sig till islam. Men i detta samhälle finns en mångfald av etniciteter, där talas fyra hundra olika språk – det är långt fler än i Europa och fler än i något annat land, möjligen med undantag av Indien. Västerlandet ser inte denna rikedom, de ser en enda hotbild, densamma i Irak som i Iran och på de indonesiska öarna. I ett land med 250 miljoner invånare inträffar våldsdåd som den internationella pressen förmedlar, men det sker i fickor av ett samhälle där majoriteten av befolkningen, fattig som den är, kan leva ungefär lika trygg som i mera utvecklade och ”civiliserade” stater.

Det gav mycket att tänka på. Civilisationen är inte en och densamma överallt. Högkulturer utvecklades först i samhällen som senare blev offer för penetration och utplundring av människor som uppfattades som barbarer och intränglingar. I det Turkiet som idag klappar på den europeiska porten fanns en tolerans gentemot oliktänkare som Unionens stater aldrig har varit i närheten av. Också Ryssland var ett mångnationellt rike – där ryssarna själva mådde sämre än många andra. När de nu reser sig och brottas med sitt förflutna – vad har vi att erbjuda dem?


Så långt alltså Anders Björnsson. Har svenska journalister givit en fullständigt felaktig bild av Putin? Ryssland har kanske rätt att försvara sitt territorium? Har ni missat det, svenska journalister?

4 juni 2007

Månadens haiku

Riggen skälver till
när det tunga seglet fylls.
Rodret dikt mot höft.


Förra månadens haiku