Haiku

Båten vid bryggan.

Genom vassruggen.

Stigen till sommarens slut.

Garnisonskyrkan - en tveeggad symbol

Garnisonskyrkan i Potsdam var Preussens allra heligaste. Där förvarades de erövrade fanorna och standaren från Preussens segerrika krig mot Österrike 1740 och 1866, Frankrike 1871, Schleswig-Holstein 1851 och Danmark 1864. Där låg de båda mest berömda preussiska kungarna begravda, ”soldatkungen” Fredrik Vilhelm I och hans son Fredrik den store.

I slutskedet av andra världskriget bombades kyrkan. Den skadades svårt men förstördes inte helt. I ruinen kunde församlingen fortsätta att fira gudstjänst – fram till 1968 då den kommunistiska regimen i DDR sprängde de sista resterna. Nu samlar en stödförening ihop pengar för att bygga upp kyrkan på nytt.

Det är ett kontroversiellt projekt. Inte minst därför att det var här som nazisterna knöt an till den preussiska traditionen. Det var utanför Garnisonskyrkan som president Paul von Hindenburg iklädd full fältmarskalksuniform och pickelhuva tog emot den nyutnämnde rikskanslern Adolf Hitler den 21 mars 1933. Ett berömt foto av den amerikanske fotografen Theo Eisenhart förevigade deras handslag.

Garnisonskyrkan var en central plats för preussisk-tysk patriotism och det är förstås därför som det nu förekommer demonstrationer mot planerna på dess återuppbyggnad. Mestadels är det företrädare för den tyska vänstern, Die Linke, och för miljöpartiet, Die Grüne, som protesterar. De tror att en återuppbyggd kyrka skall bli samlingsplats för Tysklands nynazister.

Men frågan är vad den gamla preussiska kungakyrkan egentligen symboliserar idag. Intressant är att det är den moderna, i hög grad demokratiskt inriktade, lutherska kyrkan som är en av de mest pådrivande krafterna bakom projektet. År 2004 ställde sig biskop Wolfgang Huber tillsammans med Brandenburgs ministerpresident, socialdemokraten Matthias Platzeck, bakom ett ”Upprop från Potsdam” som krävde återuppbyggnad.

Den 23 juni 2008, på dagen 40 år efter kommunisternas sprängning av kyrkan, grundades ”Stiftung Garnisonskirche Potsdam” där den lutherska kyrkan tog ett direkt organisatoriskt delansvar. Det traumatiska datumet var naturligtvis valt med omsorg.

Det provisoriska kapellet på Garnisonskyrkans tomt. Valvet och urtavlan skall bli delar av den återuppförda kyrkan.

Förra året invigde biskopen ett provisoriskt kapell på Garnisonskyrkans tomt vid Breite Strasse. Där har nu ”Das Nagelkreuz”, dvs ett kors bestående av spikar från den av tyskarna bombade brittiska katedralen i Coventry, fått en central plats. Denna internationella symbol för fred och försoning förärades Garnisonskyrkan redan den 20 juli 2004, 60 år efter attentatet mot Hitler.

Det är tydligt att den lutherska kyrkan försöker desarmera den kontroversiella återuppbyggnaden med hjälp av nya värden och en ny tradition. Det märks inte minst i den utställning om kyrkans historia som i år öppnades i kapellet.

Inte så att man på något sätt försöker dölja Garnisonskyrkans krigiska historia. Tvärtom, man gräver djupare i historien. Då visar det sig t ex att det just bland officerare som hade Garnisonskyrkan som hemkyrka fanns starka band till den opposition mot Hitler som mynnade ut i det misslyckade attentatet 1944. Inte mindre än 21 officerare från Nionde infanteriregementet, som var förlagt i Potsdam, deltog på något sätt i attentatsplanerna.

Generalmajor Henning von Tresckow var en av dem. Han genomgick en långsam utveckling från att stödja Tysklands aggressiva ambitioner, över en alltmer kritisk hållning mot nazismens envåldsmakt, till att bli en av de ledande bland attentatsmännen. Och drivkraften för honom var av allt att döma just hans preussiska uppfostran och traditionella, konservativa, värden som plikt och ärlighet, medborgaranda och tapperhet.

När Tresckows söner konfirmerades i Garnisonskyrkan 1943 underströk deras pappa för dem: ”Det går aldrig att skilja ut begreppet frihet från sann preusseranda. Det kristna tänkandet är dess fundament och för detta är vår gamla Garnisonskyrka en symbol.”

Genom att lyfta fram attentatsmännens preussiska bakgrund försöker utställningen – och dagens lutherska kyrka – att lösa upp den koppling mellan Preussen och nazismen som Hitler skapade genom handslaget med Hindenburg 1933. Kanske kan man till och med tala om ett försök att ärerädda de preussiska idealen. Men främst vill kyrkan skapa en religiös symbol för fred och försoning.

Om det lyckas är en annan sak. De som förra året gav pengar till insamlingen motiverade i första hand sitt stöd med Garnisonskyrkans kulturhistoriska betydelse. Många ville emellertid markera mot både nazistiska och kommunistiska illdåd; de hade alltså politiska avsikter. Religiösa motiv kom långt ner på listan.

Till 500-årsjubileet av reformation, som skall firas år 2017, hoppas man att åtminstone kyrkans torn ska vara på plats. En anonym privat givare har skänkt en miljon euro till bygget. Men det räcker bara en bit på vägen.

Referenser: Die Garnisonskirche, Fragmente & Perspektiven, katalog till utställningen i det provisoriska kapellet. Potsdamer Spitze, Fördergesellschaft für den Wiederaufbau der Garnisonskirche Potsdam, Ausgabe 2012. Fürsten, Helden, grosse Geister, Denkmalgeschichten aus der Mark Brandenburg, Berlin 2004. Egna anteckningar från samtal på plats i juni 2012.

Anm.1: Generalmajor Henning von Tresckow begick självmord dagen efter det misslyckade attentatet mot Hitler 1944. Den detaljen förtiger utställningen i Potsdam.

Se också:

Preusserslott i Berlin återuppstår

Preussens laddade återkomst 

Myten om Preussen och slutsegern