Nu
är jag konvalescent, rör mig långsamt och värdigt, blir lätt utmattad och kan
inte sitta mer än korta stunder i taget. Som värst gick jag ner 12 kilo i vikt.
Nu försöker jag återvinna lite muskelmassa genom att äta extra proteintillskott
och gå långa promenader. Om det leder till att jag återfår lusten och orken att
läsa, skriva och resa – det som fordras för att driva den här bloggen –
återstår att se.
Kanske
är det dags att ändra inriktning på skrivandet? Att fylla sjuttio och samtidigt
tvingas uppleva hur bräcklig kroppen är, har fått mig att se tillvaron
annorledes än tidigare. Livet går obönhörligt in på sista varvet. Vänner och
bekanta faller bort. Det är högst rimligt att tänka tanken att man står näst i
kön. Vad skall jag då använda den återstående tiden till?
Vad
är viktigt?
Det
är förstås inte första gången som jag ställer mig denna fråga. I själva verket
har den återkommit inför varje betydelsefull förändring i tillvaron. Det har
handlat om utbildning, jobb, flyttning, äktenskap etcetera. Det är välkända
vägskäl, de är likartade för alla och länge kan man betrakta dem mer eller
mindre som preliminära. Om man hamnade fel borde man ha tid att rätta till det
i framtiden. Så var den undermedvetna logiken. Man tog helt enkelt livet som en
självklarhet. I praktiken handlade man som om det vore evigt.
Men
vid sjuttio inser man, inte bara intellektuellt (den förståelsen är gränslöst
övervärderad), utan framförallt i den egna kroppen, att man befinner sig i
slutet av den inbillade evigheten. Det är plötsligt inte lika lätt som tidigare
att bortse från frågans existentiella djup och avgörande dramatik. Att återigen
försöka skjuta den på framtiden får plötsligt ett ofrånkomligt drag av komik.